Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 04

man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet
till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag
sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att
tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag,
hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för
hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje
särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen,
kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda
vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana
blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess
bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också
hade sina egna skyddsandar.
Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag
kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna
kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke
derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så
småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma
oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda
frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under
tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet
kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution
redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik,
och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en
invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande,
ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i
bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång
och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade
den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med
Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd
till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men
jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta
ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga
den på stället, der den nu befinner sig.

Tredje ordet.
Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga _sampo_.
Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och
hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i
forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat.
Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga
sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett
eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade
lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som
den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet
i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt _Oma
maa_, der det hithörande stället lyder:
Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.
Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara
försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd
och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt
lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.
I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade
betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville
göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst
vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet _Stamp,
Stampfe_, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed
öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om
sampo sägande:
Redan mal det nya sampo,
Sampo med det granna locket,
Mal en lår på morgonstunden,
En lår till förbrukning hemma,
Och en annan till försäljning,
Till besparing tredje låren.
Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på
ett annat ställe säges om sampo,
Att dess rötter voro fästa
Nio famnar djupt i jorden,
En i sjelfva fasta marken,
Invid vattnets rand den andra,
Tredje roten in i berget.
Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat,
än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende
i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om
man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens
sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett
af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst
kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva
mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att
sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är
någonting helt naturligt.
För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den
skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och
rikedom.
Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En
qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och
dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo
dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt
ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och
inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången
uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick
sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är
det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom
skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en
dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett
sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om
dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i
figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och
oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i
svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker.
Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat
ställe vid en ria.
När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte
man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade
_jumala_-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af
Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var
naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i
Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas
denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att
den _både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt
folket evig lycka_.
Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle
hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade
gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket
påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var
upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var
sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda _gud sjelf_. En dylik
gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter
de nyssnämnda ryska orden _sampo_, hvilket namn, sedan man lärt sig
känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.
Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom
sådan må den förvara sitt rum bland de andra.
Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må
jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många
svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den.
Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon
beräkning.
Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal
sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland
buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet
_sampo_ med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den
upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska
språket ljuder _sang fu_ och betyder hemlig källa. Enligt Castréns
åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan
är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock
icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i
verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel
med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande
uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin
tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen
ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka,
nemligen det i Islands sagor frejdade _jumala_-templet.
Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag
straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej
gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af
dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man
det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde
sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro,
att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder
eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra
boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas:
"der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der
just der en evig lycka".
Der då kunde månen lysa,
Solen skänka fröjd och lycka
Öfver Suomis vida bygder,
Öfver Suomis sköna trakter.
Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när
Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom
sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu
med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt
granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas
måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens
lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos
ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen
om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men
derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette
förklaringen.
Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag
vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet
något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös
vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver
sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med
en alldeles ny.
Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en
snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero
Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja
nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning
skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats
menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu
mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning,
som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde
hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje
tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt
tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man
finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och
hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.
Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos
individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra
sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något
annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver
vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den
frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre
än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom
Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga,
att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja.
Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då
Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde
Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes
namn och rykte fallit.
Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft
i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva
förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den
tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.
Hvarför ej i detta lifvet,
Ej så länge solen lyser,
Hafvet saknar makt och håfvor,
Hafvets gud fördolda skatter.
Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem
kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till
ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.
Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven
Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst
förklara sig. Hans sista afskedsord voro:
Låt en tid i fred försvinna,
Dagar gå och andra komma,
Då behöfver man mig åter,
Saknar mig och väntar, att jag
Skall en annan sampo bringa,
Ställa till ett spel ånyo,
Föra fram en annan måne,
Återställa gömda solen,
När ej sol, ej måne finnes,
Då all lifvets fröjd är borta.
Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med
afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket,
der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen
ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig
lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan
öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen
kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.
Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos
betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att
uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom
menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre
utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin
öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse
såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder.
Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket
tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel
och sist åkerbruk.
I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:
Yhen joutsenen sulasta.
Yhen siian suomusesta,[5]
Yhen villan kylkyestä,
Yhen orasen jyvästä,
d.ä. sampo var formadt af en _svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp_
(eller en _mjölktår_ enligt andra variationen) och af ett _kornfrö_,
hvartill somliga varianter ännu tillägga en _söndrig slända_, såsom
representant för industrin.
Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den
jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer
än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver
föremålen för lifvets nämnde behof.


Ridvala Helka.
(En folkfest.)
Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.

Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och
vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos
sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens
seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt
minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i
folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den
närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan
form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig
för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska
framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl
är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen.
Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår
således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma
likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest
deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är
forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far
sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de
tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid
honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju
också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar
dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.
Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i
Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger
icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af
Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den
närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en
knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred
och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid
sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader,
kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man
derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt
det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad
som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan
huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen
utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa
några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast
ögat förnöjes.
Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och
utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar
och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på
andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall
utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels
skog, berg och dälder.
Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och
blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven
hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare
eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga
skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan,
som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen,
alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes
uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt
näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och
religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det
obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara,
frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds
obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne.
Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der
är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i
hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas.
Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare
på sådana orter.
Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på
den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter,
än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan
Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från
Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii.
Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas
flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem
i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva
början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag
till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning.
Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd
plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa
långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit
fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under
sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå
tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man
vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla
etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken
någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta
processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller
åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas
ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några
obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med
flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro
uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast
ärbara, dygdefulla jungfrur.
Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof,
lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att
den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en
utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt
vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig
få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men
för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej
mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra
gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf
dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum
trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en
annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen
återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes.
Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen
att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man
firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas,
förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter
deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han
underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt,
art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade
sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen
väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en
åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den
omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i
fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken
gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att
jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så
vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande
åminnelse värdiga.
För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de
omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning,
följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de
förnämsta. De lyda sålunda:
Ingeris Sång.
Lalmanti, den stora riddarn,
Fäste sig en dygdig jungfru,
Gaf sin hand till trohetstecken,
Rika skänker till förlofning,
Och en kostbar ring till lösen.
Lalmanti, den stora riddarn,
For sin väg till fremmand länder,
Dit han kallades af kriget.
"Vänta i sex år uppå mig,
Vänta mig i åtta somrar,
Var mig nio vårar trogen,
På den tionde en månad:
Hör du sen att jag har stupat,
Och med allone försvunnit,
Må du välja dig en annan;
Ingen bättre dock än jag var,
Men ej heller någon sämre.
Välj föröfrigt som du tycker."
Erikki, den lilla riddarn,
Bar ett diktadt bref i handen:
"Lalmanti i striden fallit
Och besegrats under kampen".
Ingeri, den sköna jungfrun,
Nödgas ta trolofnings-skänker,
Förs med våld till vigselstugan,
Förs med våld dock ej till vigseln,
Ej med svärd och ej med mankraft,
Ej med starka männers samråd,
Eller med utvalda qvinnors,
Eller sköna jungfrurs bistånd.
Ingeri, den sköna jungfrun,
Sorgsen satt på löftets trappa,
Sorgsen satt och fällde tårar,
Såg åt öster, såg åt väster,
Blickade mot norden äfven,
Varseblef en prick på hafvet.
"Vore du en fogelskara,
Visst du höjde dig i luften;
Vore du en svärm af fiskar,
Visst du sjönke ner i djupet;
Om min Lalmanti du vore,
Lade du din båt till stranden."
Hvarpå känns din Lalmanti då?
Känns på masten, känns på seglet;
Ny är hälften af hans segel,
Af blott siden andra hälften,
Ingeri har själf det väfvit,
Trädt hvarenda tråd i skeden.
"Hör min unga, lilla broder,
Tag din hingst från beteshagen,
Från kornlandet snabba hästen,
Rid min Lalmanti till mötes,
Der han stiger upp på stranden."
"Ack min unga, lilla svåger,
Huru lefver nu min Ingri?"
"Präktigt lefver nu din Ingri,
Bröllop firades en vecka,
Andra veckan deltes gåfvor,
Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.
Unga jungfrun Matalena
Växte länge på sin hemort;
Långt gick också hennes rykte,
Medan hos sin goda fader
Och sin hulda mor hon lefde.
Unga jungfru Matalena
Gick till källan efter vatten,
Bar i handen gyllne stäfva,
Gyllne handtag fanns på stäfvan;
Såg sin bild i lugna vattnet:
"Ve, o ve mig stackars flicka,
Hur mitt anlet har förändrats,
Hur min fägring har försvunnit;
Spännet på mitt bröst ej glänser,
Silfret lyser ej på hufvut!"
Jesus vallade i lunden,
Vårdade sin hjord på marken:
"Gif mig vatten till att dricka".
"Jag har intet käril hos mig,
Hemma har jag ingen kanna;
Kannorna de klungo sönder,
Stopen ramlade som stickor."
"Har du ej gullstäfvan hos dig,
Stäfvan med det gyllne handtag?"
"Kan du tala så, finngosse,
Du finngosse, träl i landet,
Ständigt vallhjon hos min fader;
Du som närs af Svenskens gåfvor,
Får fiskhufvuden till föda."
"En finngosse må jag heta,
Vara ock en träl i landet,
Ständigt vallhjon hos din fader,
Näras utaf Svenskens gåfvor,
Få fiskhufvuden till föda.
Vill du, yppar jag din vanart?"
"Må du yppa hvad du känner".
"Minns du dina trenne söner?
En du kastade i elden,
Dränkte ner i sjön den andra,
Gräfde i ett kärr den tredje.
Den du kastade i elden,
Vore riddare i Sverige;
Den du dränkte uti vattnet,
Vore här i landet herre;
Den du gräfde ner i kärret
Vore präst, en af de bästa."
Unga jungfrun Matalena,
Började att gråta genast,
Grät gullstäfvan full af tårar,
Tvådde dermed Jesu fötter.
Torkade med silkesduken.
"Säkert är du Herren Jesus,
Du som känner all min vanart;
Döm mig nu du gode Herre,
Döm mig hvart du helst behagar.
Må i sanka kärr jag sänkas
Till en bro för vandrarns fötter,
Eller på det vida hafvet
Stormen skaka mig beständigt,
Böljan jaga oupphörligt."
Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa
joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala
bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet,
att de så ofta fingo höra Gud nämnas.
Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska