Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 01

CARL
SVENSKE

HISTORISK BERÄTTELSE
FRÅN FRIHETSTIDEN AF
GUSTAF BJÖRLIN.
ILLUSTRERAD AF NILS LARSON.

STOCKHOLM
F. M. ERICSSONS FÖRLAG.

STOCKHOLM
CENTRAL-TRYCKERIET, 1900.


I.

När de händelser börja, hvilka i det följande skola skildras, hade
striden mellan de politiska partier, som i vår historia fått namn af
hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den
afgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet, som för
tillfället hade makten, ville till hvarje pris återvinna Sveriges gamla
anseende och till den ändan återtaga från Ryssland hvad som genom Carl
XII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led, hade de
»politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående.
Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess
bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och
därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande
personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar
Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af
den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades
hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom
underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet.
För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i
Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största
fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under
låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända
till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig
lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och
desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle
råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att
tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s.
börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef
öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde,
dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande
makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser,
fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett
tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett
själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos
ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott
fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt
och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de
främmande sändebuden.
Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens
tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits
inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många
föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter.
Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno
sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade
stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket
Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade
lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll
därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att
det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget
förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades.
Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade
hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast
aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna
kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de
blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de
svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på
dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke
längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart
hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar
de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke
förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets
sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid
en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den
våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan
af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender.
Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden
omkring sig. Frågan om krig eller fred blef småningom ett talämne inom
alla folkklasser, bland hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner,
bland män af det brådstörtande framåtskridandet liksom af den säfliga
konservatismen. Från rådsalen och ständernas utskott smög den sig ut på
osynliga vägar till de hemliga klubbarna, till familjehärden, ja,
dryftades till och med inom kort med bibelns ord på själfva
predikstolen. Den låg så att säga i luften, hvart man kom, under denna
för Sverige så betydelsefulla tidpunkt, en tidpunkt af politiska ränker
och våldsbragder samt af djupt gående sociala hvälfningar, hvartill vår
historia hittills ej kunnat uppvisa något motstycke.
* * * * *
Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade
den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på
häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna.
Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i
spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande
torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens
mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker,
som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick
solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld;
på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig
öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska
palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda
väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken
Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks
upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om
Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga
flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och
roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en
lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det
ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt
med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo
vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus,
mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under
hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser
intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af
äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan
och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den
nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur
sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.
Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig
uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina
tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty,
ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande
draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid
fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på
hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke
var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer,
satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade,
bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk.
Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.
»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter
Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens
nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den
reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst
och förkofring.»
Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa
ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa
strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare
svarade.
»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte
ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville
visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått
på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen
att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk,
hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås
gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med
publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders»
– tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina
spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.
»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon
annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom
åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande
köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt
politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de
största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som här på sista
tiden blifvit gjorda att göra inhemskt ylletyg, kan jag därför nogsamt
förstå. Det dröjde ju lång tid innan själfva England kunde frigöra sig
från de holländska fabrikerna. Men allting med måtta; allting med måtta,
säger jag ...»
»Är det inte glädjande», inföll den andre, som blef lugnare i samma mån
åldermannen förifrade sig, »att se huru väl våra styrande, och framför
allt vår skicklige och nitfulle kanslipresident, förstå att gripa in i
nuvarande lyckliga konjunkturer, för att höja vår kredit på den
utländska marknaden?»
»Sköna konjunkturer», afbröt honom åldermannen. »Hvilket land behöfver
bättre fred och stillasittande än Sverige? Och hvilket land är mindre
tjänligt till aktivitet och krigsrörelser? – Genom våra s. k. stora
konungars slagsmål ha handel och näringar sjunkit ned i djupaste
vanmakt. – Minns fullväl hur för icke länge sedan skoflickarne måste
hämta sina skoremmar från Danzig; och sutto där inte tyska månglare och
sålde morötter styfvertals på Jakobstorg! För sådan kredit ger jag ej
ett runstycke.»
»Men nu har landet hämtat krafter på nytt!»
»Nog sant! Genom Guds nåd är Sverige stadt i tilltagande och förkofring;
handeln och sjöfarten ökas. Få vi hålla på en tid i lugn och ro, tror
också jag att vi en dag bli så starka, att vi kunna återtaga hvad som
gått förloradt.»
»Bravo, min herre! Våra tankar äro ju, när allt kommer till stycket,
lika; det är blott om rätta tidpunkten vi skilja oss. Men gjorde vi inte
bäst, såsom min herre nyss sade, att öfverlämna bestämmandet därom åt
våra politici?»
»Våra politici?» inföll åldermannen med ny ifver; »hvilka äro de? Menen
I ungdomarne på riddarhuset, som dag ut och dag in skräna på
krigsbuller? Undrar just hur de skulle se ut i synen, om vi skulle hotas
med en fientlig descent på kusten? – Men, för att återgå till ämnet, min
herre sade för en stund sedan: »Sverige ligger inte under samma klimat
som England och har inte häller Englands stora rörelsekapital.» – Jag
svarar nu: tänk på konsekvensen! Klimatet kunna vi ju inte ändra; men
kapital kan vinnas. Därtill fordras dock ett stadigvarande fredslugn. Nu
går det ej att försöka. Se blott huru alla våra inhemska företag, just
af brist på lugn och stadga i det offentliga, gå kräftgången. Hur går
det med Västindiska kompaniet; hur står det till månne med
porslinsbruket?»
»Pipbruket på Långholmen lär inte stå sig mer än jämt?»
»Pipbruket? Åh, därmed är ingen fara», svarade åldermannen med en
själfbelåten min, i det han stödde sig på sitt silfverbeslagna spanska
rör.
»Förlåt! Jag visste ej att ålderman Smedman var en af intressenterna.»
»Jo, det äger sin riktighet! – Men vi glömma ju alldeles bort», återtog
åldermannen, i det han tog upp sitt ur ur byxsäcken, »att tiden ej står
stilla. Har ni lust att pröfva en Malaga-sekt, jag köpte i går af
skepparen på Tre rosor? ... Jag kan äfven» – han sänkte rösten till
sakta hviskning – »visa ett prof på virginskt knaster, hvars make inte
lossats vid Stockholms packhus och som till och med smakar en fattig
syndare bättre än mäster Langlois’ franska »surströmming» – i synnerhet
om den rökes ur en Långholmspipa ... Men det säger jag på förhand, löp
ej i näsan på några beslagskarlar med den tobaken!»
Herr Bisot – ty så var namnet på åldermannens envise motsägare – var nu
vid sitt egentliga mål och ärnade göra sin blifvande värd sig ännu mera
bevågen genom att säga några smickrande ord om pipbruket, – hvilket som
industriel anläggning bildade ett så lysande undantag från allt annat af
samma slag, som den svenska företagsamheten sökte åstadkomma – då höga
rop efter vakten nådde hans öra. Då han vände sig om, såg han uppe vid
hörnet af Regeringsgatan en större folkhop, som sorlade och väsnades på
ett oroväckande sätt.
Hvad kunde orsaken vara? En sådan folkskockning på själfva
sabbatsaftonen kunde han inte minnas sig ha sett.
Ej gärna kunde det vara några »tattare», zigenare eller franska
gyckelmakare – bekanta för sina konstiga luftsprång – ty sådant folk
fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Ej häller kunde det vara
något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset. Sedan det
beryktade Rålambska gurglet på Riddarhustorget var detta frispektakel så
vanligt, att det icke kunde locka tio stockholmare att stanna för att se
på. Men hvad än orsaken kunde vara, folkskockningen tillväxte mer och
mer och lockade slutligen äfven den säflige åldermannen att, åtföljd af
Bisot, skynda dit upp för att bana sig väg genom trängseln bland
famnstora styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa
hattar.
Ju längre in åldermannen trängde sig, dess tydligare blef det för honom
att fara var å färde; ty på sorlet hördes, att folket var uppretadt.
»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre matrona tätt invid honom, i
det hon lyfte upp ett litet barn på armen – »körde han inte rakt öfver
pojken, då han skulle in på apoteket!»
Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en hög vagnskorg och framför
densamma på ett ännu högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt
livré.
»Och inte ville han stanna häller», skrek en annan kvinna, »då man
ropade till honom, utan slog blott de stackars öken ännu hårdare!»
»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde,
»vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större
försyn ...»
Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon
person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop.
»Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek
orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade
nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara
kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»
»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett
friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.»
Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick
skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens
slängar med den stora blypiskan.
Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett
gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett
förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket,
när denna gick i stycken mot stenläggningen, samt blundade af
försiktighet för att en gång kunna vittna att han ingenting sett, hörde
han i stället några kraftiga kommandoord, och när han till följd däraf
kom att slå upp ögonen, såg han tvänne resliga, uniformerade ryttare på
svarta hästar bana sig väg genom folkhopen genom att slå till höger och
vänster med sina långa ryttarvärjor. Nu hördes äfven vakten närma sig
från andra sidan. Folkhopen måste vika för den beväpnade ordningsmakten
och vagnen kunde åter sätta sig i rörelse.
Det var med en viss nyfikenhet, som den yngre af de båda ryttarne vände
sig om i sadeln, då han kommit öfver Norrbro, för att närmare betrakta
de båda damerna, som åkte i vagnen, hvilken nu tog af nedåt
Riddaregatan[1]. Äfven de tycktes visa samma intresse för honom; ty just
som han vände sig om drogo de åt sidan sina florshufvor, hvilket
förhållande kunnat förmå hvilken ryttare som hälst, tyckte han efteråt,
att låta sin häst sakta sina steg.
Båda damerna voro vackra. Den ena var icke mera ung. De tycktes likna
hvarandra. Af dessa tre fakta drog han den slutsatsen, att de voro mor
och dotter. Att de voro af förnäm börd, var han äfven snart på det klara
med. Den äldres höga panna, hennes fina ansiktsprofil, de välbildade,
fast något för hårdt slutna läpparna voro drag, som gåfvo åt hennes
ansikte ett uttryck af på en gång stolthet och själsstyrka. De gråblå
ögonen, hvilka så sällsamt stucko af mot det pudrade håret, talade på
samma gång om skarpsinnighet och befallande öfverlägsenhet, hvilket han
också särskildt gifvit akt på i trängseln där borta, då hon suttit rak
och förnäm samt med ett föraktfullt leende sett på hur man velat välta
omkull vagnen.
Men hade han än vid första ögonkastet trott sig kunna klassificera de
båda damerna såsom mor och dotter, dröjde det icke länge innan han kände
sig tveksam. Ty hvar låg i själfva verket likheten? Vagnen, som långsamt
rörde sig öfver den gropiga, illa stenlagda gatan, gaf honom god tid
till observationer medan de passerade förbi. Svårligen kunde man finna
tvänne ansiktsuttryck mera olika, om än i de yttre dragen funnos vissa
likheter. Den viljekraft – man kunde nästan säga det trots – som
afmålades i hvarje min i den äldres ansikte, var hos den yngre mildradt
till lugn undergifvenhet; hvad som hos den förra kunde tolkas såsom
förnäm högdragenhet tycktes hos den senare endast vara medvetandet af
eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och
hat, hade den yngres, då de långsamt vändt sig bort från de hotande
grupperna, snarare talat om öfverseende än hämnd, snarare velat säga att
hon hyste miskund med deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla
det.
Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade
håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes
axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta
uttryck märkte man ej i första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med
sitt näpna småleende, de små groparna i de fylliga kinderna, hvilka hos
den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken,
allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft, att den
sinnliga skönheten i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans
uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes
uttrycksfulla ögon, var en flyktig skymt, ett halft beslöjadt löfte om
inre rikare skatter, som först vid ett närmare sökande kunde dragas fram
i dagen.
Emellertid hade båda ryttarne i långsam skridt fortsatt sin väg öfver
den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde Mynttorget, och i
hvilken Stadssmedjegatan och Riddaregatan utmynnade. Man hade då ännu
icke hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa
henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra
sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen, med sina röda
tegeltak och grönsprängda fönsterrutor, stängde utsikten mot öster och
hindrade att den vackra planen nedanför norra slottsfasaden, med dess
ståtliga uppfartsvägar, såsom nu är fallet, var fri och öppen från
Myntet[2] ända fram till Skeppsbron.
Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se
hvilken väg vagnen skulle inslå. Därefter vände han sig långsamt om och
skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt
stycke in på Stadssmedjegatan.


II.

Ryttarne redo en stund tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett
stycke framåt den nästan folktomma gatan, började den äldre, efter att
hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par hostningar, att
tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjänaren och
vännen.
»Min unge herre ser nu», sade han, i det han klappade sin häst på den
löddriga halsen, »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk
säger. Här är värre än ett räfide; här finns allt hvad lättingar och
dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket kvinnfolk, hvilket
åker omkring på gatorna, i stället för att arbeta som annat hederligt
folk.»
»Det beror väl på oss själfva om vi duka under för frestelsen?»
»Prästsnack. – Den onde kommer i så många nya skepnader, ska’ nådig
herrn veta, att prästerna icke längre få bukt med honom. Borra de in
honom i en ek, grinar han strax emot dem från en enbuske. Därför lämna
de nu åt hvar och en att sköta sig bäst han kan och säga att frestelsen
kommer af oss själfva. När nådig herrn får se alla de komedier, bållhus,
hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt
sysselsätter sig, men som försvinna på ljusa dagen, ska’ han säkert
gifva gamle Lars rätt.»
»Det tviflar jag på. Men hvarför väsnades de där borta i gathörnet?»
»De äro konstiga hästar, de gröne – säger ordspråket. De hade väl icke
fått nog af sitt fåfängliga kringlöpande. Kanske hade det varit någon
soteld i närheten – eller hade beslagskarlarne lagt beslag på någon
underviktig kringla, fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat någon
ovettig roddarkäring. – Min unge herre ska’ veta», tillade han, i det
han med ett själfbelåtet leende strök upp sina yfviga, gråsprängda
knäfvelbårar, »att se’n trettio år tillbaka – i salig generalens tid –
då jag fick nog af att se all deras afvoghet och illvilja mot
Stenbocken, känner gamle Lars sitt stockholmsfolk.»
»De fingo maka sig vackert åt sidan för våra plitar.»
»Ja, vi voro sura för dem som rönnbären för räfven», sade Lars grinande.
»Men de bitas inte riktigt, ska’ nådig herrn veta, vid dagsljus.»
Lars började nu en lång historia om huru han en gång varit utsatt för
pöbelns raseri på Hötorget för trettio år sedan. Hans herre, som
emellertid vid första antydningen kände igen hvart det skulle bära, gaf
icke akt på hans prat, utan började i stället att med nyfiken
uppmärksamhet betrakta de gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka med
sina höga och smala trappgaflar bildade husraderna långs den krokiga
gatan, hvilken snarare gaf intrycket af en djup fästningsgraf med mörka,
tvära branter än af den förnämsta gatan i en hufvudstad. På det
intresse, hvarmed den unge mannen fäste sina blickar äfven vid de
obetydligaste ting, kunde man tydligen se att han var en person, hvilken
på samma gång var främling och saknade nog världserfarenhet att kunna
dölja det.
De båda ryttarne hade hunnit ett godt stycke framåt Västerlånggatan,
innan den äldre hunnit sluta sin långdragna berättelse. En stor blå och
röd skylt, som svängde öfver gatan, kom emellertid hans herre att vakna
upp ur sina funderingar och, ordnande sina tyglar, vände han sig till
sin pratande följeslagare med den frågan, om de icke snart voro framme.
Denne jakade till frågan med en nick på hufvudet och sade, i det han
pekade på en större skylt, som framstack från ett hus längre fram på
gatan: »Ers nåd får hålla till godo! Man har bättre ställen att välja
på, såsom Kronan vid Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för
att icke tala om flere andra ännu förnämligare, men vi skulle, förstås,
taga vårt härberge så långt som möjligt in i det djupaste fördärfvet.»
»Man får se till att matsäcken icke tar slut redan vid första
vägkröken.»
»Men ers nåds far skulle aldrig – och han var ändå en ganska god
hushållare – velat fördjupa sig så långt in bland detta krämarpacket.
Under fälttåget kunde det väl någon gång hända», tillfogade han med
knipslug min, »men då var det endast för att utkräfva brandskatt, klippa
några feta judar eller något annat som krupit undan bland rucklena; och
då gick det lustigt till.»
»Det kan jag nog tro, men Lars vet ju att jag icke tycker om att min
fars namn inblandas i sådana historier, och jag tycker icke häller om
att man talar illa om människor, hos hvilka vi skola kvarstanna; ty, som
man säger, den hönan är icke klok, som orenar eget bo. – Men här ha vi
ju Vinfatet?»
»Rätt, nådig herre, här ha vi en af räfkulorna», svarade Lars, som icke
tycktes mycket fråga efter rådet, »och se, räffar står ju själf där
borta på tröskeln.» Under det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst
sporrarna, och sedan han vårdslöst kastat tyglarna åt den djupt bugande
värdshusvärden, var han med ett vigt språng ur sadeln, hvarefter han
skyndade sig att själf mottaga tyglarna på sin herres häst.
Värden på stället, den välfödde mäster Rinck, jämte ett par rödkindade
tjänstflickor i bindmössor och redgarnströjor, hade emellertid skyndat
sig att lösgöra de resandes sadelsäckar. Den först nämnde gjorde sig
samtidigt underrättad om de resandes namn och karaktär, hvarifrån de
kommo, samt frågade, då de sade sig komma från Finland, om öfverresan
gått lyckligt, om de glömt att låta visitera sina saker vid Norrtull, om
beslagskarlarne varit höfliga, om skjutshästarna från Ensta varit goda
att rida på o. s. v., samt skyndade sig därefter, så mycket hans små
korta ben förmådde, uppför en smal trappa, för att visa vägen till ett
tarfligt möbleradt rum i tredje våningen, där han slutligen lämnade sina
nya gäster med många bugningar, önskande dem i all ödmjukhet, som han
sade, en lugn och angenäm sömn och hvila under hans ringa tak.
Vi vilja nu dröja några ögonblick, för att gifva läsaren en närmare
beskrifning på de båda ryttarne, under det att de, vid det sparsamma
dagsljus som ännu lyckades tränga sig in genom de smutsiga
fönsterrutorna, uppacka sina små ryttarkappsäckar.
Den yngre af dem båda, eller den som under det samtal, för hvilket vi
nyss redogjort, titulerats ers nåd, var en helt ung man – på sin höjd
några och tjugu år. Utan att kunna kallas sköna, verkade hans anletsdrag
tilldragande på åskådaren för det allvar, paradt med ungdomlig friskhet
och oförvägenhet, som de uttryckte. De djupblå ögonen talade både om ett
klart förstånd och medfödd karaktärsfasthet och gåfvo i förening med de
gula lockarna åt det samma en äkta nordisk prägel. Han var därför en
vacker typ af den urgamla Svenskesläkten, hvars namn han bar; äfven hans
yttre i öfrigt passade därmed i stycke. Växten var reslig. Hans väl
proportionerade lemmar tydde på en för hans ålder icke vanlig styrka. På
alla hans rörelser kunde man också märka, att hans uppfostran icke skett
under inflytelsen af ett vekligt salongslif, utan snarare i skog och
mark tillsammans med björnar och vargar eller med kärfva bussar i
fäkthuset eller i ridsalen. Intet af den tidens så i de yttersta
detaljer ceremoniösa och cirklade umgängesmanér tycktes hafva hittat
vägen till hans läromästare.
Det kunde därför icke förefalla besynnerligt att hans dräkt icke var i
öfverensstämmelse med det vanliga bruket utan redan vid första
ögonkastet förrådde landsortsskräddarens smak och arbetsskicklighet. Men
skulle han än för sin klädsels skull och det oöfverlagda i sina rörelser