Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 10

ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo
Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter
år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska
ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och
hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för
landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om
ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet _Carl Henric
Asp_, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen,
bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar
följande: -- -- -- "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i
ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den
nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både
Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är,
utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" -- -- --
Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny
samling af Finska ordspråk, nemligen _Walittuja Suomalaisten
Sananlaskuja_, jotka on kokoillut ja ulos andanut _Jak. Juteini_,
Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i
sednare tider -- åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom,
hvarom nedanföre -- varit den enda tillgängliga, då Florini redan för
längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att
Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar,
hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan
tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans
utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker,
hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek,
hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat,
granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini
och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta
för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.
Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala _C.A. Gottlunds_ Diss. de
Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et
Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år
1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i
_Otava eli Suomalaisia Huvituksia_, I. Osa, sid. 61-144, hvarest
nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling
yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af
de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet)
liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras
samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes
Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde
hafva blifvit af honom begagnad.
Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som _J. Strahlmann_
upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och
hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds
samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som
uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem,
förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816
utgifna _Uusia Sananlaskuja_, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits
såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af
honom sjelf.
Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör
omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar
tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända
ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid
kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten
tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut
ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och
ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med
flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner
ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda
ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar
utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den
utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med
utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att
lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de
gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.
Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas
Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta
orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne
af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de
till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl.
Bibliothekarien, Mag. _A.1. Arvidsson_, af Kyrkoherden _J. Fellman_,
och af vice Pastoren _Aspegren_. Af dessa förskrifver sig den
Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten
och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes
kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i
Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne
innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och
Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska,
troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta
Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska.
Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns
tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad
undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af
Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af
landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan
blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska
ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen
af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under
pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom
den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och
Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i
denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke
den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid
hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen
mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method
förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta
ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere
saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda.
Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så
tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man
sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så
lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan
dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres
ordspråket: _mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa_, d.a. hvad fadren
gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till
varning för fadren och till urskuldande för sonen; _parempi pahaki
leikki, hyveäki tappeloa_, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett
slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål;
_mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi_, d.ä. mannen är
skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans
lif eller bestämmelse; _siinä rikkautta, kussa rakkautta_, d.ä. der
finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett
förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till
kärlekens beröm eljest; _syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa_,
d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord,
vidrör hundar, männer, band och ord.
Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i
centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos
ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så,
att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en
längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna
plats sålunda.
Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa
ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det
följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen
-- Folkgåtorna.
Sedan _Christfrid Ganander_ år 1783 utgaf sina _Suomalaiset Arvoituxet
Wastausten kansa_, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så
vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu
mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om
man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af
hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o
14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta
talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle
hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet,
ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen
inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett
sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna,
det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att
ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan
såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning
hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma
troligen hos alla
folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den
ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i
gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af
någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom
felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet
omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än
den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för
själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos
den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst
antal af dem oupplösta, så förvisades han till _Hymylä (eller Hymälä)_,
en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska
kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid
tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till
Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas
till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt:
_kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään_, d.ä. för tre gåtor
begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas,
så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och
denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men
uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för
sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas
till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller
saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor
äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas,
t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några
uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne
uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar
uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller
på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så
sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om
perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att
blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om
honom: _Jo sillä on silmät Hymylään päin_, d.ä. hans ögon vända sig
redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som
framställt gåtorna med förvisningen sägande:
Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras)
et sitäkään tiennyt.
Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras)
et sitäkään tiennyt.
Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan)
et sitäkään tiennyt.
Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:
Fy, fy, till Hymylä!
du visste då ej det engång.
Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna,
hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han
blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt:
Hymyläs hundar skälla ifrigt;
"Springen barn på gården,
För att se hvad hunden skäller,
Hvad långörat gläfsar!"
"Lätt man ser hvad hunden skäller,
Hvad långörat gläfsar:
Der ju kommer trasig tölper
Smutsbelagd är hela kroppen,
Kläderna af gyttja stela,
Med orenlighet besmorda.
Har till häst en råtta,
Och en katt till körsven,
Söndrig slef till släda,
Hundsvans till sin piske.
Åker nu vid gyttjeträsket,
Kommer upp till gärdseltåget,
Har nu hunnit bak på porten,
Kör nu upp på gården, Stiger upp för trappan,
Är nu ren i farstun."
När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt
folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i
ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som
på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen
upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen
öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar
han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till
tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man
honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej
blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i
en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man
honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med _mitä
kuuluu_, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma
till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara.
Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting
särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå
hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka
de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej
kunnat gissa den, med orden: _voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu_,
d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i
Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.
Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum
blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut.
När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: _eikö
Hymylän vierasta jo näy?_ d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen.
Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der
stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker
i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en
yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn
drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i
fähuset, m.m.
Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i
sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan.
Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så
ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de
i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig
fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke
heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga
rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan
method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett
medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid
kan nedtysta orättvisan.
Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling,
det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till
antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det,
men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen.
Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla
en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i
landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket,
upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan
egentligt samlande under färder för andra ändamål.
(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt
i följande häfte -- det sjette -- 360 ordspråk. Om urvalet säges:
"Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas,
utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma
upprepas angående ordspråken. -- Man har ansett att de saklöst kunnat
utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet
då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil
Nervander år 1887.)


Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för
tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere
hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt,
är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de
föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de
runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras.
I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en
björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock
ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka
Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd
sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från
himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka
äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru
solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes
således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af
Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred
härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående
vara försvarad.
Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett
_graföl för björnen_, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes.
Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af
glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande
eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen
tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett
mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter
döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu
begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de
understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens
anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen
icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar
ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma
betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten
uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan
vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags
gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår
finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man
trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod
under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en
särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre
ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom
att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man
dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra
skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de
öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras
patroner.
Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen
yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till
glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af
medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som
Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument,
Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått,
låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade
_Sampo_ blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och
förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas,
utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke
ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan
än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot
dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft
rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i
den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de
öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade
på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den
sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan
annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig
önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt
uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare
hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad
att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen
i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har
någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig,
att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som
skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger:
_kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään_, d.ä. får man i ett
tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag
tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo.
Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse
var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt,
runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens
hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.
Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar
mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande,
lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det
sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.

1 Runon. 350 verser.[20]
Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade
sköna jungfrun _Kave_, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde
rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod
så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun
hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller
nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden _Ukko_, hvilken
hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på
hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga
ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den
ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och
af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.
Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (_veen
emonen_), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet,
förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar
och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först
Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.

2 Runon. 380 verser.
Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år
kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en
skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, _Sampsa
Pellervoinen_, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter
önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen
uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller
måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i
luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och
med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull
aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna
blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade
nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.
Steg då upp en man ur hafvet,
Kom en hjelte fram ur böljan,
Alltför stor var icke mannen,
Var ej heller alltför liten:
Var till höjden som en tumme,
Trenne fingrars bredd till längden,
Kunde ligga under skålen,
Upprest stå inunder sållet.
"Nousipa merestä miesi,
Uros aallosta yleni,
Ei tuo ollut suuren suuri,
Eikä aivan pienen pieni:
Pystyn peukalon pituinen,
Kolmen sormen korkeuinen,
Maljan alle maata mahtui,
Seulan alle seisomahan."
Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var
för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva
uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig,
en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men
han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till
hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel
famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred,
öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken
med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och
framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något
sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden
och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af
dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten
fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre
man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den
brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och
nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort
derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken
lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag
låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må
deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans
välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen.
Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens
gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om
regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann
växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W.
att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.

3 Runon. 570 verser.
Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom
orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan
vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron;
och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas
om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan
afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra
honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala,
för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande
ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända
åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade
vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han
var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt
namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att
det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom
att täfla med sig i sång, sägande: