Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 03

hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan
rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande,
stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i
den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till
smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att
smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant
ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon
kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia
omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:
Ei kivi kipuja itke,
Paasi vaivoja valita;
Vaikka paljon pantaisi,
Määrätä mätättäisi,
Äiin äyskäeltäisi.
Stenen gråter ej för smärta,
Berget klagar ej i plågor;
Om dit också mycket skickas,
Om dit också tallöst hopas,
Öses på förutan måtta.
När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen
för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man
till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man
skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De
lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar
rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds
stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke
röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen
rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras
när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af
björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med
hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga
och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande
och gnagande och med alltslags plågande."
Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man
mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel
för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom
gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar
(naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens
värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken
tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela
förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af
gudarne:
Tee nyt yöllä terveheksi,
Päivällä imanteheksi;
Alta aivan terveheksi,
Keskeä kivuttomaksi,
Päältä nuurumattomaksi;
Ihommaksi entistähän,
Paremmaksi muinaistahan.
Gör det här nu friskt om natten,
Och helbregda under dagen;
Läk det riktigt ifrån grunden,
Smärtorna fördrif från midten,
Och från ytan olustkänslan;
Gör det helare än fordom,
Bättre än förut det varit.
I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet.
Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en
elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i
badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå
kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som
representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och
vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade
luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa
sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver
den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:
L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.
Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.
En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små
torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem
det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten
och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra
ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var
ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet
ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.
En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en
loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig
hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten
hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en
sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att
loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart
ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den
dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton
infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta
läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer
jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid
förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle
hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst
vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband
den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag
sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som
om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt,
hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit
så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok.
Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon
precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet,
der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta
sig?"
Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika
loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och
en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med
musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo
omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara
verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en
ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid
användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare
frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten
vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt
om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen
omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger
flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och
offra derstädes.
Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet
af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord
uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock
stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med
sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och
varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och
öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i
fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne
kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet _irrallinen_ eller
_olla erin sisältä_, och hvilka betyda _Hypochondrie_. Den sjuke föres
på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån
periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en
tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några
skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild
från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka
Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och
nyttjas t. ex. vid _kohtaus_ (hastigt påkommande sjukdom). Detta får
namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens
hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som
dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes
den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.
Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig
gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man
sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad
som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade
kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit
på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man
icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som
man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa
ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person
och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper
(talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest
kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid
deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant?
Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde
mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom
deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket
öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid
var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat,
som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som
jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom
underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han
svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara
osäker om utgången af sin kur.
I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina
kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska
kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med
den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare.
Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och
tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer,
salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor;
vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer,
salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull).
Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda,
skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt
hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta
användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador,
honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i
utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig
läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det
ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit
underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant
kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har
jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan
blifvit sagdt.
Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och
undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes
tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se
och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han
läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas.
På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver
läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa?
(_onko näitä jo kahottu eller luettu_), hör man ännu stundom en bonde
fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna
läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva
sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna,
hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.
Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia
nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till
sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer
finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska
termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit
i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska
benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne _feber_ och
_inflammation_ samt kallar den förra _poltto_ den sednare _vihat_;
likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och
hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och
visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att
förtiga. -- Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas
derföre _miesten hempu_ (karlars prydnad), _urosten kulta_ (hjeltars
guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven
benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:
Parempi veri sisässä,
Suonissa sorottamassa,
Sekä luissa luiskamassa,
Kuin on maahan vuotamassa.
Bättre bloden in i kroppen,
Flytande i sina ådror,
Och framhalkande i benen,
Än att rinna ner på marken.
Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att
underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock
vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom
egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste
man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af
chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och
koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas
stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden,
hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan
framkallad. Derpå syftar troligen runon:
Tuo'os tulta taivahasta,
Jolla poltan Riien suuta,
Riien hammasta hajotan.
Hemta eld åt mig från himlen,
Att jag Riisis mun må bränna,
Breda ut hans tänder dermed.
Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk,
förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i
den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock
tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom
läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen,
som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid,
hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid
barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon
borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke
hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf
man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för
loihtiat obekanta.
Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper,
visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt,
som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att
Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar,
ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.

Sampo.
Borgå Tidning 1839, n:o 96.

Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting
förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade
_Sampo_ ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari
månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara
ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs
vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839,
N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så
mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen
anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att
besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde
såväl emot _Sampo_ och _Jumala-bildens_, som emot _Pohjolas_ och
_Bjarmalandets_ identitet, men dessförinnan särskildt några ord om
_Sampo_. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt
folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis
den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk
uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera
troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring
med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den
andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina
handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med
Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare
delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser
ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga
lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som
religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan
tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt
utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att
Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom
hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en
sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om
Sampo, att
Der var sådd, såväl som plöjning,
Jemte all slags växt och gröda.
Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den
Mol på en dag säd att ätas,
På den andra säd att säljas,
På den tredje för besparing.
Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det
stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne,
när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den
hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var _sam bokh_, som
ordagrannt öfversatt betyder: _sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden_.
Af namnet _sam bokh_ kunde finska uttalet ej få annat, än sitt _Sampo_,
som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes
Jumalabild. -- Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag
ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej
mindre, huru _Sampo_ kunde få epithetet _kirjokansi_ (med brokiga
locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att
andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte
annat, som med saken kan äga sammanhang.

Tre ord om och ur finska fornsången.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.

Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de
litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas
byggnadsfond.

Första ordet.
Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är
på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster
från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty
runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama
skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga
forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående
lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de
kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu
redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det
kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som
kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa
bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar
sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne
öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig.
De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på
golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att
tränga oss igenom.
Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till
gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så
uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då
vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta
sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga
de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten.
Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den
ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger
den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först
senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det
kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman
utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som
mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva
någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin
röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de
föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att
godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det
nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan
hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger
densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till
att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på
natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka
det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller
ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven
Stolta springarn måste hvila,
När en längre tid han sprungit,
Lians hårda stål förslöas,
När en dag det rörts på ängen.
Lågan flämtar matt omsider,
När hon brunnit långa natten,
Vattnet som i forsen brusat,
Söker lugn i elfvens sköte.

Andra ordet.
I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra
fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra
verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående
nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i
ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga
utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra
sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå
i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för
skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre
begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna
hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga
enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en
kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:
Hör nu gumma hvad jag säger!
Återgif mig mina skänker,
Tag tillbaka dina visor;
Sånger får jag nog af sorgen,
Af bekymret långa visor,
Ord af oron i mitt hjerta,
Tankar af en evig saknad.
Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det
vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de
kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager
dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna
till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än
jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången
förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och
bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro,
att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de
visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i
saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något
årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung
hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva
dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med
detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken
att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till
dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara
att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast
på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld
och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.
Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings
skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga
gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom
sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare
föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det
rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och
såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.
Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
När hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som flicka.
Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon
såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i
förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att
stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der
bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren,
såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig.
Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden,
oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit
sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att
förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon
vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.
Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en
stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i
vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan
hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades
äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur
vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.
Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt
slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket
efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en
längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången
bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung,
kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig
förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera
beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af
senare datum det hafva.
Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde
ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och
tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt
föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af
personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först
luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och
stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt
sist menniskan.
Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter.
Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i
förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre
krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta
förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt
folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter.
Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex.
en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det
dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så
var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men