Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 15

nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de
runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till
4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras
af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan
komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.
Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att
denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden,
äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock
ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten _ad modum
Minellii_. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare,
än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla
varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade,
kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.


Nionde Runon i Kalavala.
Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.

(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af
Kalevala, som utkom 1835.)
Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i
Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de
uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi
och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes
vara mindre i karlarnes smak. -- För sammanhangets skull må af de
föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola
eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:
-- -- -- -- --
Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Klädde på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen.
Satte sig på luftens loka,
Lysande på himlabågen,
I den aldra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.
Der sin väf af gull hon väfde,
Skötte om sin silfver-väfnad,
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver;
Väl hon kunde skeden föra,
Låta skaften höjas, sänkas.
Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och
fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent
afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra
betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och
göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu
allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i
Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo.
Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes
toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:
Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Gick uti ett loft på gården.
Trenne loft på gården funnos,
Ett tillhörde hennes moder,
Och det var det bästa loftet.
Der stod kista ställd på kista,
Ena skrinet vid det andra.
Hon slog opp den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor.
Fann nu der sex gyllne gördlar,
Valde ut fem yllne kjortlar,
Lade på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
o.s.v.
Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun
förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola.
Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför
obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves.
Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef
mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för
att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han
slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i
Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna
uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med
sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa
frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af
beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte
deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och
med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning
försöker meddela:
Gamle värde Wäinämöinen
For att fria till en jungfru,
Långt i Pohjas mörka trakter,
Till den by der männer dräpas,
Tappra karlar pläga dränkas.
Sköt han ut sin båt på vattnet,
Nya fartyget på vågen,
Från en barkbelastad stapel,
Från stockändarne af furu.
Reste mäster på sitt fartyg
Som uppå en bergshöjd tallar,
Hissade i masten segel
Såsom granar på en kulle,
Steg nu äfven sjelf på skeppet,
Vandrade uppå sitt fartyg,
For och styrde ut på hafvet,
Rördes stolt uppå det blåa,
Med det stora vackra skeppet,
På den nya röda båten.
Vinden blåste i hans segel,
Vårens vind uppå hans fartyg,
Redan seglar furuskeppet,
Hundra brädigt fartyg flyter,
Nära vid den gröna udden,
Den bebodda holmens ända.
Var på ön en jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Träffade att trampa byke,
Tvätta kläder invid stranden,
På den stolta bryggans ända,
Ytterst på den röda färjan.
Vände sig och såg omkring sig
Öfverallt i blida rymden,
Också ut åt fjärden såg hon,
Vände hufvudet mot söder.
Varseblef en skymt på hafvet,
Något blått hon såg på böljan,
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad för skymt är du på hafvet,
Hvad som så på böljan blånar?
Vore du af gäss en skara,
Eller ock en prydlig andskock,
Eller annan väldig fågel,
Må du flyga och förskingras
Der i höjden nära himmeln.
Vore du en svärm af fiskar,
Eller och ett laxrikt sjögrund,
Eller annan större sikart,
Må du simma, neråt sänkas,
Dra dig under vattenbrynet.
Om ett stenigt grund du vore,
Någon klippa ut i hafvet,
Eller ock en vattenruska,
Må du sköljas då af vatten,
Låta vågen vältras öfver.
Vore hemmets båt du åter,
Farkost som min broder timrat,
Må du vända fören hemåt,
Mot båtställen här på stranden,
Aktern emot andra hamnar.
Och en bybåt om du vore,
Så må du då simma utåt,
Mot båtställen annorstädes,
Vändande din bakstam hitåt.
Vore Wäinämöinens båt du,
Gamle sångarmannens farkost,
Må du hit till mig då nalkas,
Styra närmre till ett samtal,
Ta ett ord och ge ett annat,
Tala tryggt ett ord på köpet"
Båten var nu Wäinämöinens,
Nalkades också till stället,
Styrde närmre till ett samtal,
För att ge ett ord mot annat,
Tala tryggt ett ord på köpet.
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Talte så till vandringsmannen,
Sporde honom om hans resa:
"Hvarthän far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling,
Far så grannklädd, landets bäste?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Har mig ämnat ut till laxfångst,
Ville se hur fisken leker
Der vid Tuonielfvens stränder,
Nedanom Manalas boning".
Nu ö-jungfrun Anni åter
Yttrade ett ord och sade:
"Lätt en bakslug man jag känner,
Märker den, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till laxfångst,
Lade ut att fånga taimen.
Många nät hans farkost fyllde,
Af fiskbragder full var båten,
Stötelstängerna på botten,
Ljusterjärnen under bågen,
Och i fören gyllne nålar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu du landets ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ämnade mig ut till gåsjagt,
Far till skimmervingars lekort,
Ville fånga dregelnäbbar
Från de sund, der köpmän färdas,
Från det vida öppna hafvet".
Åter sade jungfrun Anni,
Tennbrisk-prydda flickan talte:
"Så en bakslug man jag känner,
Märker en, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till gåsjagt,
For till skimmervinge-leken,
Ville fånga dregelnäbbar.
Dragen var då vackra bågen,
Starka fjäderstålet tillspändt,
Gråa skallet låg i båten,
Koplad var den svarta hunden,
Men kring stränderna sprang rackan,
Hvalpen flög långs strandens stenar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom du flicka ned i båten,
Stig uppå min farkost jungfru!
Vill jag sanningen då säga,
Tala verklig flärdlös sanning".
Anni fortfor oupphörligt,
Tennbriskfagra flickan fortfor:
"Stormen på din båt må komma,
Vårens ilar på ditt fartyg;
Upp och ned jag vänder båten,
Låter så på böljan vräkas,
Om jag sanningen ej hörer,
Hvart du Wäinämöinen färdas.
Säg då en gång verklig sanning,
Låt mig höra mer ej lögner."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag tala sanning,
Litet gäckades jag endast:
Jag har farit för att fria,
Ville se hårfagra jungfrun,
Långt i Pohjas mörka trakter,
I det hemska Sariola,
I den by, der männer dräpas,
Många tappra karlar dränkas".
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig, sveklös sanning,
Lemnade sitt byke obykt,
Kläderna otvagna blefvo.
Lade kläderna i ordning,
Bar tillsammans sina kjortlar,
Sprang så hem förutan dröjsmål,
Ilade åstad på gården,
Steg från gården in i stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Du min bror, smed Ilmarinen!
Du min moders son, min frände!
Smid du mig en liten sköttel,
Smid mig några granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till min gördel,
Och jag säger sanna saker,
Talar verklig sanning för dig:
Långa sommarn skor du hästen,
Smider hofjern hela vintern,
Ämnar dig på färd att fria,
Vill begifva dig till Pohja;
Men en mera slug nu tager,
Förekommer dig och bortför
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta,
Den du lockat i två vintrar,
Friat till i trenne somrar.
Nu som bäst far Wäinämöinen,
Färdas på det blåa hafvet,
I sitt fartygs gyllne bakstam,
Stödd mot rodrets krökta ända,
Far till Pohjas mörka trakter,
Till det hemska Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Hammarn slintade ur näfven,
Hastigt föll ur handen tången,
Yttrade ett ord och sade:
"Anni, du min lilla syster!
Smida vill jag dig en sköttel,
Smida åt dig granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till din gördel!
Omärkt elda nu till badet,
Skynda på, att ugnen kolas,
Skaffa sedan lut en smula,
Laga litet slipprig asklut,
Hvarmed denna fink sig tvättar,
Denna snösparf ren sig tvager,
Från höstgamla smidjesotet,
Vintertjocka hammarslagget."
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Fick badstugan omärkt uppvärmd,
Skyndsamt fick hon ugnen kolad,
Med finhuggna aspvedsklabbar,
Med småklufna, korta spjelkar.
Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan,
Bröt en qvast från unga skogen,
Liten kärleks-qvast från lunden,
Gjorde sedan lut af surmjölk,
Lagade af benmärg såpa,
Såpa som var lätt att lödras,
Kunde skölja mannens hufvud.
Men sjelf smeden Ilmarinen
Skyndsamt gick uti sin smidja,
Smidde snart hvad jungfrun önskat,
Färdiggjorde gördel-krokar,
Till dess badstugan man uppvärmt,
Badet hunnit blifva färdigt.
Badade tillräckligt sedan,
Hällde vatten på sig, rentes
Från höstgamla smidjesotet,
Vinterstjocka hammarslagget,
Tog till orda nu och sade:
"Anni du min lilla syster!
Sök upp fina linne-skjortan
För min kropp från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hemta ett par snäfva byxor
Sen för mina torra vådor,
För de väl tvålfria benen;
Tag min blåa klädning sedan
Öfver fina linneskjortan,
Derpå min kaftan af kläde,
Ofvanpå den blåa kolten;
Tag ännu mitt lena bälte,
Till att gjorda om kaftanen,
Hemta ytterst sammets-mössan,
Den hvars höjd i molnen susar,
Som igenom skogen skymtar,
Sök den för mitt torra hufvud."
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Tog af gull, hvad mössan rymde,
Tog hattkupan full af silfver;
Stack sin fåle nu i redet,
Den eldröda mellan stängren,
Satte sjelf sig in i slädan,
Fogade sig inom korgen,
Manade sin hingst att trafva,
Den ljusmahniga att skynda.
Fort sprang hingsten, väl led färden,
Slädan rördes, stranden fräste.
Med stort gny han så nu åker
Längs sandbankarne i hafvet,
Färdas nu vid Simo-sunden,
Högt på albevuxna höjder;
Och nu skaller gråa hunden,
Gårdens sloköra hörs gläffsa.
Pohja-gårdens värd då säger:
"Gå och se på gården dotter,
Hvad den gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra så gläffsar".
Dottern svarade och sade:
"Ej jag hinner nu, min fader!
Stor är stenen, som jag maler,
Stenen stor, men fint är mjölet,
Sjelfva målarinnan orklös."
Åter sade Pohja-värden:
"Gå då, hustru, du på gården,
Se hvad gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra nu gläffsar".
Svarade och sade hustrun:
Gerna skulle jag ej hinna;
Tjockt är brödet, som jag bakar,
Brödet tjockt, men fint ar mjölet,
Sjelfva bakarinnan orklös".
Men nu sade Pohja värden:
"Aldrig har en qvinna ledigt,
Och en flicka hinner aldrig,
Om hon än på sängen låge;
Gå du son och se derföre".
Sonen svarade och sade:
"Gå du sjelf och se, min fader!
Ty ändock jag föga hinner;
Stor vedtrafve skall jag hugga,
Stor vedtrafve, fina klabbar,
Sjelf är huggarn svag och orklös".
Ännu skällde gråa hunden,
Och ullsvansen gnällde flitigt,
Holmgårds-vakten hördes klaga,
Sittande på åkerrenen,
Svängande sin svans mot jorden.
Sade så nu Pohja-värden:
"Fåfängt ej vår gråhund skäller,
Gårdens sloköra ej drömmer,
Orsakslöst han gnäller icke,
Morrar ej mot skogens furur."
Gick nu sjelf att se på gården,
Kom på sista åkertäppan,
Vid gårdstågets andra ända.
Såg med ögonen åt sydvest,
Vände hufvudet mot solen;
Såg nu saken ganska tydlig,
Hvarför gråa hunden skällde,
Klagade den ädle hunden,
Hvarför svarta svansen svängdes;
Med en målad släda kör man,
Far om Simoholmen landvärts,
Seglar med ett väldigt fartyg,
Sjövarts, utom Lempiviken.
Men nu sjelfva Pohja-värden
Snart i stugan sig begifver,
Stiger i de täckta husen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Fremmande nu till oss nalkas,
Komma på det blåa hafvet".
Pohja-dottera, Pohja-hustrun
Skyndade nu ut på gården;
Skådade åt stora fjärden,
Vände hufvudet åt solen,
Sade Pohja-gårds värdinnan:
"Fremmande, som der nu färdas,
Äro friare i antåg,
Hvilken vill du ta, min dotter,
Den som der i slädan åker,
Ilar fram med målad släda,
Far om Simoholmen landvärts,
Han är Ilmarinen, smeden,
Den evärdeliga hamrarn;
Medför guld, hvad mössan rymmer,
Har hattkupan full af silfver.
Den der stora båten styrer,
Seglar på det röda skeppet,
Sjövarts utom Lempiviken,
Är den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn;
Medför penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg.
Må du taga den, min dotter,
Som för penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg;
Mera rådfull är den gamle,
Om mer rask den unge synes."
Jungfrun sjelf ett ord nu sade:
"Moder kära, du som bar mig,
Du min fostrarinna, moder!
Ej ännu till denna dagen
Har för penningar man sålt oss;
Utan penningar vi lemnats
Åt de männer, som begärt oss,
Karlar, hvilka till oss friat
Den jag ville ta, min moder,
Den, af hvilken sampo smiddes,
Hamrades det granna locket."
Nu den gamle Wäinämöinen
Hade förr på stället hunnit;
Tränger skyndsamt in i stugan,
Hastar under många taken,
Tog till orda, så han talte
I dörrsmugan, under sparren,
Der man kittlarne betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarne från handen löser.
Der han talte nu och sade,
Yttrade sig såsom följer:
"Finnes här för mig en jungfru,
En som blir min lifstids maka,
Lefver, hönan lik, vid sidan;
Hvilken för mig bädden lagar,
Ordnar vackert hufvudkudden"?
Nu den sköna Pohja-dottern,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Skyndade sig sjelf att svara:
"Föga prisar jag en sjöman,
Föga ock en åldrig gubbe;
Stormen för på sjön förståndet,
Vårens ilar skada hjernan,
Till förtret man tar en gammal,
Till besvär en åldrig make.
Ingen jungfru här nu finnes,
Som för alltid blir din make,
Bor som hönan vid din sida,
Hvilken för dig bädden ordnar,
Ställer vackert hufvudkudden."


En Finsk Runas öde.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.
(Ur ett bref till Fabian Collan.)
-- -- I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla
verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka,
att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock
kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock
långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt.
Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och
tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga
tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej
angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva
alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande
runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men
ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans
andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty
emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes
hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska
ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen
af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många
särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan,
såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de
föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin
tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka
dessutom versen "_kahen rakkahan välillä_", utan tvifvel bör heta
_kahen kaunihin välillä_; ty den äldre finska folkpoesien talar ej
gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i
dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt
vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången
32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem
husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare,
och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan
hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela
sången:
_Ej jag öfverger min älskling_.
Stora löften gaf mig presten,
Prestfrun lofvade än mera:
Ett år smör till hvarje måltid
Och färsk fisk för andra året;
Lofvade en vacker klädning
Och de bästa linneskjortor,
Om jag lemnade min älskling,
Skilde mig ifrån den hulde,
Att jag alldrig ville höra,
Någonsin ej skåda honom.
Men jag lemnar ej min älskling,
Öfvergifver ej den hulde;
Läckra rätterna jag lemnar,
Glömmer alla prestgårdsstekar,
Vill försaka granna kjortlar,
Och de bästa linneskjortor,
Förrän jag min älskling lemnar,
Skiljer mig ifrån den hulde,
Som jag späkt åt mig om sommarn,
Som jag böjt åt mig om vintern.
Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan,
tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i
öfversättning:
_Fjerran borta är min älskling_.
Skäl att sjunga har jag icke,
Ännu mindre skäl att fröjdas,
Ty min älskling färdas borta,
Min förtrogne vän är fjerran,
Går på okänd stig den hulde,
På en annan ort den blonde.
Borta är min vän, långt borta,
I ett annat land mitt äpple,
Ynglingen med håret krusadt,
Lågväxt man med skor af läder.
Oss åtskilja tio byar,
Oss afsöndra hundra vägar;
Ej på en dag vinden hunne
Fram, en fogel ej på tvänne.
Dock, hur' också vinden hinner,
Huru luftens foglar flyga,
Jag ej känner vindens tanke,
Vindens tanke, fogelspråket;
Men om min förtrogne komme,
Han den förr bekante syntes,
På hans gång jag honom kände,
Märkte lätt på fotens svängning,
På det unga benets lyftning,
På den svarta strumpans skimring,
Uppå skon, som ledigt röres,
Uppå rockens fåll, som frasar.
Sprunge straxt en verst till mötes,
Flöge tvänne verst i blinken
För att rifva gärden lägre,
För att jemna vägens broar,
För att öppna gärdesleden,
Låta upp hvar grind som möter.
Snart hans hand jag sedan tryckte,
Låg der än en orm på handen;
Hastade att kyssa honom,
Sågs än vargblod på hans läppar;
Sloge armarna om halsen,
Om än döden sjelf der sutte;
Smöge mig intill hans sida,
Om än blod vid sidan flöte.
En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39
förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande
runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter
förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har
en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar
eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt
äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle
sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig
till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men
återtager det snart och säger:
Liten fogel mäktar icke
Flyga långt utöfver hafvet. --
Ganska snart den lille tröttnar,
Lätt den svages kraft är uttömd.
O, att vinden dock förstode,
Vårens ilar kunde tala!
De förmådde bud framföra,
öfverbringa mången hellsning;
Föra budskap fram och åter,
Växla ord, om än så mycket,
Mellan oss, vi tvänne sköna,
Mellan tvänne ömma vänner.
Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan
haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist
för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid
redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af
varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre,
än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än
efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon
mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande
till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar
efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande
öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i
T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl
kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej
förut är tryckt. Den lyder:
Om min älskling nu sig tedde,
Viste sig den fordom sedde,
Straxt min hand jag honom räckte
Och hans mun med kyssar täckte,
Dock jag länge ren fått bida,
Länge mot min längtan strida;
Derför tiden ledsamt lider,
Trögt och långsamt dagen skrider.
Bittert är det, när jag vaknar
Och med smärta honom saknar,
Tom i luften armen sträcker
Och en skuggbild endast räcker.
När vi sen till arbets tåga,
Qvalen än mig lika plåga;
Bittrast dock de mig belasta
När till hvila andra hasta,
Och jag ensam på mitt läger
Ingen vid min sida äger,
Ingen hvilar uppå armen,
Tryckt intill den fulla barmen,
Och med mina lockar leker,
Veka lifvet sakta smeker.
Ack! hvi får jag än ej höra
Honom sig der borta röra,
Och utaf hans yxa slagen
Under fönstret hela dagen!
Kom då älskling, hvarför bida,
Till min bädd invid min sida!
Ohörd ock min sång ej ljuder,
Snart ditt varma blod dig bjuder,
Snart du till mitt sköte ilar;
När du då invid det hvilar,
Nära, nära då dig maka!
Tätt, min älskling, till din maka!
Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters _Finnische Runen_,
2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas
endast särskilda delar af sången, -- hela sången ingenstädes.
Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till,
att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade
förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken
dock icke så lätt igenfinnas der.


Finska Runor.

Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning
öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843
finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid
deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion,
upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref
och dagboksanteckningar.

Borgå Tidning 1838, n:o 58.
Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken,
hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt
öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana
öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket
komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år
har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af
ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke,
omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan
blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma
sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar
dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya
skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan.
Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non
doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus
traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina
canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse
poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas,
non fieri." -- Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska
slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska
mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare
händer.

Den moderlösa.
Icke vore jag nu heller
Mörkare än andra jungfrur,
Blekare än grannens flickor,
Men jag mörknade vid stockeld,
Röktes i nattläger-röken,
Bleknade vid kokelds-brasan.