Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 09

Hur beskedlig du dig visar
Mot den glupska tullbesökarn!
Nu du önskar taga huden,
Envisas att rifva skinnet
Från den snart halfstekta katten;
Mycket lätt det kunde hända,
Att då tullbesökarn trodde,
Det i Paldamo man inlagt,
Gömt en hare i pirogen,
Snart han finge högre anspråk,
Kunde så en annan resa
Rifva hela slädan sönder,
Då han snokar efter vägkost.
Låt du katten få behålla
Hull och hår! då märker tullnärn
Hvad i Paldamo man inlagt,
Samlat inom tunna skorpan,
Knådat vackert in i degen."
Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom
smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade
redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att
uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till
tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett
mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle
åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan
röt till bonden snäsigt:
"Tror du nu, din dumma bonde!
Att du är i eget pörte,
Har med tiggare att skaffa;
Eller vill du gäckas med mig?
Du har ju långt bättre saker,
Någon fiskpirog i säcken;
Låt mig få hellst en utaf dem,
Att jag kan för andra tala,
Huru I tillreden väl dem."
Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn
den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan
trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes.
Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre
belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då
tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna
tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:
Afbet först en bit från kanten
Hugger i för andra gången,
Tassen i hans mun nu råkar,
Klorna rispa uti tungan.
Tror det vara gäddans tänder,
Eller hvassa braxenkäkar,
Anar ej till något oråd,
Förrn i tu han skär pirogen.
Men nu öppnades hans ögon,
Ser en hårig katt derinne.
Grep då till en kraftig svordom,
Biten svängde än i munnen,
Då i vredesmod han talar,
Säger dessa ord högst uppbragt:
"Aldrig, arme man, jag trodde,
Att den satans bonden skulle
Så mig gäcka och bedraga.
Att den bofven haft ens hjerta
Att så skämma bort Gudslånet,
Söla ned på detta sättet!
Aldrig vet en fattig menska,
Hvad hon, syndens träl, får äta
Uppå sina gamla dagar;
Förr, som ung, man aldrig hörde
Om så afskyvärda saker."
Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det
ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant
och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den
numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i
grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af
sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by
och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för
sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.
En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk
ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis
flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock
varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone
till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har
fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som
lyder:
"Thomas, den snedögde mannen,
Till Nyslott en gång begaf sig,
Ville marknaden besöka.
Der han sen, till staden kommen,
Vandrar af och an på gatan,
Stack sig in i hvarje krambod,
Ville skåda silkesdukar,
Sidenshavlarne betrakta.
Obemärkt en duk då engång
Smög sig inuti hans ficka.
Thomas sig beger från boden,
Börjar åter vandra gatan.
Men fast bodherrn icke markte,
Att en silkesduk försvunnit,
Åtföljt Thomas uppå gatan,
Så var Toivanen som såg det,
Och för bodherrn uppenbarar.
Bodherrn ropar till soldater,
Hvilka just för boden stodo:
"Bringen hit den der med pelsen,
Skynden, tagen fatt på honom!"
Fyra voro de till antal,
Hvilka nu till Thomas sprungo,
Togo hastigt fatt på honom,
Hemtade till boden åter.
Lätt var silkesduken funnen,
Som den var i Thomas's ficka,
Lika lätt den var fråntagen,
Återställd uppå sitt ställe.
Herrn åt Toivanen då skänkte
Silfverslantar till belöning,
För att han den saken yppat;
Men en annan lön fick Thomas:
Först en örfil på sitt öra,
Sen en spark i ryggens ända,
Och med den han gick från boden.
Kommen sedan ned på gatan,
Börjades en annan lexa:
Två soldater honom höllo
Handfast uti pelsens krage,
Andra tvänne slogo ifrigt
Med bösskolfven uppå ryggen.
En af dem bar ett par stöflor,
Skaften fastade tillsammans,
Med dem strök han Thomas's hufvud,
Så att spår af klacken kändes.
Thomas föll till slut på gatan,
Kom med näsan ned mot marken,
Men så fick han icke blifva,
Upp han lyftes åter, leddes
Sedan framför Rådstu-trappan,
För att lemnas åt Borgmästarn.
Sjelf Borgmästarn var tillstads ej,
Men der stod en arger vaktkarl
Med geväret uppå armen,
Thomas fick en stöt af kolfven,
Alltför lindrig var ej stöten.
Till soldaterne derefter
Talte samma vakt och sade:
"Bäst är att man bringar honom
I förvar till stadens häkte."
Nu soldaterne begåfvo
Sig åstad och ledde Thomas
För att lemnas uti häktet;
Men då fram till bron de kommit,
Föll dem in en bättre tanke:
Att betrakta mannens fickor,
Hvad för godt der kunde finnas.
Togo så hans hela kassa,
Glömde qvar blott tobakspipan,
Öfvergåfvo sedan Thomas,
Sorgsen, gråtögd uppå stället.
Denna sång jag sjöng på stället,
Efter som med egna ögon
Allt jag såg, som hände Thomas
På den nu beskrifna färden;
Men mitt namn jag ej vill nämna,
Yppa icke sångens fader."
När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af
små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan
man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning
för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång
begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge
efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller
något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en
skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt
gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.
En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för
sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad
och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på
orten, ibland annat, äfven följande stropher:
Vid å-mynningen beställsamt
Kaipas satt och mette fiskar,
Lånade sin båt af Weilo,
Eller satt på strandens stenar.
Fisken samlades att gapa;
Var en glädjesyn för gäddan,
Sällsamt skådespel för abborn,
Se på Kaipas's runda panna,
Och hans ögonbryn betrakta,
Breda anletet beskåda.
Stor i orden var vår Kaipas,
Kunde prata stugor fulla,
Skötte väl sin tobakspipa,
Sörjde ock för tobakspungen;
Men hans svedjor fingo hvila,
Och hans åker vara oplöjd.
Engång på Guds långa sommar
Gick han att sin åker plöja,
Men det träffade så illa,
Att en regnig dag det var då.
Engång vredgades han illa,
Blef förfärligt ond på hustrun,
För att hö då ej fanns hemma;
Derför väsnades han fasligt,
Svor och larmade förfärligt.
Fick då tag uti sin mössa,
Den han sjelf, för några dar sen,
Sytt ihop af fårskinnslappar
Till sitt arma hufvuds prydnad.
Nu han vred den obarmhertigt,
Slängde så med fart i spiseln,
Kastade den midt i elden.
Satte sig då ner på bänken,
Vid bordsändan, stackars mannen,
Utbrast så i denna klagan:
"Aldrig uti vida verlden
Lär jag, fattig man, bekommit,
Fått mig fullt förstånd af skaparn,
Af vår stora fader unnadt:
Äfven stora män förargas,
Och de visaste bli onda,
Men sin hatt de ej förstöra,
Bränna ej sin egen mössa,
Såsom, arme, jag nu gjorde,
Slängde hatten uti elden,
Brände upp min enda mössa,
Lemnade mitt hufvud blottadt,
Under starka vinterkölden."
Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande
i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket
försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna
ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt,
seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i
förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för
andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han
måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om
hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt,
hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna,
stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt
gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en
trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget
syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig
arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan
sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter
honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då
jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen.
Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare
kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han
utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans
vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår
allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets
anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka
söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af
runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock
förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas,
när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon
skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom
Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de
sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.
Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina
ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen
tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar
runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i
sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i
allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel
emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att
den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma,
men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone
till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en
lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en
sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något
exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga,
hvilka författade den, och derföre börjar runon:
"Här finns många kloka karlar,
Ofverflöd uppå poëter,
En dock klokast är af alla,
Mest förståndig uti hopen.
Också är hög tid att tänka,
Foga några ord tillsammans,
Om ett utskott här i trakten,
En bedragare i landet,
Öfver hvilken alla klaga,
Alla socknar, alla byar,
Till och med hvart träd i skogen,
Hvarje ängens videbuske.
Här i nordens land nu föddes
En bedröfvelse för folket,
Just i denna Juga kyrkby,
I vår fattiga församling.
Lefde sysslolös sin barndom,
Trodde sig en herre vara;
Gaf ej ro åt någon flicka,
Kunde dricka mer än andra,
Började hvartenda slagsmål,
Ägde dertill kroppens styrka;
Narrade af folket pengar,
Gjorde skulder der han kunde."
Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i
kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva
tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han
"For till Kuopio omsider,
Intogs der i stadens skola,
Men ej ides han just läsa,
Så en enda klass han sluppit.
Fadren i sin enfald trodde
Få en prest af unga herren,
Lånte dertill mycket pengar
Utaf hvarje man i socken.
Sonen slöste penningarne,
Strödde ut bland Kuopio flickor.
Gick der trenne år i skolan,
Skulle engång då predika
Vid läsmötet på ett hemman,
Men ej lång var den predikan --
Amen hördes snart i början.
Engång stack uti hans hufvud,
Att han kunde göra runor;
Tänkte veckotal på ämnet,
Men då det ej ville framåt,
Lät han Adam göra början,
Louhelainen sluta runon. -- -- --
Nu till Uleåborg han reste,
Kom i tjenst hos Gouverneuren,
Blef renskrifvare omsider,
Fick ock en vaktmästarsyssla,
Som dock mest på krogen sköttes,
Trodde få sig riktigt pengar,
Men fick riktigt stryk på ryggen,
Blef till slut från staden utledd
Enligt Gouverneurns befallning.
Ty engång han skulle föra
Penningar från Gouverneuren
Till en smed, som smidit något,
Och sin arbetslön behöfde;
Men han tänkte: "Är jag galen
Och ger pengarne åt smeden,
Sjelf jag kan ju dem behöfva".
Genast till en dans han ställde,
Dit han inbjöd stadens flickor.
Smeden, som nu blifvit utan,
Klagade hos Gouverneuren,
Hvaraf följden blef att mannen,
Uppå Gouverneurns befallning,
Blef fördrifven ifrån staden
Ledd utaf en hop soldater
Till tullporten, utan skonsmål,
Fick sig då en spark till skjutshast,
Och till vagkost gafs en annan."
Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och
öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull
öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:
"Denna runo har man hopsatt
Nära invid Juga kyrka.
Ej den gjordes af en enda,
Utaf flere män den gjordes,
Hvilka alla honom känna;
Första början sjöngs af Erik,
Wäyrinen tillökte något,
Se'n vidtogo Mattis söner,
Anttis söner sjöngo derpå,
Lauri lade till vid slutet,
Halonen gaf sista orden.
Till belöning för allt detta
Slog han Anttis söner illa,
Piskade ock Mattis söner,
Fällde Halonen i gyttjan,
Fick ett sår i Lauris panna;
Men ej tordes han på Erik,
Wäyrinen fick blifva orörd.
Icke slutas denna runon,
För att allt nu vore anfördt,
Hvad om mannen kunde sjungas;
Hälften utaf hans bedrifter
Har man nödgats lemna orörd,
Kanske också mer än hälften,
Hvarmed man nu icke hinner --
Kort är sommarn, kall är vintern,
Och vårt arbete blir ogjordt."
Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna,
det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga
äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt --
ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en
Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med
dessa ord:
"Denna sång jag sjöng i kölden,
Stående bakpå en släde,
Vid en färd i Puhos-skogen;
Men jag arme man ej känner,
Om mig ofärd sången bringar,
Eller ock min död bereder."
Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf
eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver
författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid,
att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes
äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort
den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti
Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat
flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki
lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att
Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot
Kokki, men han vägrade sådant -- en nog märkvärdig grannlagenhet hos en
bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna
få.
Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till
begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje
censuren -- Häradsrätten och böter -- har ännu ej blifvit vidrörd. Ty
ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den,
hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då
vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några
äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något
argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än
sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig
sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade
gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt
föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för
lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket
utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då,
komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin
runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så
händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock
med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera
till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och
sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre
tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för
hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna
prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock
denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon,
för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling
tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och
för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:
Straxt derefter kommer domarn,
Frågar mig med dessa orden:
"Är det du densamme Pekka,
Hvilken har med dina visor
Smädat presten i er socken?"
Pekka bryr sig ej att neka,
Säger så det hörs i tingssaln:
"Visst är jag densamme Pekka,
Som besjungit prestens lefnad;
Må jag plikta hundra daler,
Tusen har jag att betala. --
Dålig man sig låter skrämma
Af ett frostår eller tvänne,
Utaf några kalla somrar."
Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast
begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något
om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej
det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej
ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men
för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna
de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver
hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska;
öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet,
gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver
sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor;
tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor;
klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag
önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa
slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af
Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift _Pohjanmaan surkeudesta_ (om
Österbottens sorgliga tillstånd), eller _Huoliruno Matthias Remeksestä_
(klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift
förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller _koulunkäymättömän
valitus_ (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i
skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon
annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af
fruktan att blifva för mycket uttröttande.
Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa
runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i
synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den
allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva
längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne
och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt
arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva,
uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform
hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela
runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de
någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så
fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin
Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk
tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en
tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva
någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är
samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens
sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna
skrifva.
Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo.
Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta
allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och
hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor
slutar också derföre med följande ord:
"En hel vecka har man användt
För att göra denna runo;
Grunden lades på en söndag,
Derpå bygdes sen om månda'n,
Öktes något till om tisda'n,
Samlades om onsda'n mera,
Ledig var man ej om thorsda'n,
Freda'n bragte nära slutet,
Sjelfva slutet ficks på lörda'n.
Ej en dålig karl gjort sången,
Den är gjord af flere karlar,
Hvilka voro konstförfarna,
Alla kunniga i sången."
Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han
har äran att förblifva den högt respective läsarens
ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot.


Om Finska Ordspråk och Gåtor.
Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad
som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken
femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte
honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma
ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad
värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad
betydelse har till och med sjelfva julen? -- Även gåtornes tid har
redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större
bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå,
hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott.
Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla
folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling,
uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti
tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet
enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin
vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom
det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han
talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem.
Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens
vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin
förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af
ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker,
som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver
sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom,
hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att
pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens
vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran
ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande
hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera
den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes,
att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt:
"bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog
taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i
naturalhistorien. -- Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att
dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt
uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf,
att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så
till form som materie föränderlig.
I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd
uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom
dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne
har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet,
hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till
ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska
en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form.
Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro
lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras
mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse
med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång
tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade
Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare
halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår
sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge
slagen.
Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och
kyrkoherden i Tammela, _Laurentius Petri_ uppå 1660:talet. Denna,
såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans
son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. _Gabriel Tammelinus_.
Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i
Pemar, Mag. _Henric Florinus_, hvilken slutligen år 1702 genom trycket
i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om
nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III,
Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk
lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt
upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans
hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom
hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat
efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska