Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 25

Det djärfva vågstycket hade sålunda till en del lyckats. Ingen människa
hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller, som
gjordes då Schulenberg infördes i huset. De fångna dalkarlarne utgjorde
nämligen ett alltför starkt dragningsmedel för de nyfikna, för att de
sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna i det inre af staden.
Hvad som sedan hände är i få ord omtaladt.
När Svenske – ty det var han som utfört damens rol – kom tillbaka ut i
gränden, lät han slå upp phaëtonen, så att den liknade en täckvagn,
hvarefter fönstergardinerna fälldes ner. Inom en handvändning var på
samma gång den svartklädda damen förbytt till en ung officer i
lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta
ryttare, som väntat i en gränd bredvid, redo fram, hvarefter vagnen
satte sig i rörelse nedåt Regeringsgatan.
Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den
vanliga gjorde mindre, sedan Lars dragit försorg om att vaktfolket icke
var alltför noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga
några misstankar däraf att befälhafvaren för eskorten icke var
Schulenberg, utan en främmande officer som han icke kände. Så blef
emellertid icke händelsen. Posterna gjorde i vederbörlig ordning honnör
och så snart vaktofficern fick se orderna, gjorde han, såsom redan är
omtaladt, icke den ringaste svårighet att utlämna sin fånge. Hade icke
Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom
lyckats.
När Lars försvann genom öppningen till löngången, hade Svenske, såsom
nämndes i förra kapitlet, sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han
hörde hur soldaterna stötte korsgevären i stenläggningen, under det de
ordnade sig utanför i korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han
skynda efter Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men detta hade
varit detsamma som att lämna sina vänner i sticket. Han skyndade till
fönstret. Vagnen var borta och han såg en stark kedja af soldater
utställd kring kvarteret.
Hans oro undgick icke generalens uppmärksamhet, men han förstod
ingenting af hvad som passerade. För öfrigt var han fullt upptagen af
att trösta sin dotter, som slagit sina armar kring hans hals och smekte,
under krampaktig gråt, hans grå hufvud.
Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.
»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon slutligen, ur stånd
att längre kunna behärska sin vrede. – »Ni ser att min dotter ligger
vanmäktig. Vill ni mörda oss, så gör det fort – men vanhedra oss icke
längre med er närvaro.»
»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han vinkade åt sin kamrat att
regla dörren. »Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag.
– Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig genast, men
nu är det tyvärr för sent.»
Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma
ljudet af hans stämma.
»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige
Strussenfelt, generalens forna adjutant.
»Nej, låt dem själfva försöka. – Se här, herr general, tag denna värja.
Vi kunna slå oss igenom.»
Men Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan.
»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt
mitt öde.»
Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen,
medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvarje ögonblick.
»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget
och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep
Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. – »För min skull!»
»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från
löntrappan – »vägen är fri.» Han kände igen Lars’ röst.
Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt.
Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig,
hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de
nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och
mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af
braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika
för de påträngande soldaterna.


XXVI.

Det var en vacker julikväll. Tornspirorna på Arsenalen skimrade i
aftonbelysningen, och ute på strömmen, mellan de rödmålade
fiskblötarbodarne, speglade lustjakter och vedskutor sina hvita segel i
den lugna vattenytan.
På Norrmalmstorg rådde en ovanlig liflighet. Folksamlingen ökade sig i
hvarje ögonblick och luften fylldes småningom af mullrande sorl. Allas
ögon voro riktade mot slagtarhusbron. Dystert och enformigt ljödo
kyrkklockorna öfver sorlet, tills några trumhvirflar kommo detta att
växa till ett väldigt brusande.
»Han kom ändå inte sin väg, den där förrädaren», yttrade en af
åskådarne, en mager spenslig karl i snusbrun rock och spännskor, hvilken
efter mycken möda lyckats klänga sig upp på taket till ett af vakthusen
vid bron.
»Ja så är det», svarade den tilltalade, en äldre borgare, hvilken redan
fått plats där uppe, »när man har godt om vänner ... gamle Flåberg han
kom på Marstrand han, hur han än sparkade.»
»Att sätta en hederlig borgare på fästning! ... Jo det är frihet det.»
»Var likt till någon frihet, sa’ hon som fick tala och bet tungan af
sig. Nej, gör du mans en peruk af friheten, bror Tunnman, då vet du hvar
du har honom.»
En stark trumhvirfvel, som hördes öfver sorlet, kom dem att tystna ett
ögonblick.
»Nu komma de med honom!»
»Nej, det är bara kavalleriet som går först ... Två regimenten ryttare.»
Ryttarne redo fram på brobanan i tätt slutna led. Deras gula uppslag
stucko bjärt af mot de mörkblå rockarne; deras långa huggvärjor, som de
höllo dragna vid sidan, blänkte i solen. Med bistra, allvarliga blickar
betraktade de folket på sidorna.
Efter dem körde en ensam vagn med nedslagna sidostycken. På baksätet
sutto tvänne äldre män: den ene kände man väl igen – den ryktbare
Tollstadius, tidehvarfvets kanske mest omtyckte predikant – den andre
var generalen von Buddenbrock, den af stockholmspöbeln mer än allting
hatade förrädaren eller, som han nu öknämndes, »marskalken för finska
färden». Smädelsen och hånet hade emellertid föga verkan på honom.
Frimodigt såg han åskådarne i ögonen och det var mången, hvilkens
samvete den aftonen vaknade, som icke kunde nog beundra den åldrige
krigsmannens lugna och ädla uppsyn.
»Se hur han hälsar!» sades i hopen. »Han är minsann kavat, så förrädare
han är!»
Ett par timmar senare på kvällen vände samma tåg tillbaka öfver torget.
Äfven de sorlande folkhoparne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På
sandbacken utanför Norrtull hade det hemska dådet fullbordats och det
styrande partiet med den olycklige krigarens blod satt en mörk skamfläck
i vår historia.
Några adelsmän, som med möda lyckats bana sig väg genom folkhoparne,
stannade utanför Castenhof.
»Ma foi de Paris», sade en af dem i det han kastade en blick efter de
böljande folkhoparne, »hur kan mon frère fråga något sådant? Som om jag
icke skulle hafva nog starka nerver att åse hur man décapiterar någon! –
Men det äcklade mig ... därför höll jag mig därifrån!»
»Det var ett storartadt skådespel, skall mon frère tro», återtog
Schulenberg, i det han vred upp sina mustascher. »Han var sannerligen en
långt mindre kruka än jag trott ... lika lugn som om han klifvit till
häst för att taga sig en morgonpromenad, då han steg upp på schavotten.»
»Har alltid sagt att det var en brav man, en man med courage.»
Laforme kände med fingret i ena ögonvrån liksom han anat en tår.
»De där herredagsmännen, som skulle föreställa vittnen, darrade i sina
långrockar ... Det duger inte att ha fruntimmersnerver vid sådana
tillfällen.»
»Certainement, mon ami! – men då man som jag sett både Cartouche och
hans band, Nivet, för att icke tala om Déschauffours, som först kväfdes
och sedan brändes – hvilket, i parentes sagdt, var föremål för en lång
undersökning bland vetenskapsmännen – jag, som var så intimement lierad
med Argenson, polislöjtnanten i Paris – ah, quel homme! – A propos – är
det sant att generalens familj skall lämna Sverige – la belle Ulrique
såg jag i går; hon var i sanning förtjusande i sin sorgdräkt?»
»Deras jakt har legat segelfärdig flere dagar vid Skeppsbron ... men
friherrinnan lär vara illamående.»
»Ah Madeleine! Äfven hon en högst aimable dam. Hvilka angenäma
aftoncirklar! – Sedan jag hade den nåden att vara befalld till
hertiginnan af Maine, har jag icke varit i tillfälle att hafva så
nöjsamma passetemps. Societeten, mon frère, är icke den samma nu som för
några år sedan – inga intressanta nouveller, inga picknicker ...»
»Om vi stärka lifskraften genom några glas rhenvin, som salig
Meijersdorff sade, skola vi sakna dem mindre.»
»Och le pauvre baron», sade hofjunkaren, i det han höjde på axlarne och
närmade sig porten, »jag sade alltid: när man jämt anstränger sina
nerver och petar omkring sig med värjan åt alla håll och kanter, måste
det en gång taga ett sorgligt slut.»
»Han hade fått ett duktigt hål i sin undertröja; jag såg det, när
fältskären sökte lappa ihop det.»
»Sacré nom! Ända ut i ryggen, hörde jag. Och de lära ännu ej fått fatt i
den som gjorde öppningen.»
»Jo, för fanden! Han låg strax bredvid under en buske och kippade efter
anden.»
»Men, se där kommer Henriette», utropade Laforme, i det han hastigt
vände sig om. »Adieu, min vän. Excuse! Vi lämna residenset i afton, för
att ordna oss på Stjernnäs. – Hvilken aimable dame min fästmö är! – Se
blott noga på henne, mon frère, se med hvilken dignité hon besvarar
hälsningen af de där tölparne. – A propos ... Har mon frère hört något
om den finske ynglingen ... man påstår sig ha sett honom i går.
Henriette är i sanning curieuse att få råka honom.»
»Aha! Jag förstår», skrattade Schulenberg »... litet svartsjuka redan!»
»Om mon frère skulle få återse honom», sade Laforme leende, i det han
räckte honom fingerspetsarne till afsked, »kan ni ju komma ihåg att säga
honom från mig att jag aldrig skall glömma när han ville äta upp
porslinskräftorna kring laxmajonäsen hos långe Sparren – men adieu, jag
ser att min förtjusande vän vinkar mig! – Hon är för blyg att våga sig
in mellan så många kavaljerer. – Adieu! – Vi resa i afton!»
Schulenberg kände sig nästan rörd efter detta afsked, då han i nästa
ögonblick trädde in i källarsalen. Ja, han skulle kanske fått rätt, om
han, såsom Laforme nyss gjorde, misstänkt att han haft en liten tår i
ena ögonvrån. Men också hade baronen och Laforme varit de enda vänner
han haft i lifvet. Den ene var nu död och den andre drog bort åt fjärran
nejder med sin brud. Det fanns ingen mer som skulle vilja låna honom ens
de nödvändiga medlen för tillvaron mot det svaga hoppet att en gång
varda delaktig af den hessiska pensionen. Det låg därför icke samma
öfvermod längre i hans stämma, då han begärde en flaska rhenskt vin af
vackra Cecilia.
Detta var sista gången hon såg honom. Hvart han sedermera tog vägen
visste ingen. Sedan han låtit narra sig af Svenske, när han skulle
bortföra generalen till stadshuset, hade han mist sin syssla hos
Lagercrantz och därmed sista resterna af existensmedel. Ryktet berättade
visserligen några år senare att en person vid namn Schulenberg efter
åtskilliga galanta äfventyr i södra Sverige råkat i gräl med en borgare
i Kalmar, hvilkens hustru han velat ofreda, samt stuckit ihjäl honom,
hvarför han måst rymma ur landet. Men huruvida det var samma person, som
förekommit i denna berättelse, är ej säkert. Så mycket veta vi
emellertid med säkerhet, att Laformes hälsning angående
porslinskräftorna fick han aldrig tillfälle att framföra.
Hur hade det gått för Svenske? Det är snart omtaladt. Sedan han och hans
vänner kommit ner i källaren under det Buddenbrockska huset, hade det
varit lätt för dem att finna väg genom trädgården. Här funno de Lars,
liggande på en rosrabatt, och ett stycke därifrån Meijersdorff, båda
svårt sårade.
I första ögonblicket ärnade Svenske föra Lars med sig. Men när han böjde
sig ner öfver hans skäggiga ansikte såg han att ögonen voro brustna.
Döden måste ha inträffat nyss förut; ty Svenske ville bestämdt erinra
sig att han hört Lars ropa nerifrån löntrappan åt honom att han skulle
skynda sig.
* * * * *
Det var sent en kväll några månader senare som Svenske återkom till
hufvudstaden efter en längre frivillig landsflykt. Ännu var han
visserligen efterspanad; men trots faran, för hvilken han, i händelse af
upptäckt, vore utsatt, hade han icke längre kunnat styra sin otålighet
efter att få råka Ulrika.
Det första han såg, när han kom upp i sitt härberge var en liten
biljett, som låg på fönsterbrädet. »Vi resa i afton», stod det i
densamma, »Ulrika hälsar dig af uppriktigt och tacksamt hjärta. Lef väl!
Henrik.»
»I afton», upprepade han mekaniskt för sig själf – »men hvilken afton?»
–
Han rusade ner för trapporna för att höra med sin värdinna, när detta
bref kommit; men hon kunde icke säga om det varit under den förflutna
veckan eller ännu tidigare, som budet med brefvet varit där. Han
skyndade upp för att läsa om igen de få orden. Själf har hon icke
skrifvit så mycket som en rad till afsked, sade han halfhögt för sig
själf.
Han beslöt, trots risken af upptäckt, att gå till hennes forna bostad.
Men när han kom dit såg han att gardinerna voro nerfällda för alla
fönster och af en tjänare, som just höll på med att stänga porten, fick
han intet besked. Denne svarade på Svenskes fråga, om friherrinnan var
hemma och tog emot, att han icke visste om det varit en friherrinna
eller någon annan dam som bott där i huset före hans herrskap, men
hvilket hon nu varit så hade hon rest sin väg för flere veckor sedan.
»Vet du ej hvart hon reste?» frågade Svenske ifrigt.
»Nej, det stod inte skrifvet på någon kista.»
»Kunde du ej fått veta det af någon af hennes domestiker?»
»Ingen frågade dem – jag tyckte att det bar af med sakerna ner till
Skeppsbron», kom det slutligen med synbar ansträngning.
Ulrika hade sålunda verkligen rest ur landet utan att sända honom en rad
till afsked. Han stod länge tankfull. – Hennes sista ord den minnesvärda
aftonen, då han varit nära att rädda hennes far, hade likväl tydt på att
hon fullt begripit hans goda afsikt. Men han vågade knappt längre tänka
på den kvällen. Han måste, när allt kom till, ej befunnit sig vid sina
sinnen; ty det hela föreföll mer och mer som en villa, en dröm.
Utan att tänka på hvad han gjorde skyndade han mot staden. Skymningen
hade redan inträdt, då han nådde fram till Skeppsbron.
Aftonen var ovanligt vacker. Det var sent och endast några smala
strimmor af blekgult och silfver kantade i norr den djupblå, stjärnklara
himmelen. Öfver Danviksbergen höjde sig fullmånen i praktfull glans, i
hvilken skummet efter båtarnas årtag glittrade som silfver. Muntra
melodier från valthorn, oboër och flöjter närmade sig staden. Det var
ett lustparti, tänkte Svenske, som vände hem efter någon landtlig
picknick, och han kom nu ofrivilligt att tänka på den landtliga festen
på Liljeholmen, då han nyss var kommen till Stockholm.
Det var nu mer än två år sedan dess. Han kände igen den lilla stjärnan i
öster och undrade på hvar hon, föremålet för alla hans tankar, som också
hade sin del i den stjärnan nu kunde vara.
Ett stycke från södra landet aftecknade sig seglen af en större jakt,
som långsamt rörde sig långs den mörka bergväggen. Snart skulle icke mer
än det hvita toppseglet skymta fram öfver Skeppsholmsudden. Drömde han
eller stod icke en svartklädd kvinnoskepnad vid akterstäfven?
Många kvällar gick han sedan ensam ned till stranden för att se om ingen
jakt seglade ut. Detta blef slutligen en njutning för honom liksom det
äfven var ett nöje för honom att undvika andra människor.
En afton i skymningen skulle han företaga sin vanliga färd, och hade
just öppnat dörren, då en person mötte honom i förstugan. När han
betraktade denne närmare kände han igen sin morbror.
Biskopen sade icke ett ord förrän han suttit en lång stund inne i
Svenskes rum. Han var sig mycket olik. Svenske kände nog igen honom på
hans kala, fårade panna och bleka magra anletsdrag, men hela
ansiktsuttrycket var förändradt. Det låg något ödmjukt, nästan
bönfallande i de grå ögonen.
»Skall du gå ut?» frågade biskopen slutligen, tyst och dröjande.
»Vill min vördade morbror säga mig något?»
»Ja, jag ville nämna för dig att jag reser om några dagar. Vill du följa
mig? –»
»Jag? – Hvarthän?»
»Hvarthän om ej till Finland?»
»Finland?» upprepade Svenske förvånad. »Skall I lämna riksdagen?»
»Ja, jag har fått nog af denna världens lumpna kif. – Jag har hämnats –
och hämnden har fallit på mig tillbaka med en förkrossande tyngd.»
»Du har ju, så vidt jag vet, nu mera intet att lefva af», återtog
biskopen efter en stunds tystnad. »Jag gifver dig min förmögenhet efter
min död.»
»Jag har nog för måttlig man.»
»Pojke», utbrast biskopen, i det han reste sig häftigt från stolen,
»skall du än en gång försmå din frändes tillbud?»
»Min frände har en gång förbannat mig? Och han har sedan varit en af
generalens ...»
»Säg ej ut ordet. Låt de döde hvila i fred! – Om jag syndat är väl du
icke mannen att ransaka hjärtan och njurar? ... Men låt de onda orden
fara», återtog han med mildare tonfall, i det han fattade Svenskes hand.
»Du är alltid min innerligt älskade systers son; den enda af mina många
fränder jag har i lifvet; följ mig.»
Men Svenske skakade på hufvudet. Han kände inom sig att han ej kunde
det.
Biskopen såg ett ögonblick forskande i hans ögon innan han fortsatte:
»Vägrar du vill jag icke bedja dig mera ... om du skjuter handen
tillbaka, vill jag icke taga henne. Inför den högste återkallar jag
emellertid de ord som jag för två år sedan i hetsigt mod lät undfalla
mig ... Du ser alltså barn att det ej är falsk blygsel, som längre
skiljer mig från ditt hjärta.»
Den gamle mannens ömt allvarliga tilltal smälte isen kring ynglingens
hjärta. Svenske kände sig alltmera tvehågsen. Skulle han då för alltid
nödgas öfvergifva sina drömmar? Han for med handen öfver pannan.
»Du tvekar ännu?» återtog biskopen, då Svenske icke svarade. »Din hug
står väl till annan färd. – Jag trodde ock att du redan farit, då du
icke hedrade gamla Beatas jordfästning.»
»Är tant Beata död?»
»Ja!»
»Är gamla tant Beata död!»
»Har du då ej vetat det? Hon sade att hon sändt en hälsning till dig och
undrade mycket på att du icke kom till henne för att höra mera därom.»
Biskopens blickar följde möblerna i rummet. Det var liksom han hade sökt
något.
»Se här!» utbrast han och tog en svart ask från spiselkransen. »Har du
icke öppnat den ännu. Det är ju Beatas skrin.»
Svenske stod alldeles slagen af förvåning. Han hade aldrig, upptagen som
han var af sitt ständiga grubbel, kommit att observera det vackra skrin,
som biskopen nu räckte honom.
Men nu erinrade han sig att en gång för flere veckor sedan hans värdinna
inkommit sent på natten och sysslat med något borta vid spisen, under
det hon pratat om en ask, men han hade icke hört närmare på hvad hon
sagt. – Detta samtal hade för öfrigt sedermera fallit ur hans minne. Han
skyndade att öppna etuiet, som var ett särdeles prydligt arbete i
ebenholz, med konstnärligt utsirade beslag och kunde icke nog förvåna
sig öfver att han icke förr märkt det. Öfverst på locket var
Buddenbrockska vapnet, inbrändt i emalj, och då han tryckte på en liten
knapp for det tillbaka. Inuti låg ett väl utfördt miniatyrporträtt,
måladt på elfenben, af den döde generalen.
På baksidan stod skrifvet med blystift: »_Från Ulrika på Magdalenadagen
1743_.»
Det var just årsdagen af utfärden till Liljeholmen. Han mindes nu hennes
undran öfver hvar de kunde vara två år därefter; allt stod inom ett
ögonblick klart för hans inre.
Biskopen betraktade honom med en öm, kärleksfull blick. Stridiga tankar
tycktes ännu en stund genomkorsa hans själ. Men slutligen gjorde han
våld på sig och i det han rätade ut sig till hela sin längd sade han:
»När ni vända åter, barn, komma ni väl till mig. Ni skola då vara mig
lika kära som vore ni mina egna barn.»
Hans stämma lät mild, nästan vek. – Han öppnade sin famn och den unge
mannens motstånd var brutet. Fränderna voro försonade.
* * * * *
Några dagar senare kryssade åter en vacker segeljakt förbi Skeppsholmen.
Det var skymning. Men den kvällen stod ej någon yngling på träbron och
stirrade med sina sorgsna blickar ut öfver fjärden. Nu satt han i
stället själf vid akterstäfven på den gungande båten och blickade
tillbaka med ett visst vemod mot staden, hvilken långsamt försvann bakom
uddarne i den rödaktiga aftonbelysningen.
Till svar på det bref, Svenske på sin morbrors inrådan afsände till
Ulrika, som med sin mor begifvit sig till Holland, hade nämligen kommit
det allra hjärtligaste bref, hvilket lät honom hoppas att få upplefva en
lång följd af år, fulla af sällhet och knappt anad lycka; och hvilket
genast kommit honom att fatta beslut att resa dit ut för att formligen
begära hennes hand.
Det torde vara nog att tillägga att Svenskes förhoppningar gingo i
fullbordan. Och att de båda makarne, när de firade Magdalenadagen,
aldrig glömde att sätta tant Beatas vackra ask på det blomstersmyckade
högtidsbordet.
(1874.)


Biografiska notiser.

De läsare, som äro mera bevandrade i fäderneslandets historia, och vi
hoppas att de äro många, ha säkerligen vid läsningen af de kring Carl
Svenske af författaren grupperade händelserna och tidsbilderna känt sig
på bekant och fast mark.
Några kortfattade biografiska notiser bifogas emellertid för att
upplifva möjligen förgätna minnen.
_Konung Fredrik I_ föddes 1676 och var landtgrefve af Hessen. Han
förmäldes 1715 med Carl XII:s syster Ulrika Eleonora efter att förut ha
varit gift med prinsessan Lovisa Dorotea af Preussen, som afled barnlös
1705. Han hade deltagit i det spanska tronföljdskriget och med stor
utmärkelse deltagit i striderna vid Höchstedt, Oudenarde och Malplaquet.
Det var efter freden i Utrecht 1713 han kom öfver till Sverige, men
redan från 1710 hade han uppträdt som friare till prinsessan Ulrika.
Prins Fredrik var generalissimus öfver svenska hären vid Carl XII:s
krigståg mot Norge och förmådde efter konungens fall 1718 krigsbefälet
att hylla hans gemål som drottning. Då hon 1720 afsade sig regeringen,
blef Fredrik den I vald till konung.
Det heter visserligen om honom, att han var »tapper, frikostig, lätt
försonlig, fri från allt högmod, tillgänglig, glad och skämtsam», allt
egenskaper, som stå högt i Sverige, men dessa fördunklades af hans
karaktärsfel: lätja, ombytlighet och sinnlighet. Hans ovärdiga och
trolösa uppförande mot den uppoffrande gemålen är väl bekant. Han var 54
år gammal, när han kräfde den 16:åriga Hedvig Taube som offer för sina
lustar, och barnet blef redan om ett par år moder. Han var 70-årig och
befann sig på grafvens brädd, när man uppsökte åt den utlefvade
vällustingen ett nytt flickoffer Katarina Ebba Horn.
Fredrik I dog 1751.
_Drottning Ulrika Eleonora_ var född 1688 och blef regerande drottning
efter sin broders Carl XII:s död 1718. Hon hyste samvetsbetänkligheter
mot att vara regentinna och sålunda ha välde öfver sin man, ty »mannen
skall vara kvinnans hufvud». För att komma i ett rätt hustru-förhållande
till sin ovärdige gemål, som hon uppriktigt älskade, afsade hon sig
kronan till hans förmån 1720. Hon lefde till 1741.
_Fröken Hedvig Taube_ var, såsom nämndt, knappast 16 år, då hennes
skönhet och oskuld väckte konungens lystnad. Dotter till riksrådet E. D.
Taube, föddes hon 1714 och kom 1730 inför den 54-årige konungens ögon.
Hon hade redan gifvit sitt hjärta åt en annan, men öfvertalades med lock
och pock af sina – föräldrar att blifva den gamle, om sina
äktenskapsplikter och plikter som lagvårdare glömske konungens
älskarinna.
Hon födde honom två döttrar och två söner, och vällustingen reparerade
sin(?) och hennes äktenskapsförbrytelse med att utverka hennes utnämning
till romersk riksgrefvinna von Hessenstein. Alla hennes barn föddes i
drottningens lifstid, och folket fördrog denna skam från konungatronen.
Det engelska sändebudet i Stockholm skref om hennes fader riksrådet till
sin regering:
»Sedan han sålt sin dotter, säljer han till den mestbjudande alla
tjänster, på hvilkas tillsättande han genom konungens svaghet för henne
kan utöfva inflytande.»
_Frih. Erland Karlsson Broman_, konung Fredrik I:s mest afgjorda
gunstling, emedan han ägde sådan öfverlägsen förmåga att »tjäna som
underhandlare i kärleksaffärer» och åt den åldrige monarken uppvädra
kvinnligt byte, föddes 1704 å Bergby, Vendels socken i Uppland. Han
belönades för sina »tjänster» med många äreställen samt blef slutligen
hofmarskalk, president i kommerskollegium och friherre.
»Sitt inflytande hos konungen använde han till att utpressa mutor af
tjänstsökande. Men så väl de på detta sätt förvärfvade penningarna som
all hans öfriga förmögenhet bortslösades på sinnliga njutningar eller –
genom öfverdrifven hjälpsamhet», säger en minnestecknare.
Den mäktige gunstlingen, som användes som värd vid
»korruptions-middagarna», hvilka hans parti tillställde, dog i fattigdom
1757.
_Biskop Daniel Juslenius_ införes tidigt i berättelsen af författaren,
säkerligen som en typisk politiker af frihetstidens prästestånd. Han var
född finne 1676 i Virmo socken samt utdanade sig till språkkarl. När
svåra tider rådde i Finland, flydde han som så många andra öfver till
moderlandet. Sålunda jagade honom »den stora ofreden» under Carl XII:s
dagar öfver till Sverige, och han anställdes 1715 som lektor i Västerås.
Efter fredssluten återvände han 1722 till Åbo, vid hvars universitet han
längre fram blef professor i teologi. År 1734 erhöll han samtidigt
kallelse till biskop i Åbo och Borgå och valde biskopsdömet i Borgå.
Under »den lilla ofreden» flydde han 1742 åter öfver till Sverige.
Han är icke vidare ryktbar som politiker, men var medlem af 1742-1743
års ständers rannsakningskommission öfver generallöjtnanten Henrik
Magnus von Buddenbrock. I denna kommission bevisade han med anförande af
åtskilliga bibelställen, att Buddenbrock begått felsteg i sina
krigsoperationer. Det gällde att få generalen dömd, och – den heliga
skrifts krigskonst hade han ju icke följt som öfverbefälhafvare i
Finland!
Juslenius blef 1744 biskop i Skara och afled i stiftsgården Brunsbo
1752.
Han öfversatte Svebilii katekes till finska, och den lär i Finland
användts ända till våra dagar.
_Generallöjtnanten frih. Henrik Magnus von Buddenbrock_ och hans
sorgliga öde är bekant af hvarje om än så kortfattad lärobok i svensk
historia. Han föddes i Livland 1685 och var af gammal härmästaresläkt.
Mot hans order inlät sig hans underbefälhafvare i den olyckliga striden
vid Villmanstrand den 23 augusti 1741. Generalen fick bära ansvaret och
blef det andra politiska offret under frihetstiden. Han ingaf en
nådeansökan att bli skjuten af soldater, men präste- och bondestånden
bestämde, att han skulle öfverlämnas åt bödeln. Han halshöggs den 16
juli 1743.
Många historiska namn anföras i denna bok, och våra biografiska notiser
skulle få alltför stort utrymme. Vi vilja därför sluta, sedan vi anfört
ännu ett namn, namnet på den måhända äfventyrligaste af karoliner.
_Johan Stenflycht_ började sin sagolika krigarbana under namnet
Segersten. Han var 1691-1697 i kejserlig tjänst i Ungern, men blef 1701
en af Carl XII:s bussar, då han ingick vid Östgöta kavalleri. Sedan han
med anledning af en duell 1706 måst taga till _flykten_, utbytte han
sitt namn _Seger_sten mot Sten_flycht_. Hans krigarbana föll utomlands,
och underbara bragder berättar historien om honom. Än anförde han