Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 11

"Lienet vanha Wäinämöinen,
Laulaja iän-ikuinen,
Ruvetamme laulamahan,
Saakamme sanelemahan;
Mies on miestä koittamahan,
Toinen toista voittamahan."
det vill säga:
Är du gamle Wäinämöinen,
Den evärdeliga sångarn,
Låt oss börja då att sjunga,
Låt oss ordets makt försöka;
Man mot man vi nu må pröfva,
Hvem af begge segern vinner.
Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:
"Mitäpä minusta ompi
Laulajaksi, taitajaksi:
Ain' olen aikani elellyt
Näillä yksillä ahoilla,
Kuunnellut koti käkeä
Kotipellon pientareilla;
Waan kuitenki, kaikitenki,
Sano korvin kuullakseni,
Mitä sä enemmin tieät,
Yli muista ymmärtelet."
det vill saga:
Mycket torde jag ej gälla
Uti sång och annan kunskap:
Har jag tillbragt mina dagar,
Lefvat blott i hemmets lunder,
Hört på göken, hur han sjungit
Invid hemmets åkerrenar;
Dock likväl och det oaktadt
Sjung nu ut och låt mig höra,
Allt det bästa, som du känner,
Som du vet utöfver andra.
Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor,
liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens
sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han
slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt
vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen
ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom
rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell,
sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den
bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".
Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina
kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i
envig med en dylik stackare, som du är."
Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef
Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod
utlät sig:
"Ken ei käy miekan mittelöhön,
Eikä kalvan kastelohon,
Sen minä siaksi laulan,
Alakärsäksi asetan.
Panen semmoiset urohot
Sen sikäli, tuon täkäli,
Sorran sontatunkiohon
Läävän nurkahan lätistän."
Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede
begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden
skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades
dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej
förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till
lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.

4 Runon. 514 verser.
I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster,
hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade
den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen
gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en
morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad
att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles
otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.

5 Runon. 250 verser.
Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön
och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders
löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också
fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu
Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne
såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon
sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock
gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut
tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver
sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva
igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:
"Enkä nyt tuota tieä'känä,
Miten olla, kuten eleä
Tällä ilmalla asua,
Näilla mailla matkaella.
Oisiko emo elossa,
Sepä saattaisi sanoa,
Miten olla oikeana,
Kuten pystössä pysyä,
Murehisin murtumatta,
Huolihin katoamatta,
Näissä päivissä pahoissa,
Apeissa mielaloissa."
det är:
Och nu är jag rådlös vorden,
Hur jag lefva bör och vara,
Huru vistas här i verlden,
Röra mig på dessa trakter.
Ägde jag min mor i lifvet,
Hon ett råd mig skulle gifva,
Hur jag kunde hållas uppe,
Stå uti en upprätt ställning,
Utan att förgås i sorger,
Af bekymren nedertryckas,
Under dessa hårda tider,
Denna svåra sinnesoro.
Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade
Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt
ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till
någon flicka derstädes, sägande:
"Mene Pohjan tyttärihin,
Siell' on tyttäret somemmat,
Neiet kahta kaunihimmat,
Viittä, kuutta virkeämmät,
Ei Joukon jorottaria,
Lapin lapsi lönttäreitä.
Sieltä naios poikaseni,
Paras Pohjan tyttäristä,
Jok' on sievä silmiltänsä,
Kaunis katsannoisiltansa,
Aina joutusa jalalta,
Sekä liukas liikunnolta."
Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta
af lyrisk art.

6 Runon. 240 verser.
Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till
Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen
vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand
lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till
Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu
Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt
Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på
stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som
kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida
hafvet.

7 Runon. 360 verser.
Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att
öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon)
funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat
en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade,
hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka
och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af
hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen
bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville,
blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång
gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:
"Vielä muistan muunki päivän,
Arvoan ajan paremman,
Kun ajoit Kalevan kasken,
Osmolan salon sivallit:
Heitit koivun kasvamahan,
Puun sorean seisomahan,
Linnuille lepeämiksi,
ltselleni istuimiksi."
Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till
Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades
af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte
honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola
och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna
ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till
äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne.
Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han
kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta
arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem
med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen
hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle
någon ofärd drabba honom under resan.

8 Runon. 280 verser.
Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett
litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe.
Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med
att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef
intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud.
Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och
hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var
som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och
om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var
lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt.
Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och
försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla
dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde
klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde
Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var
lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han
timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan
att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig
Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår,
och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände
bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att
annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde
sig kunna dämma blodflödet.

9 Runon. 550 vr.
Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i
Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs,
och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att
Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1
jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord,
4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7
förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den
undfångna hjelpen.

10 Runon. 590 vr.
Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods,
emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl,
att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa
Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på
smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som
kunde smida en _Sampo_. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt
skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:
"Kuuhut paistoi kulmaluilta,
Päivyt rinnoilta risotti,
Otavainen olkapäiltä,
Seitsentähtinen selältä."
det är:
"Månen sken från hennes tinning,
Solen strålade från bröstet,
Karlavagnen ifrån skuldran,
Och sjustjernan ifrån ryggen."
I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det
tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men
dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade
fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid
ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med
månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för
Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället
klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men
han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig
orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon
beskrifver derpå omständligen, huru han smidde _Sampo_; men af
Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om
hon nu ville följa honom, svarade hon endast:
"Emmä tästä vielä joua,
Pääse en neitipäiviltäni,
Noilta töiltä tehtäviltä,
Kesäisiltä kiirehiltä:
Marjat on maalla poimimatta,
Lahen rannat laulamatta,
Astumattani ahoset,
Lehot leikin lyömättäni."
det är:
Har ännu ej tid att komma,
Kan ej lemna jungfrulifvet,
Mycket har jag här att syssla
Under bråda sommartiden:
Måste plocka bär på marken,
Sjunga mången sång på stranden,
Taga månget steg på lindan,
Leka mången dag i lunden.
När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden
till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan
tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till,
att han fick gynnande vind. Men _sampo_ gömde hon i ett kopparberg, der
den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.

11 Runon. 380 vr.
I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig
och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos
Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast
påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och
hans afventyr i _Saari_. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd,
som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af
stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för
att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara
dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje
för Saaris flickor".
Ellös menkö poikaseni
Parempihin itseäsi,
Saaren suurehen sukuhun,
Laajahan lajiperähän,
Siella piiat pilkka'avat,
Naiset nauravat sinua.
"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att
de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari,
der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade
nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta
Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons
ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han
slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till
ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen
åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan
han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord
till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla
deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville
förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt,
men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig
öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande
sig bland annat med följande ord:
"Tuotako sina sureksit,
Tuota huolten huokaelet,
Ettei oo sukuni suuri,
Kovin korkea kotini?
Jos en oo suvulta suuri,
Kovin korkea ko'ilta,
On mulla tulinen miekka,
Säkenevä säilärauta;
Se ompi sukua suurta,
Laajoa lajipereä:
Omp' on Hiiessä hiottu,
Jumaloissa kirkasteltu.
Sillä suurennan sukuni,
Laajennan lajini kaiken,
Miekalla tuliterällä,
Säilällä säkenevälla."
Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och
mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande
svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar
har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med
denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus."
Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att
jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i
krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade
Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i
byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då
ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och
Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om
Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka,
hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.

12 Runon. 220 vr.
Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i
det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde
han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann
tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt.
Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen
öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu
äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han
genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och
sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki
bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus
nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på
käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen
valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle
begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda
jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren,
och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr
jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade
Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu
begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till
mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur
sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste,
än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade
fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.

13 Runon. 280 vr.
Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola.
Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då
steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on
laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun
on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig
öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst,
sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att
blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta
iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur
pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina
kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till
ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en
trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att
bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas
på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han
sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen,
der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.

14 Runon. 250 vr.
Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan,
begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men
äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut,
hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan
hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån
tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter
åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade
dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills
visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga
Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från
Tuonelas elf.

15 Runon. 460 vr.
Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf
han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej
bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i
försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned
i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for
utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.

16 Runon. 640 vr.
En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar
dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd
imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att
någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och
frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna
ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse
af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste
tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas
elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af
solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en
räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att
räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för
räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning
befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud,
händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven
dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, _biet_, upp
till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde
återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit
åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade
han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och
länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat,
svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började
Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf,
och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter,
om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas
visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka
hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en
svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och
kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande
beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest
runon tills vidare lemnar honom.
Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop
magiska elementer.

17 Runon. 410 verser.
Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt,
hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit
afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess
behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin
ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning,
för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne.
Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de
dödas rike, _Tuonela_, för att få dem -- troligen i mening, att någon
aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden
mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från
Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört
honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin
rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom
simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett
halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna
återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara
till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd
derstädes.

18 Runon. 620 verser.
När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå
till en fordomdags mycket namnkunnig sångare _Antero_ eller _Kantervo
Wipunen_, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog
hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen
tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan
skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade
jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen.
Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära
till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen,
skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att
hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den
högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att
vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så
förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i
Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck,
att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad
det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon
okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom,
för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor
oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt
sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för
att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen
dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:
"Ei sanat salahan joua,
Eikä luottehet lovehen,
Mahti ei joua maan rakohon,
Vaikka mahtajat menevät".
det vill säga:
Orden få ej undandöljas,
Kunskapen i glömska råka,
Ej förmågorna begrafvas,
Går ock egarn sjelf i grafven.
Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,
"Kuinka luojansa luvalla,
Kaikkivallan vaatimalla,
Itsestänsä ilma syntyi,
Ilmasta vesi sikesi,
Veestä manner maatelihen,
Manterelle kasvut kaikki.
Lauloi kuun kuvoamasta,
Auringon asettamasta,
Ilman pielten pistämästä,
Taivosen tähittämästä."
det vill säga:
Hur på skaparns gifna tillstånd,
Den allsmäktiges befallning,
Luften först af intet föddes,
Vattnet aflades af luften,
Jorden bildades af vattnet,
Vexterna på jorden kommo.
Sjöng om månens bildning sedan,
Solens fogning på sitt ställe,
Om grundpelarne för fästet,
Om hur himmeln stjernbeströddes.
Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra,
såsom runon säger -- om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på
dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på
sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets
vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.
Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur
Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af
båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.
Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels
magiskt.

19 Runon. 690 vr.
Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af
Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att
företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de
runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla,
var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af
Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och
berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns
hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så
fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann
han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:
"Oi on vanha Wäinämöinen!
Tehkämme sula sovinto:
Josp' on kilvoin kihlonemme,
Kilvoin käynemmä kosihin,
Ei neittä väkisen vieä,
Vastoin mieltä miehelähän".
det vill säga:
O du gamle Wäinämöinen!
Låt oss fredligt så förlikas:
Att, om ock i kapp vi fria,
Täfla i att vinna jungfrun,
Hon af intet tvång må bindas,
Utan välja, som hon tycker.
Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun,
för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den
saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".
Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att
taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra