Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 07

en simpel krämare, som endast har landets förkofran för ögonen, och
ingen jude, som tager betalt för det som borde åligga honom som en kär
plikt. Risken är för öfrigt ej så stor, om man ej är klenmodig ...»
»På klorna känner man lejonet», afbröt honom nu en officer, som hittills
iakttagit en tillgjord uppmärksamhet. »Det finnes svenska judar, som
bekänna kristendomen, och de äro de värste – eller hur – lejon bland
krämare?» utbrast han, i det han förtroligt slog åldermannen på axeln.
»Visserligen kallar jag mig blott krämare», svarade åldermannen något
förnärmad, i det han sköt hans hand tillbaka. »Men jag är äfven ålderman
inom kramhandelssocieteten, skall min välborne junker veta. En man i min
ställning tager aldrig penningar för dålig eller ingen vara. Om någon af
herrarne värdigades besöka mitt ringa hus, skall det vara en mer än
tillräcklig ersättning för all den risk och farlighet, som jag i morgon
kommer att utsättas för.»
»Hvilket tidsfördrif!» återtog den näst föregående talaren. »En visit i
en hökarbod? Hvarför icke lika gärna göra sina pas de Rigaudon i en
silltunna?»
»Välment får skam till tack», inföll åldermannen, som ändtligen började
förstå att samtalet endast gick ut på skämt med hans person, »och
måttligt prat kan vara bäst. – Ja, skratta Ni så mycket Ni lyster»,
tillade han, i det han med en min af sårad värdighet reste sig ur
stolen. »Jag har sett många sådana sprätthökar som Ni, mina nosgranna
herrar. Den ena dagen riden I stolta och styfva i nacken på Era
utmagrade ök genom gatorna; den andra sitta Ni för gäld, där hvarken sol
eller måne lyser.»
»Och jag har sett månget krämarlejon», inföll en af officerarne, »som
den ena dagen fegt krupit under hästbuken för att rädda sig undan sina
egna vänners och dryckesbröders raseri och den andra dagen varit nog
morsk att skryta öfver sitt anseende och sina penningpåsar.»
Detta yttrande, som hade afseende på åldermannens uppförande under
upploppet på Norrmalmstorg, väckte mycket munterhet. När skrattet
ändtligen tystnat, tyckte några af de äldre att det var synd om
åldermannen och togo hans parti.
»Se så, gamle Göran, vår helige skyddspatron», ropade de åt honom
»stoppa ner näfven i byxsäcken, och drick stopet i botten med oss!»
»Det var ej så illa men’t! – Nästa gång skall jag gifva dig en dukat i
ränta för en niodalerssedel från jul till kyndelsmässan, om du slår
Meijersdorff på truten.»
»Och jag skall votera begrafningshjälp åt mor Katrina, ditt eget kära
vif, om polisen skulle föra dig till Rosenkammaren!»
Men under det att man sålunda ropade om hvarandra, råkade åldermannens
sinne i eld och lågor. Hvad som mest retade honom var att han, en medlem
af borgarståndet och kramhandelssocieteten, sattes i jämnbredd med
slaktare och tenngjutare.
Han skulle anmäla det i ståndet, sade han. En deputation skulle afgå
till ridderskapet, de skulle få göra, som en af deras likar nyss fått
göra, på knä bedja om tillgift.
Men så kom yttrandet om begrafningshjälpen och detta var droppen som kom
hans vredes kärl att alldeles koka öfver. Han fattade ett säkert tag om
det spanska röret och skulle just höja sig på tåspetsarna för att med
ett duktigt slag i ansiktet vedergälla den siste talaren för hans
yttrande, då käppen rycktes ur hans hand, och den som afslagit hans
inbjudning tog ordet.
»Det är, parbleu, icke riktigt comme il faut, mina vänner att låta sig
på detta sätt tilltalas af en simpel krämarjude. Han tror sig minsann
vara en stor patron för det han får kallas mössa som vi. – Jag föreslår
därför ett memorial så lydande: om denne man vidare vill yttra sig, får
det endast ske till sin peruk.»
Förslaget vann stormande framgång, Åldermannen hade icke ens hunnit att
tänka på motvärn förr än hans stora okammade allongeperuk frånrycktes
honom och uppsattes på en af lampetterna. Fattad af kraftiga händer
ställdes han sedermera midt framför densamma med en ölmugg i handen.
Öfvermakten var stor, och modet som förgick med ruset, ej så stort som
Goliaths. Han fogade sig därför om än motvilligt efter deras galna påbud
för att rädda sig undan vidare pojkstreck. Men genom denna förändring
blef hela hans väsen liksom bilden af ynklig undfallenhet. Det röda
skinande anletet, stort och pussigt, då det icke längre infattades af
den yfviga peruken utan endast omgafs af några gråröda hårtestar, hade
ett så ödmjukt uttryck, att några af de äldre bland sällskapet trädde
emellan och förmådde de värste upptågsmakarne att upphöra med sitt
gyckel. Man återgaf nu åldermannen hans peruk och under det han med
vredgade åtbörder och hotelser närmade sig dörren, dracks under skrål
och skratt hans välgångsskål. Man hoppades att deras ärade gäst icke
skulle neka dem sina dukater om de någon gång skulle komma i behof, då
de ville betala honom ända till tvåhundra procent.
Det bör icke förvåna någon att åldermannen sedan han väl kommit ned för
trappan, med ursinniga blickar såg upp mot det kvarter eller lokus, där
han lidit så mycken smälek. Han nästan ångrade, under det han kände på
sin peruk och undersökte sitt rör, att han icke haft en jättes krafter,
så att han riktigt kunnat låta dem smaka karbasen.
Under det han vandrade till sitt hem uppgjorde han den ena hämdplanen
efter den andra. Hela partiet, mumlade han för sig själf, var endast en
samling af högfärdige gubbar eller unge öfversittare. Hattarne voro –
ja, äfven de unge officerarne af partiet – ett anständigt folk, som
hyste vördnad för ålderdomen. Många officerare af hattpartiet hade i
forna dagar gästat hans bodkammare och hållit till godo med en god sup
ratafia eller holländsk genever samt en bit parmesanost.
Om de retade honom rätt, kunde han vara karl för att spela dem ett
spratt. Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång, trots allt prästsnack –
men hur komma ifrån biskopen och mötet dagen därpå? Asch, det gjorde
detsamma. Han skulle visa att han både ville och kunde hämnas, det fick
kosta hvad det ville. Emellertid tänkte han först sofva på saken.
Och med denna kloka föresats satte han nyckeln i sin port.
Men det är ett gammalt ordspråk, att det är långt mellan bägaren och
läppen. När åldermannen insatt den stora portnyckeln i låset, kunde han
omöjligt vrida omkring honom, och sedan han en längre stund förgäfves
försökt göra det med uppbjudande af alla sina krafter, kom han till sin
förvåning under fund med att porten redan var uppläst. Det var på håret
att han vridit af det nya nyckelaxet. Mumlande en massa ovett öfver
tanklösa pigor och slarfvige bodbetjenter, var han just i begrepp att
stiga inom porten, då han hörde en röst förtroligt tilltala sig; och när
han vände sig om, såg han en mörk gestalt skymta fram ur dunklet.
Det var Bisot. Han hade sett åldermannens fåfänga försök att komma in
under tak, sade han, och som han tyckte att det var upprörande att en
gammal aktad borgersman skulle behöfva gå gatorna omkring utan att finna
tak öfver hufvudet under natten, hade han skyndat till hans hjälp. Om
porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen kunnat få husrum öfver natten
i hans logis, som icke låg långt därifrån.
Åldermannen kände sig smickrad af så mycken uppmärksamhet. Mottaglig som
han för tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han icke nog
hjärtligt uttrycka sin tacksamhet, och frågade slutligen om icke hans
högt ärade vän, ehuru det redan var efter midnatt, ville följa med honom
in i hans rum för att vid en pipa god knaster vidare utveckla sina
åsikter om den dåliga profiten af de inhemska manufakturerna och nyttan
af att endast lita på utländska kommissionärer då fråga var om handelns
och kreditens uppkomst.


VIII.

Det var en vacker dag vid pass en vecka längre fram i tiden. Man närmade
sig midsommarshelgen och landtfolket, som slutat sådden och inte ännu
börjat höskörden, hade mera ledigt att fara in till staden med sina lass
för att sälja sina laggkärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina
finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. I synnerhet på
Regeringsgatan var det ett hojtande och ett skrikande, som aldrig
tycktes taga någon ände. Man kunde vara frestad att tro att sekreta
utskottet tagit sig för att ställa till ett inbördes krig, om icke
färdemännens glada uppsyn gifvit till känna att deras rop endast var ett
sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden
eller att visa sin mandom för stadens vackra tärnor.
Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina
grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade de
måhända hört – måhända inte – att kungen öfverlämnat makten åt några
visa män i stora allongeperuker. Och detta var troligen i det närmaste
allt hvad de visste om Sverige såsom stat betraktadt. Det var också nog
för dem; ty skulle ryssen eller dansken verkligen lägga sig i staten
Sveriges »domestika angelägenheter» fordra t. ex. att rådsherrarne
skulle bära franska modeperuker, i stället för de yfviga
allongeperukerna, skulle de nog tids nog få lära sig hvad man ville att
de skulle göra. I nödfall »man ur huse», annars hvar sjette, femte eller
fjärde, allt eftersom faran kräfde. Och sedan leken en gång börjat,
skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå mera blindt mot den farliga
ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande svenska
bonddrängar skulle gå löst på ryssen.
I närheten af Tre Remmare låg vid den tiden ett gammalt tvåvåningshus af
sten. I stället för att längre följa med folkströmmen kunna vi ju gå dit
in.
Vi stanna i ett stort och ljust hörnrum med väggbeklädnad af blå
sammetsplys. Men denna var urblekt, delvis till och med bortsliten, samt
hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven
fönsteromhängena af blå sammet voro illa medfarna. Möblemanget var i ett
något bättre skick. Det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin
stora förgyllda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå
silkesfransar, samt de små förgyllda, gulklädda kullerstolarna, den
konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen – svart tryck på
hvit atlas – föreställande evangelii förkunnande i norden, samt
slutligen och framför allt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i
ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället voro
sysselsatta med att tillverka spetsar och falbolaner, antydde i sitt
sammanhang att man verkligen befann sig i en adelsfamilj af gamla tiden.
Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen
var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade
firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om
att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest
förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var
så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro
intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så
många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af
Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden,
hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt
eget.
Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa
byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de
trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss
därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att
lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa
i sidentyget.
Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken
Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon
således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes
anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en
välformad näsa och en mun, som då hon log – och detta gjorde hon långt
ifrån sällan – visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna
försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes
ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet,
som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta
rekryterna till hennes beundrareskara. Man hade länge undrat hvarför hon
icke funnit »den rätte». »Hon kan icke lida hymens rosenbojor», tänkte
hennes »uppvaktande» kavaljerer. »Ett så charmant hufvud som hennes kan
icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna
behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna
rörelse», skulle hennes kvinnliga umgängesvänner hafva svarat. »Fröken
Liewen», hette det på de politiska klubbarna – ty hennes förmögenhet
gjorde henne med eller mot sin vilja till ett politiskt föremål –
»fröken Liewen föredrager möståndet och ägnar sina penningar, sin tid
och sitt geni åt fosterlandet. Tillsamman med sin goda vän friherrinnan
Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne», krigspartiet af det svaga
könet – och en svår politisk intrig är för henne mer än hela världens
kärlek!»
Den som närmare kände henne visste att hon tidigt förlorat sina
föräldrar och uppfostrats hos aflägsna släktingar, hvilka krusat för den
rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande, hvarigenom
hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne blifvit ännu mer
excentriskt. Nu hade den ene friaren efter den andre anmält sig; men
alla hade måst återvända med oförrättadt ärende. En hade haft brist på
geni, tyckte hon, en annan haft landtliga later, en tredje för få anor.
»Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt
ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på
rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet
och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen
och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarna,
dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog goda för
att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i själfva verket
icke voro värdiga att ens hålla i, än mindre kyssa.»
Dessa elaka ord, hvilka likasom allt elakt spredos mycket fort,
förbittrade de unga kavaljerernas sinnen. Därtill bidrog äfven en
nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som
ville lära tupparna gala.» Den sjöngs på en mycket känd air, och nu led
den nyss så firade den smäleken att se sin beundrareskara för hvarje dag
glesna.
En kavaljer var henne likväl uppriktigt trogen i alla lifvets skiften
och denne var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste
respekt och vördnad för hennes kvickhet och geni. Hon var den
snillrikaste kvinna under solen, och allt sedan han haft den stora nåden
att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon
dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.»
Den värde hofjunkaren tycktes också vara, tack vare sin ihärdighet, på
god väg att nå sitt mål och varda ägare till det stora Stjernnäs. Det
gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle därigenom på nytt visat
sin giltighet. Något visst förelåg ju inte, hvarpå man kunde stödja sin
spådom. Men ett eller annat smådrag, så begärligt för ryktessmidaren
hade dock uppsnappats. Sminket, visste man, flöt icke mera ut så lätt
öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare,
kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och
ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och
äktenskap, hade hon plötsligt slagit om. Hon hade till och med
förklarat, till sin vän friherrinnans stora förvåning, att
kärleksberättelsen om »den asiatiska Banise eller det blodiga, men
modiga Pegu» djupt rört henne. Det hviskades också om att hon nyligen
skulle låtit någon af de yngre bland hofmännen i tydliga ordalag förstå
att fästningen, om än så svår att storma, likväl icke vore ointaglig.
»Sakta, mon amie», inföll fröken Liewen lifligt, i det hon fäste ögonen
på friherrinnan och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour
le badinage bon, pour le mariage non. Må han dö, som du säger, af pur
chagrin, men min hand får han aldrig.»
»Icke tänker väl mon ange continuera i sitt möstånd så länge hon lefver?
Laforme är ju en hygglig ung man – af adel.»
»Hans farfar var ju kock! –»
»Malice; – hans träd[5] går tillbaka med sina rötter till Frans I.»
»En ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig,
säflig – och lat i allt utom i konversationen – slösaktig – dum.»
»Grand Dieu, med hvilken värme söta syster säger allt det där», sade
friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte verkligen djupt hafva
sårat dig på sista assembléen?»
»A propos friare och fester» sade fröken Liewen i det hon återtog sitt
arbete, »har majestätet tagit någon ny démarche mot Ulrika?»
»Han har yttrat sin höga disgrace öfver monsieur le baron, för dennes
uppträdande på hans sista s. k. barnbal i Carlbergsparken, och hotat att
sända honom öfver till Finland. Hans »egen» grefvinna lär emellertid
snart återvända till hufvudstaden och hon torde vara vårt bästa
skyddsmedel.»
»Sedan den där fatala aftonen, du minnes, då han moquerade sig öfver
mitt yttrande, att han kunde göra sina romanresor med sina galanter ända
intill hjärtat af Chatelet i Paris, blott han upphörde att skänka Ulrika
sin höga uppmärksamhet, har han flere gånger sagt, att han aldrig skulle
glömma en sådan förolämpning.»
»Det är olikt honom att länge trifvas med dåliga tankar mot sin
omgifning. Han var ju mycket nådig mot Henrik innan han for.»
»Blott några skämtsamma ord och ett vänligt handslag, då Henrik
förklarade på hans fråga, om han vågade gifva sig ut på sjön under en så
stormig och mörk natt, att han ville trotsa hvarje oväder, när han finge
den nåden att öfverbringa Hans Maj:ts order till trupperna att hålla sig
redo för att tåga mot gränsen.»
»Blott min man, generalen, ville vara så obligeant och slå dessa
välsignade ryssar »en granda bataille», tillade hon tankfullt, »skulle
jag vilja bjuda både Hans Majestät och hela dess hessiska anhang på
kalas.»
»Ja, och om jag vore karl», inföll fröken Liewen lidelsefullt, i det hon
fäste sina blixtrande ögon på sin vän, »jag skulle gå till fots genom
snödrifvorna ända till Finland för att få deltaga i nederlaget på dessa
ryssar.»
»Inte sant! Våra krigskrokader voro ju förtjusande på sista assembléen»,
återtog hon, i det hon kokett vände en liten bandros mot friherrinnan.
»Så intagande flickor som Ulrika borde förmå alla mössor att lämna
fanan.»
»Ah, mon amie, tala icke om Ulrika!» svarade friherrinnan med en min,
som på samma gång utvisade trötthet och likgiltighet. »Hon är ju icke
mäktig af någon enda stor tanke. Ej en droppe von Hagedorn flyter i
hennes ådror. Såg du, par exemple, hennes courtoisie för den där finske
glopen för några dagar sedan i Kungsträdgården. Hon negligerade ju
totalt vår aimable baron?»
»Nej, söta syster, jag dröjde så kort tid kvar och är verkligen allt för
litet curieuse att efterfråga namnet på alla unga män som svärma här ...
men att negligera baronen var oförlåtligt.»
Nu öppnades dörren sakta på glänt och en kammarjungfru stack in hufvudet
och anmälde att monsieur Laformes franske kammartjänare varit »där ute»,
för att höra om hennes nåd friherrinnan var hemma. Men hon hade sagt att
friherrinnan var utfaren, hvarpå han åter svarat att hans herre skulle
komma åter kl. tre, för att göra sin formliga visit.
»Det är ändå en särdeles artig man, denne hofjunkare», sade
friherrinnan, då kammarjungfrun stängt dörren efter sig. »Men han kan
icke jämföras med baron Meijersdorff, på hvilken man tydligen kan se att
han frequenterat le Beau Monde i Paris.»
»Såg mon amie, med hvilken grace baronen hälsade då vi möttes i går i
allén; – med hvilket utsökt behag förde han icke sitt spanska rör! – Ja,
ända från bandrosen i hårpiskan till skospännet är han en fullkomlig
ädling.»
»Han är också af god och gammal adel», inföll friherrinnan, i det hon
upphörde med sitt arbete. »Hans far, skall du veta, var en mycket
förtjänt officer, som ofta camperat tillsamman med min far, von
Hagedorn, och han själf saknar icke häller meriter. Om ryktet talar
sant, lär han hafva utmärkt sig för stor bravoure i campagnen vid
Rheinströmmen. Sedermera, då han tjänstgjorde vid regementet Deux-Ponts,
lär han hafva varit den skickligaste fäktaren vid regementet.»
»Äfven jag har hört detsamma och har svårt att förstå Ulrika, som visar
honom en sådan disgrace.»
»Han vågade ju till och med sitt lif för hennes far den där aftonen, då
det stora tumultet var på klubben. – Jag kan aldrig tro annat än att
Lagercrantz hade sitt finger med i det spelet ... men därom ville
Buddenbrock aldrig höra talas. Då jag bad honom akta sig för
Lagercrantz, sade han alltid att denne vore en tapper officer, som
tjänat under gamle kungen, och en sådan borde han alltid anse såsom en
god vän ...»
»Men, se här är ju Ulrika», afbröt hon sig, då denna i detsamma
inträdde. »Hvad du ser blek ut; – en flicka med god éducation bör alltid
söka att hafva en jämn couleur.»
»Mig fattas intet», svarade Ulrika, i det hon lutade sig ner öfver
fröken Liewens sybåge.
»Du säger det där intet, i en så besynnerlig ton», sade fröken Liewen
och såg upp på henne med en frågande min; »jag ser att det icke är
riktigt väl, mon ange. Skall jag hämta litet ungerskt vatten?»
»Förlåt mig, min vördande mor, för min brist på éducation», sade Ulrika
med ett eget tonfall i rösten, som antydde att det icke var första
gången hon fick denna förebråelse; »men jag hörde nyss en så ryslig
historia af Sara, som hon fått höra af monsieur Laformes kammartjänare
...»
»Hvilket skvaller har Sara roat sig med nu igen», afbröt friherrinnan
henne häftigt, i det hon antog sitt vanliga stränga och högdragna
utseende. »Säkert någon borgarfru som tagit lifvet af sig vid
Sillhofvet, för att göra sin man förtret, eller har måhända vår lilla
söta Clemence fått den farliga hundsjukdomen som lär gå på landet?»
»Den unge kavaljeren, som Henrik presenterade för oss i Kungsträdgården,
lär i går eller i förgår blifvit skjuten af baron – Meijersdorff.»
»Min son Henrik gör då aldrig annat än sottiser», sade friherrinnan
likgiltigt, i det hon återtog sitt arbete. »Kan du tänka dig, kusin»,
återtog hon, vändande sig till fröken Liewen, »sådan löjlig idé att icke
allenast presentera den unge étourdin för mig utan äfven uppgöra
kusinskap mellan honom och Ulrika?»
»Redan första dagen han var i residenset lär den unge finnen hafva
öfverfallit några äldre officerare ... och huru tölpaktigt bar han sig
icke åt, då han i vår närvaro var färdig att för ett blott raljeri draga
värjan.»
»Han är af gammal adel», invände Ulrika. »Henrik sade att hans far och
vår varit goda vänner och krigskamrater under den stora ofreden.»
»Att tala om gammal adel, när frågan är om Svenskesläkten» –
friherrinnan ryckte på axlarna med en åtbörd af förakt. »Ingen med det
namnet kan uppvisa fyra rena anor. Hans farfar hette som yngling Carl.
Hvad tjänst denne hade där ute vid kommissariaten i Tyskland och Polen
känner man icke så noga, men att han hembragte en otrolig summa pengar,
för hvilka han – jämte dem han sedan vann på kaperierna i Göteborg –
kunde på gamla dagar köpa sig flere stora gods i Sverige och bygga ett
slott för att bevara sina röfvade ägodelar, det vet man.»
»Och hans son, denne tölpens far», fortfor hon med ett ironiskt leende,
»hvilken sedan ärfde de röfvade ägodelarna, han var visserligen en
ganska tapper officer, som fäktade med stor bravoure i salig kungens
campagner, men ...»
Här tystnade hon tvärt, liksom något gammalt minne plötsligt skulle fått
makt med hennes tankar. Först efter ett litet uppehåll, sedan hon med
ett forskande ögonkast på Ulrika och fröken Liewen öfvertygat sig om att
hon icke med sina ord förrådt någon hemlighet, återtog hon:
»Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var
röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat
än en försynens skickelse. – Hvad som sedan blef af hans änka, som var
en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent – voilà la toute
histoire.»
»Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig
med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt
arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått
lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene
eller tvänne hoplänkade, glanshvita vingar, nedåtvända, med tvänne
skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.»
»Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen»,
sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt
sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat
sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru
mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa
krig bragtes till fattigdom?»
»Men – mon ange – hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i
sanning att den unga vildhjärnan varit på väg att väcka _mer_ än
medlidande hos en viss dam.»
»Fy, kusin, hur kan du tala så, skulle jag så mycket kunna glömma min
börd? Men han är en ung, artig kavaljer, hvilken är olik alla dessa, som
endast säga smicker hela dagen. För öfrigt vet min vördade mor», tillade
hon, »att jag afskyr dueller allt sedan bror Henrik duellerade med långe
Sparren vid gardet.»
»Men hvem är han då, denne yngling, som väcker ett så stort uppseende?»
frågade fröken Liewen, som under samtalets lopp blifvit mera intresserad
af ämnet.
»Kusin såg honom säkert för några dagar sedan, då vi promenerade på Nya
Kungsholmsbron», svarade Ulrika. – »Vi talade ju då om hans uppförande i
Kungsträdgården.»
»Ah! Ciel! – den unge mannen med det blonda hufvudet – en ståtlig växt,
en viss medfödd air, intressanta anletsdrag – Ma petite har smak.»
»En boute-feu utan skick och seder!» inföll friherrinnan.
»Education skola vi gifva honom», svarade fröken Liewen i skämtande ton,
»och hvad hans heta blod vidkommer, är ju den ystraste fålen ofta den
bästa.»
»Ja, den bryter åtminstone halsen af den, som skall tämja honom»,
skrattade friherrinnan.
»Se där kunna vi få höra närmare om händelsen», utbrast fröken Liewen,
då dörren i detsamma öppnades och hofjunkaren med sitt mest nobla leende
trippade fram mot de tre damerna.
Liksom han sett framför sig den utsöktaste pastej på vildt, skyndade han
under ett ständigt ordflöde att föra den ena af fruntimrens händer efter
den andra till sina läppar. Först sedan denna ceremoni var afslutad och
han fått tillfälle att göra ett par vackra pas öfver Ulrikas långkoft,
tog han omsider plats och kom i hvila.
»Ah, min friherrinna», började han å nyo, »hvad det är fägnande att se
er vid bonne santé. – Jag är alldeles förvirrad; men à propos, kan jag
berätta för mes dames en lustig passage ... Ja, jag är så charitable att
genast vilja stilla er nyfikenhet», tillade han, i det han kastade en
smäktande blick på fröken Liewen. »Kunna mina damer tänka att den lilla
finska björnungen har duellerat i dag på morgonen!»
»Ute på malmen?»
»Det var så bestämdt från början, men hinder kommo i vägen ... enfin,
det skedde vid Broströms värdshus på Djurgården.»
»Han vardt ju svårt blesserad?» inföll Ulrika med en röst, som hon
förgäfves sökte gifva en ton af likgiltighet.
»Afbryt mig icke! – Man hade kommit öfverens att slåss på värja ...
värjan är en ädlings vapen, _mitt_ älsklingsvapen – men man bestämde sig
till slut för pistol. Meijersdorff sköt först. Han mankerade ... bom!
... så sköt den unge mannen ... nej: c’est à dire, först sköt den unge
mannen ... Ah, parbleu ... ja, pardon, mina damer, men denne monsieur
Lemartin hos franske ministern, där jag nyss haft äran déjeunera, gaf
mig en så förtjusande lefverpastej och där var en så magnifik
Frontignac. Ah, parbleu, hvilken god smak på det vinet ...!»
»Men duellen, ... duellen!»
»Jag och baronen voro först på platsen, och det dröjde en god stund
innan vår motståndare infann sig; hans sekundant kom icke tillstädes.