Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 21

Kuin armoo Jumalalta.
Suo sinussa vaan kestäisin
Palvellen sua aina,
Ett' autuutta niin tähtäisin,
Sen tunto mieleen paina.
Kuin tuonen tauti ahdistaa,
Tain einehen suo vahvistaa,
Ja rauhaas sielun mennä.

Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.
Sun, Jesu! kiitos ijäinen
On armo lahjoistasi.
Suo muistoxes, o ylhäinen!
Tääll' käytän tahdostasi.
Siis terve annas ystävä!
Etts kanssas tahdot yhdistä,
Niin riemu rindan täyttä.
Sä Jesu! ehtoolliselles
Mun kutsuit täällä käymään.
Nyt olet mun, ja omaxes
Mun annan turvaa täynään.
Ei puutu muld' nyt mitänä,
Eng' muuta kaipaa ikänä;
Sull', Jesu! kiitos olkoon.
Suo pysyä mun Sinusa,
Ja palvell' uskos' vahvas';
Myös pysy Jesu! minusa,
Ja anna armo lahjas;
Kuin tuonen tauti ahdistaa,
Tain ruan voimall' vahvista,
Tääld' rauhaas riendäisäni.
En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot
Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom.
Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika
litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på
klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess
752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens
domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya
psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda
utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i
den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste
alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon
förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen
om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken
dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit
qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.
Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas,
vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en
sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och
Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100
sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga,
vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej
ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid
gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god
choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att
åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och
metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med
motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat
afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra,
saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya
upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort
äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i
någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen
särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk
ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom
torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än
en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm
tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande,
vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under
regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må
missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett
christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen,
tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte,
att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra
tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång.
Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej
eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske
genom korta böner eller bibelspråk?
Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig
förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i
Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga
förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af
Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han
i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene
dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen
erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga
kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt
förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella
som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i
Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak,
att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla
psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer
och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks
editionen. "Es soll dieses alte Buch -- skrifver i ett privat bref den
förutnämnde derom -- dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die
Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und
unverständliche Formen vorkommen."
Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken
varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan
ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till
omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana)
skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya
editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva
funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen,
barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt
sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna
sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas
kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och
vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och
skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun
Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att
vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i
Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås,
blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af
boken.
Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af
psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i
sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta
allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och
mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar
gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills
det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och
hållet omskapas.
Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i
gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit
sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något
slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om
dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills
varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma
och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna
dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen
genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess
verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock
arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar
hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar
eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke
heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då,
till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters
besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska
språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en
sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter
skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde
uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan
någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf
omarbetad psalmbok.
Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom
psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här
(efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga
egenskaper.
a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och
sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.
b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla
fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast
enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en
grundlig, harmonisk skrifttolkning.
c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro
fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig
tillämpning på lifvet och en Christens hopp.
d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger),
i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan
uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och
innerlighet.
e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens
lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så,
att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att
lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och
hans Apostlars rena lära.
f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra
ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.
g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans
enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana)
poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen
från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna
ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och
lättfattligt.
h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla
pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes
förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett
alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom
så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och
fortplantade.[42]
i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att
församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess
precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att
under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig
helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i
synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas,
och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för
sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en
psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang
med de öfriga.
Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt
till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att
sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga
tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig
förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven
vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han
följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin
gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer
vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till
smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i
christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska
lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22;
1 Cor. 9: 19-23). -- -- --"
"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes
tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet
af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra
låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en
möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för
andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i
kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ
lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima
andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken,
då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med
glänsande vingar utflyga."
Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en
hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig
ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit
en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen
författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla
uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull
uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är
alltid ett vanskligt företag."
Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han
förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne,
att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla
uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad
enskilta ställen beträffar, följande reglor.
a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller
ock utbytas mot ett bättre.
b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så,
att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför
stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.
c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och
Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och
hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta
och gräns.
d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt
härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk
blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas
till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla
andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens
framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver
sagdt i saken.
e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de
ordnas annorlunda.
f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta
infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och
besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som
Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser
hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens
originalitet.
g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter
sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.
Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill
befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring,
så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista
momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende
äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja
indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva
obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och
värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke
omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok
välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig
melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt
hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt,
hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd,
att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i
slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka
förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska
folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den
gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och
annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom
församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva
särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta
förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders
utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af
att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.
Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm
melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos
större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya
psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som
ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En
alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till
christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för
att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en
god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta
varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras.
En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något
olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda
och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore
tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas,
åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af
en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf
är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den
Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom
af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med
hvarandra.
Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på
bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de,
förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med
vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende
haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i
tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver
sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett
nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna,
ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit
studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla
runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer
än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke
påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för
psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst
något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning
att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då
ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin
egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock
tillåter sig det.
Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra
så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket
använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att
alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet
bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i
slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom
ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att
fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]
Sankarsu ku Priamon ka-too.
Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.)
Ympär' maailman na-paa.
Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.)
Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)
Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om
det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.
Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.)
Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.)
Muistatko kullastani?
O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.)
Näenkö Wolmar taas si-nun.
Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.)
Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)
Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en
hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:
Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.)
Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)
Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande,
finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet.
Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som
Sinua muistan, kun sulosti Koitar
Rusotta-vi,
Sinua lähtehessä konsa Kuutar
Kumotta-vi. --
Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa
Lirise-vät,
Sinua kuulen, tuuloset kun puissa
Asettu-vat. (K. 1845: 45.)
Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda
vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de
afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.
I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat
blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne
af N:o 14.
Ra-kas tai-vaallinen Isä,
Ni-mes pyhi-tett' ol-koon,
Wal-takun-tas meill' lisää,
Tah-tos ta-pahtu-koon,
Ann' leipää levos' saada,
Syn-nit kiu-saukset kaada
Pääs-tä pa-han pauloist.
Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15
cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver
länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således
den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis
derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit
sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom
en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas,
hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet.
Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst
illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika
är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det
ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att
låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää
(isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa,
mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.
Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk
bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig
hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins
egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som
finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny
Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens
behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med
sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag,
som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej
med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på
sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att
man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga
Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa
runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons
vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade
språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit
psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken
förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i
sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut
var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit
en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma;
hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen
på följande maner.
Te nuorukaiset kaikki,
Kuin aivott' avioon,
Rukoilkaat Herraa ratki,
Ett' lainais suosion.
Rakkaus, ilo, rauha
On Herralt luvattu,
Sill' riemun virsi pauhaa,
Waikk' tääll' on vaivattu.
Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva
framför den gamla psalmbokens.
Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers,
som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig
till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott
den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk
fallenhet.


Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan
ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande
inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last
eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas
komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt,
der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål
ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke
alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med
föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp
medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de
pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det
christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och
hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att
återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta
missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde
undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att
mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i
tillfälle att intratta i sig medikamenter.
Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart
förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på
religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det
öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka
botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore
ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken
pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att
ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre
utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt,
hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord
skola yttras.
Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i
medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under
århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till
dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva
insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro
sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan
på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta
nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets
innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse,
att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig
hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro,
när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så
mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han