Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 22

högre politiken ända till morgonväkten.
Om dessa tvänne frågor, som stodo främst på dagordningen, endast i
förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos
mäster Lafont, kom sig detta må hända däraf att de redan så i grund
lyckats nedsvärta de hedervärda riksdagsmännen af borgerskapet, att
mäster Lafont’s svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl
kunnat göra anspråk på kråsets hvithet i jämförelse med deras själar,
sådana de utgått ur den föregående skärselden.
Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för
året, en pipa »bittert och spanskt». Medan han med nöjd min hyfsade de
rykande talgljusen på disken, underlät han icke att omtala detta för
sina stamkunder, och det kan ju hända att äfven häri låg en orsak till
att samtalet var mera fredligt.
Nere vid dörren stod Bisot och skämtade med skänkflickan, medan hon
sköljde tennmuggarna i den stora tvättbaljan, under det att han då och
då kastade en orolig blick mot dörren. Nu hördes hastiga steg i porten
och en ung, bleklagd man, i sprättig dräkt och nystärkt halskrage
inträdde.
»Nå, Bertilsson, de komma ju alla hit i afton?» hviskade Bisot åt den
inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg.
»Så säkert, min herre, att jag redan sagt till åt patrullen.»
»Som nog kommer för sent.»
»Nej! Jag tog den hit och den väntar nu i huset bredvid ... Men äro inga
här ännu?»
»Blott två.»
»Man kunde börja med dem?»
»Utan nytta, den värste är icke här ännu.»
»Är ni säker på borgarena, att de ej skola taga parti för dem?»
»Bah ... Har ingen fara. – Den höglofliga förräderikommissionen?»
»Klockan tio skall han vara samlad.»
»Och min andel?»
»Min herres andel?»
»Ja, min andel?»
»Förstår icke!»
»Mina tusen plåtar?»
»De tusen plåtarna? ... De äro ju för länge sedan lämnade åt er?»
»Lämnade? ... När då, min betydande man?»
»Jag hade en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse.
Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?»
»Jaså, gunstig’ junker» – sade Bisot, i det hans smilande anlete
öfverfors af en liflig rodnad, »det var alltså ugglor i den mossen! För
sista gången, vill ni godvilligt lämna mig penningarna?»
»Litet tystare, min herre, om ni behagar.»
»Mina pengar? ...»
»I morgon få vi talas vid, till dess kan ni vara lugn!»
»Nå, må den onde ta er», skrek Bisot, som icke längre tycktes märka de
öfriga gästernas närvaro, »jag må bli en ... om jag icke ...»
Slutet af meningen kunde icke uppfattas för det sorl, som i det samma
uppstod vid bordet.
»Nej, stopp och belägg, go’ vänner» ropade mäster Flåberg. »Intet gräl
mellan er, spottfolingar! Kom hit i stället och släck törsten.»
»Tala om mäster Bérand», fortfor han därefter, såsom ingenting händt, i
det han vände sig till de öfrige bordskamraterne och makade Bisot och
hans motpart till bordet, »tala om den där munsjören på tre kronor!»
»Nej, tacka vet jag mitt malaga sekt», inföll Lafont med öfverlägsen
min.
»Nånå, mäster Storordig», svarade mäster Flåberg, med trygg min, i det
han pustade ut ett rökmoln, »liten kan ock bli stor. Inte var det just
så många år sen häller,» tillade han, förtroligt klappande Lafont på
axeln, »då den här välaktade munsjören själf åt sin vattgröt med en
smula ister uti på odukadt bord och vid skenet af en tunn talgdank; och
då han ej hade flere kunder än att de väl kunnat sämjas tillsamman i en
af de här stora tennmuggarna.»
»Sacre bleu! Hvad den tiden vidkommer», svarade mäster Lafont
uppbrusande, i det han ställde sig vid disken och skrefvade med sina
korta ben framför den siste talaren, »så rör den icke en sådan snushane
för ett runstycke, en gång. Förstår han det? ... Ingen ska’ kunna säga
att han icke fått hvad han ska’ ha hos mig ... för här är ingen
krämarbod, där man kan ha dubbla alnmått ... Och inte är det häller
värdt att komma hit och lysa med kvickheter.»
»Det ska mäster säga, som lyser själf, som en palt i en hornlykta.»
»Tyst källarmåns», inföll slaktaren med sin hesa basröst, »för annars
kunde mäster Flåberg, vid lermuggar och ölkrus, klappa skinnpälsen tunn
på honom.»
»Tacka vet jag skinnpäls- och porsölstiden!»
»Tyst med ditt käbbel, fader Lafont!»
Dessa rop öfverröstade slaktarens krigsförklaring.
»Hårdt mot hårdt förlikas blott svårt», pustade mäster Flåberg, då det
ändtligen blifvit tyst. »Min herre var måttligt kavat», återtog han, i
det han vände sig till den unge krämaren, som nyss varit i delo med
Bisot, »minns då gamle Smedman var sin egen och min gunstig herre fick
smaka hans spanska rör ... Knappt torr bakom öronen och vill lära folk
dricka vin! ... Än en mugg! En hel så, hör hon, lilla näspärla! – Inte
af de nya fingerborgarna, hör hon, för fan må ta dem och all den här
souveräniteten! ... Skål, bror Bisot! Sen min betydande herre kom under
mitt ringa tak, har allt gått galant – puh!»
»Inte illa ment, fader ålderman» – passade krämaren på tillfället att
falla in. – »Inte ämnadt att fader ålderman skulle ta humör.»
»Hvem för böfveln tror han tar humör öfver en nykterhetsdansares pip.»
»Nå, nå, jag sa’ endast att det icke var illa ment.»
»Menar sig förstås som de andre, så att det inte blir någon mening
alls.»
»Skulle vara en ogemen ära för mig att få dricka ett stop rhenskt med
fader ålderman.»
»Nå, så likar det sig då till något bättre. Men må fan, hör han än en
gång, ta alla styfvermått och souveräniteten med ... Förrädarne kunna
också göra sällskap, fast Gud ska’ veta, att när de äro borta kommer nog
något annat satty i stället. – Kom nu, bror Bisot, skola vi känna på
hvad gossen har att bjuda på ... Se så! Kom hit också mäster själf och
stå inte längre och bliga där bakom disken.»
Medan mäster Lafont öfvertalades att slå sig ned vid bordet, hade två
unge adelsmän inkommit. De sände ett hastigt ögonkast öfver rummet.
Längst ner vid dörren suto någre af deras likar, som hittills i tysthet
tömt sina ölmuggar. De slogo sig ner på den lediga bänken bredvid utan
att efter vanligheten ropa på vin.
Ingen af de öfrige gästerne fäste till en början någon större
uppmärksamhet vid dem. Endast krämaren kastade då och då en förstulen
blick ner åt dörren, för att därefter med orolig min vända sig mot den
pickande väggklockan strax bredvid i hörnet. För att döma af
skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven dessa på något sätt ha
att skaffa med de unga, välväxta männen.
»Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de som sist trädt in, i
det han makade rum åt dem vid bordet.
»Just ingenting», svarade den yngre af dem. »Men se där ha vi rymmaren»,
afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand.
»Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt.
»Festina lente, mes amis ... jag måste först ta den här gamle vännen i
hand.»
»När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom.»
»Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi.»
»Det var först i går», återtog han i lägre ton, »som jag fick tillstånd
att söka min gamle chef. – Ni kan ej tro hur affallen han är ... Han var
mycket nedslagen öfver papperen, som Meijersdorff ännu icke lämnat
tillbaka.»
»Detta kunde man väl förstå.»
»Nu påstår den gamle räfven Wrangel att hans instruktion aldrig funnits
till.»
»På den vägen kommer man inte långt», inföll Svenske.
»Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frère?» frågade en af de
andra unga männen i sarkastisk ton.
»Kan icke prompt säga det nu på stunden, men tror som jag alltid sagt
att flykten är enda räddningen ... Men det måste ske snart.»
»Cronhjort torde dock icke häller ha så orätt», inföll kapten
Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta
landet, kan min far icke ådömas något straff.»
»Ja, _om_ det funnes rättvisa, mon frère», återtog Svenske, »men hvar
rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså fasthänger jag vid min
mening.»
»Min far vet sig själf alldeles oskyldig och vill därför icke söka sig
någon olaglig befrielse, utan bidar hällre det öde, som Gud honom
beskär.»
»Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske med ett
sakta hånskratt. »Hur gick det i kommissionen?»
»Där var det en annan sak ... Lagercrantz hade där en afgjord
öfvervikt.»
»Har han det ej i plenum? – Nej min vän, förr än din far är utom
Sveriges gräns är han icke trygg.»
»Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort.
»Han hade ju lofvat att värfva röster inom stånden?»
»Sämre man kan man icke råka på», sade Svenske föraktligt. »Så länge
allt går bra är han nog nitisk, men vid första motgången är det slut med
_hans_ ifver.»
»Han säger själf», skrattade Buddenbrock, »att han offrades af modern
under födslopinan åt det heliga äkta ståndet. Det är dock svårt att
tänka sig något offer, när man ser hans välfödda lekamen.»
»Hur som hälst, mina vänner», återtog Svenske, när skrattet som följde
på detta infall tystnat, »på honom kan man ej lita.»
»Däri har Svenske nog rätt», sade Buddenbrock. »Han tog 5,000 plåtar af
min mor, för att verka vid voteringen i kommissionen. I stället arbetar
han nu allt hvad han förmår i motsatt riktning, genom hviskningar och
stort effronterie, sägande sig vilja använda penningarna för egendomens
conservation åt enkan.»
»Den lymmeln!»
»A propos penningar», inföll Strussenfelt, »hvarifrån kunna vi räkna på
sådana?»
»Alla våra tillgångar äro uttömda», sade Cronhjort.
»Den saken skall jag nog draga försorg om», sade Svenske. »Jag har några
tusen plåtar innestående hos en gammal vän, ålderman Smedman, och den
summan torde vara mer än tillräckligt ... Äro vi blott ense om det
öfriga?»
»Charmant», utropade de andre med en mun.
»Men din ålderman har ju slagit vantarna i bordet», sade Cronhjort med
frågande min.
»Gjort konkurs?» utbrast Svenske och for upp.
»Ja, för tusan, känner du inte det? ... Han blef fast för den engelska
underhandlingen och fick böta med hvad han hade. Din morbror gick fri
den gången, fast han inte var långt borta från att komma i fällan.»
»Så blir det väl alltid någon råd», sade Svenske beslutsamt. – »Låtom
oss blott fördela rolerna mellan oss.»
»Rätt så, mon frère, och vid det heliga sjutalet, som fullkomnar allt,
skola vi blindt lyda vår store guldmakare.»
»Jakten har jag styrt om», sade Strussenfelt.
»Är kaptenen pålitlig?»
»Ser ut att vara en präktig karl. Kommer han blott utom Vaxholms
tullbom, säger han, kan man vara trygg för att han skall ta sig fram
vore det än till Amerika.»
»Om han blott finner rakaste vägen till Holland, finge man vara
belåten», inföll Cronhjort.
»Konsten är först att få generalen ur huset», sade Svenske.
»Och ut på fartyget?» frågade Buddenbrock.
»Därmed är ingen fara», svarade Strussenfelt. »Under skeppsbryggan vid
Kjermans hus vaktar dag och natt en af kaptenens säkraste karlar i en
slup. På första vink är han färdig att ro ut till Vaxholmsskären.»
»Henrik bör så fort som möjligt underrätta sin far», sade Cronhjort.
»Bäst vore om han redan i morgon afton kunde följa oss.»
»Men på hvad sätt?»
»Det blir alltid någon råd. – Vi ha åtta dagar kvar. – Misslyckas det en
gång måste det lyckas en annan.»
»Än pass?»
»Än pass?»
»Strussenfelt har tagit ut två: ett åt honom och ett åt Henrik.»
»Men är det riktigt klokt», återtog Strussenfelt, vändande sig till
Henrik, »att underrätta din familj? Mig synes att man borde vänta därmed
tills allt vore öfver.»
»Strussenfelt har rätt», inföll Svenske. »Man måste öfverenskomma om
något tecken.»
»Alla öfverenskommelser fördröja saken.»
»Tecknet kan vara mycket enkelt.»
»Säg något.»
»Om man skaffar sig tillträde till huset midt emot», sade nu Buddenbrock
hviskande, »och hänger ut en näsduk genom ett af fönsterna.»
»Så att vakten genast skulle känna sig uppfordrad att undersöka huset
... Nej, det behöfves ej annat tecken än ett för ja och ett för nej. –
_Ja_, om det kommer att ske samma dag, _nej_ i motsatt fall. Om någon
ginge förbi och hälsade uppåt fönsterna kunde ju detta betyda ja, såge
han däremot ner i gatan kunde det betyda nej.»
Buddenbrock inföll tankfullt: »Men då måste någon observera gatan hela
dagen.»
»Hvarför det? ... Ett försök att rädda din far kan naturligtvis icke ske
annat än nattetid. – Låtom oss därför bestämma tiden till mellan sju och
åtta på aftonen.»
»Hvad han lider, denne stackars Celadon!» inföll Strussenfelt leende.
»Det blir löjligt nog att se hur han accortiserar din syster genom
fönstret.»
»Det är nog bättre om det är jag som håller utkiken», sade Buddenbrock
allvarsamt. »Jag kan sedan lägga ett bref under marmorskifvan på Ulrikas
byrå. – Hon har lättare att vinna tillträde till min far än jag.»
»Omvägar», sade Svenske kort. »Om någon af de många kuggarna skulle
falla bort, vore ju allt förfeladt. Det är ju nog om _du_ ser mig. –
Fruntimren böra icke veta något i förtid.»
»Alltså anser ni bäst», sade Buddenbrock i det han sänkte sin stämma
till en hviskning, »att tecknet, som utmärker att under nattens lopp
räddningsförsöket kommer att företagas, bör afgifvas på det sätt Svenske
föreslagit och att det sedan af mig i lämplig tid uttydes för min far.»
»Ja.» –
Gästerna vid det stora bordet vordo nu så högljudda att samtalet mellan
de unge männen afstannade för ett ögonblick. Krämaren hade nämligen
varit nog oförsiktig att antyda på de dåliga tiderna, som kommit flere
borgare att gå omkull; samt att de som voro kvar just ingenting betydde.
»Börs och kontor» skrek Flåberg, som inte tyckte om dylika anspelningar.
»Ha vi någonsin ägt make till Grill, Kjerman, Lefebure, Plomgren och
Wittfot? Det är sådana köpmän att vi kunna vara Gudi tacknämlige som
sändt oss dem i vår svåra hemsökelse. Grills minne dör aldrig, go’
vänner, Lefebures ärliga hjärta och Wittfots hjälpsamhet skall prisas af
sinom tusende ... Men hvad hjälper att tala till sådana här vildhjärnor
om utmärkte män ...»
»Nu tycker jag dock att min ärade vän går för långt», sade en af de
andre afbrytande. »Vi må icke sysselsätta våra sinnen med småsaker i
dessa allvarsamma tider ... Se dit i stället go’ vänner; titta på de där
unga männen nere vid dörren», tillade han, i det han sneglade på Svenske
och hans vänner. »Där sitta _förrädarne_.»
De sista orden yttrades med höjd röst. Inom ett ögonblick voro Svenske
och hans kamrater föremål för de öfriga gästernas blickar. Men de
låtsade som de ej märkte det. Först när den som utpekat dem reste sig
upp från bordet stego de äfven upp och satte på sig hattarna.
Mäster Lafont hade genast vid först misstänkt tecken skyndat bakom
disken, hvarifrån han nu skrek af alla krafter att man skulle sända bud
efter vakten, medan borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för
att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna
hjälpa honom mot de unga adelsmännen, om desse skulle göra min af att gå
till anfall.
Men desse höllo sig strängt på defensiven. Det var tydligen deras afsikt
att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria.
»Låt oss skiljas i fred, go’ vänner», sade Svenske, i det han närmade
sig den sprättige krämaren, som med sitt prat ställt till osämjan. »Ni
vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen.»
»Förrädare får man gripa om det ock vore midt i kungliga rådet», sade
den tilltalade i hånfull ton.
»Hvem säger då att vi äro förrädare?»
»Hvem säger? – Det göra vi allesamman ... eller hur, go’ vänner?»
»Jo, allesamman», svarade borgarne med en mun.
»Kan hälsa från skepparen Wagner», återtog den först nämde i försmädlig
ton sedan det mesta sorlet tystnat. »Han bad mig hälsa de noble herrarne
från sitt nya logis i Smedjegården.»
»Vi äro förrådda», hviskade Svenske till Cronhjort. »Låtom oss så fort
som möjligt komma undan, annars kan hela saken gå omkull.»
»Gif hit din värja skall jag nog hålla populacen på afstånd», skrek
Buddenbrock i örat på honom. »Forcera dörren, ni andra.»
I det samma hördes tunga afmätta steg från gränden utanför. Det var
tydligen vakten som närmade sig. Villrådiga sågo de ett ögonblick på
hvarandra. Att göra motstånd skulle vara fåfängt.
Nu gjorde patrullen halt utanför. Ett par starka slag dundrade mot
porten. I nästa ögonblick skulle de vara förlorade. De hörde hur
soldaterna ordnade sig i förstugan och stötte kolfvarna mot stengolfvet.
»Värjan ut» ropade Svenske. »Vi slå oss igenom!»
Men han hade icke väl utsagt det sista ordet, förrän det vardt alldeles
mörkt där inne. Denna förmörkelse kom så plötsligt och oväntad att den
fetlagde åldermannen, som just var på väg att uppstiga på bordet, för
att bättre kunna öfverse stridsfältet, tog miste om steget och föll ner
på golfvet i sällskap med icke så få tennmuggar och ölkrus. När oredan,
som häraf uppstod, lagt sig och ljus hunnit anskaffas, voro de unga
männen försvunna.
Nu blef ett idkeligt snokande och spörjande. Men hvarken mäster Lafont
själf eller någon af hans tjänsteandar visste någonting. Fåfängt sökte
den sprättige krämaren förmå skänkflickan, »lilla Majken», att lämna
några upplysningar. Med den tvärsäkraste min i världen bedyrade hon,
»att om han än hade aldrig så många skepp i sjön och knöt sin rosett
aldrig så högt i nacken, kunde hon icke rå för att ljusen slocknade när
soldaterna ryckte upp dörren.»
Och därvid blef det. – Innan allt prat och käbbel var slut hade Svenske
och hans kamrater hunnit i säkerhet.
Hur det gick och hvilken det var som släckte ljusen en så behaglig stund
skola vi nu i få ord omtala. Knappt hade det blifvit mörkt i rummet, då
Svenske hörde en röst hviska i örat att följa med. Rösten föreföll
bekant och som goda råd voro dyra följde han uppmaningen. Ögonblicket
därefter befann han sig jämte de öfrige i sällskapet i ett hvälfdt rum,
som låg på sidan om källarsalen, hvilket så snart de inkommit upplystes
af ett dittills öfvertäckt talgljus.
»Skynda genom denna dörr», sade Bisot – hvilken visade sig ha varit
röstens ägare – i brådskande ton, i det han öppnade en låg dörr,
vettande åt husets baksida. »Om en halftimme skall jag komma efter till
röda slussen.»
De meddelanden Bisot sedermera gjorde visade sig för de sammansvurne
vara af största vikt. De fingo sålunda veta att hela deras plan var
röjd. Vakten hos generalen var fördubblad. Att rädda honom på den
öfverenskomna vägen, var därför icke möjligt. Men Bisot hade ett annat
förslag i fickan. Från huset bredvid generalens kunde man lätt nog bryta
sig genom väggen till dennes rum. Muren höll endast en aln i tjocklek.
Han åtog sig ensam att utföra hela arbetet, men han ville ej göra det
utan att vara säker på lön för mödan.
Det torde nästan vara öfverflödigt att nämna att hans förslag hälsades
af de unga männen med jubel, och de täflade om att bjuda honom en
ansenlig penningsumma, om företaget skulle lyckas. Hvar denna i hast
skulle anskaffas, visste nog ingen af dem ännu; men när saken var så
klar och det gällde en så viktig affär, tyckte de, kunde det gärna inte
slå fel att de nödiga medlen icke skulle erhållas af den förste bäste
som de vände sig till af generalens gamla vänner.


XXII.

Talet om de unga männens stämplingar hade väckt den största
uppmärksamhet i hufvudstaden. Endast med stor svårighet hade
Strussenfelt och Wrede lyckats rädda sig undan efterspaningarna. För
Svenske hade detta varit lättare, då han endast hade varit få dagar i
staden och ingen af de närvarande borgarne känt igen honom. På honom
ensam hvilade därför hädanefter det svåra företaget. Henrik Buddenbrock
ägde visserligen ännu sin frihet, men han öfvervakades i hemlighet så
strängt, att det skulle vara det samma som att förråda hela planen, om
han än en gång satte sig i förbindelse med Svenske. Af samma orsak
vågade han icke häller nämna något vare sig för sin mor eller för
Ulrika.
Tiden var emellertid långt framskriden. Inom få dagar skulle det afgöras
hos ständerna om dödsdomen skulle gå i fullbordan. De upproriska
dalkarlarne, som nu hunnit till Stäket, fordrade främst af allt att de
fängslade generalerna skulle afrättas. Deras framkomst till hufvudstaden
skulle därför utan tvifvel påskynda dödsdomens verkställande. Men på
några dagar kan ihärdighet och god vilja uträtta mycket.
Svenskes plan, att sjöledes komma undan till Vaxholm, hade öfvergifvits.
Mälaresidan bjöd större fördelar, då efterspaningarna åt detta håll
troligtvis skulle varda mindre noggranna. Lyckades det att landsätta
flyktingarne på något lämpligt ställe på södra mälarstranden, där de en
tid kunde hålla sig dolda, skulle det säkerligen blifva en lätt sak att
senare på hösten skaffa något fartyg, som från någon hamn längre ned på
kusten kunde föra dem öfver Östersjön.
Redan dagen efter uppträdet på kaffehuset hade Svenske köpt en liten
roddbåt, som han gömde i ett båtskjul vid röda bodarna. I denna båt
ämnade han själf ro generalen uppåt Mälaren. Äfven Bisot hade å sin sida
varit verksam. Af sin vän Flåberg hade han hyrt ett rum i öfra våningen
af hans hus, hvilket som nämndt gränsade till det, i hvilket generalen
var arresterad, för att såsom han uppgaf, där i hemlighet tillverka
guld; ett meddelande hvilket gjort ett djupt intryck på åldermannen,
hvilken icke allenast lofvat, på heder och tro, att icke blotta konsten,
om han finge hälften med af vinsten, utan äfven att skaffa åtskilliga
kittlar, lämpliga för »guldkokningen». Öfriga verktyg hade Bisot själf
skaffat. Kopparkittlarna tycktes hafva varit väl till pass, ty få timmar
af dygnet gingo förbi, då icke Bisot hamrade på dem till hela
grannskapets förtviflan.
Men ingen vågade göra några invändningar mot detta oväsen. En gång hade
åldermannen misstänkt Bisot för att endast vara en simpel bedragare och
i vredesmod rusat upp till honom. Denne, som nu fått Lars till biträde,
hade emellertid stått profvet. Lars hade med den lugnaste min i världen
visat några prof på det finare guldmakeriet, hvilka han kom ihåg från
sin lärlingstid vid Bälsta, hvilka slagit den gode åldermannen med
häpnad. Och när han till på köpet fick löfte om en blank guldkarolin om
dagen, vardt han fullkomligt öfvertygad om Bisots ärlighet, då han
visste att denne var fattig i sig själf som en kyrkråtta.
Om han kommit tillbaka en stund senare, skulle han säkerligen blifvit
ännu mera häpen vid att se Bisot sittande framför en stor kittel, ur
hvilken han framlockade de mest döfvande ljud, medan Lars, stående på en
hög pall höll på med att med hjälp af en stor murhacka bryta hål genom
väggen.
»Tycker hvad snopna de ska’ bli», sade Lars, i det han borttog en större
sten ur hålet och torkade svetten ur anletet med tröjärmen, »då
generalen säger tack för god vakt och låter dem ta hufvudet af hvarandra
bäst de gitta, blott han slipper.»
»Hur går det med skutan som skulle komma på strömmen?»
»Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i
det han satte hackan ifrån sig, »vackrare skepp har icke lagt till vid
nya stenbryggan sen den stora turkiska ambassaden var här, anno 27 ...
Lastad med idel talg och hampa.»
»Skulle smakat gamle Smedman i hans välmaktsdagar.»
»Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med lerpipor,
mer värdt än om det stufvats med niodalers sedlar.»
»Det sades på bron att han dött i går.» –
»Så? I går? Ja, maken till hans sötkummin får man springa gatlopp
efter.»
»Inte ett grand efter honom, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver
förra våren ha vännerna ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad
och nöjd ... och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare
kalkyl.»
»Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra vefven för
sina pengar – och stå lika barbacka som en annan syndare.»
»Er herre? Hade han då några pengar på det hållet?»
»Jo, jo men! – Hela femtitusen plåtar.»
Då Bisot icke fortsatte samtalet återtog Lars sitt arbete.
»Detta är ett både farligt och mödosamt göra», återtog Bisot en stund
därefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll. »De andra skulle nog
betala många tunnor guld om någon talade om det för dem.»
»Tala om? Skulle råda någon försöka.»
»När man stoppats in i rosenkammaren är man inte farlig.»
»Har väl gått genom ännu tjockare gråstensmurar än den kammarens och
detta midt på ljusa dagen.»
»Då tycker jag att denna tegelmur borde vara ett lappri», sade Bisot med
ett ironiskt ögonkast. »Men säg, käre, hur var det egentligen med er
herres flykt ur röda Ryssland? ... Man har hört talats så mycket därom,
fast ingen vet något bestämdt.»
»Tror så rasande väl», sade Lars med ett listigt ögonkast på Bisot, i
det han upptog sina verktyg. »När tre få veta en sak, vet hela världen
den – men, nu var det endast två, ser min nådige herre, som visste
något.»
»Är det då en så stor hemlighet?»
»Ingen hemlighet alls – men det kan vara onödigt att skrifva alla
människor på näsan, hvad man gör och inte gör.»
»Biskop Juslenius lär vara en gudfruktig man, som icke vill någons död?»
»Den som bor närmast kyrkan kommer ofta sist i Guds hus.»
»Man har ju sagt att om er herre ville sluta opp att älska fröken,
skulle han få ärfva honom.»
»Hm! ... Ärfva honom? ... Förstås att snålvargen ger löfte om ett ägg
för att få en höna.»
»Men kungen?»
»Nej, nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med
en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något.»
»Var det sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är därför
som kungen ej vill hjälpa henne i år?»
»Hvad man gömmer i snö, får man åter i tö.»
»Men prosten Sinius», fortsatte Bisot, utan att låta sig afskräcka. »Har
inte också han lofvat att tala godt för generalen?»
»Prästen och hunden förtjäna maten med munnen», mumlade Lars mellan
tänderna.
Det trägna arbetet kom snart svetten att pärla ned öfver Lars ärriga
anlete och det dröjde länge innan han ånyo tog sig en ny paus. Och för
hvarje nytt uppehåll vardt han mindre meddelsam.
»Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i
inställsam ton, »eftersom ni kommo så lätt genom muren.»
»Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade
svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln ... min nådige herre behöfde
endast klifva på.»
»Det var tur för er att hitta rätta nyckeln», sade Bisot med låtsadt
allvar, »men det var kanske någon hvitklädd flicka som var framme igen?»
»Min herre tror naturligtvis hvarken på djäflar eller spöken», sade Lars
vresigt – »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på
några heliga ting.»
»Om de femtitusen plåtarna äro borta, lär väl glädjen för er herre bli
måttligt stor.»
»Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på
saken.
»Den där kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog
Bisot efter en stunds tystnad i lugn ton, »och han är nog ett farligare
spöke än många af de andra.»
»För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta slut, sa’ käringen,
bet af sig tungan – och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en
så’n spion som herrn – det var i Krakau ... och honom hängde vi flux i
ett träd, för det han skrek om salig kungen.» –
»Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i detsamma Svenskes röst
från dörren. – »Hvarför trummar ni ej och hvarför bultar du med spettet
Lars när det är så tyst i huset att man kan höra dig lång väg. –
Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.»
»Kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget ...»
»Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt utan att höra på hans prat,
i det han närmade sig väggen.
»Ett hål» hviskade Lars emot honom.
En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och
Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem.