Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 20

Total number of words is 4163
Total number of unique words is 1860
19.2 of words are in the 2000 most common words
26.0 of words are in the 5000 most common words
29.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål.
Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han
träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav,
trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera,
tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall
af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den
öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll.
Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid
en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia,
itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat),
samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus,
tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de
anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och
allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten
eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och
framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga
läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna
och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder
äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven
denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i
hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att
folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket
befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande
begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt,
att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom
den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess
fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande
inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa
ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den
erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.
Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till
dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva
verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan
af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att
flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer
vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett
eller annat afseende bättre uttrycka saken.
I Svenskan. I K:s Finska bearbetn. Efter vårt förslag.
anticipera ennata ennuttaa.
centrum keske, keskipiste kesko l. keskus.
sector leikka leikko l. leikkoma.
corollarium seurio seuraama, seuraamus.
tangera sivua äärtää.
jemföra suhdeta verroittaa.
triangel kolmelma kolmilaita.[35]
Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att
se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall
förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra
några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i
bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar,
innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek
silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker
att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den
gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem
efteråt.


Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
Maj 1847.

Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu
under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i
skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna
utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens
sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina
kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt
vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i
ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han
sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg
synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva
uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och
hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket
sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett
sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle
kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke
deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela
mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en
ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och
ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft
att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna
skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar
ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot,
än för bildningens och upplysningens sak.
Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en
alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt
verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från
rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är
motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af
hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att
innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen
nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig
i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda
pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som
ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de
ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan
emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett
lefvande strå.
Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och
krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig
sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej
ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga
litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d.
redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara
med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens
skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta
dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att
till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas,
att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.
Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att
till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och
afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet
emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då
litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej
annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall
kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne
hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel
med sitt namn eller namnbeteckning.


Psalmografi.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.

Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna,
så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss
förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin
uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska
sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet
och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig
till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen.
Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från
den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens
utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids
psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska
Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne.
Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat
sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.
En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen
författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl
folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga
innehåll förvandlades till andligt.
Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger
innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år
derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56,
och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de
följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart,
att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet
utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven
sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande
kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket
finnas, till minst 100,000.
Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden
tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids
eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran,
saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en
gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog
blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör
ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter
sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna,
såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven
korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det
tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m.
företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större
skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek
afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en
annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är
sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos
särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna
uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig
anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och
förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock
i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya
psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet
ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos
oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga
kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.
Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne
många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam
psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten
dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af
Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner
Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den
sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für
Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen
christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer
Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i
två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af
431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del
öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.
I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket
förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet,
och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade
psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle
redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt
Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna
anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett
sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man
betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde
granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore
redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda
och urskiljning ville utföra ett sådant företag.
Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet
af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva
språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland
betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och
uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare
till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra
allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden
tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland
folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet
villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något
intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt
bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem
räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning
af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften
nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas
efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas
kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer
godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i
allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta
bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på,
att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många
äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde)
veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang
och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan
just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna
gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit
uppfylld".
Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är
att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde
det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt
om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat
håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska)
psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya
Finska psalmboken.
Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka
särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt
närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller
öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog
1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en
af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare
kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några
tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640.
N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus,
död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner
man ej så noga.
Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större
samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän
år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny
upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691
utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills
slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den
Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska,
utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413
psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i
Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats
om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne
af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka
psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om
deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända
Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första
versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i
Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord
för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af
honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och
Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen
muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af
hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket
omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna
öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och
Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.
Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska
psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm
bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej
bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga
anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet,
förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och
godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta
domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen
tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af
annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af
neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i
högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år
1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna
(Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med
andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och
förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af
gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde
förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas
dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre
domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och
förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att
"bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en,
såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för
församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju
dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej
hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull
nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt
förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul,
rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl,
Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af
alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till
jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af
andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen,
taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne
Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med
Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller
sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på
fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja
anna -- -- -- taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel,
och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä
tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att
fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v.
Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in
i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag
bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet.
Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga
ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i
psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera
ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga
om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett'
synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o
17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt'
tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6),
Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den
sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll'
nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen
meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3,
4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene,
Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät
pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän
suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu
toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng
Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun
turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä
ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär
ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin
jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin
yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois
kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur
suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen
juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då
vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå,
om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de
allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det
de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.
I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till
sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags
Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi
här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska
psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.
1.
Ma tullen taevast üllevelt,
Häid sannumid toon teile seält,
Neid toon ma teile römoga.
Neid tahhan minna kuluta.
1.
Mä tulen taivaasta ylhältä,
Hyviä sanomia tuon teille sieltä,
Niitä tuon mä teille riemulla,
Niitä tahdon minä kuuluttaa.
2.
Oh Kristus! lunnastaja,
Sa öige valgustus,
Sa kallis önne toja
Ja hinge römustus;
Se koidotäht sa olled,
Ja issast meile tulled
Kui öige abbimees.
2.
Oh Kristus! lunastaja,
Sa oikea valkeus,
Sä kallis onnen tuoja
Ja hengen riemustus;
Se kointähti sa olet,
Ja isäst meille tulet,
Kuin oikia apumies.
3.
Et möda läts se pimme ö,
Se om, oh Jummal, sinno tö.
Sa ollet essi valvanu,
Nink armoga meid kaenu.[39]
3.
Että myötä lähti se pimiä yö,
Se on, oh Jumala, sinun työ.
Sä olet itse valvonut,
Ja armosta meitä katsonut.
Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om
Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion
omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått,
yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den
ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är
svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för
Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions
Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde
Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt
språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett
mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger,
hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."
Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen
insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté
nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo
och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris
bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla
voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla
omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande,
Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo
utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge
delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r
Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r
Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge
sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.
I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig
såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla
slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer
Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad,
än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver
oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta
förhållande:

(Gamla psalmboken N:o 22).
Sull' Jesu! mielest' nöyrästä,
Mä kiitoxen nyt kannan,
Tain runsaan armos edestä,
Kuin sielullen' täs' annat:
Siis terve armas ystävän',
Mun kanssas olet yhdistän'
Jost' laulan suurell' riemull'.
Sä yliz' sen kuin ymmärrän,
Mun itzelläs nyt ruokit:
Siis sinus' aina pysynen,
Sä tuskis turvan tuotit:
Ei puutu muld' nyt mitäkään,
Mä Jesu! sinus siunataan;
Siit' suur' sull' kiitos olkoon.
Ann' minun sinus' pysyy ain',
Ja palvell' uskos' vahvas',
Kans' pysy minus' edespäin,
Suo Jesu pyhät lahjas.
Kosk' tuonen tauti kauhistaa,
Täll' ruall' silloin vahvista;
Suo riemull' lähden tääldä.

(Uusia Virslä N:o 227).
Mielellä Jesu! nöyrällä
Ylistän rakkauttas,
Ja iloisella kielellä
Sun veisaan laupiuttas;
O Ystäväni armias!
Nyt ole terve tultuas
Asumaan tykönäni.
Halulla pöytääs lahestyn
Ja piinaas tutkistelen
Sun ristis alla hämmästyn,
Neuvojas ihmettelen;
Jos armostasi Jesu! vaan,
Sinusa elää, kuolla saan,
Ei puutu multa mitään.
Sun liitos pidän ainian,
En sua koskan kiellä,
Ja askeleitas noudatan
Vanhurskauden tiellä;
Suo että muistan kuolemaas,
Kuin nautitsen sun atriaas,
Ja veres voimaa kiitän.

(Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).
Sun, Jesu! kiitos ijäinen
On tähden armo lahjais.
Suo muistokses, o ylhäinen!
Kaikk' käytett' olla mahtais.
Siis terve armas ystävä!
Mun nytkin kanssas yhdistä,
Niin riemu rintaan tayttää.
Sä Jesu Christe! kutsuit mun
Ehtoolliselles käymään.
Nyt olet mun, mä olen sun,
On tuntoik turvaa täynnään.
En nyt taas puutu mitänä,
En muuta kaipaa ikänä,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 21