Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 01

ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER
I. Uppsatser och öfversättningar

Utgifna av
Jenny af Forselles

Skrifter utgifna af
SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND
LXXXVII.

Helsingfors 1908.
Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.


INNEHÅLL:
Förord.
Om finnarnes magiska medicin.
Sampo.
Tre ord om och ur finska fornsången.
Ridvala Helka.
Björnfesten.
En finsk berättelse.
Finsk ballad.
Petter Kettunen.
Några nyare finska runoförfattare.
Om närvarande tids poesie hos finska allmogen.
Om finska ordspråk och gåtor.
Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.
Nionde runon i Kalevala.
En finsk runas öde.
Finska runor.
Klaus Kurck och liten Elin.
Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.
Om ursprunget till finnarnes Hiisi.
Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
Finsk litteratur.
Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
Psalmografi.
Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.
Fotnoter.


FÖRORD.

År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af
Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska
skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande
större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af
rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska
språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841,
vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens
akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits.
Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser
jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig
till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist
några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid
publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.
Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande
förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och
dagboksanteckningar.
_Jenny af Forselles_.


Om finnarnes magiska medicin.[1]
Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.

Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast
14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:
Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån
en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först
ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af
följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt,
som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra
blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet,
öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med
läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre
ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta
korta utdrag.
Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på
åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till
saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Poësi
Fennica_, Aboæ 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magiæ Fennis
Atributæ_, Aboæ 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum
Fennorum_, Aboæ 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, Åbo 1789,
jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).
Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar
tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna
redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i
dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.
Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då
årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
endast ifrån den ena af dessa två sidor. -- Till nattsidan af
kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.
Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens
periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen,
efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den
dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter
genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa
öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets
beröring:
"Det är ej dag, det är ej natt,
Det väger mellan båda."
Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den
uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är
åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och
aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden
se vi endast strålarne af henne.
Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör
Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första
ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än
den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv
uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som
påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif
stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars
uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit
ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den
ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas.
Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade
kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum,
upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen
blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och
gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen
(förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna
den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande
erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan
blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse
ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i
vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande
tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade
erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den
ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och
förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och
följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och
förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att
dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till
sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella
och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru
de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande
fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just
dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle
förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som
öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde
verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det
materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt
förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den
ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en
orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det
materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det
psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå
det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå
det materiella.
Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga
magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af
densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande,
råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda
magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man
sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess
grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå
det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den
ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den,
medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och
betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet
sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att
återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta
plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af
män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium.
Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och
upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring
hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den
ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att
närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska
magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och
Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens
författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter
Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade
för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga
författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt
som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag
genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de
bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor
har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de
Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum
Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna
anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid
hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest
användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock
föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den
medicinska magien hos Finnarne.
* * * * *
Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter
beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas
vanligast, och icke aldeles illa träffadt, _Somnambulism_. Äfven
förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det
magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd,
ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess
förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det
sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom
huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma
hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det
äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och
har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän,
såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars
afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.
Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det
Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är
något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i
detsamma sägas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men
sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i
remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till
att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa
benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska
för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu
rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore
utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan,
dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt
kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de
ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig
underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet.
Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast
ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de,
hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta
loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne,
likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon
bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt
tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför
andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en
eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan
trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva
företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den
tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En
remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti
somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan
den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva
luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det
underjordiska luftlagret.
Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att
Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor,
grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En
mythologisk person förekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller
_Louhiatar_. Namnet härledes ifrån _lovi, louhi_ (remna, spricka)
hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den
i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med
uttrycket _langeta loveen_ skulle då egentligen menats besöka den i
remnan boende gudinnan.
Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas
till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var
_kuolla_ (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister,
hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som
äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit
fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att
nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första
tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå
den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.
Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla
för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler
eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som
ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast
tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen,
icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han
med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men
icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon
deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör,
sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för
att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett
annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och
bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade
denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi
icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han
begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf
tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal.
Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina
flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa
försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt
alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med
fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt
åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta
hade icke stört dem det minsta.
Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd
är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer,
sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad
som tilldragit sig med dem.
Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne
kalla _paineta_ (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i
omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin
egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en
dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom
alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde
särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog
styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon
tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit
sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.
Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den
fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess
framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet
tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager
ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna
phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror
jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande
varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt,
somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den
medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt
tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti
denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af
den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om
Finnarnes Mager.
Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro
_tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja,
puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas,
kukkaromies_ o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid
utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom,
att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa
förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet
genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda
af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med
något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) -- likasom
kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa
med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet
osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti
sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna.
Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar
troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och
betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom
presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas,
haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna
ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de
pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och
andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i
runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo
mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet);
tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad
och utstående), flere andra att förtiga.
Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat,
utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej
heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en,
vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar
för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en
ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen,
härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen
bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet
var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det
anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem,
ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på
orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i
långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån
moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i
konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier.
Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en
rinnande fors.
Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de
södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig
öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen.
öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste
magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen.
Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och
sina kunskaper, då han säger:
Pohjalainen pitkä poika,
Lappalainen lieto poika,
Veti virsiä reellä,
Saanilla sanoja saatti.
Kilahti jalas kivehen,
Saani meiän salvamehen,
Siitä mie sanoja sain,
Kuorman virsiä kokoisin.
Nordens son den långa mannen,
Lappens son den olycksfödda,
Sånger släpade med släda,
Förde ord uti sin slädkorg.
Klang då mot en sten hans meda,
Slädan mot ett hörn af huset.
Fick jag der då ord tillräckligt,
Samlade ett lass af sånger.
Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina
kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de
yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet
och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders
föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos
Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna,
vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att
derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva,
att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer
ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism
derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en
del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån,
kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt
anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom
äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti
magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom
Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.
Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas
Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af
gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått
det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och
den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter,
har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare
till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra
tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande
vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af
loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne
begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades
man uppå ett sjukt ställe.