Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 08

Vaan ei tääll' kauan eletä,
Ei päälle tämän päivän,
Jollei vaan poikia laiteta
Kihloja kylään viemään.
Kyll' pian tästä paikasta
Ukot urallen joutuu,
Kohmelon saavat paikasta
Kuin se käypi laatuun?
På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:
Nåh! bröder, bröder allihop,
Så firas brölloppsfästen,
Otömde stå der våra stop,
Nytt städse bärs till resten.
Men länge lefs dock ej såhär,
Tron mig, ej många dagar;
Om ej ungkarlarne man der
På friarfärder lagar.
Snart nog från detta ställe hem
Sig gubbarne begifva;
Blott tunga hufven följa dem,
Och hvad skall sedan blifva?
"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla
fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna
gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter
att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta
flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v.
afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska
sig, och sjunger följande strofer:
Kyll' sanoisin viel sanoja,
Jotk' toinen toistans vastaa,
Eik' olis suinkaan vanhoja,
Jos noita kuulla lystää.
Vaan ellei ensin eholle
Nyt panna paloviinaa,
Niin minä sanon miehille
Olkoonpa se nyt sinään.
Tämäpä onki kulkullen
Kuin rattahille ihra.
Nyt laulu lankee nuotillen
Eik' yhtään kaipaa kirjaa.
På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:
Än har jag många ord ändå,
Och kunde rimslut samla;
Och ville någon höra på,
De vore icke gamla.
Men om man icke nu förut
Vill ställa bränvin för mig,
Så säger jag åt folket: slut!
Och mer besvär ej gör mig.
Se, det var för min strupe det,
Som för ett kärrhjul ister,
Nu falla sångens takter rätt,
Och skrifven bok ej brister.
Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla
moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt
besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad
af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som
jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal
jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått
ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för
hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet.
Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den
han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af
densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den
Finska texten:
Först på mina gamla dagar
Denna sak jag kom att inse,
Huru äran dock försvinner,
Mannens värde dukar under,
Hur all kärlek går förlorad,
Hos hans fordna, goda vänner,
Karln försänker sig i skulder;
Då han dricker öfvermåttan,
Lefver blott i bränvinsrikdom,
Ena dagen på den andra.
Ljufva sälskapet i verlden,
Gamla, smittosamma bruket,
Som i början knappast märkes,
Sådana förluster medför.
Han slutar runan sålunda:
Saken är till sjelfva grunden,
Mina barn, just så beskaffad.
Sanningen deraf jag känner,
Då jag sjelf också har varit
Uppå denna sed begifven,
Fått mig sådana förluster,
Att min helsa är förderfvad,
Att min rikedom försvunnit,
Matts blott ligger qvar i fickan.[11]
Att min slägt jag så gjort ledsen
Och förtörnat mina förmän.
Sjelf jag visste nog mig vara
För välvilliga till sorg blott,
För belackaren till löje.
Androm vore jag en lärdom,
Hvilka torde om mig säga:
Karl! du ger åt andra lärdom:
Sjelf dock är du oläraktig.
I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen
diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet
en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord,
dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo,
den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa
stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk
öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke
Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med
de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln
i ------, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett
mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu
på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar
det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man
lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han
värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan
hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min
sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting
dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse
och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla
fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer.
En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel,
utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han
nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana
beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels
är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom
en beskickning af flere karlar från M------ till honom och anförde att
han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka
och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen
hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin
Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten.
Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt
öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han
uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de
den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan
skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt
slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i
tillfälle att sjelf få läsa den.
För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens
poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del
af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta,
att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst.
Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än
af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än
dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här
nedan om några andra Runoförfattare.
Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna
skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets
läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått
vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende
af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller
rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en
ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom
sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans
runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka
han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en
bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna
äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och
hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig
i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han
angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst,
tillhörande Gästgifvaren derstädes.
I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en
ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom
ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af
hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig
framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog
inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana
tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta
krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig
kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden
och ger dem ämne att besjunga.
Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias
Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor
äro kanske mer
bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af
en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en
mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord
tusen-konst-mästare.
I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika
landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på
dessa orter mera sällsynt bildning och takt.
Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans
sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en
vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur
en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i
skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som
märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med
aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon
hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma
glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan
till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser
hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt
misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara.
Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord
ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta
Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det
långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt
uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den
gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket
mer markeradt.
En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig
plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är
Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra
någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som
gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt
härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror
voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes
med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af
sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har
sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han
ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans
sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider
öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24
sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och
triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles
fåfängt heller, ser jag"! -- Förunderligt är, att ett barn vid hans
ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott
uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl
anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne
äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan
författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå
ganska långt som naturskald.
I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett
exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras
författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och
räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med
ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika
folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En
slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att
begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida
han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel
dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop
runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna
uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru
äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för
att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar
friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger
nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade
något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den
anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till
en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina
sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull
lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl
att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig
alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje
tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att
uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.
En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop
runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng
han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla
tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti
sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen.
Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick
derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga?
Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde
komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och
svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen
vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste
smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen
färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan".
Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt.
För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig,
bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig
säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i
anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade
honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade
ögonblickligt i runometer, som orden föllo:
Ofta förr man visor gjorde,
Sjöng i kretsen utaf barnen,
Långa dagarne i vallgång,
Gyllne qvällarne i tågen.
Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i
konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i
Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig.
Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene
utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder
förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem
de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen
och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna
sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.


Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.
Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra
sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val
tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos
den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för
tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det
närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket
inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning.
Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt
med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig
emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den
allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone
förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning,
att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken
allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart
och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom
försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår
i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty
civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver
derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån
intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar
något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras,
uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna,
folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden.
De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen,
gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år,
hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu
kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder
och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt
och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och
oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i
stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf
följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket
nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors
till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en
stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland.
Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles
lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något,
onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom,
såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda
ställen blifvit delaktig.
Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska
folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af
civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla
runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos
kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället
uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en
del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej
alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till
uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför
denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket
bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien,
hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti
sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår
af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst
ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den
nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten
uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på
qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i
Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och
långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.
Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen,
Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och
Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den
socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del
äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig
skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de
trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag.
En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad
här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan
roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt
passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon
tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa
det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man
inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna
art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor
uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras
ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas
på svenska språket. -- En författare[13] yttrar sig om Ryska språket,
att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett
språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste
smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt
draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta
europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej
förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket
kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en
god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt
doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma
mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller
snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första
konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men
dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man
bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa
träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga
växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela
figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga
deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen,
så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression,
återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka,
stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den
Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på
kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." -- Så långt författaren,
emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om
kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så
mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva
förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i
allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska
språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro
egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller
har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och
Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras?
Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande
fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja
döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar.
Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende
försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element,
sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan,
Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något
sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att
kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke
äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska
ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på
svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så
skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga
honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i
hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant.
-- Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att
bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet,
och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något
exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru
oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må
jag först välja _runon om den vidunderliga fiskpirogen_.
Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull
tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast
undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och
pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För
att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i
Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor
pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog
gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon
skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde
lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:
Nu min sång jag hafver ordnad,
Orden väl tillsammansbundna,
Om besökarns leda måltid,
Den befängda fiskpirogen,
Dit i Paldamo man inlagt
Först med hull och hår en katta.
I det österut belägna
Stora, vidt omtalta Paldamo.
Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig
deröfver
Att i Uleåborg det finnes
En så glupsk besökar-skara;
Huru kostnadsfritt de äta,
Lefva utan allslags möda;
Huru slädorna de plundra,
Fara af med bönders vägkost.
Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara
tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några
andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af
hopen:
Visst är man nu fri och ledig
Från hemarbete för julen,
Hvarför äfven jag tänkt resa,
Ned till Uleåborg bege mig.
Men ett litet hinder har jag,
Som har länge grämt mitt sinne,
Plågat år från år mitt minne:
Våldsamt blef jag sista gången
Plundrad på en präktig kalfstek,
Som besökarn såg i släden.
Den omfamnade han kärligt,
Den så enträget han tiggde,
Bad mig med upprätta händer.
Ej det hjelpte, att jag talte,
Att jag vägrade och sade:
"Icke kan jag, bästa granne!
Afstå vägkosten ifrån mig;
Äta lär man dock behöfva
Äfven om man är i staden."
Det oaktadt tog han steken,
Smög med hast sig in i rummet,
Nöjd att dock så vigt han undkom,
Och att säkra klor han ägde.
Huru listiga och qvicka
Äro ej de dock att röfva
Egenmägtigt bondens vägkost!
Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru,
för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en
enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja
tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta
hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en
tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen
anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.
Men nu ville hustrun hindra,
Förekomma, att ej mannen
Finge så, med fulla håren,
Baka katten in i brödet.
Hustrun vände sig till honom,
Talte till sin man och sade:
"Eftersom vår katt nu upphört
Med sitt jamande i verlden,
Må jag helst få skinnet af den;
Deraf kan dock göras något,
Kragens prydnad till min skinnpels."
Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe,
troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i
spelet och sade:
"Ack du goda gårdsvärdinna,