Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 18

styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det
svenska batteriet.
Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska
fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen
voro i têten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden.
Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som
skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför
sluttningen.
Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra.
Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram,
hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den
öfvermäktige fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och
satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen.
Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var
han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och
vid Selånger by med en handfull bönder slagit flere hundra ryssar på
flykten. Sedan Narva har han varit med om tjugu fälttåg. – Hans kamrat
till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj
mer att komma ihåg bland sina många minnen.
Lyckan tycktes verkligen le emot de tappre. Fiendens första salva gick
totalt förlorad öfver deras hufvuden och de hånlogo åt kulorna. Nu voro
de själfva inom skotthåll. Ett kommandoord och rotarna slöto sig
tillsamman. De främre leden föllo på knä, de bakre gjorde sig färdiga
att öppna elden. Då slungade fienden sin andra salva mot dem. Den tog i
fanspetsarna och fällde deras gamle chef till marken. De främre leden
reste sig utan kommando, vacklade, råkade i oordning, medan de bakre
aflossade sina skott i luften.
Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva
de svikit sina fanor. Själfva fienden synes förvånad. En tredje salva
som sändes efter dem gjorde förfärliga luckor i deras led.
»Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skrek Wrangel mot
dem med hes stämma, i det han, hållande värjan i högsta hugg, red inpå
de flyende.
Men det är skräck och rädsla, som för dem an. Äfven Willebrands värfvade
fly och gifva allt förloradt. Generalen faller af hästen och föres på
bår in till staden, likaså Willebrand. Nu ryckas äfven de karelska
dragonerna, ytterst på flygeln, med i hvirfveln af de flyende. Innan de
ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta
glansen på deras nyskurade pistoler, släppa de tyglarna lösa och sporra
sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket.
Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksarne i väl
rättade led rycka an mot fienden. Men nu, hur blygdes han ej öfver deras
feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de,
slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men
fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana
artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han
var förryckt.
Ändtligen börja tavastländingarne, som ännu höllo linien, att röra på
sig.
»Värjan ut!» kommenderar deras öfverste, den tappre Bildstein, han som
för trettio år sedan, midt i den fientliga hären, bortsnappade konung
Augusts bref till tatarernas höfding. Ännu samma ungdomliga
oförvägenhet, samma käckhet i hans ädla anletsdrag.
Han ropar åt soldaterna att icke skjuta, förrän de kunna se fienden i
hvitögat.
Och deras anfall kan fienden icke motstå. Inom några ögonblick ha de
jagat in honom igen i skogen.
Men deras segerjubel blir tyvärr icke långvarigt. Då de se hur äfven de
karelska ryttarne fly hals öfver hufvud från fältet, stanna de rådvilla.
Då höres i det kritiska ögonblicket kommandoordet:
»Höger omvänder eder!»
Och detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera vill vidkännas,
detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, vid
tanken på alla olyckor som sedan följde, på allt det förtal, som sedan
spreds vida omkring i landet, är nog för att få dem att förlora all
besinning.
I vild oordning störta de tillbaka mot sin förra ställning. Deras
officerare, som söka hindra dem, trängas omkull eller skjutas ned. Och
snart finnas kvar af hela vänstra flygeln endast västerbottningarne, som
hålla stånd.
På högra flygeln hafva emellertid södermanländingar och dalkarlar under
tiden äfven gjort sitt anfall och tagit fiendens ställning. Men då de nu
komma i vägen för egen artillerield, måste de stanna.
»Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige
öfverstelöjtnant Wasaborg.
»Är du rädd, gubbe!» svara de honom hånskrattande. »Har du fört oss i
leken, får du leken tåla!»
Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer
fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga
knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka.
Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små
tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden.
Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där
uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid
bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på
nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det
åter tillbaka samma väg de kommit.
Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med
sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre
öfverstelöjtnant Durietz, har stupat. Nästan alla officerare äro döda
eller sårade.
* * * * *
»Hur må våra plattfötter i denna menuetten?» ropade kapten Åberg med sin
vanliga försmädliga min, då han under det korta uppehåll, som nu
inträdde i striden, såg sin vän Krabbe andtruten klättra uppför
sluttningen.
»Tackar som frågar! Har min fina bror fått inskriften klar på ölstopet,
ty detta var ett satans fläng, och tunnor skock ...»
Majoren hann icke fullborda meningen, ty i detsamma kom en trepundig
kula, som splittrade lavetten vid den kanon där han tagit plats och
sände honom in i evigheten.
Nu rusade fienden fram från alla sidor. Striden upplöstes i ett vildt
handgemäng. Under sin ende återstående officers, den tappre kapten
Ehnbergs befäl, lyckades det emellertid för västerbottningarne att
slutligen slå sig igenom. Fulla af beundran öfver så mycken tapperhet,
gjorde fienderna honnör för den lilla skaran.
En annan flock, på sin höjd ett tjugutal män, lyckades uppnå
fästningsgrafven och besätta de små husen innanför fästningsporten:
corps de gardet och tullhuset.
Ett nytt uppehåll inträdde i striden som nu varat i tre timmar. Äfven
segraren syntes trött af att kämpa. Ett ögonblick tyckte man sig höra
chamaden blåsas utanför vindbryggan. Men det var ett misstag, och de
små, hvita flaggor, som här och hvar visat sig på vallarna, till tecken
att fästningen ville dagtinga, försvunno i krutröken. Skottväxlingen tog
åter vid.
Inom några ögonblick voro ryssarne uppe på vallen. Från tullhuset och
corps de gardet mottogos de af musköteld. Äfven från kyrkogårdsmuren,
som en del tavastländingar höll besatt, och från fönstren i den bakom
liggande kyrkan smattrade muskötsalvorna.
Men petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet strax
bredvid att stå i lågor, och resten uträtta kanonerna, som nu hunnit upp
på vallen.
Svenskarne måste fly. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta
munderingar och utan hufvudbonader, söka de sin tillflykt bakom de
brinnande byggnaderna. Hvarje hus blir en fästning, som icke dagtingar,
förrän hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit
öfver klingan. Äfven kvinnorna deltaga i striden. Genom den täta
krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de
högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny ammunition, ty äfven
borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterna i försvaret
af sin stad.
Nu flyger kyrkporten upp i luften, sprängd i stycken af en petard. Och
mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knappt ett
tiotal. Deras unge anförare pekar med värjan upp mot redutten Faber.
»Upp, följ mig, bussar!» ropar han och rusar före dem uppför
vallsluttningen.
»Stå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till
sjösidan, andra hälften åt staden! ... Men hvad är detta, Lars? Ingen
här och flaggan blåser?»
»Skola vi sänka henne, nådig herre?»
»Det är icke vår sak, utan fiendens.»
»Nådig herrns arm värker? ...»
»Där äro de! – Passa på, Lars ... där i hörnet ... Hvem föll där borta?
...»
»Nu äro vi femton!»
»Tillräckligt många som sällskap till evigheten! Ställ säkra karlar vid
grinden!»
»Ja, hans nåd.»
»Hvar äro pistolerna? ...»
»De storma uppför gatan!»
»Tryck er intill vallen, bussar!»
»Nu sprang krutkällaren i luften!»
Svenske kom att tänka på att där i bastionen äfven borde finnas ett
förvaringsrum för ammunition, som nu började tryta för dem. Slutligen
funno de källaren, men dörren var stängd.
»Nå, bryt upp den!» sade Svenske beslutsamt.
Dörren gaf vika för Lars’ ansträngningar och de funno nu en stor mängd
krutkärl uppstaplade där inne, ur hvilka de skynda att fylla sina
kruthorn.
En djärf tanke far genom Svenskes hjärna. Om han skulle spränga sig
själf med de stormande ryssarne i luften?
»Rulla ut faten till dörren!» ropar han åt några soldater, som äro
längst inne i källaren. »Slå af locken och ställ kärlen närmare
tillsamman!»
»Nu komma de djäflarne öfver grafven», ropar Lars i detsamma uppifrån.
»Tänd luntan och passa på, när jag ger tecknet! Du tvekar, karl?» säger
han, då den soldat, som han gaf befallningen, med rädd uppsyn rusar mot
öppningen.
»Gif hit», skriker han till, i det han rycker till sig den brinnande
luntan och håller den beredd att sänkas i krutfjärdingen.
* * * * *
Skottväxlingen hade upphört och den hvita krutröken lägrade sig som en
slöja öfver redutten. Soldaterna satte gevär för fot, i det de med
nyfikna blickar syntes betrakta sin unge anförares åtgöranden.
Sorl af röster hördes nere från yttergrafven och nu ropade några att
ryssarna voro öfver dem. Han kastade en hastig blick öfver det
fängslande landskapet, som var öfvergjutet af den nedgående solens
rödaktiga strålar, och ett uttryck af trotsigt allvar lade sig öfver
hans anletsdrag, i det han sänkte den rykande luntan mot öppningen. Men
innan den röda skören vidrört krutmassan, rycktes luntan ur hans hand.
»Ma foi, unge vän ... Sådan dårskap!»
»Är ni galen eller hvarför blandar ni er uti hvad jag gör?» utbrast
Svenske och grep Meijersdorff i halsen, i det han sökte återtaga luntan
ifrån honom.
»Sakta, mon frère! Sacré nom de Dieu ... inga extravaganser! – Att efter
en hel dags fasta göra en så lång resa som den ni tyckes ha för afsikt
att företaga, likar icke min dåliga mage ... De våra ha ju segrat ...
Ryssarna springa som riktiga ankor där nere i vassen.»
En liflig gevärseld hördes i detsamma från grafven.
»De uppklättra redan på vallen», skrek Lars otåligt.
»Ni hör hvilka som segrat», svarade Svenske, och såg på honom med ett
ironiskt leende. »Edra lögner lura mig för öfrigt icke.»
Svenske förstod nu hvad baronens mening var. Han ville underlätta för
fienden att taga redutten i besittning genom att gifva honom tid att
omringa dem från alla sidor. Hvad Svenske länge anat visade sig sålunda
vara riktigt. Meijersdorff hörde till förrädarna.
»Sakta, min unge vän!» återtog denne. »Om man partout vill dö för
fäderneslandet, bör det väl ske så att någon ser det ... Fi donc! ... En
adelsman låta spränga sig i stycken i ett dylikt råtthål.»
»Ingen är för god, men mången för dålig därtill!» sade Svenske, hvars
otålighet nu öfvergått till raseri, i det han drog värjan och rusade
honom in på lifvet. Ett par häftiga stötar och Meijersdorff segnade,
blödande ner på gräsmattan.
»Skynda er, nådig herre», skrek Lars i detsamma. »De storma redan från
alla sidor.»
»Upp bussar på vallen!» skrek Svenske, i det han, lämnande baronen åt
sitt öde, rusade med värjan i högsta hugg mot några ryska soldater som
höllo på att klättra öfver pallisaden.
Men det var för sent. Det var ingen längre som följde honom.
Ett regn af kulor som slog smattrande mot pålverket, nådde äfven honom
och kom honom att falla innan han hunnit halfvägs.
Inne i staden rasade striden ännu i flera timmar. Väldiga flammor
ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre
en kamp, det var ett blodbad, där de mördades jämmerrop endast
öfverröstades af segrarnes vilda dryckessånger.


XVIII.

Ett år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt
rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden.
Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster
glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan
Staden och Skeppsholmen, där de många finnskutorna kastat ankar,
aftecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling.
Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var
ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade
ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska
Thun».
Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som
tagit sin tillflykt i den mörka portgången.
Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då
han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos
uppför trappan.
Dörren till källarsalen öppnades i detsamma och i ljuset, som
utströmmade därifrån, kändes han igen som en stor, rödbrusig
gardeskorpral i hvitpudrad peruk och gula knäbyxor, där han stod som
bäst och skyldrade på lek efter henne med korsgeväret.
Det var en egen syrlig dunst, som slog emot en, då man inträdde i
källarsalen. Det luktade på en gång af gammal instängd tobaksrök,
utspildt öl samt af oset af gammal kumminost och gräslök.
De smårutiga fönsterna voro sorgfälligt stängda med säkra bommar och
endast oljelampan framme på disken och de flämtande glöden i spiseln,
fingo bäst de förmådde söka skingra det rådande dunklet. Kring ett stort
bord midt på golfvet sutto några borgare med tennmuggar och trästånkor
framför sig, sysselsatta med att drifva väldiga rökmoln ur sina korta
pipor. En källargosse höll på med att skölja några glas i en hög
tvättbalja vid spiseln och resa dem på kant utefter den breda
spiselkransen.
Ställets Hebe, som tronade på sin stol bakom disken, såg förstulet på
gästerna, under det att hennes granskande blickar öfverforo ett tiotal
karotter af hvitt porslin, fyllda med plockfink och andra
älsklingsrätter. Själf såg hon ganska respektingifvande ut, fetlagd och
rödkindad som hon var, i sin bindmössa och brandgula redgarnströja.
»En mugg till af detta ölet, vackra Fiken!» ropade en af gästerna, en
grofväxt karl, med svartmuskigt anlete.
»Ja, det är då visst som amen i kyrkan», inföll hans granne, då hon
öppnade luckan på golfvet, för att gå ner till ölförrådet, »att så sannt
jag heter Göran Smedman, som hade krambod vid Packartorget, måste man
icke draga på sig polska buffellädersstöflar om man skall gå ut när
höstvätan börjar ... och hafva två stadiga, handfasta lyktgubbar, som
kan dra’ upp en ur smutshögarne.»
»Och så kommer en sömnig hyrkusk», återtog den andre, i det han blåste
upp sitt rödbrusiga ansikte och slog sin tjocka näfve i bordet, »och då
... pladask ligger man där i mörkret. Nej, hederligt folk kan snart icke
gå på gatorna, utan måste bära sig såsom kungar och morianer.»
»Gårdsägarne borde åläggas, bror Flåberg, att åtminstone en gång i
veckan sopa gatan utanför sina hus, så att man kunde ta’ sig någorlunda
fram nattetid», inföll den tredje i sällskapet, hofperukmakaren Ludvig
Reincke.
»Nattetid? Nej, nu går det igen, sa’ Frodbomskan om svagölet!» –
skrattade slaktaren hest. »Bror Smedman vågar sig, ta’ mig ock böfvelen,
icke ens att _tala om_ att gå ut nattetid.»
»Minns på Eriksberg, härom da’n? Hm! Icke långt borta för bror själf»,
svarade den förre, med en menande blick på Smedman.
»Det ordet pliktar du för med nio daler, mäster hårfin», sade slaktaren,
i det han på nytt slog handen i bordet.
»Jag gör en konst i dina dalrar! Hela skrået känner nog hurudan gnidare
du är.»
»Gnidare kan du vara själf och inte jag», sade slaktaren i det han i
vredesmod reste sig från bordet.
»Sakta, go’ vänner», inföll nu Smedman medlande. »Bror Flåberg är ingen
gnidare, det skall vår Herre veta. När pipbruket gick omkull och jag
måste cedera bonis för den dåliga kreditens skull, så lånade han mig
hundra blanka plåtar.»
»Och testamenterade jag icke med varm hand en lika stor summa till en ny
messhake åt prästen i Jakob?»
»Ja, med förord att gifvarens namn skulle stå i kyrkoboken och
inrikestidningarna», invände perukmakaren försmädligt.
»Nej, vet nu skäms, din sakramentskade hårtång», skrek slaktaren, »för
nu gnisslar du värre än trähästen på Hötorget, då någon rider på’n. Hin
må vidare vara i brorslag med dig längre. Jungfru – betala!» skrek han,
i det han med beslutsam min tog sitt spanska rör från spjället. Han
ville dricka sitt öl vid ett annat bord.
»För mig kan du gärna sitta i femtusen år där borta på bänken», sade
perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer
brunnskrasse om halsen på dig – utan att jag skall kännas vid dig, du
ilskna kanalje.»
»Sakta, sakta go’ vänner», tog åldermannen till orda i medlande ton.
»Slå dig ner här igen, bror Flåberg. – Skola gamla vänner råka i lufven
för det minsta ordkäbbel? – Nej, – salig gumman hade nog rätt, då hon
sa’ att ...»
»Betala – jungfru!» skrek slaktaren ännu högre, i det han satte sin
gröna karpus på hufvudet och slog på kullen med handen.
»Nej, hör nu, bror Flåberg», fortsatte åldermannen bevekande i det han
fattade honom i rockskörtet. – »Hvad är väl detta för komedia? – Förr i
världen gaf man hvarandra ett godt glåpord eller torrbultade hvarandra,
så godt man förmådde, men se’n var allt bra igen. Hvart ska’ det väl
dra’ hän om alla gamla vänner bli så snarstuckna som bror.»
»Jag ... människa ... förstår mig icke på skämt. Förr brukade icke en
välaktad borgare skämta med sina gamla vänner – men nu är allt
tillåtligt, förstås! Är det väl annat dagligdags än politik och gräl? –
Men det var då en satans slyna! – Jungfru, – en mugg godt starköl till
...! Inte? ... Se bara hur hon klottrar figurer på brädlappen. Knäpp
henne på näsan perukmakare med räknetaflan, så att hon skyndar sig litet
fortare ... Men hvad är det väl för en gynnare?» afbröt han sig och
sänkte rösten, i det han sneglade åt dörren. »Ser ut som han hade ondt
samvete, den krabaten. Se bara hur han smyger sig som en fluga efter
väggen.»
Den som på detta sätt ådrog sig slaktarens uppmärksamhet var en
medelålders man, klädd i en hvit manchettskjorta, rödstickad tröja och
vida holländarebyxor.
Utan att låtsa om att han var uppmärksammad, slog han sig ner vid ett
mindre bord mellan fönsterna.
»Hör hit! Ett kvarter rhenskt af bästa slag», ropade han, i det han
satte sig och slängde ifrån sig hatten på bordet.
»Sådan skräflande öfversittare», sade Smedman i det han makade sig
närmare slaktaren. – »Alla dagar nytt folk. – Förr såg man icke ett nytt
ansikte på hela långa året. – Gamle Johan Pfeiffer, som stod där bakom
disken, i sitt gröna förkläde och snusbruna rock, kände hvarje kund
bättre än den onde känner Siklabröderna, – ja, det var andra tider förr
i världen ... men allt blir sämre och intet bättre ... Botten opp go’
vänner, sa’ jätten, drack ur sjön!»
»Det syns, han kommer från långresa», sade perukmakaren eftertänksamt.
»Se hur hans tofviga hår hänger ner i synen på honom. Rundskor och
slokig hatt, ombunden med en tågända. Kanske det är en finnskeppare?»
»Hör hit, landsman», sade slaktaren, ur stånd att längre kväfva sin
nyfikenhet; »Hvad nytt utifrån?»
»Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären på finska
bottnen är tagen till fånga?»
»Bah! Det står i alla avisorna», sade perukmakaren i försmädlig ton.
»Hvem böfveln tror du, bror, läser de dumma avisorna», sade slaktaren
med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok
på hela långa året. Stopp och belägg för så’nt. Hvad rör en hederlig
borgare för öfrigt om folket annanstädes är galet och slaktar sin nästa
... Men slå sig mans ner här min herre. – Fast vi förstås icke höra till
storfolket kunna vi tömma ett godt glas rhenskt om det kniper.»
»Borgerskapet i Stockholm har ingen orsak att nu mera ställa sig
tillbaka för några utländska orters», – sade den okände, i det han tog
plats bredvid dem.
»Åja, – skam till sägandes var det icke så dåligt förr i världen
heller», inföll åldermannen, i det han rätade på sig, – »men hur var
det, min herre, med nyheten? ...»
»Sådan utbasad kannstöpare bror är», – afbröt slaktaren. – »Har du då
icke fått nog i dina da’r af nyheter? – Hela förmögenheten, hus och
gård, gick ju åt på nyheter och annat satty. Ska’ nu dina vänner, som
hjälper dig fram på ålderdomen, också dra’s med i eländet? – Låt du mans
hin håle bäst han gitter hållas med knektarne, herredagsmännen och
nyheterna, så att hederligt folk i fred få sköta sina sysslor.»
»Ha ni hört att ryssen tagit hela Finland», sade den okände.
»Hm!»
»Och att vi snart kunna vänta hans galejor på strömmen.»
I ett nu for perukmakaren upp från stolen, och hade icke slaktar Flåberg
gripit tag i hans rockskört och med andra handen i Smedmans peruk, hade
säkerligen båda två räddat sig genom dörren innan någon hunnit blinka.
Nu måste de stanna kvar.
»Inte ska’ ni bli vettskrämda för så’nt prat», skrek slaktaren. »Ha ni
hört talas om skepparlögner? Nej, nu bjuder jag på ett stop till om
perukmakaren sjunger sin nya visa.»
Flåberg hade en egen förmåga att få de bägge andra under sin lydnad och
perukmakaren började, ehuru ovilligt, att stämma upp sin låt:
”Gardesgossar all, hafwa hjälpt på fall
Swea land och rike.
Sparat lif och blod, wisat ringa mod
spelat gäck för alla ryssar
och förtjänt blå påkekyssar.
Wi ock ganska sannt, ha oss här bekant
att er’ dater warit slätta.
Fast uti wår stad, I på waktparad
efter wanligheten sprätta.
Näsan högt i wädret, fastän rädd om lädre
I på Castenhof er sätta.
Och af kronans pung,
som ej mer är tung
Edra tomma magar mätta.
Borgargossar blå,
som har luft att slå
om det en gång skinnet gäller,
Låt oß allihop,
hwar en gardesglop
ge en örfil, så det smäller!
Ingen inkwartering
eller nå’n förtäring
skall man gifwa slika mesar.
Will det gälla mer
innan kort man ser
att wårt borgerskap sig reser.”
»Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren
storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det,
när hararne leka krig.»
»Ni gör orätt, go’ herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände
i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde
till tullsocieteten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid
sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått
bättre för dem.
»Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se
dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot
som stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket
började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten
ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. – Nej, go’ herrar,
inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!»
»Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», sade
åldermannen eftertänksamt.
»Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel
det är en ärans man, en af de gamle kärngubbarne ... Nej det är den där
mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. – Han förledde vår
hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel
i sticket vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och
Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han
haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som
korfspa’. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare ... Hä? ...»
»Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren
tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’ herrar om vi skola dricka tappre
Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!»
»Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf,
i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. – »Hvem frågade
väl i salig kungens tid hvems felet var? ... Frös och svalt gjorde man.
Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten
och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor.
Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. –
Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och
libstickerot – eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa –
ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka
den rätta hjälpen mot pestilentian ...»
»Då kunde också en hederlig krämare», sade slaktaren, »ha sin bod i
behåll till döddar. Var det inte så bror menade? – Nu är det en annan
sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne.
– Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med
papister, jesuiter och aristokrater.»
»Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är
rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och
genom täta rekryteringar aflägsna böndernas söner, för att sedermera
kunna få lättare bukt med de ofrälse.»
»Och därför ska’ borgare och bönder hålla ihop», skrek slaktaren, i det
han slog sin breda näfve i bordet, »samt utrota all adel.»
»Först af allt generalerna», inföll den okände.
»Ja, först generalerna!» skrek hofperukmakaren. »Sverige ska’ styras af
en kung och icke af många herrar. Se’n må adeln stå sitt kast.»
»Om det funnits förrädare vid hären», sade åldermannen, undfallande för
denna störtsjö af ord, »tror jag nog att det är deras fel; ty mod och
tapperhet har vårt folk!»
»... och skönhet också», skrek den oförbätterlige perukmakaren, i det
han svängde sig på stolen. »Eller hur, vackra Fiken?» ropade han till
skänkjungfrun, som trippade öfver golfvet. »En kyss, vackra nymf, som
salig grefven sa’ till Britta på Förgyllda råttan, och mitt hjärta
tillhör dig för evigt!»
»Fy skäms, mäster sprätthök», svarade den tilltalade med en snörpning på
sin breda mun. »Hvad tror han Lina skulle säga, om hon hörde honom nu?»
»Trå ta mig om jag på åtta hela dar tänkt på lilla Lina. – Nej, du är
det, Fiken, som är min hjärtetös, och nu skall du icke slippa så lätt
ifrån mig som sist, då beslagskarlarne stodo vid disken.»
Efter att ha yttrat detta, lutade han sig framåt för att söka fånga
henne. Men vid hans ansträngning att hålla sig uppe föll länstolen öfver
ända och han själf framstupa på golfvet.
Då han slutligen lyckats resa sig upp och under de andres skämt åter
intaga sin plats vid bordet, var föremålet för hans ömma låga
försvunnet.
Fiken hade skyndat ut i källargången. Därifrån begaf hon sig in i ett
litet, hvälfdt rum med fönster åt gårdssidan, där hon lyssnade en stund
uppmärksamt, hvarefter hon slog eld och tände ett par smala talgljus på
spiselkransen samt framtog några blankskurade tennmått, som hon satte på
bordet.
Efter en stund hördes en sakta knackning på fönstret; den upprepades
något starkare, då hon skyndade sig att draga från regeln. Där utanför