Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 14

jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra en ny sådan igen af en
gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som
mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.»
»Det vore väl illa eljes», sade Svenske, i det han tog upp sin pung och
gaf honom en daler. »Ni kan påräkna flere, om ni låter min värd, mäster
Rinck, veta hvar jag finnes.»
»Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde myntet i handen,
»jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner ... Jag
ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner ha gifvit gamle Reiter
så rikliga ölpengar – men ett ord i förtroende. – En vän kan man nyttja
i nödfall och möjligen vända skulden på honom – stöt blott på Reiter och
han skall icke skilja så noga på hvem af herrarne det var som hade den
bruna kappan. För öfrigt», fortsatte han gnolande:
”Små skälmar till galgen följas åt;
The store lyckas allt. De lefva uti ståt!”
»Men nu äro vi framme», afbröt han sig, då soldaterna i detsamma gjorde
halt framför vakthuset. – »Stig mans oförskräckt på – Reiter känner
vägen ... Men än ett ord! – Om den där skranglige Gröningen skulle hänga
upp er nakna lekamen något oförsiktigt, så att ryggen kommer för nära
muren eller fötterna för djupt ned i brunnsvattnet, så stick endast en
Carolin åt honom och han skall hällre låta hänga sig själf, än han
skulle vilja pina ihjäl en fågel, som värper sådana ägg.»


XIV.

Om det icke varit natten till en fredag och till på köpet till en fredag
midt under själfva månskiftet, hade Lars säkerligen fäst mindre vikt vid
att hans herre tillbragte natten utomhus. Det var inte så ovanligt att
unga män i Svenskes ställning glömde sig kvar till morgonen hos
Guillemots eller Lafonts.
Men nu var förhållandet annorlunda. Han hade nyss haft en obehaglig
dröm. Morphei luftiga väsen hade försökt sätta en stor svart peruk på
honom, trots hans ifriga protester. Antingen de nu verkligen haft något
dylikt för händer eller det var braunschweigmumman som ville hämnas för
visad ringaktning mot hennes ädla karaktär, allt nog, för Lars själf
stod saken från första ögonblicket klar och tydlig. Och ju längre han
grubblade, dess mera stadgades hans åsikt att någon olycka var å färde.
För några dagar sedan hade för öfrigt »den hvitklädda flickan» visat sig
för honom. Och när detta skedde, kunde Lars svära på att något styggt
skulle inträffa, lika tryggt som på att ett lik skulle stå på bår i det
hus framför hvilket nattugglan uppstämde sitt läte.
Då klockan slog åtta i Storkyrkan, kunde han icke längre tygla sin
otålighet. Lämnande det ena trappsteget efter det andra bakom sig,
fattade han slutligen det djärfva beslutet att utomhus göra sina
efterspaningar.
Efter vanligheten stack mäster Rinck fram sitt röda anlete genom rutan
på dörren för att se hvilken af hans gäster det var, som lämnade
härberget. Då han såg att det var Lars, frågade han om icke hans storhet
ville dricka hans ringhet till i en mugg godt svagöl, för att stärka sig
mot morgonkylan. Men i stället för svar fick han endast höra ett vresigt
mummel, som gjorde honom mindre angelägen att truga bort sina gåfvor.
Och Brita, den lilla rödkindade skänkflickan, som stod hviskande med en
ungersven bakom förstugudörren, var Lars nära att skrämma ihjäl, då han
uppryckte den skrangliga porten med en kraftansträngning, som hade den
varit den tyngsta och snedaste stallport.
Lars hade emellertid otur med sitt sökande. Hos biskopen hade man icke
sett Svenske sedan dagen förut vid middagstiden och hos fröken Beata,
dit han sedermera begaf sig, hade man icke sett honom sedan föregående
afton, då han varit där med en ung dam, hvars namn Stina icke ville
yppa.
Hans uppfinningsförmåga var härmed uttömd. Efter denna sista upplysning
stod han länge tankfull med rynkade ögonbryn, vridande sina grå
knäfvelbårar. Plötsligt tycktes han emellertid få fatt i något och utan
att säga ett ord gjorde han en militärisk helomvändning och lämnade
Stina åt sina funderingar.
En stund därefter vek han af uppåt Regeringsgatan.
»Hör på, min vän» – ropade han åt en pojke, sedan han låtit sina ögon en
stund uppmärksamt öfverfara husraderna på båda sidor om gatan – »kalla
de icke denna gatan Regeringsgatan?»
»Jo men så, käre herre», svarade pojken, som spratt till då han hörde
den barska rösten bakom sig.
»Nå, då vet mans väl, hvar hennes högvälborna nåd fru Buddenbrock
logerar?»
»Hon logerar i röda huset där borta. – Om herrn klappar på porten, lär
strax någon komma och öppna.»
»Om jag känner krutet rätt», mumlade Lars, då han, följande pojkens
anvisning, inträdde genom porten till det nämnda huset, »lär hon icke
komma att ge många goda ord ifrån sig. Men skam i den som icke står i
sina skor.»
I nästa ögonblick befann han sig inbegripen i ett lifligt samtal med
friherrinnans kammarjungfru.
»Kalla mig lika väl munsiör som herre» – sade Lars vresigt – »för jag
kännes lika litet vid någotdera. – Svara mig blott, jungfru näsperla, om
ni vet hvar man gjort af min unge herre.»
»Kära junker, eller hvad ni är för slag, jag har ju sagt för tredje
gången att jag aldrig sett er herre eller ens hört hans namn nämnas.»
»Smek mig icke med granna titlar; jag håller inte af så’nt aperi. – Säg
mans strax om ni vet hvar min herre håller hus.»
Lars antog nu en bister uppsyn och hans kopparfärgade näsa fick, under
det han talade, en allt starkare skiftning i blått.
»Fy, min herre! Ni skrämmer mig ju riktigt med edra impertinenta ögon!»
I det hon yttrade dessa ord, tog hon några hastiga steg tillbaka. När
Lars nu följde efter blef hon så förskräckt, att hon uppgaf ett anskri
och föll raklång på golfvet.
Det högljudda samtalet i förstugan hade emellertid väckt uppmärksamhet.
Laforme, som för tillfället aflade en af sina vanliga förmiddagsvisiter,
skulle just öppna dörren till förstugan för att se efter hvad som var på
färde, då Lars klef öfver tröskeln och tvang honom till reträtt. Nu
vardt det fröken Liewens tur att falla i vanmakt, och själfve Laforme
kände en viss oro i hjärttrakten, på samma gång hans eleganta
chagrinskor gjorde några besynnerliga pas åt sidan.
Lars lät icke oroa sig af de innevarandes bestörta miner. Utan att fästa
sig vid Laformes gester och prat, som han för resten inte begrep, klef
han på med fasta steg öfver golfvet och ställde sig, sedan han dragit
hatten af hufvudet, med sin vanliga tvärsäkra min framför friherrinnan.
»En så täck och ung fröken», tänkte han, då han i detsamma fick se
Ulrika vid ett af fönstren. »Denna måste det vara.» Därefter,
ihågkommande sitt ärende, sade han kort och kärft:
»Jag söker min unge herre. Han har icke varit hemma på ett helt dygn och
har säkert råkat ut för något trollty. – Nu så tänkte jag fråga hennes
högvälborna nåd, om ni vet hvar han håller hus?»
Friherrinnan, som väntat sig något helt annat af denne våldgästning,
kunde icke återhålla ett leende vid den oväntade frågan.
»Hvad heter då din herre?» frågade hon, då Lars, efter att hafva
framsagt sin fråga, molteg.
»Det må hon lika väl veta som jag; unga fröken, som sitter där borta i
fönstret träffade honom senast i går kväll hos fröken Beata Lavonia.»
Nu återkommo både fröken Liewen och kammarjungfrun till sans liksom
genom ett trollslag, och detta utan både eau de luce och ungerskt
vatten, samt togo genast med mycken ifver Ulrikas parti. Den gode mannen
måste bestämdt sett miste; de erinrade sig nu, när de hörde att fråga
var om fänrik Svenske, att de sett honom föregående dag, men Ulrika hade
ju inte varit utomhus på flere dagar.
Det var ingen häller som tviflade på hennes oskuld, allra minst
friherrinnan.
»Ulrika, mon ange», sade denna, afbrytande fröken Liewens förklaringar,
»sök reda på min luktflaska, är du snäll. – Det är i sanning hög tid att
den där munsjör Svenske, eller hvad han heter, kommer ur staden! Och ni,
min gode man», sade hon till Lars, »torde göra lämpligare att söka er
nattdrifvare till herre annorstädes.»
Lars, som icke förstått den förvirring som hans tal frambragte, var
emellertid långt ifrån sinnad att gå sina färde med oförrättadt ärende.
»Om ni ock tog fram hela er jordebok och lofvade att jag skulle i all
min dar få se efter både by och bonde och räkna räntepersedlarna båd’
utan och innan, får ni mig icke härifrån, förrän min unge herre kommer
till rätta.»
Men nu hördes den manliga delen af betjäningen i trapporna och Laforme,
som troligen ansåg sig icke längre kunna blottställa sitt goda namn och
rykte genom att vara en overksam åhörare af dessa grofheter, uppvecklade
försiktigt sina spetsmanschetter samt började fingra på sin
spatservärja.
»Garde à vous, din tölp», utropade han, då de anryckandes steg hördes
utanför dörren. »Annars ska’ jag, ma foi, lära dig savoir vivre.»
»Akta sig herre, ni kunde mjöla ner er fram såsom ni är bak», sade Lars
grinande, utan att flytta sig ur stället.
Det torde vara ovisst om Laforme verkligen vågat draga blankt, ehuru han
efteråt bedyrade för sina vänner att han till svar på detta fräcka
tilltal gifvit den oförskämde tölpen en coup af sin klinga, ty i detta
för hans reputation så kritiska ögonblick inrusade en talrik skara
lakejer och kuskar, väpnad med käppar och andra primitiva stridsverktyg.
Lars hade säkerligen icke kommit helskinnad ur deras klor om icke, just
som den stora utkörelseprocessen skulle försiggå, Meijersdorff visat sig
i dörren och med glädjestrålande ögon förkunnat den glada nyheten att
kriget mot Ryssland ändtligen var förklaradt. Under den allmänna
hänryckning, som följde på detta meddelande, fann Lars klokast att smyga
sig ut.
Nyheten om krigsförklaringen spred sig med stor hastighet i staden.
Öfverallt vardt det ett vimmel af glada människor. Alla kaffehus och
källare voro öfverfulla. Man trängdes otroligt i de smutsiga lokalerna
och höll tålmodigt till godo med det dåligaste vinet, i yran af att få
fira en så glad dag. Det talades inte om annat än hämnd på ryssen.
De yngre af adeln lade i dagen sina fosterländska tänkesätt genom att
ströfva gatorna omkring i patruller till häst och fot, för att näpsa,
såsom det hette, landsens förrädare, men egentligen för att föra oljud
och öfverfalla fredliga borgare.
Och hvilken mängd af nyheter och lösa rykten! Mösspartiet, hette det,
hade velat lämna landet i fiendehand. Ryska ministern, visste andra
berätta, hade uttagit flere hundra dukatpåsar från banken och utdelat
dem i strutar, så lagda, att de liknat de strutar hvari skovax
försåldes, o. s. v. När utdelningen egt rum visste man, äfvensom att det
skett i ålderman Smedmans gård, som därför tagits i beslag af
förräderikommissionen.
Alla dessa och ännu flere rykten hörde Svenske, då han styrde sin kosa
öfver Riddarhustorget. Den senaste natten hade icke varit angenäm för
honom. Detta oaktadt var det med en leende och belåten min som han
betraktade de jublande folkhoparna. Orsaken var följande. När
han, i vanlig ordning, tidigt på morgonen uppkallats till
förräderikommissionens förmak, för att svara på anklagelsen att hafva
plägat förtroligt umgänge med rikets fiender och hafva »i löndom velat
belacka och beskymfa Kongl. Maj:ts Råd och Riksens höglofliga ständer»,
hade man icke väl hunnit börja förhöret med honom, förrän bud kommit
från kanslipresidenten att den häktade först skulle inställas inför
honom på hans ämbetsrum.
»Det kan naturligtvis ej vara sant hvad ryktet vetat berätta», frågade
denne vänligt, då Svenske inträdde, »att min unge vän glömt sitt
fäderneslands välfärd för utländingens förespeglingar?»
»Ers excellens – jag tackar er af hela mitt hjärta för er välvilliga
förmodan. Jag är fullkomligt oskyldig.» Svenske talade öppet och
oförskräckt.
»Så har jag hela tiden trott, men huru kommer det sig då att de svåraste
bevis tala häremot. Ni har plägat umgänge med vänner af partiet och
ändock vägrat att tillhöra det. – En anklagelse för spioneri ... – Ja,
vare det långt ifrån att jag tror något sådant», afbröt han sig, då han
såg hur vreden färgade Svenskes kinder, »men det är ur mera än en
synpunkt fördelaktigt att unga män förklara sina färger för oss äldre,
på det att vi må kunna känna dem.»
Rodnaden, som uppsteg på Svenskes kinder då Gyllenborg talade om
spioneri, försvann vid denna sista anmärkning och tycktes lämna kvar ett
uttryck af villrådighet. Skulle han taga steget fullt ut? Men att ingå i
hattpartiets led, var att fullständigt bryta med sin forne välgörare,
den gamle biskopen, hvilken med mycket oblida ögon sett att han slutit
sig till de unge af hattpartiet. Skulle han däremot neka och utsätta sig
för en rannsakning, vore ju detta det samma som att bekänna att han
visste något om sin morbror, ty ingen kunde hafva nog starka nerver att
motstå de ohyggliga medel, som kommissionen hade till sitt förfogande
för att utpressa sanningen. Det låg också en viss darrning i rösten då
han svarade, att han ännu icke haft tillräcklig kännedom om partierna.
Han ville därför endast kämpa, såsom hans far gjort, för konungen, hvars
parti vore det enda som han ville tillhöra. Genom att sluta sig till
hattpartiet skulle han skjuta ifrån sig sin frände och välgörare biskop
Juslenius, hvilken, som hans excellens nogsamt kände, var en ifrig
anhängare af mösspartiet.
»Vackert och ädelt tänkt af min unge vän», sade Gyllenborg vänligt –
»men då fosterlandet är i fara, måste plikter mot enskilde sättas i
andra rummet. – Vår nådige konung har särskildt räknat på sin finske
våghals, som han kallar er.»
»Hör Hans Maj:t också till hattpartiet?» frågade Svenske förvånad.
»Dit höra alla, som hafva gamla Sveriges ära för ögonen.»
»Om kung Fredrik är med, är äfven jag med», utbrast Svenske med värme.
»Således har min unge vän icke längre lust att gå i vägen för sin egen
lycka», sade Gyllenborg småleende, i det han klappade honom på axeln.
»Det gläder mig!»
»Jag vill nu anförtro honom», tillfogade han i samma ton, »att
Majestätet väntar med otålighet att få lägga ett af dessa diskreta
uppdrag i hans händer, hvilka alla önska, men få kunna utföra. Vår vän
generalen i Finland lär vara omgifven af mösspartiets spioner. Ni är
utsedd att öfverlämna ett viktigt bref från kungen, samt sedermera vara
Buddenbrock en trogen och tillgifven adjutant. Om några brottsliga
stämplingar komma till synes, böra de skyndsamt inrapporteras till mig.»
Det var för Svenske lättare att lofva detta än att svara på den första
frågan.
»Och om kungen skulle tala med er om Buddenbrocks familj», tillade
kanslipresidenten, i det han vänligt klappade honom på axeln, »skall min
unge vän noga väga sina ord, ty kungen är tokig i vackra flickansikten
och fröken Ulrika är en satan så söt unge.»
Den glada sinnesstämning, hvari Svenske befann sig, ökades efter det
samtal som han sedermera hade med konungen. Då han nu vandrade tillbaka
öfver torget, kände han därför god lust att taga hela världen i famn.
Blott en enda mörk punkt oroade hans sinne. Denna var biskopen. Hade
hans morbror undgått sina ovänners förföljelse, eller hade också han
måst öfvergå till kungens parti? Han måste genast söka honom, tänkte
han, för att få svar på dessa frågor och anförtro honom sin lycka.
På en man sådan som biskopen hade krigsförklaringen verkat som ett
åskslag. Hård, oböjlig och ensidig, hade han endast skådat framåt den
bana, som han själf utstakat, och i hvilken han skickligt förstod att
leda sina partivänner. För hans kraftfulla motstånd hade hattarna på
sista tiden måst hejda sina anlopp och det hade synts alltmera sannolikt
att mössorna snart åter skulle komma till makten. Då kom helt oväntadt
denna våldsamma omkastning i sinnena, hvilken på en dag afgjorde landets
väl och ve för den närmaste framtiden, och därtill, förebrådde han sig,
hade han kanske själf varit förnämsta skulden genom sin oförsiktighet
vid underhandlingen, hvarigenom denna blifvit bekant.
När han lutade sig tillbaka i länstolen och lät sina blickar tankfullt
irra öfver sitt arbetsrum, var det en viss liknöjd slapphet, som låg
utbredd öfver de eljes stränga och hårda dragen. Dagen hade varit för
honom en dag af strid och ansträngningar. Och han hade ej, som mången
annan af partiet, i sista ögonblicket fogat sig efter de starkares
vilja. Nej, kämpande till det yttersta mot motståndarnes öfverspända
eller egennyttiga planer, hade han icke slutat att strida, förrän allt
var afgjordt.
»Om vår granne i öster», hade han sagt, under det hans kalla, lugna
blickar öfverforo den bullrande församlingen, »icke såge sig i stånd att
få lefva i fred för dessa oupphörliga getingstyng från svenskarnes sida,
skulle han snart vara tvungen att helt och hållet krossa de som stungo
honom. I skriken högt om svensk tapperhet och svensk klokhet, men tänken
I icke på att de män i forna tider, hvilka gifvit eder rätt att tala
härom, icke glömde det medel, utan hvilket ingen nationel kraft finnes,
intet storverk kan genomföras, ingen utveckling af samhället tryggas:
arbetet? Och hvar finnen I spåren efter det trägna och planmässiga
arbetet, som ensamt är i stånd att sofra jordmånen för de stora männen
och göra det möjligt för dem att utföra de stora gärningarna?
Ingenstädes, endast svindlande luftslott, bottenlösa beräkningar – och
med dem kan fuller ingen ny gränssten läggas vid Nevan.»
Men bullret och ropen på votering öfverröstade honom. Och tvärt emot lag
och heder anklagades han för att hafva plägat umgänge med främmande
lands ministrar. Rädslan för ett segare motstånd från mösspartiets sida
afhöll visserligen för ögonblicket hans motståndare att fordra hans
inställelse för förräderikommissionen; men hans politiska anseende var
minskadt. Utpekad såsom en landsförrädare, tvangs han af skammen att
lämna öfverläggningen. Det var minnet af denna strid, som gång efter
annan vaknade upp i hans sinne med förnyad styrka.
»Abels blod ropar efter hämnd och i Herrens hand står vår hjälp och vår
tröst», yttrade han halfhögt. »Ja, du sade så, Coyet. Ditt folk skall
ock inom kort utgjuta strömmar af blod och pröfva de svärd, som du
föraktfullt påstod darrade som ett ruskande löf. – Men i Herrens hand
står vår hjälp och låtom oss därför hålla oss till honom ... Hur länge
skall det då dröja», utbrast han häftigare, i det han reste sig, »innan
folkens öden skola hvila på fastare grund än på blodiga svärdspetsar? –
När skall människolif och människorätt gälla mera än dessa skenbilder,
som människorna kalla makt och ära?»
Han stod länge tankfull.
»Men om en sådan tid skulle komma», återtog han lugnare, »skall väl
mänsklighetens lycka varda större och allmännare? – När krafterna växa
till öfvermått, inslå de ofta på osunda vägar. Faran föraktas, då hon är
okänd, och man skall kanske le åt oss lika så föraktfullt som man nu ler
åt forna släktens hårda pröfningar. ’Ni kämpade för edert fäderneslands
makt och storhet’, skall man måhända säga, ’sådana drömbilder kunna icke
locka oss att draga svärdet! Vi kunna öka vår storhet utan att mörda
våra grannar. Vi göra det inom våra egna gränser och behöfva icke fika
efter annans mark. Då ni voro röfvare och barbarer, äro vi det fredliga
arbetets och den allmänna folkupplysningens banerförare.’ –»
»Men när ett sådant folk icke nödgas kämpa för högre plikter, icke
nödgas bjuda lifvet för fosterlandets väl, skall det väl kunna älska
eller ens fatta begreppet fosterland? ...»
»När det icke får se vår Herres allsmäktiga storhet i farorna och
igenkänna honom såsom den kraftige hjälparen i nöden, hvar finnes det
medel, som spänner folkets krafter och påskyndar dess utveckling? En
veklighetens och flärdens tid skall komma i stället för arbetets och
välmågans och i denna tid skall alstras en svag stam. Ett uselt släkte
skall trampa vår svenska jord; ty fäderneslandets storhet försvinner så
lätt i de kvalmiga vällukter som uppsändas från den sinnliga njutningens
offerhärdar. Det lumpna småsinnet och folkklassernas egennytta skola
måhända mera än nu äflas om att undergräfva folkets sedliga grundvalar
och endast göra det till slaf under lustan efter jordlifvets timliga
gåfvor. – Nej, må stormvinden bortränsa de osunda ångor, som uppstiga
från dalarne och hota att utbreda sig mot de högsta bergtopparne! – Må
kriget komma och rensa folkstammen från dess murkna utskott och låta
dess ädlare delar skjuta friare mot höjden.»
»Men skall stormen sträcka sina härjande verkningar endast till träskens
pestångor? Skall den icke förstöra äfven hyddorna på dalsluttningen och
skaka de fasta slotten på deras klippfästen? Skall han endast bortrycka
de murkna grenarne icke afbryta äfven stammen? Man måste rädas. – Utan
besinning kastar man sig mot strupen på en fiende, som nyss förut endast
af nåd icke krossat oss till döds. Det är fördömdt. ... Dixi et Salvavi
animam meam! – Dock som människan är måste hon uppfattas» – afbröt han
sig hastigt, i det han oroligt började gå åter och fram öfver golfvet. –
»Den ynglingen! – Men det är lätt att ropa på faran, då ingen ser henne
...»
En knackning på dörren kom honom att stanna midt i meningen. Ja, han såg
rätt; det var verkligen Svenske som inträdde. Hans bleka anlete bar spår
efter nattens äfventyr på samma gång det skimrade af lycka och innan
biskopen hunnit återkomma till sig själf och på sitt vanliga metodiska
sätt gått igenom alla frågorna med honom, hade Svenske redan berättat om
allt som händt honom under de sista fyra veckorna. Han glömde icke
heller att omtala nattens äfventyr.
»Har man nämnt mitt namn i Kommissionen?» Dessa voro de enda ord som
undföllo biskopen, då Svenske slutat.
»Flere gånger hörde jag min vördade morbrors namn», sade Svenske,
förvånad öfver den kalla skärpa som låg i hans tonfall. »Man hade nog
gärna sett att min vördade morbror varit i mitt ställe, hvilket jag
också storligen fruktade.»
»Tror nog det – men genom hvems tillhjälp kom du ur deras klor?»
»Jag var ju oskyldig.»
»Du var alltså icke uppkallad inför kommissionen?»
»Jo visst! – Riksrådet Coyet utfor i förstugan i de värsta otidigheter
mot mig och läste upp långa bibelstycken. – Men då kom en af grefve
Gyllenborgs pager, som sade honom att kungen befallt att jag först
skulle inställas till förhör för kanslipresidenten.»
»Och då skrattade de som voro närvarande?»
»Ja. Hvarför frågar morbror så? Jag har varit mycket otacksam», återtog
han då ett uttryck af bitterhet spred sig kring biskopens anlete – »men
min vördade morbror förlåter ...?»
»Hvilket skenuppdrag är det som kungen använder för att få dig ur
staden?» frågade biskopen utan att låtsa höra hvad Svenske svarade. –
»Jag förstår – ett hårstrå af en ung flicka drager mer än fyra par oxar
– förmodligen några kärleksgriller, för hvilka kungen vill bota dig.»
»Krigsförklaringen utropas på alla torg och köpplatser» sade Svenske
undvikande. – »Hela staden jublar af glädje.»
»Ja, jag har hört det! Och måtte Herren i sin Nåd förbarma sig öfver det
fåvitska folket. – Barn, som icke kunna skilja tunnsmörgås från
kungabref inkomma på riddarhuset och ropa på krig mot ryssen; och
bönderna skrika på lag, som aldrig lag lydt. – Man borde gifva hela
nationen kinderbalsam.»
»Efter hvad jag hört», fortsatte han i ändrad ton, »lär du komma att
tillhöra högkvarteret. Där har man tillfälle att höra och se saker,
hvarom mången utom stående icke får någon aning. – Innan du reser vill
jag därför gifva dig en utförlig instruktion.»
»Jag förstår icke? – Skall jag vara spion? Jag är skyldig ovillkorlig
lydnad ...»
»Endast Gud, barn, äst du skyldig ovillkorlig lydnad. Därnäst
fäderneslandet. Buddenbrock är en hederlig man, fast omgifven af mången
lycksökare, hvilken endast fikar efter ryska rubler.»
»Min vördade morbror fordrar för mycket.»
»Så – instruktionen redan i fickan kan jag förstå. – Det hade väl också
varit världens åttonde underverk om hattarna lämnat en ung man som du
ifrån sig med hedern i behåll.»
Svenske hade kommit till biskopen med hjärtat uppfyldt af ånger. Han
hade velat bedja honom glömma sin otacksamhet och på samma gång gifva
honom del af den glädje som han erfarit och de ljusa framtidsutsikter,
som öppnade sig för honom. Han kände sig därför dubbelt sårad af den
kalla, hånfulla tonen, hvarmed hans gamle frände gjorde sina domslut.
Han svarade i allvarlig ton att han en gång för alla sagt ifrån att han
icke tänkte tillhöra något annat parti än kungens.
»I sanning är det icke en förhärdelsens tid, hvari vi lefva», utbrast
biskopen, allt mera uppretad af Svenskes motsägelser. »Barn glömma sina
fränder lika lätt som de byta om kläder. Det första vackra flickansikte
får dem att kalla äldre män för dårar. – Men må de i Guds namn gå sin
väg. Jag är för gammal att göra tjänst som barnkvinna.»
»Ulrika von Buddenbrock ...»
»Detta är alltså namnet på den kvinna med hvilken du ärnar grunda
äktenskap i Kristo? – Må då detta i tid och evighet varda förbannadt! Må
våra vägar för alltid vara skilda och må –»
»Men käre, hjärtandes morbror ...»
»Då en ung mans kärlek för fosterlandet icke tynger mera i vågskålen än
att den försvinner för en vacker flickas ögonkast, är det i sanning en
usel tid.»
Svenske teg. En mörk rodnad uppsteg på hans kinder. Slaget hade kommit
då han minst väntat det och därför träffat så mycket hårdare. Han stod
länge tvehågsen på samma ställe. Så gärna hade han velat falla sin
morbror i famn och bedja honom återtaga de hårda ord, som han låtit
undfalla sig. Men nu kunde han det ej. För kärleken till Ulrika skulle
han alltså mista sin frändes vänskap.
Det må nu lämnas därhän om han verkligen gjorde denna jämförelse. Men
när biskopen, som det tycktes icke utan en viss oro såg upp, bugade han
sig kallt och skyndade ut.
I sin upprörda sinnesstämning var han nära att gå förbi Lars utan att
märka honom, där denne satt som bäst fördjupad i att profva mäster
Rincks nya stopöl, och höll ut sitt raggiga, laxfärgade anlete genom
fönstret.
Lars å sin sida ville flux hoppa ut genom fönstret, som han också gjort,
om icke mäster Rinck hindrat honom därifrån. Så mycket Lars sedan
pratade, under det att han gjorde hästarna i ordning för afresan, hade
han icke pratat under hela den tid de varit i staden.
»Sade jag icke det, hans nåd», sade han, »att det bara var trollkonster
i det här landet – fanns icke ärligt stopöl en gång, bara pors.»
När de en stund senare redo förbi det hus, i hvilket familjen
Buddenbrock hade sin bostad lät Svenske sina blickar irra utefter
fönsterraderna. Men någon misstänkt rörelse rubbade icke
damastgardinerna. Utan att säga ett ord sporrade han sin häst och satte
af i skarpt traf framåt tullen, där det vardt några ögonblicks uppehåll.
Efter vanligheten misstydde Lars sin herres känslor.
»Tror rasande väl att ingen af trollpackorna visade sig», sade han med
en slug min.
»Hvilka trollpackor?» frågade Svenske.
»Den högförnäma damen, vet jag, och hennes dotter, som dånade, då jag
frågade efter ers nåd.»
»Dånade fröken Ulrika?»
»Nej, hans nåd – det var den andra, som föll ned i golfvet som en sten.»
Lars berättade nu i korthet sitt äfventyr på förmiddagen. Svenske
tvekade ett ögonblick om han skulle rida tillbaka till staden.
»Om jag ändock hade en vän, som kunde underrätta henne om mitt
äfventyr», sade han tyst för sig själf, »och till hvilken hon kunde
förtro sig.»
»Vänner», mumlade Lars vresigt, »vänner finnas aldrig flere än att de få
rum under hattkullen.»
»Min far hade många trogna vänner, som skulle vågat en dust för honom
och om de lefvat äfven för mig.»
»Ja, hans nåd Sparren var en hel karl – likaså långa Draken och tjocke
Silfverclou, men det är så här i världen, ser hans nåd, att man har få
vänner, när man räknar många gröna grafvar.»


XV.

Solen hade gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa
nordlandsnatten stod med tunga molnskärmar långs synkretsen och bredde
sin slöja öfver den vida, oroliga vattenytan.