Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 16

Modren öfvergaf mig liten
I beskydd hos grannens qvinnor,
För att af grannhustrur badas,
Af granngummorna befallas.
Allt olyckliga jag känner:
Grannens ord och grannens sinne,
Grannens medlidsamma omvård,
Hur' i verlden väl man hålles,
Hur' hos fremmande man vaknar.
När en fremmande dig väcker,
Så den fremmande då säger:
"Upp med dig, du svarta sotklabb
Fort ur sängen, lata sjövrak!
Skynda, blås upp eld, torföra!
Antänd pärtan, Lempos ättling!"
Icke så ens egen moder;
Egna modren skulle säga:
"Stig nu upp, min lilla dotter!
Hoppa upp, min snälla dotter!
Blås upp eld, min gyllne börda!
Antänd pärtan, eget vaggbarn!"

_Karlarnes oförstånd_.
Ve de unga karlars enfald,
Gossars oförstånd i valet!
Välja ej en fattig flicka,
Stadna ej vid låga dörrar,
Dröja ej vid murkna trösklar,
Hålla ej vid gamla grindar,
Vid förfallna åkergärden.
Allt den fattiga dock gjorde,
Hade tid till alla sysslor;
Allt sitt garn hon ensam spunne,
Väfde hvarje väf allena,
Sydde sen till mannens kläder.
Rika flickan har nog göra
Med sin egen ans och prydnad.

Borgå Tidning 1838, n:o 59.

_Min och andras_.
Andras fästmän lefva hemma,
Min är borta uti kriget;
Den gull-lockiga är borta
Der vid Turkens landamären,
Eller i Fransosens grannskap,
Der en mor sin son ej vårdar,
Systern ej omfamnar brödren,
Finska flickan kysser ingen;
Stridskanonen der en vårdar,
Der omfamnar blanka svärdet,
Hvassa sabeln bjuder kyssen.
Så dig, arme fästman, hände;
Tänkte här ditt bröllop fira,
Men i Moskva blef det firadt
På den store herrens gårdsplan,
Eller i en mindres pörte;
Vigdes der af hedningskäppen,
Långa svärdet blef din brudring,
Och din fästmö eldgeväret.

_Ingen orsak att sörja_.
Må vi flickor dansa skickligt,
Sjunga vackert våra sånger;
Fadren gaf mig lof att sjunga,
Leka alla helgdags aftnar,
Fröjda mig vid solnedgången,
Tills att sjutton år jag vore.
Derför må vi flickor sjunga,
Dansa vackert våra danser,
Snart vi så till brudar växa,
Höjas upp till höga brudar.
Som gåsungar, fort vi växa,
Mogna snart, som unga svanor,
Älskas sen af många karlar,
Fås utaf en enda lycklig.
Hvarför skulle vi ju sörja
Och uti vår enfald ängslas;
Icke tar man oss för landskatt, Skrifver oss för uppbörds
resten;
Kräfver ut för andra gälder;
Kopparn samlar man i landskatt,
Ekorrar man tar i uppbörd,
Qvittar gälderna med papper.

_Modrens råd och eget råd_.
Modren bad jag skulle vara
Hemma alla helgdagsaftnar,
Läsa först uti katkesen,
Sen den stora aftonbönen.
Så mig gamla modren råder,
Både råder och befaller,
Men mitt eget sinne råder,
Både råder och befaller,
Gå i byn, som andra flickor,
Leka, glädjas med de andra,
Sjunga, dansa bland de bästa;
Ensam kan jag dock ej dansa,
Och en ensam sång är sorgsen.

_Modrens spådom_.
Sant du sade dock, min moder,
När du mig i vaggan söfde,
Lindade din lilla dotter.
Sade att jag finge fästman,
Spådde mig en vacker fästman,
När blott femton år jag vore,
Eller helst en dag deröfver.
Femton år så nyss jag fyllde,
Lefde ock en dag deröfver,
Och jag fick mig trenne fästmän,
Trenne öfvergoda fästmän:
Sorgen gaf mig gyllne ringar,
Gråten skänkte silkesdukar,
Döden slutligen mig hemför.

Borgå Tidning 1838, n:o 61.

_Torpflickan_.
(Imitation.)
Ensam bär jag vatten ifrån brunnen,
Ensam malar säden, kokar ensam,
Hugger ensam veden uti skogen,
Bär den ensam hem den långa vägen;
Allt jag ensam gör, jag arma flicka,
Ensam jag om aftonen mig lägger,
Vaknar sedan ensam på mitt läger.
Vore dock det sista ensam borta,
Så det sista, som det näst derföre,
Litet brydde jag mig om de andra.

Den väntande.
(Imitation.)
Här sitter arma flicka jag
Och snart går solen ner;
Men den jag väntar dag från dag
Han kommer aldrig mer.
"Snart är jag åter" -- så jag minns
Till afsked sade han --
Men hvar han dröjer, hvar han finns,
Jag ej begripa kan.
Kanhända krossats har hans slup
I mycken storm och nöd,
Kanske i hafvets mörka djup
Han redan ligger död.
Kanhända stormen honom dref
Långt bort till annan strand,
Och fången eller dödad blef
Han i ett hedniskt land.
Hans vålnad var det säkert då,
Jag såg i sista natt,
Då skådande åt hafvet blå
Jag här på stranden satt.
Hans skepp jag der på fjärden såg,
Så glad jag redan var,
Men hur jag såg och åter såg,
Var bara hafvet qvar.
Och nu igen hvad skymtar der
I aftonsolens glans? --
Kom närmre, närmre, att jag ser
Om seglet är då hans.
Hans är det -- hans är skepp och mast,
Hans segel och hans rå;
Välkommen nu du gyllne last!
Välkommen sjelf också.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.

_Den bortgifta_.
Så jag reser, så jag skiljes
Från den sal min fader uppbyggt,
Der min bror i glädje lefver: --
I en höstnatts famn jag färdas,
Reser längs en gladtad våris,[28]
Att ej spåren en gång qvarbli,
Fotens steg på isen synas,
Spår af pelsens släp på drifvan,
Att min mor ej hör min klagan,
Ej min far min tår förnimmer.
Förr jag kommer icke åter,
Än min egen son kör hästen,
Den jag burit äggar fålen.
Anländ då till fordna hemmet,
Länge på min bror jag väntar,
För att lösa hästens remtyg,
Spänna fålen utur redet.
Brödren höres icke komma;
Sjelf jag löser hästens remtyg,
Spänner fålen utur redet.
Länge på min bror jag väntar,
För att be mig in i stugan;
Icke hörs min broder komma.
Sjelfmant går jag in i stugan,
Träder obedd in i rummet;
Dock vid dörren än jag stannar,
Nära dörren invid spiseln,
I den knut, der grytor gömmas,
Drängen kastar sina kläder. --
Ingen känd jag ser i stugan,
Ingen älskad bror vid bordet.
Handen sträcker jag på spiseln,
Kalla kol i spiseln ligga;
Handen lägger jag på muren,
Murens stenar äro kalla.
Ändtligt varsnar jag min broder,
Utsträckt liggande på båset,
Nära bänken, under bordet.
Famnstjockt sot på nacken hårdnat,
Alnstjockt uppå andra ställen.
Brödrens ögon ser jag gråta,
Kinderna af tårar sköljas.
Till sin hustru säger brödren:
"Tillred mat och fägna gästen"!
Men den hårda broderhustrun
Kokar kål till mager soppa.
Rackan äter först det feta,
Hunden allt det smakligaste.
Till sin hustru säger brödren:
"Hemta öl och fägna gästen"!
Men den grymma broderhustrun
Frambär vatten åt den komna.
Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat,
Gossen sina händer i det.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.
Gossen blåste på sin rörflöjt,
Med sitt vallhorn svarte flickan.
"Vill du bli min flicka liten,
Vill du lefva hos mig lycklig?"
"Hvad för lycka kan du bjuda?
Toma händer och tom ficka".
"Jag med dessa toma händer,
Och i denna toma famnen
Bär dig in i skogens sköte,
Till de mest aflägsna skogar,
Vill dig der med ömhet vårda,
Lefva oförmärkt af andra."
"Hvar är marken för dig utmärkt,
Hvar den plats der stugan bygges?"
"Nog finns rum i stora Suomi,
Nog man sämjes bo i vårt land;
Vill du bo i öknen afskildt,
Eller i aflägsna städer,
Eller på en qvist i skogen,
Fri och sorglös som en fogel.
Snart jag skall ett bo dig bygga,
Der dig vinden sakta vaggar,
Och jag roar dig med sången!
Vill du åter bo på landet,
Bygger jag af hägg din stuga,
Och af rönn din säng jag täljer,
Der du vid min sång fördröjer,
Drömmer idel vackra drömmar."
"Men de hårda brödbekymren
Göra slut på sång och drömmar?"
"Nog finns bröd i löfskogsdälder,
Gyllne korn i hvarje björkskog,
Och jag har nog starka armar,
Sidor, som ej sakna senor
För att stöka uti jorden
Och att berga mogna kornet".

Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.

Kantele II, pag. 66.
Om min fader kunde hamra,
Om en smed min farbror vore,
Koppargjutare min broder,
Jag en häst af sorger finge,
En svart fåle af bekymmer;
Hästens munlag af min oro,
Betseljern af onda dagar,
Af byns hårda tal en grimma,
Och af grannens ord en sadel,
Släda af byfolkets sqvaller,
Rankor af allt snack hos grannen.
Mina sorger äro flere,
Än man räknar granens kottar,
Finner barr uppå ett enträd,
Videbuskar på en kärrmark,
På en sjöstrand runda stenar.
Ingen häst man skulle finna,
Träffa hos en hemmansbonde,
Ej ens på den rikes backe,
Som min sorg förmådde draga,
Släpa bort bekymret från mig.
Sådan häst ej kunde finnas,
Ej ens på den bästa prestgård.
Tag du, korp, bekymret från mig,
Bär min sorg, du svarta fogel,
I de träsk, der fisk ej lefver,
Ingen abborre man finner.
Bär ej dit der fiskar trifvas,
Hvarje fisk blott sorger finge;
Abborn sjönke ned till botten,
Gäddan lätt af sorger sprängdes,
Lilla mörten skulle blötna,
Mujkan svartna af bekymmer,
I bekymmer, som jag skickat,
Denna mörka pannas sorger.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.
_Flyr ifrån det vackra hemmet_
Kanteletar II, 161.
Skönt det var att lefva fordom,
Ganska väl vi trifdes hemma:
Jag en ljungens blomma växte,
Uppåt sköt som unga gräset;
Fadren nämnde mig sin blomma,
Och sitt älsklingsbär min moder,
Brödren nämnde mig sitt hvetkorn,
Och sitt blåa nystan systern.
Till ett annat hem då kom jag,
Under annan gårdsvärdinna:
Svärfadren till stock mig skäller,
Svärmodren till granrisruska;
Heter iskall sten hos sonen,
Hos gårdsdottren kvinnors utskott,
Byns förtret hos sonahustrun.
När så sällsamt tal jag spörjer,
Ständigt hör det bittra tadlet,
Ofta nog jag arma kvinna,
Arma barn jag alltför ofta
Flyr ifrån det vackra hemmet,
Skyndar mig långt bort i skogen,
Far längs kärr och ödemarker,
Far igenom sanka vatten.
Fore jag ock ned i vattnet,
I en flod, der fisken lefver,
Till en nätfångst för min broder,
För min fader till ett notvarp!
P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.

_Dock då först en son du vore_.
Kanteletar II, 179.
Vagga vill jag lilla sonen,
Vagga upp det goda barnet,
Till mitt stöd i stormens tider,
Till min hjelp på motvindsfärder.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, en man af sonen!
Som kan så, och som kan plöja,
Som med säd beströ kan marken,
Som för fålen ut på fåran,
Ut att plöja svarta hästen.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När från skogen bröd du bure,
Kakor ifrån enrisbacken,
Från en granskog bruna skorpor,
Hvetebröd från telningslandet
Åt din far för fordna födan,
Åt din mor för brödets näring.
Vyss, vyss, min son, den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När du nya stugan byggde,
Finge oss ett bättre badhus,
Gjorde trappa framför stugan,
Reste upp ny dörr på trappan.
Vyss, vyss, min son den lilla,
Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
Dock då först en son du vore,
När sonhustru du mig gåfve,
En som för mig vattnet bure,
Som badstugan skulle värma,
Mjuka upp hvar gång min badqvast,
Reda totten, som jag spinner.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.

_Brudsökerskan_.[29]
Kanteletar III, 50.
Brud jag sökte åt min broder.
Maka åt min älsklingsbroder;
Fann i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Boskapsherde är min broder". --
"Vill ej ha en boskapsherde;
Dålig skjorta har en herde --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Jägare han är, min broder". --
"Vill en jägare ej hafva;
Jägaren af barrskog luktar --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Fiskare han är, min broder". --
"Vill en fiskare ej hafva;
Fiskaren af råfisk luktar --
Kan ej hvila vid hans sida,
Icke vid hans bröst mig värma,
Vid hans arm ej trefnad finna".
Brud jag sökte åt min broder,
Maka åt min älsklingsbroder;
Såg i lunden då en jungfru,
Prydlig mö i gröna gräset,
Frågade och sporde henne:
"Vill du bli min broders maka?"
Jungfrun spörjer mig tillbaka:
"Hvad för man är då den brodren?"
-- "Åkerman han är, min broder".
"Honom vill jag gerna hafva;
Varm är åkermannens sida --
Vid hans sida kan jag hvila,
Vid hans bröst kan jag mig värma,
Vid hans arm jag trefnad finner".
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.

_Prisa hästen först i morgon!_
Vaggsång. Kanteletar II, 173.
Jag mitt kära barn nu vyssjar,
Vaggar här min lilla fogel,
Ammar upp det vackra barnet,
Gifver bröstet åt det sköna; Men bröstgifverska jag vet ej,
Barnets sköterska ej känner,
Hvartill mina barn jag ammar,
Hvad engång af dem kan blifva;
Om jag till min framtids glädje,
Eller gråt och sorg dem föder,
Sköter dem till egna plågor,
Vaggar till förtret för modren,
Gungar till mitt lifs bekymmer,
Fostrar för mig sjelf till oro.
Så forntidens qvinnor sjöngo,
Mången mor så hördes säga:
"Prisa hästen först i morgon,
Sen din son, när skägget vuxit,
Dottern uti mannens boning,
Och dig sjelf, då lifvet slutas!"
Ofta nog en osäll moder,
Den beklagansvärda modren,
Åt sitt barn får bröstet gifva,
Skyndsamt föra det i munnen,
Men förståndet ger hon icke,
Får ej mandom uti barnet --
Vettet blir ej vägdt med besman,
Ej med slef förståndet inöst.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.

_Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!_
Kanteletar II, 178.
Vyss, vyss, mitt barn, du arma,
Som i arma vaggan hvilar,
Af din arma moder vaggas
I en arm och usel koja!
Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni,
Vyss i bräders famn, du lilla,
Till en sofstad under torfvan,
Till en hvilobädd i mullen!
Der af Tuonis barn du vaggas,
Söfves ljuft af Manas flickor.
Bättre är dock Tuoni-bädden,
Vackrare är Manas vagga,
Tuonis qvinnor mera ömma,
Manas unga hustrur bättre,
Stor är Tuoni-gårdens stuga,
Manas boning vid och rymlig.
P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund,
då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla
uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt
sjukliga barn.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.

Kanteletar II, 55.
Tvenne vackra barn vi voro,
Tvenne dufvor här på holmen,
Tvenne svanor här på stranden,
Tvenne liknande hvarandra.
Arm vid arm vår väg vi gingo,
Hand i hand vår dag vi lefde,
Skyndade i kapp till rian,
Täflade att säden mala.
Tvenne vackra barn vi voro,
Såsom ett par unga dufvor:
Nu den ena hädan farit,
Sorgsen qvar den andra lemnats
För att gråta genom lifvet,
För att sörja alla tider.
Något hopp jag kunde hafva,
Att han skulle återkomma,
Om han tagit med sig vägkost,
Ätit någon afskedsmåltid,
Farit öfver vida hafven,
Hamnat bort i andra länder:
-- Öfver hafven färdas mannen,
Men igenom torfvan icke.
P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller
en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.

_Olika till mods_.
Kanteletar I, 25.
Hur till mods är lyckans gunstling,
Hvad för tankar har den sälle? --
Så till mods är lyckans gunstling,
Sådana den sälles tankar,
Som om våren dagens gryning,
Som den blida morgonsolen.
Hur till mods är den betryckte,
Hvad för tankar har en is-and?
Så till mods är den betryckte,
Sådana en is-ands tankar,
Som en kolsvart natt om hösten,
Som den skumma vinterdagen;
Ännu mer mitt mod är kolsvart,
Dystrare än höstens skymning.

_Kunde ej för skratts skall gråta_.
Kanteletar II, 56.
Dog för mig min ädle brudgum,
Störtade min vackre fästman:
Gerna honom jag begråtit,
Gråtit genom hela lifvet,
Allraminst min halfva lifstid,
Men ett år ens ej jag kunde.
Fadren bjöd mig honom taga,
Modren önskade hans bane,
Brodren att han bortkörd blifvit,
Systern att jag klöst hans ögon.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.

_En flickas qvarnsång_.
Kanteletar II, 133.
Mala, mala qvarnsten lilla,
Slamra, slamra, vackra klippa,
Rör dig snällt, du sandstensskifva,
När min tur det är att mala!
Rörs, fast fingret ej dig rörde,
Ej en hand på vefven fördes,
Ej en arm uppå dig drefve,
Fast ock tummen blef i hvila!
Hvarför qvider lilla stenen,
Hvarför klagar du, min klippa,
Vid mitt bröst, den unga flickans,
Vid min hand, den sköna jungfruns?
Månne derföre du qvider,
Månn' jag derför hör dig klaga,
Att för svagt jag på dig drifver,
Att jag malar alltför sakta?
Upphör goda sten att qvida,
Lemna lilla berg din klagan!
Ej till denna sten man hemtar
Ens från Åbo någon flicka,
Finner ej i hela Tyskland,
Ej i vida Ryssland träffar,
Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken
En som bättre skulle mala,
Svängde om dig mera hurtigt.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.

_Hvad bekymrar mig förtalet._

Kanteletar II, 98.
Om jag är af ringa värde,
Nämnes dålig framför andra,
Ännu sämre sägs jag vara,
Ännu mera dålig nämnes;
Hvarje käft mig vill förtala,
Hvart ett öga på mig rigtas,
Alla öron på mig lyssna.
Men hvad bryr en hurtig flicka,
Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret
störas,
Hvad förtalet mig bekymra!
Redan van är jag vid tadel,
Gammalt mål för byasqvallret,
Länge nog af ondskan pröfvad,
Ställd inunder onda rykten.
När jag märker mig förtalas,
Hör mig öfvermåttan klandras,
Då jag står blott mera upprätt,
Desto högre bär mitt hufvud,
Går som unga hingsten modig,
Rörs som fålen lätt på foten.
Hörde jag mig engång prisas,
Helst en enda gång berömmas,
Lägre då jag bar mitt hufvud,
Sänkte ögonen till marken.


Klaus Kurck och liten Elin.
Suomi 1842, hft 6.
(Örversättning ifrån Finskan.)

Unga jungfrun, liten Elin,
Gick till visthuset på backen,
Bar en kopparvacka hos sig,
Och i vackan kopparnyckel:
5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"
"Hvarpå vill du känna honom". --
"Lätt på gången känns den store,
På fotslängningen den stolte".
"Finns då inga andra stolta,
10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" --
Klaus snart på gården stadnar
Med sin stora ryttarskara,
Hundra sadelfasta kämpar;
Gyllne svärd de buro alla,
15. Hästarne af silfver lyste.
Fem de voro Elins bröder, Sutto vid bordsändan inne,
Stego upp på en gång alla,
Gingo för att motta Klaus.
20. "Finns här jungfru, som man säljer,
Någon flicka för min räkning?"
"Jungfrur säljas ej på gården,
Flickor handlas ej på backen;
Hästar säljer man på gården,
25. Hofförsedda djur på backen;
Stugor finnas hos oss många,
Dit en friare kan föras,
Der man in och ut kan stiga.
Också finns ett stall för hästar,
30. Der de kunna svalka af sig,
Knaggar för att hänga sadlar."
Klaus Kurck nu in begaf sig,
Stötte dörren upp med svärdet,
Slöt den till med svärdets slida:
35. "Finns här jungfru, som man säljer,
Någon flicka för min räkning?"
Unga jungfru Elins moder
Neg och svarade åt Klaus:
"Här kan ingen jungfru säljas,
40. Ingen flicka åt dig lemnas;
Våra flickor äro späda,
Alla än i växten stadda".
"Finns ju hos er liten Elin;
Kan jag ej få liten Elin?"
45. "Gif mig icke, bästa moder,
Gif för all del ej åt Klaus!"
"Alltför ung är liten Elin;
Kan ej styra tjenstefolket,
Ej matlagningen besörja,
50. Sköta stora ladugården".
"Det behöfver hon ej göra;
Har jag ej då pigan Kerstin. --
Pigan Kerstin kan befallas
Hafva vård om tjenstefolket,
55. Laga maten, som behöfves,
Sköta stora ladugården."
"Har så visst du pigan Kerstin
Som en annan gårdsvärdinna;
Hon mig önskade i elden,
60. Ville snart till döds mig plåga".
"Sådant gjorde Kerstin aldrig;
Har ännu ej uppbrännt någon,
Bragt om lifvet någon menska,
Skall ock framdeles ej bringa".
65. Hvem i verlden vore galen,
Om ej just den arma flickan --
Om ej galen, är hon tokig:
Mottog ringen, bortgaf handen,
Hand i hand med Klaus hon färdas,
70. Kommer så med Klaus till Laucko.
Kerstin tittade i fönstret,
Blängde ut igenom rutan:
"O att någon här jag hade,
Som förstörde denna kärlek,
75. Förrn jag bortger gårdens nycklar,
Lyder här en frus befallning".
Smög sig fram till Klaus och sade:
"Ack min vän, min bästa Klaus!
Litet vet du hvad som händer,
80. Hur din fru besöks af Olof."
"O min kära lilla Kerstin!
Om du kunde det bevisa,
Som du nu har sagt och yttrat,
Snart du gick i fina klädet,
85. Elin finge dö i lågor;
Fem de bästa klädeskjortlar,
Dem åt dig jag skulle skänka,
Förrn jag gåfve dem åt Elin;
Gåfve åt dig hvarje nyckel,
90. Förrn jag gåfve den åt Elin."
"Ack min vän, min bästa Klaus!
Åk du bort till Aumas lada,
Dröj en tid på lilla ängen,
Säg att längre bort du reser,
95. Att du dröjer flere veckor,
Uppå ting i norra socknar;
Så jag tänker snart bevisa,
Hvad jag en gång kom att säga."
Klaus lofvade så göra:
100. "Ack min egen lilla Elin!
Lägg du smör uti en bytta,
I en matsäck vägkost för mig,
Låt mig få af fläsk en skinka,
Jemte några kappor hönsägg;
105. På en längre färd jag måste.
Far till ting i norra socknar."
"Ack min gode Klaus! lofva
Att ej dröja der för länge;
Nära är min barnsängsvecka,
110. Nedkomstdagarne för handen.
Gå liksom du vore halfskodd,
Gå härnäst den andra hälften;
Tala blott med halfva tungan,
Säg härnäst den andra hälften;
115. Drick med bara halfva munnen,
Drick härnäst den andra hälften --
Så du förr kan återvända
Från trollpacket der i norden."
Unga gårdsfrun, liten Elin,
120. Lade nu i säcken vägkost,
Skar med slefven smör i byttan,
Lade ock af fläsk en skinka,
Jemte några kappor hönsägg. --
Och nu reste Klaus från gården,
125. Åkte fram till Aumas lada,
Körde till den lilla ängen.
Kerstin gick att klappa byke,
Gick att tvätta fina kläder,
Unga Elins bästa linntyg.
130. Från tvätthuset hörs nu bullret,
Så att frun kom ner och sade:
"Hvad är det du, kära Kerstin,
Här i tvätthuset nu bullrar,
Som du bankar på vid grytan?"
135. "Det är blott en skökas trasor,
Häxans kläder, som jag tvättar".
"Kära Kerstin, bulta icke,
Banka ej så hårdt uppå dem".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
140. Slår och bankar endast värre.
"Bulta ej, du onda kåna,
Far ej så med mina linntyg;
Icke äro här de gjorda,
Utan hemma hos min moder".
145. "Fritt må jag en kåna heta,
Dock en sköka är jag icke.
Och hvad ville det betyda,
Om det arma tjenstehjonet
Stundom blir till kåna öknämndt,
150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor
Gerna nog se Olof hos sig,
I hans långa skägg förälskas."
Med en tår i ögat Elin
Kom från stranden upp till gården,
155. Kerstin skyndade sig efter:
"Låt oss, bästa fru, nu kalla
Gårdens tjenare tillsammans,
Drängarne från sina oxar,
Ställa till ett litet gästbud,
160. Gifva dem en glädjemåltid,
Såsom alltid förr man gjorde,
Då husbonden var på resor!"
"Må du sjelf, min lilla Kerstin,
Göra såsom dig behagar,
165. Likasom du gjort tillför'ne;
Öppna om ock alla tunnor,
Endast den du lemnar orörd,
Som för min skull enkom bryggdes".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
170. Den af alla först hon uppslog.
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde".
"Hvar vill bästa frun sig lägga?
Att jag visste bädda för er;
175. Kanske i den nya stugan,
Som står öfver stora porten".
"Bädda ej i nya stugan,