Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 12

goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon
handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja
Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ åt dem och föröfrigt var yngre med
ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan
och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes
slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan
sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett
näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta
hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande
ord:
"En kiitä meristä miestä,
Aallon laskeja-urosta:
Tuuli viepi merillä mielen,
Aivot särkevi ahava.
Enkä taia tulla'kana,
En tulla minä sinulle
Ikuiseksi ystäväksi,
Kainaloiseksi kanaksi,
Siasi leväittäjäksi,
Päänalaisen laskejaksi."
det vill saga:
Prisa vill jag ej en sjöman,
Ej den man, som drifs på vågen:
Hafvets storm förståndet rubbar,
Vårens ilar skada hjernan.
Derför kan och vill jag icke,
Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka,
Bli en dufva vid din sida,
Den din bädd hvar afton reder,
Ordnar vackert hufvudgärden.

20 Runon. 510 vr.
Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande
på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom
dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge
se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles
efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen
förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina
förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar,
hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han
fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig
gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle
Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit
honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så
t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den
begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde
så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den
väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande
båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af
tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka
Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg.
Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne
särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog
gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor
från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög
med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort
sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till
Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock
af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i
Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än
vatten.
Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten,
hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin
dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter
återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen
förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga
år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra
flickor.

21 Runon. 620 vr.
I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges,
bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring,
och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla
blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas
objuden, "ty -- sade Pohjola värdinnan -- han är alltid begifven på
gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på
andra bröllop".

22 Runon. 440 vr.
Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och
sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin
sång med att tacka värdskapet.

23 Runon. 530 vr.
I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter,
att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner
bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den
snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana,
att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra
afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången
svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst
besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der
någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom
fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder
till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga
brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans
hus väntar henne.

24 Runon. 790 vr.
Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall
förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och
andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal
tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon
råkat i sitt närvarande usla tillstånd.

25 Runon. 500 vr.
Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar
öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger,
hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge
resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I
bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade
dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.

26 Runon. 710 vr.
Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans
ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka
tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd
af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade
han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med
några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga
bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina
sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen,
utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket
bestyr, förrän han fick sig en ny.
Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de
närmast föregående fyra runorna lyrisk.

27 Runon. 780 vr.
Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen
icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad,
att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin
skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla
tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan
hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom,
hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort
honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och
frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han
ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:
"Tuoss' on kutsut kuunikuiset,
Airuhut alinomaiset,
Miekassa tuliterässä,
Säilissä säkenevässä".
det vill säga:
Jag har ju en evig bjudning,
En, som ständigt på mig manar,
Här vid sidan i mitt eldsvärd,
I dess blixtomhvärfda klinga.
När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full
krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af
vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en
brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom,
hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu
bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe,
svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud."
Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp
vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och
blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till
lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte
Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från
orrjagten, såg ens skymten af honom.
Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett
brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till
vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var
upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till
öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som
afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas
öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af
Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till
mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp,
gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället
förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo
från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas
gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt.
Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen
gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i
hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks
längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon
och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett
spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen
brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till
kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka
ormen slutligen måste ge vika.

28 Runon. 420 vr.
Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan
han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen,
och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att
stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess
husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade
Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade
under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i
Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade
att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen
kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke
bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl,
hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för
gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep
till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der
har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men
Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte
dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta
oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar,
ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än
af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom
öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut
honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar
fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen;
min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det
anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".
"Sanoi Lieto Lemminkäinen:
Mitä minun on miekastani,
Kun on luissa lohkiellut,
Pääkasuissa katkiellut!
Vaan kuitenki, kaikitenki,
Kun ei nuo piot paranne,
Mitelkämme, katselkamme,
Kumman miekka mieluhumpi:
Eip' ennen minun isoni
Miekka mittoja varannut,
Pojastako polvi muuttui,
Arvo tuattoni aleni."
Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre,
tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han
genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en
sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade
Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger
på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom
skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på
backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att
fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den
skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden
förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru
denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då
bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken
af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som
himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett
ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin
fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån
gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men
fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan
höll på att samla sig, för att hämnas.

29 Runon. 860 vr.
När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i
släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden
till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han
i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften,
för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde
han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt
honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln.
Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara
förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans
svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om
han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken
till gensvar:
"Havukkani, lintuseni!
Käännäite kohin kotia,
Sano tuonne tultuasi
Pimeähän Pohjolahan:
Kova on kokko koprin saaha,
Koprin saaha, kielin syöä."
det vill saga:
Du min falk, min vackra fogel!
Vänd du om till hemmets trakter,
Och berätta, när du kommit
Fram till Pohjola, det mörka,
Säg: att svårt var örnen fånga,
Att han var för sträf att ätas.
Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i
Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart
skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu
skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl
känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej
säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela
sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde
litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två
närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så
särdeles efterlängtade; ty sade han:
"Viel' on haavat hartioissa,
Syvät reiät ryntähissä
Entistäkin iloista,
Muinaisista melskehistä,
Suurilla sotakeoilla,
Miesten tappotantereilla".
d.v.s.
Sår har jag ännu på skuldran,
Flere djupa hål på bröstet
Efter förra glädjelekar,
Fordna bullersamma bragder,
På berömda härnadsfärder,
På de fält, der männer dödas.
Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven
hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred
nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen
sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma
för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han
fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva
skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom
lyckligt fram till ön.
På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det
blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från
fremmande länder.
"Katselevat, käänteleivät,
Silmät päin sinistä mertä;
Kenpä vuotti veljeänsä,
Kenpä taattoa tapailil
Se vasta toella vuotti,
Joka vuotti Sulhoansa."
När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades
de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet
och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande
fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han
kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från
sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott
och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om
han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all
mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu,
pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att
höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då
vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de
slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han
kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och
mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar,
så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte
Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till
flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på
stranden.
Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm,
att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en
udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och
sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt
fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år
ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan!
Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården
stått, växte nu frodig ungskog.
Tunsi maat on, tunsi rannat,
Tunsi vanhat valkamansa,
Ei tunne tuvan sioa,
Eikä aittasen aloa.
Jo tuossa tuvan sialla
Nuori tuomikko tohisi,
Männikkö tupamäellä,
Katajikko kaivotiellä.
Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:
Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,
Kivet tuossa, joilla kiikuin,
Tuossa nurmet nukkeroimat,
Pientarehet piehtaroimat;
Missäp' on tutut tupani,
Kussa kaunihit katokset?
d.v.s.
Der i lunden förr jag dröjde,
Klängde der på dessa stenar,
Lekte ofta der på lindan,
Tumlade på åkerrenen;
Men hvar är den kända gården,
Hvar de takförsedda husen?
Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste
det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död,
hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick
och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola,
hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i
ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra
åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar
ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne.
"O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen;
"jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig".
Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit
och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan
och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända
gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket
bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela
Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin
tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott
det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna,
liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en
hönsskock.
"Siit' oli paha elämä,
Piti piiltä piikasia,
Kun suet sikoja piili,
Havukat kylän kanoja".

30 Runon. 440 vr.
Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med
tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han
erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn _Tiera_, uppsökte honom
och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka
krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade
byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och
systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd,
inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss
gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga
hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig
hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod
snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om
bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola
värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem
sin fosterson, _Kölden_, som bedref saken så, att fartyget frös fast i
en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen
sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde,
obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat _Tiera_ nämnes
ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för
kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet
qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som
lyriska inblandningar.

31 Runon. 430 vr.
Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från
hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en
annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och
fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om
fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna
slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och
hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall,
hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid
sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i
brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed
hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara
endast några dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan så
obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på
täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag
med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke
långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf:
"skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders
och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de
blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet,
beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön.
Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt
oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår
öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål
af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre
dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta
stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med
en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att
brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt
Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit
hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen
återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med
en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och
krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle
blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete.
Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände
upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos
bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon
växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men
äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen
ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till
störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom
tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade
både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja
bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden
Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för
något uselt jernskräp köpte honom.

32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.
Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som
Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap
med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens,
sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång
och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty
kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri
gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes
kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att
erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det
var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en
sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på
dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den
fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till
sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon
lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf,
antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården,
eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af
både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i
ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han
skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att
mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när
värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad
af odjuren, att hon kort derefter afled.


34 Runon. 240 vr.
Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos
Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i
smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då,
när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru
död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef
han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne
för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken
och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva
förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas
kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som
dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann
hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans
gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död.
Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade
hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till
Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och