Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 17

Ej i rummet öfver porten;
Gör min bädd i Klaus' stuga,
180. Likasom du gjort tillförne".
"Räds ej frun för skjutgevären,
För de många blanka svärden,
För de jern, som kunna såra,
Stålredskaper, mycket skarpa?"
185. "Uti krig gevären döda,
Svärdet, när en man det svänger;
Fredliga de äro inne
Såsom prydnader på väggen.
Må så dit min bädd du laga,
190. Lägg dit tvänne ylle täcken,
Likså tvänne hufvudkuddar,
Äfven tvänne linnelakan."
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
Lade dit fem yllne täcken,
195. Föste dit fem hufvudkuddar,
Äfvenså fem linnelakan.
Elin gick för att sig lägga:
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde;
200. Lade hit fem yllne täcken,
Föste hit fem hufvudkuddar,
Och dertill fem linnelakan".
Kerstin sig begaf från kammarn,
Gick till Olof, der han bodde:
205. "Olof alla drengars förman!
Kom nu snart till Klaus' stuga;
Der man eder hjelp behöfver,
Och man bad I skullen skynda."
"Hvartill kan jag der behöfvas?" --
210. Men i alla fall så gick han.
Kerstin skyndade sig efter,
Stängde dörrn med nie stängsel,
Slog dertill en bom för dörren,
Sprang i hast till Aumas lada,
215. Ilade till lilla ängen:
"Nu, min aldrakärste Klaus!
Har jag ledt uti bevisning,
Hvad jag en gång kom att yttra:
Nu som bäst man finner Olof
220. Med den unga frun i kammarn."
Klaus sig nu hemåt hastar,
Ond i själn, med nedtryckt sinne,
Tände eld på tjärvedsstickor,
Riklig eld i näfverrullor,
225. Stack i brand en knut af huset,
Utgjöt lågor under väggen.
Unga frun, den lilla Elin
Stack sitt finger ut från fönstret,
Vigselringen satt på fingret:
230. "O min egen dyre Klaus!
Må din egen ring mig rädda.
Om du ej ringbärarn skonar."
Klaus Kurck den snöde mannen
Ryckte nu sitt svärd ur slidan,
235. Blottade det blanka stålet,
Afhögg fingret i detsamma.
Unga frun, den lilla Elin,
Viste nu sitt barn i fönstret,
Höll det gråtande för Klaus:
240. "O min egen dyre Klaus!
Rädda dock din son från elden,
Om du låter modren brinna."
"Brinn med dina barn, du sköka,
Och förgås med dina söner;
245. Ej åt mig din son du framfödt,
Utan åt den store Olof".
Arma frun, den unga Elin
Bad nu ifrigt Herren Jesus:
"Var mig Herre Jesus nådig,
250. Låt mig af din stora godhet
En gång än min moder skåda!
När de andra rummen brinna,
Här en ymnig flod må rinna,
Tills jag hinner se min moder.
255. Du min goda broder Uoti!
Spring till Suomela och skynda,
Bed min mor, att hit hon kommer,
Säg ej hur det är, men bättre."
Uoti sig begaf på färden,
260. Sprang sin väg af alla krafter,
Sprang utöfver isen hastigt,
Tills i Suomela han stadnar:
"O min mor, min goda moder!
Frun på Laucko dit er kallar."
265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg
Också snart hon kläder på sig:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag träder kjorteln på mig,
Alltid får jag honom bakfram;
270. Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag på mig strumpan drager,
275. Alltid vill hon komma bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
280. Hur jag tar min sko på foten,
Alltid får jag honom bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
285. "Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag hufvudduken breder,
Får jag honom alltid bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska val, min goda moder!
290. Väl förut, i dag än bättre."
Kommo sedan ner till viken:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Rök uppstiger ifrån Laucko,
Synes ända hit från gården;
295. Hvad kan der nu förehafvas,
Att en sådan rök der uppstår?"
"Tuppar der till stek beredas,
Kycklingar vid elden svedas,
Och af får en mängd man slagtar,
300. Skollar hufvuden af svinen,
Till den lilla prinsens barnsöl,
Till nyfödda sonens dopfest".
Nu till Klaus' gård hon kommit,
Knäföll genast uppå marken,
305. Ödmjukt bedjande sin svärson:
"Skynda, ryck, o bästa Klaus!
Tag din egen son ur elden,
Fräls från lågorna din hustru!"
"Nej, jag vill ha skökan uppbränd,
310. Både skökan och dess foster".
"Bränn, o bränn ej, gode Klaus!
Låt då henne fly från landet,
Gömma sig med all sin vanart,
Med sin skam i landsflykt lefva."
315. Men nu framstod Kerstin hastigt:
"Gör ej det, min kärste Klaus!
Tag ett mått af svarta mjölet,
Lägg dertill en tunna tjära,
Kasta det till eldens näring,
320. Så en bättre fart får branden."
"O min egen lilla Elin,
O mitt barn, min arma dotter,
Om du varit eftergifven,
Lydt en smula kånan Kerstin!"
325. "Ej det minsta, dyra moder!
Ej det minsta har jag felat,
Kan ej förebrå mig något,
Som en knappnåls värde hade;
Allt jag gjorde, som var möjligt,
330. Gjorde till och med än mera. --
Detta rum nu må då brinna,
Sedan för den sista stunden,
För min alltför hårda dödsstund,
Jag fått tala med min moder."
335. Ännu något ord till afsked
Åt sin mor hon velat säga,
Åt sin sorgbetyngda moder,
Men hon for uti det samma,
Föll uti den ljusa lågan,
340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.
Sådant slut fick frun på Laucko,
Sådant slut den lilla Elin,
Som var vacker till att skåda,
Och till sina seder vacker.
345. Länge skall man sakna henne,
Både sakna och begråta,
Gråten räcka skall på Laucko,
Sorgen öfver Wesilax socken.
Sådant slut fick unga Elin,
350. Sådant slut den späde sonen. --
Tvänne veckor knappt förlidit,
Eller hälften af en månad;
Hela stallet fullt med hästar,
Hela stora ladugården,
355. Dog med munnen full af gruta,
Störtade på hafrehögar.
Klaus Kurck den snöde mannen,
Hemsk och sällsam till att skåda,
Satt på trappan till ett visthus,
360. Både satt och utgöt tårar;
Jesus kom i tiggarskepnad:
"Klaus Kurck, hvad gråter så du?"
"Har nog orsak till att gråta,
Skäl att evigt mig beklaga:
365. Egen hustru har jag uppbrännt,
Dödat grymt min trogna maka,
Uppbrännt också späda sonen,
Dödat det nyssfödda barnet".
"Nog jag känner väl fru Elin". --
370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"
"Der har nu sin plats fru Elin,
Uti himmelrikets boning,
I det höga himmelriket;
Vid Guds fötter der hon sitter,
375. Har sex ljus, som brinna, för sig,
Har en gyllne bok i handen,
Och sin lilla son i famnen,
Olof lägre ned vid dörren".
"Också Klaus Kurck jag känner". --
380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"
"Der har Klaus Kurck sitt ställe,
Der uti den lägsta afgrund,
Litet ser man till hans sporrar,
Hvilka lysa lågt vid marken".
385. "Än jag känner kånan Kerstin":
"Der sitt rum har kånan Kerstin
In uti den lägsta afgrund,
Stället under lägsta porten;
Litet syns till hennes flätor,
390. Svagt de gyllne banden glänsa".
Klaus sig begaf på färden,
Stack sin pipa in i säcken,
En gång ljöd den än på kärret,
Ljöd på mon inunder färden,
395. Sisst på stranden ljudet hördes;
Klaus red in i öppna hafvet,
Under hafvets djupa vågor.
Sådant slut den unge man fick,
Sådant slut den gifte mannen;
400. Kerstin som en racka efter.

Noter:
Versen
5. Ordagrannt: der borta ifrån kommer Klaus Kurck, äro Elins
ord, och frågan: hvarpå vill du känna Klaus Kurck (v. 6)
göres af någon annan person, som jemte Elin är på gården.
7. Egentl. -- -- -- känns den häftige.
33, 34. Af någon fördom lära friarene den tiden icke på vanligt sätt
öppnat och tillslutit dörren. Eller ock vill man eljest
uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.
68. Ordagr. mottog förlofningsskänkerna, slog hand.
80. Ordagr. Olof har sofvit hos värdinnan.
104. Några kappar, ordagr. tie kappar (karpio).
136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.
141. Med kåna torde man bäst kunna återgifva begreppet af det
finska ordet på detta ställe.
152. Egentl. vid den långskäggiges bröst. -- Föröfrigt kunde
hela uppträdet vid byket (127-155) kanske bättre lämpa sig
efter bestyret med tjenstefolkets välfägnad (v. 156-172).
175. Nya stugan var väl i någon mindre byggning, som Kerstin
hellre skulle hafva låtit uppbrinna.
317. Svarta mjölet, ordagr. onda mjölet, d.ä. krut.
330. Förklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.
361. Ordagr. Jesus vandrade såsom en gubbe.
392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man
vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in.
Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo
omkring med säckpipor.
Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid,
känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko.
Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord,
förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges
dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.


Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.
Föredrag den 14 februari 1854.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853.
(De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)

Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde
jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana
och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet
sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte
företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning
vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven
alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid
någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att
någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige
företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för
vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll
så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än
ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af
tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid
dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.
Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det
afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det
vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde,
så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda
jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga
förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet
vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan
vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag
dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i
allmänhet.
Då man åtskiljer emellan _lefvande_ och _döda_ språk, så kunde det
tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif,
hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående
utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen
efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att
orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga
förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl
förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest
och vanligen blifva långt efter.
Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk,
hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i
motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af
folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver
det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma
ännu qvarfinnes.
Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att
språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad
början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext,
och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som
helst.
Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom
intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke
ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså
voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad
början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden
skulle blifva.
Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller
död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande.
Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan,
grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad
af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en
sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång
lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den
må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller
sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.
Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och
försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle
påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med
åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man
antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade
ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje
menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst
försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda
språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min
oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt,
art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge
trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre
framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende
vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan
hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man
här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt
och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men
hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt
det språk, hvarpå boken är tryckt.
Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant
bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi
Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska,
ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit.
Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år
sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och
Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för
sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan
på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om
den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på
tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt
och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar
deromkring.
Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af
ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning
af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom
undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat
ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom
lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande
enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma
öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång
verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock
tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom
inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål
framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar
det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom
det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att
så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.
Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och
fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya
språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå
saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är
den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det
visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre
upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde
sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore
medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk
undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och
påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera
fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska
språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på
latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska
språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring.
Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska
modersmål hörer, begagna det historiska namnet _scytisk_ hellre än de
dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk,
turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den
bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de
indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder
har sannolikt befunnit sig i den _altaiska_ bergsregionen. Ville man
ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska
språken till _nordaltaiska_ och de indogermaniska till _sydaltaiska_,
men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig,
såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna,
huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej
kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen,
skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man
ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk.
Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras
språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som
hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af
benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja
sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet
äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger
han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga
europeiska folk namnet _Scyther_, hafva väl haft ett riktigare begrepp
om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är
otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna
omfattas".[30]
Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra
ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket
sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många
deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan
beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en
förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet
lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och
folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och
prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland
eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller
kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt
och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika
alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske,
boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare
eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i
besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det
dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för
alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting
stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring
och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande.
Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som
förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre
naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en
representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.
Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som
blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några
orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin
tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva
de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien,
olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden
hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de
orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en
förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller
sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till
verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu
skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan
och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det
borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något
lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och
möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska
orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det
allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien
och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar
långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom
Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna
dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men
efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt
långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till
att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna
uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att
nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de
ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser.
På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många
förkortningar, t.ex. _ha, ta, ge, be_, för _hafva, taga, gifva, bedja_;
_sen, fa, sku_, för _sedan, fader, skulle_ o.s.v. Äfven finskan på
kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast
saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta
förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att
anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på
samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas,
kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden
förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.
När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af
menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så
följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i
öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt
umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och
vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma
sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt
fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man
måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska
bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska.
Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss
utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt
naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva
med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och
igenfinnas.
Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf
genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom
fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes,
hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty
der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf
härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande
språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst
på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i
och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och
sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande
folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med
detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så
fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti
trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom
annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der
deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den
uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk
lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen
af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare
och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess
språk underkastad!
Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets
urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det
indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska
ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i
de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid
bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika
indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan
beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så
har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth
indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes,
den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den
ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida
gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få