Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 06

olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid
forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej
betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han
behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning.
Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att
bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine
Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.
Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer,
hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar
till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad
gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså
litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig
frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad
skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att
fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år,
af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken
hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid
tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid
syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta
för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade
de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något
hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på
omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning
gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och
följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem.
Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en
gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till
beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre
alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och
morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom
den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller
uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka
sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro
nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.
En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om
de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern
sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att
lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert
gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana
att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en
sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han
dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig
upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke
illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.
När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta
nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin
syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem",
sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde
anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats.
Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå
ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de
några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande
af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der
han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin
återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att
uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras
flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris
på en ansenlig sträcka.
Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att
han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem
eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när
det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu
inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande
morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få
reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid
uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte
ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart
kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i
hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och
hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester
belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade
uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter
spåren och for åstad med foglens snabbhet.
Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas
öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa
flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som
man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke
någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta
allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han
vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta
mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de
en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande.
Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig,
det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd,
en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom,
och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i
rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.
Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt
framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och
trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull
försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock
tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet
jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de
möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om
sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna
ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt
intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt
sig med snö.
Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare
uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven
sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre
sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten
flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål
åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate.
Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J
följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag
skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag
Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade
efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville
hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan
ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som
fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta
krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu
är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro
helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om
någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och
gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju
den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att
englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var
väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske
han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just
derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi
längre sofvit."
Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen
från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig
fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att
den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån
den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig
åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den
förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med
nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde
den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget
närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större
elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande
hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes
deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande
haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt
tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is,
blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet
icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot
klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma,
om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till
stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.
Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt,
dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den.
Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden,
blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid,
mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva
gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare.
Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med
mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger
voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på
höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne
karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande
ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för
en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem
endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad
förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty
för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på
sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:
"Skogens mö med fagert anlet,
Du hvitrodnande gudinna,
Du skogsborgens ljufva jungfru,
Skogens lilla sköna dotter,
Du, den vackraste af qvinnor,
Och den däjligaste ungmö,
Med de blåa vackra ögon,
Och de fulla sköna brösten;
Fingrarne med gyllne ringar,
Armarne med gyllne armband,
Hufvudet med gyllne kransar,
Öronen med gyllne hängen,
Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de
denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt,
att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne
armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade
sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och
gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt
tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked,
ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga
beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och
rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så
fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar
betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke.
Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en
synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit
skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana
fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då
urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet
af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå
marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt
skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett
öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom
kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera
uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde
sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda
kunde detta ovanliga möte förklaras.
Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda,
bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till
karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder
orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla
någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej
lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit
komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början,
kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till
gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara
passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena
efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina
bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga
snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron,
fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens
honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna
drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga
liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika
med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver,
alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den
enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först
till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin
närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda
hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och
svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa
skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i
händelse af god fångst för framtiden.
Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna
icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i
vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och
tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag
längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin
väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god
skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa
honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han
aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja
och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta
bror, hvilka redan före honom gått till Manala."
Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse,
hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet,
men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på
resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog
hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade
karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle
derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle
göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga
betalning för maten."
Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån
låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar
uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå
omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar,
hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en
obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti
den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af
kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till
stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig
hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket
en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det
jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro
dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin
köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små
gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes,
som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af
en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en
riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar
mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda
röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande
än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens
besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde
sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan
brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit
uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar
högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro
hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva
taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af
sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en
lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet
tillskjutas.
Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och
tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd,
men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas
inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat
sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De
berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få
tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för
Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig
öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och
fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt
och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras
läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana
tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt,
kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva
och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem,
bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för
dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte
surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern
förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken
gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt
mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter
fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert
redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt
tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på
en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två
dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall
ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal
gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar
hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat
snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna
oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den
ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt
bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla
skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den
dock synlig.
Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt
utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något
annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan
en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att
se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra
matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut,
ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre
spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt
förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva
knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga
kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en
lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var
föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor,
och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga
af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra
väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de
föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat
afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den
obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem
så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden
oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.
Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade
han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och
flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare
tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo
tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle
tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika
talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag
jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som
en annan redan hade hemma.
Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva
det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren
upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de
hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade.
Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig,
att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot
flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot
hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp
och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden."
Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och
sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig
sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte,
hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed
vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor
utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett
slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med
svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd,
dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i
stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra
stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på
snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde
ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att
angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt
svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan,
otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda,
när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot
hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en
gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och
en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare,
skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty
runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro
i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns
att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans
motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika
som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke
heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett
enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när
icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med
synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat.
Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till
icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin
rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för
länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll
af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att
fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen
i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför.
Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt
att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu
upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller
uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga
blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att
han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I
ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja
sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom
och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den
fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att
stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade
dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta
striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och
tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd,
jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej
skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet
kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som
frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det
var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga
flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det
var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit
närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att
han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles
lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan
försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår
på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.
Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle
Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken
trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket
sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig
hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om
deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga
rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till
nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var
troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade
flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man
dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med