Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 19

Total number of words is 4183
Total number of unique words is 1723
20.8 of words are in the 2000 most common words
28.3 of words are in the 5000 most common words
32.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom
stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för
bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems
förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore
ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de
faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant;
oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".
Finnarnes föreställning om _hiisi_ skiljer sig förnämligast i tvänne
omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var
hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt
förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några
hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och
Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra
lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne
sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras
gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt
sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore
likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna
gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt
sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon
kunna påstå, att icke Lapparnes _seida_ på antydd väg alltförväl kunnat
förvandlas till Finnarnes _hiisi_.
Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet _hiisi_,
att härleda det från lappska ordet _seida_. De äro verkligen ej annat
än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än
den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit,
hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr
varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med
finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet
_hiisi_ är _hiite_, hvilken senare form också ännu är ordets
nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (_hiiteni_,
_hiitesi_ o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid
jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de
tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på _i_ och i
status affixus i stället för samma _i_ hafva _e_, antaga i lappskan _a_
till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord,
hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera
språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete,
på lappska ouda.
henki, ande henke hægga, vuoignga
hirsi, timmerstock hirte hirsa
hirvi, elg hirve sarva
huoli, omsorg huole fuola
impi, flicka impe oabba
joki, elf joke jokka
keski, midt keske gaska
kieli, språk kiele giella
kolmi, tre kolme golm l. golma
kuusi, gran kuuse guossa
kuusi, sex kuute gutta
kynsi, nagel kynte gadza
käsi, hand käte gietta
lehti, löf lehte lasta
leski, enka leske læska
lohi, laks lohe luossa
meri, haf mere mærra
mieli, sinne miele miella
neiti, jungfru neite nieida
nimi, namn nime namma
nuoli, pil nuole njuola
nuori, ung nuore nuorra
pilvi, moln pilve balva, boalva
rupi, skorf rupe ruobba
sormi, finger sorme suorbma
suoni, sena suone suodna
syli, famn syle sälla
tosi, sann tote duotta
tuli, eld tule dolla
uksi, dörr ukse uksa l. ufsa
umpi, hel, tillsluten umpe obba
uusi, ny uute oddha
veli, broder velje velja, vielja
veri, blod vere värra
viisi, fem viite vitta
yksi, en yhte okta l. ofta
ääni, röst ääne jedna
I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska
_hiisi (hiite)_ motsvaras af _hiita (hiitta, hiida)_ i lappskan, såsom
ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det
nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all
sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och
man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma
förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig.
Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan
begynner med konsonanten _h_, i lappskan ganska lätt få _s_ till
begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning
vidhandengifver, der man finner finskans _hirvi_ motsvaras af lappskans
_sarva_. På samma sätt motsvaras finska orden _haamottaa_ skymta,
_haapa_ asp, _haara_ gren, _haarake_ grenighet, _halkean_ spricker,
_heinä_ hö, gräs, _hiertyy_ nedsmutsa, _hijon_ hvässer, slipar, _hivus_
hår, _hoippaa_ vacklar, _horjuu_ hänglar, raglar, _huojuu_ svigtar,
_huokaa_ suckar, _hyvä_ god, _hän_ han, _he_ de, af lappska _sabmat,
suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs,
suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii_. Och icke endast i
början, äfven inuti orden förvexlas sålunda _h_ och _s_ sinsemellan
såsom redan i föregående ordförteckningen af _lehti_ och _lohi_ på
lappska _lasta, blossa_, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar
man några ord, hvilka kunna begynna såväl med _h_ som _s_, så de finska
orden _hakara el. sakara_, spets; _haara, saara_, gren; _halava,
salava_, piltrad; _hiestain, siestain_, svart vinbärsbuske; _hilpoa,
silpoa_, skära; _hivauttaa, sivauttaa_, hastigt vidröra, slå; _hoikka,
soikka_ (= soukka), smal; _huippu_, spets; _suippo_, spetsig; _hylkkyä,
sylkkyä_, sqvalpa, skakas; _hyvä, _sievä_, god. I andra fall öfvergår
_h_ inuti ordet till _s_, t.ex. i _miestä för miehtä, kas eller kah,
läsnä, lästä_ för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.
Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men
då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej
onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde
numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga
förvexlingen emellan _h_ och _s_, vilja påstå, att icke det finska
_hiisi_ (urspr. _hiite_) och lappska _siita_ eller _siida_ kunde
motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under
nyssanförda form, men i bemärkelse af _lappby_, hem. Jag lemnar derhän,
om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven _siida_
ursprungligen betydt detsamma, som sedermera _seida_ eller _sieida_, en
husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene
med _lar_ både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början
hafva nyttjat ordet _siida_ såväl för det ena som andra, tills han
genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte
särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till
vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af
föregående ordjemförelsen af _ouda, oabba, guossa, gietta, luossa,
nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra_, hvarochen lätt
kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare
jemföra t.ex. följande ord: _boass'o_, på finska _pohja_, botten;
_buorna, purnu_, lår; _buorreb, parempi_, bättre; _buotto, pato_,
fiskdam; _dielde, telta_, tält; _doarra, tora_, strid; _duosta,
tohtii_, han törs; _fuoddo, peto_, vilddjur; _gierjedet, kerjätä_,
tigga; _glæppa, käpy_, nätnål; _goarrad, korea_, grann; _guoika,
koski_, fors; _heibba, viipyy_, han dröjer; _juolge, jalka_, fot;
_loabme, loma_, mellanrum; _luofta, lahti_, vik; _maida, mitä_, hvad;
_mietta, mesi_, honing; _muorje, marja_, bär; _niekke, niska_, nacke;
_rieft, rlhti_, riktig; _riegges, rengas_, ring; _riestet, riistää_,
streta; _ruoss'a, ryssä_, rysse; _soatte, sota_, krig; _suolo, salo_,
ö; _viessa, väsyy_, han tröttnar; _vuodna, onni_, lycka; _vuoolla,
ali_, under.
Då nu således ej ens utvidningen af det långa _i_ (i hiisi) till _iei_
(i sieida) eller _ei_ (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen
för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den
föregående utredningen vara fullt berättigad att anse _hiisi_ och
_seida_ vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga:
fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu
utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och
om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i
korthet affatta mitt svar.
Skulle _hiisi_ eller _seida_, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde
ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i
början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen
dermed då betecknats en _god_ eller _ond_ gudamakt. Det lärer vara
svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en
gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och
fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare
kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att
den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att
_seida_ hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill
de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd
gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames _hiisi_ aldrig
hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket
icke är fallet. Finnarnes föreställning om _hiisi_ kan alltså ej hafva
uppstått samtidigt med Lapparnes om _seida_. Då likväl ordet, såsom jag
tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen,
såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare
uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan
som Finnarnes _hiisi_, så torde saken svårligen tillåta någon annan
förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt _hiisi_ af Lapparne och af
redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af
hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne
föreställde sig _hiisi_ såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i
jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig
de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der
Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde
äfven de olika benämningarne _metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi_,
skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste
förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes
olika uppehållsorter.
Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga
angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit
liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin _seida_ utöfvade
trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den
egenskapen benämnde honom _seidmadr, seidman, seidkona_, hvilka ord
sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl,
trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan
fått sitt _seidh, seidhr_, från lappskan, och icke tvärtom, såsom
_Castrén_ på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det
föregående skett, hafva ådagalagt _hiisis_ rätta ursprung, tror jag mig
hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien,
hvilka i _hiisi_ trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett
slags aborigines i landet.
_J. Grimm_ i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger
angående _seidhr_: "Wäre zu schreiben _seydhr_ (von _siodha_, coqvere).
_Seidhkona, seydhkona_, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen
zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå
tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa,
är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda,
outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag
derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan
etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas
_Zeus_, _theos_. Med afseende endast på den finska betydelsen af
_hiisi_, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven
det svenska ordet _bjesse_ och ryskans _bes'_, latinska _odi_, tyska
_hassen_, ryska _hitit'_ m.m. ord, hvilkas sammanhang med _hiisis_
ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.


Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.

Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en
uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang,
sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan
uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel
äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore
fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter
återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors
såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis
hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga
underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk
fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden,
sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår
egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom
kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en
säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är
ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig
någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan
fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst,
som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga,
ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten,
det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart,
som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare
odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande
bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som
styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för
hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre
grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och
kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda
menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än
bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa,
politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för
ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt
uppoffra sig.
I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna
emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan
förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det
gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt
annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett
gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan
det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar,
likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter,
efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera
heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla
dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.
Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen
redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna
sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå
baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje
försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika
utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara
med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl
ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik
emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska
språkstammen, nämligen emellan _Finskan, Ungerskan, Turkiskan,
Mongoliskan och Mandschuspråket_, men författarens skickliga behandling
och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant
äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för
Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den
öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig
lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget.
Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan
ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt
draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet
hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva
skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan
utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det
närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty
den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de
germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde
afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år
1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare
lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan
han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets
odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad
önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens
ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade
språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga,
regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den
skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning
i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de
obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de
lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom
Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har
tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få
afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former,
men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga
större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och
förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar,
likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och
förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad
man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så
saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre
fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större
utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och
Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock
skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom
nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och
Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta
på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags
bildning och upplysning."
Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde
skriften. -- -- --
Här följa några detaljanmärkningar.


Finsk Litteratur.
Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista
mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande,
upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är
en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta
t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa
det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid
tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i
tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt
blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande
ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår
synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt
ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk
ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en
omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik
sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi,
dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till
undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom
omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela
begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin
Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all
tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda
motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej
behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en
vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt
angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien
bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande),
ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv
kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att
tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap,
historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det
sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga
härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt
dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan
blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så
måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att
deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia,
historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet
vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga
härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd
utan några qvistar.
Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta
komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya
termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara
honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att
under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer
eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en
och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras
ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han
betänker, att Hr. K--s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska
termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på
en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande
arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde
blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det
närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det
skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna
det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra
vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på
Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi
tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den
tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan
härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet,
men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska
folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt
öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för
att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska
folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar,
Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett
folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares
instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han
hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån
Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra
komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor,
der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den
erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på
kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt
modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn
å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan
i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så
mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen.
Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det
föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt,
mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande
ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med
svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem,
som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden
naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer
ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af
vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska
folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den
stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat
vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och,
hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta
sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga
tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande,
men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna
åstadkomma något godt.
Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills
blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från
Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket
af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga
germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större
inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt
mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i
Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna
vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att
skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf
följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att
emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det
gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad
särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande
af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana.
Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig,
hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de
flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva
verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan
upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste
förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan
oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna
förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana
nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt
inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock
blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt,
än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 20