Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 13

moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och
likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades,
svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid
Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt
nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt
högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden
af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta
ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders
boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad,
för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock
verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom
naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit
sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit
funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders
slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång
tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två
söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och
den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen
återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar
sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg
och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag,
än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer
skulle återkomma."

35 Runon. 340 vr.
Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med
gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra
allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom:
"icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare
för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte
sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden
begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte -- detta dock
med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der
träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne
stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han
henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart
öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade
dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles
hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett
olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög
börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller
lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren
Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon
varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen,
sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo
kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen
syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den
af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela
redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han
kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade
blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig
sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från
båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild
från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn.
"Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena
eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det
goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".

36 Runon. 350 vr.
Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu
Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att
äfven sjelf omkomma dervid och sade:
"Soma on sotahan kuolla,
Kaunis miekan kalskehesen,
Sorea sotainen tauti:
Äkin poika pois tulevi,
Potematta pois menevi,
Laihtumatta lankeavi".
d.v.s.
Skönt det är att dö i striden,
Skönt att falla under svärdsklang,
Ha ett slagfält till sin sjukbädd.
Hastigt ryckes mannen hädan,
Tärs ej länge på sitt läger,
Magrar icke af för döden.
Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och
frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade
hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga
efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig
sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då
icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och
gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset
uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".
Lumet itken iljeniksi,
Iljenet suliksi maiksi,
Sulat maat vihottaviksi,
Vihottavat viereviksi.
Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver
honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de
qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren.
Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på
hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört
sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt
hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst,
att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta.
Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte
honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han
ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att
skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma
ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på
marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och
jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt
svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta
sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart
frågan syftade, och svarade:
"Miekka varsin vastoavi:
Miks' ei mieleni tekisi,
Syöä syyllistä lihoa,
Viallista verta juoa;
Syön lihoa syyttömänki,
Juon verta viattomanki".
d.ä.
Svärdet lemnade till gensvar:
Hvarför skulle jag då icke
Skuldbelastadt kött förtära,
Dricka brottsligt blod så gerna,
Som jag skuldfritt kött förtärer,
Med obrottsligt blod mig mättar.
Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst,
störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef
liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas
Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt
sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:
"Lapsi kaltoin kasvattama,
Sekä tuhmin tuuvittama,
Ei tule älyämähän,
Miehen mieltä ottamahan,
Vaikka vanhaksi eläisi,
Varreltansa vahvistuisi".
d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin
vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock
blifver gammalt och fullväxt.
P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo.
Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på
mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg
värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen
oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med
den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande
hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans
sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död
kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut
synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit
hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig,
framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den
betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till
slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den
förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre
Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade
bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga
uppfostringsstället. -- Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna,
till hvilka följder -- tvänne slägters totala undergång -- en i början
obetydlig tvist kan föranleda.

37 Runon. 250 vr.
I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin
illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen
under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och
hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och
silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden
färdig, men kunde ej få lif i henne.
"Jalat laati neitoselle,
Jalat laati, käet kuvasi,
Eipä jalka nouse'kana,
Käänny' käet syleilemähän.
Takoi korvat neitoselle,
Eipä korvat kuule'kana;
Niin sovitti suun sorean,
Suun sorean, sirkut silmät,
Ei saanut sanaa suuhun,
Eikä silmähän suloa."
d.v.s.
Gjorde fötter sen åt jungfrun,
Fötter gör och händer formar;
Foten höjs dock ej från marken,
Handen sträcks ej till ett famntag.
Öron smidde han åt jungfrun,
Men de blefvo utan hörsel;
Prydlig mun åt henne bildar,
Prydlig mun och vackra ögon,
Men han fick ej ord i munnen,
Ej behag och lif i ögat.
Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat
sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till
natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken
han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den
frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och
mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig
nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i
hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen
svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt
Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:
"Tunge neitosi tulehen,
Tao' kaikiksi kaluiksi!
Tahi vie' Wenäehelle,
Saata' Saksahan kuvasi,
Rikkahien riian naia',
Suurien soan kosia';
Ei sovi' minun su'ulle,
Ei minullen itselleni,
Naista kullaista kosia',
Hope'ista huolitella."
d.v.s.
Stoppa du din mö i ässjan,
Smid deraf dig ett och hvarje!
Eller henne för till Ryssland,
Skicka bort din bild till Tyskland,
Till de rikas giftastvister,
Till de stores giljarstrider;
Ty min slägt det anstår illa,
Passar för mig sjelf ej heller,
Fria till en gyllne jungfru,
Trakta efter brud af silfver.
Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att
ej fika efter guldbruden; ty:
"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" -- d.ä. Guldets rodnad
värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.

38 Runon. 320 vr.
När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att
fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster.
Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva
gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta
afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades
Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte
sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt
fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar;
hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen
tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos
honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne;
men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt
att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte
sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan
till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på
en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte
hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken
till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde,
svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo,
orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade
han om utgången af sitt frieri derstädes.

39 Runon. 430 vr.
Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola,
ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att
bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett
underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte
åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på
det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama.
Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara
landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej
hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när
de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig.
På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:
"Vesille venosen mieli
Tervaisiltaki teloilta,
Mieli neion miehelähän
Korkiastaki ko'ista".
d.v.s.
"Båten längtar ut på hafvet,
Står han än på tjärad bäddning;
Jungfrun vill till mannens boning
Äfven från förnäma hemmet".
Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och
multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och
återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade
båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då
ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven
Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej
längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig
besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade
Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt,
och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig
ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma
med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så
vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans
begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen,
var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin
tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt
uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin
vilja och medtaga bräderna.

40 Runon. 340 vr.
I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje
dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af
åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne,
och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills
båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk.
Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men
plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter
uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få
båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg
fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de
till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig
måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller
harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela,
utan att dock synnerligen lyckas deri.

41 Runon. 260 vr.
I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru
allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva
gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara
musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva
tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda
tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de
sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid
stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor,
för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga
herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad
-- troligen densamma, han ännu bär.

42 Runon. 560 vr.
När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat
bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville
dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra
sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och
begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk
han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna.
Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det
Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När
de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen
det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var
angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen
ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra
det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna
gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan
försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till
sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af
sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant
nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen.
Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var
öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans
beherrskarinna, _U'utar_ (Udutar), att låta en tjock mist falla ned
öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte
en hafsjätte, _Iku Turso_, vräka omkull hans fartyg och återbringa
Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så
bad hon öfverguden, _Ukko_, utsända en storm, som skulle qvarhålla W.
på hafvet.
_Udutar_ hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att
W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen,
drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman
förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid
sidan af fartyget. Det var _Iku Turso_, som nu steg upp ur hafvet i
afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men
förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade
W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen,
att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer
göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter
uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och
blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja.
Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att
deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af
vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste
han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor.
Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens
böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga
stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya
kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.

43 Runon. 430 vr.
Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på
hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon
eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i
masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda
Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att
hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon,
fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af
några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till
ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte
fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men
Pohjola-värdinnan eller _Louhi_, såsom hon i dessa runor kallas,[24]
var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den
skeppsbrutna besättningen
under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en
batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från
hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor
afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu
oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de
största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets
rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos
af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att
dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:
"Tuost' on siemenen sikiö,
Alku onnen ainiaisen,
Tuosta kyntö, tuosta kylvö,
Tuosta kasvo kaikenlainen,
Tuosta kuu kumottamahan,
Armas päivä paistamahan,
Suomen suurille tiloille,
Suomen maille mantereille".
d.v.s.
Deraf kan ett frö dock uppgro
Till en ständig välfärds början,
Till en sådd på plöjda tegar,
Och till alltslags vext och gröda;
Genom den skall månen lysa,
Blida solens strålar skina
Öfver stora Suomi-landet,
Öfver Suomis sköna nejder.
Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje,
lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon
hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla
hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna
hotelse, i det han sade:
"Jumalall' on ilman viitta,
Luojalla avaimet onnen,
Ei katehen kainalossa,
Vihan suovan sormen päässä".
d.ä.
Gud beherrskar väderleken,
Skaparn vårdar Ödets nycklar;
Afundsmannens arm dem icke
Bär, ej oväns fingerspetsar.
Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan
fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det
nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon
ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej
finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och
hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem
vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till
Skaparen, sägande:
"Anna' luoja, suo' Jumala,
Anna onni ollaksemme,
Hyvin ain' elä'äksemme,
Kunnialla kuollaksemme,
Suloisessa Suomenmaassa,
Kaunihissa Karjalassa"!
d.v.s.
Gif o skapare, oss lycka,
Unna Gud, att vi må trifvas,
Lefva väl vårt lif igenom,
Lefva väl och dö med heder
I det ljufva Suomi-landet,
I Karelens land det sköna!

44 Runon. 330 vr.
I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle
Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under
stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen
enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön;
hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf
han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina
olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin
näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas.
Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig
glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo
rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i
skogen och blomstren på marken fröjdade sig.

45 Runon. 360 vr.
I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas
Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin
hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad
för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta
_Tuonetar_, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver
folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock
vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt.
Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.

46 Runon. 640 vr.
Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från
Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot
Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W.
lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru
björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och
spel.

47 Runon. 370 vr.
I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter
pi sin kantele:
"Soitto kuului kuun tupihin,
Ilo päivän ikkunoille;
Kuu tuvastahan tulevi,
Astui koivun konkelolle,
Päiva päätyi aitastansa,
Loihe latvahan petäjän,
Kanteletta kuulemahan,
Iloa imehtimähän".
d.v.s.
Upp till månens gård hörs spelet,
Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning,
Satte i en björk sig neder,
Solen ur sitt loft begaf sig,
Slog sig ned uti en talltopp,
För att lyssna uppå spelet,
Njuta af den nya glädjen.
Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan
fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och
gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till
Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i
ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och
månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln,
uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga
eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en
ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och
hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde,
att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit
ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare
undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom
en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad
för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat
på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i
Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk
den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.

48 Runon. 370 vr.
I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not,
hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som
förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid
upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen
på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig
i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som
gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till
Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka,
kalla stugorna.
Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens
ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner
och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter
åtskilliga magiska episoder.

49 Runon. 420 vr.
Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och
månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.

"Hauki tiesi hauan pohjat,