Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 07

half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort
derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans
boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska,
hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i
sagorna.


Finsk Ballad.
Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.

Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna
anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader,
hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är
något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga
gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare
poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor,
Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna
åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska
stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår,
tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag
flere sådana. De kallas der _vanhoja Karjalan lauluja_ äfven _naisten
lauluja_, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån _runoja_, sånger af
mythologiskt innehåll och _syntyjä_ eller _luottesia_, dylika sånger af
magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde
hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina _vanhoja
lauluja_. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på
deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning
meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord,
ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke,
äfvensom i _Meren kosiat_ hos Schröter, äro något så eget för den
Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.
Dottern Anni, hemmets enda,
Gick till källan efter vatten;
Vatten fann hon ej i källan,
Torrt var tennet i dess botten,
Torr stod kopparn vid dess sidor,
Torra löf i djupet lågo.
Dottern Anni, hemmets enda,
Gick till ängen efter vatten,
Öfver tvenne höjder steg hon,
Öfver tvenne, öfver trenne.
Dottern Anni, hemmets enda,
Bar då vatten hem från ängen,
Vände sig och såg omkring sig,
Varsnade en båt på fjärden,
Båt af hundra bräder timrad.
Prydlig satt en man vid rodret,
Och en annan man i fören,
Prydligast dock var den tredje.
Midt i båten mellan båda:
"Kom min jungfru ner i båten".
"Bryr mig icke om att komma;
Skulle jag i båten komma
Bågorna jag stege sönder,
Bräckte bräderna i sidan".
"Ginge bågorna ock sönder,
Bräcktes bräderna i sidan,
Finns nog träd att laga om dem;
Bräderna med snören hopsys,
Och med vidjor sammanfogas.
Kom då bara ner i båten".
"Bryr mig icke om att komma;
Icke har man hemma bedt mig
Gå i hvarje båt på stranden".
Dottern Anni, hemmets enda,
Bar då vatten till sin fader:
"Se, här har du vatten, fader".
Men den hårda fadren talte:
"Far du hän, du strandens sköka,
Kom ej mer för mina ögon;
Ej du var att hemta vatten,
Var att söka männer åt dig,
Gick att få dig röda bindlar,
Eller nya skor på foten".
Dottern Anni, hemmets enda,
Bar då vatten till sin moder:
"Se, här har du vatten, moder".
Men den hårda modren talte:
"Far du hän, du strandens sköka!" etc.
Dottern Anni, hemmets enda,
Bar då vatten till sin broder:
"Se, här har du vatten, broder".
Men den hårda brodern talte:
Far du hän, du strandens sköka!" etc.
Dottern Anni, hemmets enda,
Bar till broder-hustrun vatten:
"Tag du, broder-hustru, vatten!"
Och så talte broder-hustrun:
"Länge nog jag längtat hafver,
Önskat genom all min lifstid,
Att jag en gång finge dricka,
Vatten, som svär-systern burit".[8]
Dottern Anni, hemmets enda,
Gick nu i sitt loft på gården,
Gret en dag och gret en annan,
Men på tredje dagen dog hon.
Fadren då till loftet kommer:
"O stig upp, min enda dotter!
Far ej bort så ung ifrån mig,
Dö ej bort så ung och vacker!"
Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Bryr mig icke om att stiga;
Snabb du var att mig beskylla,
Allt för hårda ord du gaf mig".
Modren då till loftet kommer:
"O stig upp, min enda dotter!" etc.
Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Bryr mig icke om att stiga"; etc.
Brodern då till loftet kommer:
"O stig upp, min enda syster!" etc.
Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Bryr mig icke om att stiga"; etc.
Broder-hustrun kom till loftet:
"O stig upp, svär-syster lilla,
Far ej bort så ung ifrån mig,
Dö ej bort så ung och vacker".
Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Gerna upp för dig jag stiger;
Snabb du icke var i orden,
Gaf min ingen hård beskyllning".

Petter Kettunen.
Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.

En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der
jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån
Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne
man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och
sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen
hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till
sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i
ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat
utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu
fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag
icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af
sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:
Barnet föddes i Karelen,
Mannen växte upp i Qvenland[9]
Växte sina runda tolf år
I föräldrars lugna stuga.
Ej till Savoland han kunde,
Ej till Kuopio bege sig,
Vandra med den tunga renseln,
Längs med Pielis Sockens gränsor;
Men till Paldamo han reste,
Skaffade sig lifvets näring,
Genom sång i barnaåren,
Såsom ung med tungans vighet.
Visorna han sjöng i ordning,
Sångerna, som ämnet kräfde.
Paldamos förnämsta qvinnor,
Kokade nog gerna soppa
Och af sötmjölk smaklig välling,
Som för Kettunen då frambärs,
För den vackra sång han sjungit,
Till belöning för hans visor.
Så han lefde i sin barndom,
Kettunen i unga åren,
Växte till en karl omsider
Blef en karl ibland de bästa:
Vig och lätt han var i gången,
Ordvig öfver mången annan,
Också vacker nog att påse,
Med sin rodnad uppå kinden.
Och han träffade att blifva
Något bortskämd, stackars karlen,
Kom att sakna tvänne kilar,
Tvänne skrufvar honom brusto.
Gjordes då en kil af papper,
Och af näfver ficks den andra.
Snart nog for dock pappret illa,
Näfret rullades tillsammans.
Kom med hvarje vind en tanke,
Och en annan for med vinden.
Mannens hufvud illa blottställdt
För hvar enda vind, som blåste,
Slutligen blef helt förvirradt.
Så han gaf sig långt på färder,
For att flacka kring i landet;
Tog från Paldamo sitt respass,
Pass till Kiimingi att färdas.
Men till Limingo han först for,
Var i Kello sommarn öfver,
Och i Pudas halfva året.
Slutligt till Kiimingi Socken.
Och till Vesa by han kommer,
Träder in hos nämndemannen.
Folket viste sig förvånadt,
Något brydt vid mannens inkomst,
För hans lätthet i att tala
Och hans liflighet förundradt.
Gamle nämndemannen frågar,
Talar så med blottadt hufvud:
"Hvarfrån är du hemma främling,
Varande så grann och prydlig,
Och så liflig, som du synes;
Är från Uleåborg du hemma,
Kanske handelsman från staden?"
Främlingen då gaf till gensvar,
Petter talte så och sade:
"Icke är från Uleåborg jag,
Ej en handelsman från staden;
Borta, utom landets gränsor,
Allt för långt mitt hem jag lemnat,
Allt i Vuokkiniemi Socken".
Gamle nämndemannen fortfor,
Talande med blottadt hufvud:
"Hvad för embete har mannen,
Varande så grann och prydlig,
Och så liflig, som du synes?"
Främlingen då åter sade,
Talte mysande på munnen:
"Skräddare jag torde vara,
Kunnig fabrikör af rockar;
Skörten vet jag skära långa,
Göra ryggen kort, som brukas,
Höja kilarne till axeln,
Snörgarneringen änn högre".
Bars då fram en klädes-packa,
Hemtades en vallmans-packa,
Som två karlar kunde bära.
Kettunen sin sax då framtar,
Fattade uti sin fårsax.
Vallmans-packan han i tu skar,
Klipper den uti små bitar,
Dem han sedan konstigt hopsyr,
Syr en vecka först på hälften
Och på andra veckan resten,
Snällare när helgen nalkas,
Stora högtiden instundar.
Folket skyndar sig till kyrkan,
Mangrannt på Guds stora högtid;
Kettunen den viga mannen,
Rolig karl med korta luggen,
Klädde på sig allt det bästa:
Band om halsen granna duken,
Drog om lifvet blanka gördeln,
Silkes-toffsarna vid sidan;
Strumpebanden voro silke,
Stöflorna med fransar prydda;
Guldgaloner prydde mössan,
Och skjortkragen var af kamrits.
Så han vandrade till kyrkan,
Klädd i bästa vallmans-kläder,
Gick i bredd med de förnämsta,
Sjelf dock mest förnäm af alla,
Satt sig i den högsta bänken.
Klockarn sjöng hvad han förmådde,
Nog förmådde han ock mycket.
Presten talte strängeligen.
Ifrig var han i predikan,
Talte länge mångt och mycket.
Mångt och mycket torde också
Främlingen behöfva känna,
Lära sig den obekante.
Fåfängt lär man ej predika,
Sjunga psalmerna i vädret.
Flickorna i kyrkan sutto,
Granna, såsom morgonrodnan,
Lysande, som morgonsolen.
Nätta voro deras händer,
Kroppens växt var stolt och prydlig,
Fingrarne guldring-beprydda,
Hufvudet med gyllne smycken.
Shawlen hängde nedom skuldran,
Fästad framföre med nålar.
Flickorna begärligt sågo
På den främmande i kyrkan,
På hans kloka min och åtbörd,
På hans liflighet och skönhet,
Och på elden i hans öga.
Nu man skulle hem från kyrkan;
Kettunen den viga mannen,
Han den kloka Qvenlands gossen,
Var nu färdig, att bege sig;
For igen till nämndmans hemman,
Gick till nämndemannens döttrar.
Talte länge först med Kajsa,
Språkades med Liisa sedan,
Och beställde att till natten
Få på hennes bädd sig lägga.
Tornu bannades på Liisa,
Talte så den gamla qvinnan:
"Bort du Liisa! Låt landstrykarn
Dig i sina nät ej fånga,
Akta dig för Ryssens snaror,
Ryssen, både slug och listig,
Som ihoprör bägge språken,
Blandar alla språk tillsammans,
Är nog färdig att bedraga
Och berykta landets flickor".
Petter inföll i det samma,
Talte Kettunen och sade:
"Icke är hon väl den enda Flicka,
som i landet växer,
Flickor finnas annorstädes,
Vaggade af andra mödrar,
Som försmå ej männers anbud,
Vredgas icke, när man talar,
Fly ej för en kyss ens undan.
Torde vara bäst att flytta
Härifrån till Kilpos hemman,
Vandra dit så klädd jag är nu,
Med mitt granna siden-bälte
Och min rocks förgyllda knappar."
Derpå gaf han sig att vandra,
Steg utföre backens sluttning.
Snart han framme var på gården,
Ser då tvänne stugor för sig,
Tvänne stugor, tvänne vägar.
Gick uti den ena stugan,
Satte sig på gafvel-bänken.
Derpå frågade han genast:
"Finns det arbete på stället?"
Utan att sig långt betänka,
Sonen svarade och sade:
"Nog finns arbete i gården;
Sjelf jag torde snart behöfva
Nya kläder till mitt bröllop,
En ny rock, hvari jag viges".
Gamla mor, som satt på spiseln,
Afbröt sonens tal och sade;
"Flickorna först måste hafva
Undangjordt, hvad de behöfva,
Är nog tid för gossar sedan".
Mari såg från qvinno-hopen,
Blickade med stora ögon,
Lika tvänne blomster-knoppar,
Såg uppå den komna gästen,
Hörde på hvart ord han talte.
Petter frågade med samma,
Talte Kettunen och sade:
"Hvem vill ta i vård mitt verktyg,
Hvem mitt granna siden-bälte,
Gömma mina högtids-kläder,
Och hvar får jag gå till hvila".
Mari steg ur qvinno-hopen,
Öppnade sin egen kista,
Talte så med dessa orden:
"Lemna dit nu dina verktyg,
Och ditt granna siden-bälte,
Jemte dina högtids-kläder".
Derpå sopade hon golfvet,
Inbar halm och redde bädden,
Ej för en, men väl för tvänne.
Kettunen då gick till hvila,
Mari smög sig sakta efter,
Kom till Wuokki-gossens läger.
Gamla mor, som det förmärkte,
Bannades likväl och sade:
"Bort, du Mari! Låt ej Ryssen
Nu i sina garn dig snärja."
Mari inföll då och sade:
"Sjelf jag månde för mig sörja,
Sjelf min egen sak bedrifva,
Veta bäst hvad som mig höfves".
Hon fann mannen nog behaglig,
Och försmådde icke Ryssen,
Tog sitt lifstids steg behändigt,
Som ej nånsin tas tillbaka,
Om ej hjertat blir förstelnadt,
Bloden i sitt lopp förisas.
Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på
Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått
till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet,
så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat
land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt
höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor.
Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt
sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med
hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig
väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå
uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och
hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och
renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert
land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta
blifva ogifta.
Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så
litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag,
må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag.
Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan
försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan
att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa
har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans
dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han
honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar:
"_minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku_", d.ä. liten är
ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder,
Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget,
utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: "_En
paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle,
paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille_", d.ä. Bark hon ej
behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon
kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När
Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung
och säger: "_Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä
sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat_", d.ä. om ett qvarter någon
lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve
till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste
Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid
beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt
tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får
sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu
denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid
på det löjligaste utpekad härigenom.
Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra
äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med
följande ord: "_Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo
Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä,
pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla_", d.ä. hvem har hopsatt
denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen,
lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett
mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin
dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: "_Maria
mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua
näiltä mailta_", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog
sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.


Några nyare Finska Runo-Författare.
Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.

Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har
utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af
naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan
förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande
till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land;
åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska
nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven
oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma
borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna,
likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig
plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens
stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna
tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig
under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det
Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva
språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos
Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under
talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig
dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron
o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets
poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg,
hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en
Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet
mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt
och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre
församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle
blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder
än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas
uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets
nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som
skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till
någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med
förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och
makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas,
skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina
otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder,
der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har
ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens
stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som
hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han
sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt
åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts
ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf
under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma,
hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till
boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som
bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes
och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot
Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till
sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor
träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning,
som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till
dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska
stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till
menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den
eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i
medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den
poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta
orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt,
att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå
sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo
flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till
Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande
fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt
sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af
Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan
gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och
Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han
kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma,
sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det
sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den
Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt
rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro
alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i
dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i
sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos
allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex.
var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål
för de nyare.
Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen,
intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han
enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än
undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter
munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra
Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som
behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu
nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i
Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och
ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig
hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den
han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger:
Tämä on viisas Vihtapaavo,
Joka runon rustaileepi,
Joka laulun laiteleepi,
Sekä virren veisaileepi.
I öfversättning:
Här är den vise Vihtapaavo,
Som förstår att reda runor,
Som förstår att laga visor,
Och som ofta sjunger sånger.
Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han
ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga
visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra
tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller
andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika,
hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti
afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans
hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag
honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute
på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till
sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se
till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp,
för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade
med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var
långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt
att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga
likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som
jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag
uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig.
Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på
qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han
torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under
bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem
också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der
kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i
Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina
runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man
sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och
sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt
älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin
stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna
post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och
att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han
i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på
det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven
icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som
icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva,
om han varit fri densamma.
Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i
Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när
och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att
han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade
tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han
sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet
icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så
nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag,
brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus
upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora
nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge
det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på
sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att
extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre,
extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en
visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes
tryckt uppå Finska och lyder:
Noh! miehet, miehet veikkoset,
Näin näitä häitä juoaan,
Tuoss' on viel' loput entiset,
Toisia aina tuoaan.