Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 02

En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger
(loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting
uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke
så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta
ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de
alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med
ett allmänt namn _luvut_ (läsningar), hvaraf följande tvenne
underafdelningar förekomma: _synnyt_ (urspungsberättelser) och _sanat_
(ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt
med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings
uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns
ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven
flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för
afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord),
verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord),
mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation);
m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en
loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska
begrepp hos dem skall jag framdeles orda.
Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket
ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes
något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af
nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så
många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets
födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en
loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han
lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika
öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller
deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft
och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva
varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.
Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska
magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag
snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid
sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta
ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i
denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig
dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och,
hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt,
hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika
gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan
förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som
erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda
medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till
en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella
sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var
ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga
kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar.
Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse.
Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef
den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess
technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast
deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden
blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien.
Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk
inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet
hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens
aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika.
Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism,
likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena
välviljan höjas ända till enthusiasm.
Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt
ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna
desamma. Om hvardera särskildt.
Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar
och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man
derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några
vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för
sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor
lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det
ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro
otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom
tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända
till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle
Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka
(jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti
(en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande
ord:
Gif mig Ahti dina årar,
Låna båt, du vattnets Herre!
Att jag finge ro rakt framåt,
Med mitt sällskap öfver fjärden,
Gif mig så en annan åre,
Bringa mig ett bättre styrblad.
Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex.
anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens
rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet
och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit
sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens
boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade
man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar
hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det
ganska illa, när man störde dem i deras företag.
Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver
eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker,
t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen.
Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset
(små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett
nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande
andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes
man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]
Terve maa, terve manner,
Terve tervehtäjällenki!
Hell dig jord, hell fastalandet,
Hell derjämte den som helsar!
Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna.
Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen
var ett offerlöfte.
Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven
allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde
gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor,
som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid
rötterna af _pitämyspuut_ (gamla heliga trän nära vid boningsstugan)
äfven som vid _karsikat_ (trän, som till åminnelse af någon afliden
blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade);
vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man
behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis
eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.
Medelst _tjusning_ (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra
ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur
voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom
djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt
den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt
hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare,
ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen
för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall
tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon
af gudarne till sitt bistånd.
Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att
afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga
väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af
de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött,
drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med
ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre
eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva,
förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på
fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras
horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven
rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd
(karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden
undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti
fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]
Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var
sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog
loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn _velho_
(häxa), _noita_ (troll), _kade_ (afundsman). Då gällde det, att på
stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom
varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet,
loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som
beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid
misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller
titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med
den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med
honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito)
var förmer.
Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda
stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit
utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt
stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin
egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig
en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort.
En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina
kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig
kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge
nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en
piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä
sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt),
medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både
snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder
att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och
utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste
afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar,
så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett
sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.
Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det
onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock
sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott
besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och
ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot
henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i
hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan
blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att
motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga
verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan.
Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom
secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara,
att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en
kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska
är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till
det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle
ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu
knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte
fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är
förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska
inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de
uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af
loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma
sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett
exempel: -- Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården,
hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är
man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger
man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru
mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar
organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen
genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva
verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga
farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande
och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i
styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel
och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar,
pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig,
i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de
något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således
vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven
löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter
måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som
loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag
nu öfvergår.
Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller
fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft
föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon
ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom
illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var
det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot
hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den
slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden
(ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet _Lempo_ hafva haft
sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom
förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges
ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:
Utan fel ej dör den gamle,
Utan Lempos skott ej qvinnan,
äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan.
Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats,
kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast
genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde
åtskilliga läkemedel.
Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes
diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien.
Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste
pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet
till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje
loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig
härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse _synty_
(födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det
synonymt med _sanat_ (ord) och _luku_ (läsning) i allmänhet, förfarande
dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess
förnämsta beståndsdel.
Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan
art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf
skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna
kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till _arpa_ (lott); eller också
fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå
tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i
locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel,
hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet
omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan
sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af
grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl
uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till
botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna.
Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar.
Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro
att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde
prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne.
Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta
förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en
jernspik eller när _leppälintu_ (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå
skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas
ock derföre allmänt med ett annat namn _kuolemanlintu_ (dödsfogel).
Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde
man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne
älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla
förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som
vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga.
Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god
tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter)
ofta för att bereda helsan. -- Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit
smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den
sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:
Terve löyly, terve lämmin,
Terve tervehtäjällenki![4]
Hell dig imbad, hell dig värme,
Hell den helsande derjämte!
Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han
vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var
väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga
utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för
att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt
inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa
föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån
andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta
inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver
vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (_veen, löylyn,
vastan sanat_) man tillika antydde deras ursprung. Utaf _alkusanat_
(förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas
flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem.
Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas
(_into, haltia_), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner
loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad,
skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti
det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med
uttrycket _olla haltioissaan_ eller _innossaan_. Hans uttal blir
kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter
sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit,
ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta,
vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från
golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta
loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket
påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen
åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det
äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning
måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I
sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på
detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och
frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de
sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka
man anropade till sitt biträde.
Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens
ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid
sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att
veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett
brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva
förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den
första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste
loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och
stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten,
ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till
något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men
icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper,
utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer
väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser
äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma
(grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato,
navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol
(qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas,
som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om
pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v.
äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller
ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi
(förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag),
irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man
deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far,
mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre
orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom
en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt
steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig
hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder
redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.
Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda
deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä
sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din
slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende).
Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i
ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos
åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen
ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte
man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det
såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid
hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och
hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia
uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra
grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på
trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia
allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han
alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva
kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast
vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så
mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller
födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt,
blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad,
deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.
Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i
fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i
kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende
andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för
hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad,
icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller
dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.
Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska
sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag
sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste
honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis
tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga
öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste
sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde
Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas
strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr
som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här
förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så
försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der
föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och
boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra,
som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels
äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas
Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de,
ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga
önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina
sorger och bekymmer:
Kanna korppi huoliani,
Musta lintu murhiani,
Lampihin kalattomihin,
Aivan ahvenettomihin.
Elä kanna kalallisiin;
Kalat kaikki huolestuisi,
Ahvenet alas mänisi,
Hauit halkeisi surusta,
Sären lillit liukeneisi,
Muiit mustiksi tulisi.
Bar du korp bekymret från mig,
Tag min sorg, du svarta fogel,
För dem till fisklösa sjöar,
Till de abborlösa träsken.
Bär ej dit der fiskar lefva;
Ty betryckt utaf bekymren,
Abborn sjönke ner till botten,
Gäddan sprucke utaf sorger,
Och små mörterna upplöstes,
Muikorna de skulle svartna.
Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt
andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.
Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det
honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom
anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den
han efter behag kunde berida.
Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat),
hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg,
hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven,
beskrifves på följande sätt: -- en högre topp sköt upp midtuppå berget,
men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor
lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan.
Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit
beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro
stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De
voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo
smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt
greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider
hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem,