Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 02

icke kunna hoppas att vinna jämnåriges beundran på en kunglig assemblé,
skulle det varit i hög grad nedsättande för de unga skönheter, som vid
denna tid befolkade Västerlånggatans fönsterrader, eller den unga damen
i vagnen, om man påstått att deras hjärtan icke klappat varmare vid
åsynen af den unge, ståtlige ryttaren i den gamla och välkända Carl
XII:s-dräkten med gula uppslag och stora, blanka knappar.
Hvad hans följeslagare beträffar, var denne en af dessa väderbitna
bussar, hvilka lika ofta fått sofva under bar himmel vid skenet från
bivackelden som under sotad ås. Dräkten var om möjligt ännu mera omodärn
än hans herres, och den grofva huggvärjan med det stora, af dubbla
byglar bildade fästet kunde snarare tagas för ett stort stekspett än ett
vapen ämnadt till tvekamp mellan vanliga människor. Rundt omkring det
rödbrusiga anletet framstucko här och där några gråsprängda hårtestar,
och de ljusgrå ögonen, hvilka kärft och trumpet plirade fram under de
yfviga, i grått och rödt skiftande ögonbrynen, uttryckte på en gång
kraft och slughet. Om vi vilja fullända porträttet, måste vi tillägga en
stor, i rödt och blått skiftande näsa, hvilken på ett besynnerligt sätt
delats genom ett bredt ärr, samt några gråröda skäggstrån, hvilka
fåfängt sträfvade att antaga formen af ett stubbigt hakskägg. Bilden,
såsom den i sammanhang tedde sig, påminde om en till hälften kolnad ek,
som skogsbranden lämnat obesegrad, och som därför föraktfullt blickar
ned på den glesa, tvinande ungskogen, hvilken varit nog djärf att träda
i stället för de gamla ekarna, hennes forna kamrater.
»Hvar var det, Lars», sade Svenske efter en stunds tystnad, »som min
morbror biskopen hade sin bostad? Jag måste redan i afton söka upp
honom; ty säkert är han orolig öfver att min ankomst dröjt så länge.»
»Präster och biskopar taga sig icke vid något, som icke faller i
tiondepåsen», svarade Lars trumpet, i det han sökte att med ett
bristfälligt elddon tända eld på ett talgljus.
»Var det icke i Storkyrkobrinken?»
»Hos handelsmannen Anders Geist – i Storkyrkobrinken – ofvanpå källaren
Spanska vinpipan ...»
»Kan jag då få veta hvar vinpipan ligger?» afbröt den unge mannen
otåligt.
»Är det ej sent att gå ut? Mina ben äro alldeles styfva.»
»Du är öm om mig i dag, käre Lars», sade Svenske småleende, »annat var
det i Krakolla, då du körde ut mig i smällkalla vintern för att härda
skinnet.»
»Andra tider det», mumlade Lars för sig själf, i det han ändtligen
lyckats tända ljuset, som han satte ifrån sig på bordet.
»Nu ger jag den onde både dig och dina tider», sade Svenske, förargad
öfver att han icke kunde få en tydligare anvisning, »se bara till att du
själf får något till kvällsvard, skall jag nog sköta mig som jag tål.»
Med dessa ord kastade han på sig sin långa ryttarkappa och var redan ett
godt stycke ned i trappan, innan Lars hunnit utbyta sitt mummel till
något mera begripligt ordflöde ...
Det var redan mörkt, då Svenske utträdde genom porten; men mäster Rinck
var nog artig att i egen person följa honom till Storkyrkobrinken och en
gång väl framkommen hit, var det icke svårt att se mäster Geists skylt,
som föreställde ett vinfat, och hvilken var inifrån upplyst af en
rykande talgdank.
Huset, från hvilket skylten stack fram, var litet och oansenligt. Som
det var efter den tid på kvällen, då alla krogar skulle stängas, hade
dess invånare troligen redan länge sedan gått till hvila. Endast från
ett fönster i andra våningen syntes ett matt ljussken bana sig fram
genom vecken på de tätt åtdragna gardinerna.
En stund förut hade i det låga rum, hvarifrån ljusskenet kom, suttit
tvänne äldre män, på hvar sin sida om ett skinnklädt bord, hvarpå ett
enstaka talgljus flämtade matt i en stor kopparljusstake, belysande
rummets enkla, nästan tarfliga inredning. Denna bestod af en i hvitt
målad säng med höga fötter och omgifven af slitna sparlakan af grön
slessing samt på den motsatta väggen några höga rygglänstolar,
öfverdragna med skinn, samt en stor dragkista, med snedvridna
messingsbeslag och sprucken stenskifva. De två öfriga väggarna voro
fullsatta med bokhyllor från golf till tak, fyllda med gula och hvita
pergamentsband, af hvilka senare äfven en del förirrat sig ned till
stolar och bord.
Af de samtalande personernas dräkter kunde man förstå att de tillhörde
det högvördiga prästeståndet. Deras ända till halsen igenknäppta svarta
rockar med de hvita, flere tum breda nedhängande kragarna, de svarta
kalotterna, som endast tilläto en krans af stripigt hår sticka fram
rundt om ansiktet, angåfvo nämligen otvetydigt att så måste vara
förhållandet. Båda hade synbarligen för länge sedan öfverskridit
mannaålderns gräns och åren hade gått fram med djupa fåror i deras
anleten. Men motståndet mot ålderdomens härjande hand hade varit olika.
Hos den ene, den högvördige biskopen Juslenius, hade det varit kärft,
vresigt, och hans anlete bar nu efter slutad strid en nästan asketisk
prägel. Hos den andre åter, prosten Sinius, hade det varit mjukt,
elastiskt, eftergifvande men på samma gång segt, och uttrycket i hans
fylliga ansikte gaf också till känna att det måste finnas kvar inom
honom en god portion af lefnadslust och förnöjsamhet både med sig själf
och andra.
Deras blickar, som ofta mötts under samtalets gång, lade denna skillnad
ännu skarpare i dagen; ty då den förres talade om den flinthårda
viljekraften, de stålsatta grundsatserna, hvilka ingenting fick ändra,
tydde den senares i stället på en lika hög grad af godlynt undfallenhet
för andras kraftigare viljor.
Det hade rådt en stunds tystnad, då Juslenius, efter att hafva kastat en
hastig blick ned på gatan, vände sig till sin kamrat, som långsamt
bläddrade i en tjock foliant, med orden:
»Min ärade broder säger alltså att både Plato och andra forntidens vise
hafva talat om Terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina
axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, där
frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af
hvad som är kan man nog sluta sig till hvad som har varit, och
visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått
fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg – men att det land,
som först fick skåda denna härlighet, varit våra förfäders, därom är jag
icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. –
Godt och väl alltså», tillade han, i det han reste sig upp, »hvad min
ärade broder anfört om åtskilliga författare – och vare det långt ifrån
mig att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att
blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i
argumentationen – men så länge det icke till fullo, hoc est in logico,
kan bevisas, hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af
is och snö är försiggången, är jag af motsatt mening.»
»Salig Olof Rudbeck och flere andra vidt fräjdade auktoriteter hafva
likväl påstått», inföll Sinius med ett godmodigt leende, »att Sverige
var de gamles Manhem och att detta var ett paradis och en boning för
gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra
lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med
de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre
ned åt södern.»
»Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak
och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna
tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger,
tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver
æternum – men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett
paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd
gjort ett sådant island likt vårt?»
Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde
emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn.
»Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius
säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan,
Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de
vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom
silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...»
»Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt
terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste
disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och
söndring från sitt Chaos» – men min käre broder skall icke taga hett vid
sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på
prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss
författarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må
förspillas på sådana svårbevisliga hypoteser, vill jag gärna så till
vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider
varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan –
samt vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor,
som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu
återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det
_för närvarande_ är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant
som det borde och kunde vara.»
»Den som vill knäppa nötter med dig», sade Sinius, i det han torkade sig
i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på
riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som äger större
förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var
det nu med hufvudfrågan? Min högvördige broder är således fortfarande
ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?»
»In nuce och in perpetuum; – min bror har emellertid mycket rätt däri,
att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i
synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.»
»Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...»
»Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes
beredas vårt land?» afbröt biskopen.
»Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till
välmåga.»
»Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om
långsamhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig från
sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min
röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela
mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.»
»Är det då icke förenligt både med Guds och människors lag, att de svaga
söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den
starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende
illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död
bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett
plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke
behandlat dem af allmogen, som han röfvade bort under kriget?»
»Sant nog, han framgår grymt, där han får makten, men han är den starke
och vi de svage, och mig synes därför klokast att vi med kristligt
tålamod vänta och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång skall
bistå oss.»
»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta tillfället? Äro icke
konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har
ju förtärt ryssens bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog
än en gång veta att slåss mot tio moskoviter!»
»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset», svarade Juslenius och
fäste ett par skarpa ögonkast på den talande. »Vi äro ju ännu knappt så
starka, att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en
mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva
folkandan, och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa
öfvermodet.»
»Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och
engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att
längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som
vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det
skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig
tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall
dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad,
»hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som
vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som
sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå
på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat ...»
»Spara dylika lättsinniga talesätt», afbröt honom Juslenius allvarligt,
»när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?»
»Förlåt de oöfverlagda orden», återtog Sinius och räckte Juslenius
handen, »och vare det långt ifrån min afsikt att påstå något sådant om
min gamle vördade vän – men då lugn och krafter svika, glömmer man icke
sällan vännen för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.»
»Må ske då», svarade Juslenius, i det han fattade hans hand. – »I de
stora idéernas jordmån frodas människoanden» – återtog han efter den
tystnad, som följde på försoningen – »ju högre målet är, för hvilket vi
sträfva, dess mera kraft och fasthet gifver oss vår Herre på färden –
men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar – det är
generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några
svaga, fast fåfänga och ärelystna partiledare och med det arma folkets
blod och penningar. – Och I tänken icke på», fortfor han efter en ny
tystnad, »att Sverige är krossadt. Många sådana andar som du och jag
skola förtäras och uppgå i det eviga, innan den gamla kärnkraften på
nytt ingjutits i folket, innan det ännu vet med sig att det, som du nyss
sade, bor i de gamles Manhem; – men mån I akta er», fortsatte han efter
en stunds tystnad, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart
uttryck på den andres leende ansikte, »mån I akta er om I velen i
fåvitskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han tvingas
öfver förmågan!»
Vid den tystnad, som följde på dessa ord, hördes porten till nedre
förstugan uppläsas. Sinius, som synbarligen icke ville anträffas, där
han befann sig, skyndade sig nu att taga farväl, i det han förklarade
sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder senast sagt;
men hoppades snart åter få fortsätta diskussionen om samma angelägna
ärende.
När dörren tillslutits efter honom, stod biskopen en stund tankfull
lutad mot bordet, tills en blick på det slocknande ljuset väckte honom
upp ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus
i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på
golfvet, satte han sig vid skrifbordet – hvars höga uppsatser och
svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker och
pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet
–, då en sakta knackning på dörren kom honom att vända blicken åt detta
håll.
Den inträdande dröjde ödmjukt vid dörren; biskopen ansträngde därför
förgäfves sina ögon för att igenkänna den person, som så sent på aftonen
störde hans studier.
»Hvem är du, som besöker mig vid denna tid?» ropade han, i det han reste
sig. »Äst du en dödlig människa, så stig fram, äst du däremot en ande,
så säg mig, hvadan du irrar så bland människornas boningar?»
»Min vördade morbror får icke taga det så allvarligt», svarade en ung,
klangfull stämma ur skumrasket, »jag är helt simpelt en vanlig dödlig
och kom icke att tänka på att jag stod så här i skuggan.»
»Man tänker alltid så litet här i världen», sade biskopen, i det han tog
Svenske i famn, »men det gläder mig emellertid att en gång få se dig,
systerson, frisk och helbrägda. – Vacker och ståtlig, ser jag; du ser ut
som en hel karl», tillade han, i det han fortfor att betrakta honom. –
»Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; också är det
långt från Österbotten till Åbo, och trägna göromål medgifva icke långa
resor. Men hur mår min käre broder?» afbröt han sig, då Svenske icke
sade något. »Lefver väl och med all hälsa, vill jag hoppas?»
»Min välgörare har slutat», sade ynglingen kort och tyst, liksom för sig
själf.
»Icke mer i lifvet?»
»Det var fjorton dagar i går, se’n han dog.»
»Men han var ju i sin bästa ålder, kry och duktig: allt tycktes ju gifva
hopp om en lång och säll lefnad?»
»Ingen kunde ana att det skulle gå så fort.»
»Jaså – ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom, och vår Herres
vägar äro outrannsakliga; men sätt dig ned, barn, och berätta; jag vet
ju endast att du ärnade dig hit för att söka tjänst vid någon af de
många knekthoparna, ty detta var allt hvad Lars Skeppare sade mig, då
han sist var här från Åbo.»
»Vi ärnade skrifva, men som jag själf skulle fara hit, vardt det
ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bedröfvelse
att skrifva om. Den stora förmögenheten hade redan minskats betydligt
under kriget, som morbror vet, och af det som återstod gick största
delen förlorad, då de franska kaparne för tre år sedan togo bort den
stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Henrik för
hvarje dag alltmera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska
manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som
förbittrade hans sista dagar. – Så dog, som morbror vet, mamma; ... och
en dag – det var i slutet af förliden höst – hemkom han mer än vanligt
sorgsen från hamnen, där en mängd nyfikna samlats för att skåda ett
stort skepp, som dagen förut inlupit. »Stort fartyg», sade han, »men min
spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela
den aftonen. Dagen därpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå
ut för att jaga. »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mig med
ett obeskrifligt uttryck, »när jag är död, finner du intet efter mig,
utan du måste tänka på att själf slå dig fram i världen.» »Inte dör väl
morbror så snart», svarade jag. »Man kan icke veta, när det stora
bokslutet skall göras upp. – Du är ung och stark», återtog han, »rider
och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar; du bör
därför kunna, som din far gjorde, själf bana dig fram genom lifvet. Men
jag har tänkt att det därvid borde vara en stor lättnad, om det funnes
någon god vän, som kunde föra dig på rätta stråten. Om jag därför en dag
icke mer skulle finnas i detta lifvet, skall du begifva dig till min
bror biskopen, så skaffar han dig nog fram de första stegen.»
Tårarna, som den unge mannen hittills lyckats återhålla, letade sig nu
ner för hans solbrända kinder under den långa tystnad som följde på hans
berättelse.
Slutligen reste sig biskopen och frågade, i det han vänligt lade sin
hand på hans axel, »har du aldrig hört någonting om din far?»
»Nej, aldrig. Som morbror vet, vardt han tagen till fånga, när han
försvarade mor och oss syskon mot ryssen. Värjan här», tillade han med
en stolt blick åt sidan, »är det enda minne jag fått i arf efter honom.»
»Mången har fått ringare.»
»Så tänker också jag och jag ville icke för allt på jorden utbyta den
mot de strumpstickor, som jag sett de unga junkrarne gå och sprätta med
här i staden. »Lär honom sköta sin värja väl, Lars, det kommer nog flere
sådana dagar än», hade min far sagt, då ryssarne gjorde sista
stormningen. Strax därpå ramlade taket på byggningen. I en brunn
undgingo min mor och jag deras efterspaningar, men pappa och min två år
äldre syster blefvo borta. När min mor sedan kom till fullt medvetande,
såg hon öfver de rykande askhögarna endast några hvita segel långt ut på
fjärden. Om min far dödats under striden eller bortförts på någon af
dessa båtar till de ryska vildmarkerna, därom fingo vi aldrig någon
kunskap. Mången afton satt min stackars mor, sorgsen och tankfull, och
skådade ut öfver det vida, stormande hafvet utanför den lilla torfklädda
stugan där ute på skäret – dit vi, som morbror vet, måste taga vår
tillflykt, tills morbror Henrik slutligen en dag tog oss till sig –
liksom hade hon väntat att pappa skulle komma tillbaka.»
»Jag har hört detta – nå, har sedan dess ingenting försports om honom?»
»Ingenting.»
»Sorgliga nyheter således allt igenom som du för med dig, barn. De
uppväcka inga glada tankar; men svara mig nu på en annan sak, lämnade
min broder alldeles intet efter sig?»
»Kronan häftar visserligen i skuld för 50,000 koppardaler och här äro
förskrifningar därpå», sade han och lade en bunt handlingar på bordet,
»men som morbror ser, hafva sedlarna en hög nummer, och den dag de komma
att utfalla torde därför icke vara nära.»
»Visserligen; men man har ändock något godt att vänta och jag skall nog
se till, hvad man i den saken kan uträtta. Från min sida behöfver du i
detta fall inte frukta; mina behof äro redan förut väl fyllda, och, om
Gud vill, ända till döddagar. Med dig är det emellertid en annan sak: du
behöfver framför allt penningar; – det är en svår tid vi lefva uti och
utan penningar kommer man ingen väg. Men det är sent», afbröt han sig,
»och du är trött, kan jag tänka, efter din långa resa. Vi kunna därför
fortsätta vår öfverläggning om din utsikt för framtiden i morgon
bittida. Hvar var det som du hade din bostad?»
»Spanska Vinfatet vid Västerlånggatan.»
»Hos mäster Rinck? En skön lufver; men det kan då göra dig detsamma;
skadar likväl icke att hafva ögonen på honom.»
Det dröjde ännu en god stund, innan Svenske denna kväll fick öfverlämna
sig åt hvilan. Lars hade nämligen, tvärt emot sina ofta uttalade
grundsatser, tagit sig för att anställa en jämförelse mellan stopölet
nere på källaren och det öl han fått under sina fälttåg i Tyskland,
hvarigenom han helt och hållet kommit att glömma bort att sätta i
ordning sin herres helgdagskläder och skaffa bättre kvarter åt hästarna,
hvilket framför allt annat ålagts honom, på det att de i felfritt
tillstånd skulle kunna återställas till ägarne, hvilka dagen därpå
skulle hämta dem. En allvarlig tillrättavisning var därför på sin plats.
Men i stället för att enligt sin vana vid sådana tillfällen trumpen och
ordkarg lyssna på hvad som sades för att efteråt komma med någon lika
kort som mustig reflexion, var han nu själfva pratsamheten och företog
sig bland annat att uppräkna alla de ölsorter, som han gjort bekantskap
med under gamle kungens fälttåg, och som vackra flickor, med röda
körsbärsläppar och breda fötter, skänkt i åt honom, då han på sin
löddriga häst hållit stilla utanför deras härbergen. Slutligen var han
så inne i sin jämförelse mellan Braunschweigisk mumma och Güstrauer
Kniesenack, Ratzeburger Rummeldeus, Berliner Kuffenbier och
Mecklenburgisk Pipenstal und Klume, att han icke alls visste hvar han
befann sig.
Svenske, hvilken, då han gått upp för trappan, som hastigast kastat en
blick in i källarsalen, antog att Lars haft till sällskap några gamla
kamrater från Lifregementet, hvilka suttit där, och fann häri den bästa
ursäkten. Ovan som han var att uppträda som husbonde, förklarade han
också, sedan han lyckats få slut på de långa beskrifningarna, att nästa
gång Lars ville ställa till dylika jämförelser, borde han först säga
till åt sin herre därom och framför allt icke glömma hästarna.
Det var första gången Svenske sof i en stor stad. Den massa nya intryck,
han under aftonens lopp erfarit, höll hans själskraft fortfarande i en
orolig spänning. Slutligen, sedan han väl för tredje gången genomgått
sitt samtal med morbrodern och funnit att den bästa hjälp, han kunde
hoppas af honom, vore om han kunde skaffa honom in vid något regemente,
kom han genom någon egendomlig tankeförbindelse att tänka på uppträdet
på Norrmalmstorg och de damer som han där sett. Förgäfves ansträngde han
likväl sin inbillningskraft för att återupplifva för sig deras
anletsdrag. Slutligen antogo bilderna alla möjliga former, och i ett
kaos af figurer fick han slutligen tillträde till drömmens vidsträckta
fält. Här tyckte han sig vara med om och åse hur Lars fick duktigt stryk
af en uppretad folkhop, huru hästarna framför den stora phaëtonen,
skrämda af morbrodern, skenade af mot Norrström med en ung, vacker
flicka, som han förgäfves ansträngde sina krafter för att rädda, och
allt detta utan att han kunde få sina egna ben från stället.


III.

Det var full dager, då Svenske vaknade. Lars, som för länge sedan
rengjort hans stora ryttarstöflar och nyfärgat det gula gehänget, stod
så rak och styf, som en fyra tum hög skinnhalsduk någonsin kan göra en
ryttare, då biskopen steg uppför trappan och frågade efter Svenske.
Denne, som genast kände igen sin morbror på rösten, skyndade sig att
öppna dörren och bad honom vara hjärtligt välkommen.
»Minns du», sade biskopen, sedan han tagit plats, »gamla tant Beata?»
»Beata Lavonia, hvem skulle icke minnas henne?» svarade Svenske
hjärtligt, »hvem skulle icke minnas gamla tant Beata; lefver hon ännu?»
»Hon lefver, fast mycket gammal. Hon har ofta talat om dig. Tills för
ett par år sedan bodde hon i general Buddenbrocks familj, men bor nu för
sig själf i ett par rum vid Tyska plan.»
»Då vill jag söka upp henne», inföll Svenske ifrigt. »Morbror Henrik
talade mycket om henne under sina sista dagar och bad mig hälsa henne,
om hon fanns kvar i lifvet. Hon var numro ett af alla kvinnor, sade han
ofta, då något var i olag i huset; ingen kunde laga till en sådan
köttsoppa med klimpar som hon eller lägga för en kapun så, att det
klufna af stjärten icke kom att förfaras.»
»Vi kunna i afton söka upp henne. Jag äter middag på Gyllene freden vid
Järntorget. På slaget ett kan du söka upp mig där, få vi närmare talas
vid om saken. Vänta på Lafonts kaffehus midt emot; där kan du se när jag
går förbi och höra hvad nytt som står i avisorna.» –
I norra hörnet af Järntorget, där i våra dagar ett af bankhusen är
beläget, låg vid tiden för vår berättelse ett litet tvåvåningshus. Den
under en föregående tid mycket brukliga askgrå färg, hvarmed det var
öfvermåladt, och hvilken redan i och för sig hade något dystert med sig,
tog sig ännu tråkigare ut, när, såsom här var fallet, de omgifvande
byggnaderna voro hållna i en gladare, med den modärna smaken mera
öfverensstämmande färgton. De smala fönstren med sina små, till största
delen spruckna, grönsprängda rutor sutto så tätt inpå hvarandra, att
deras karmar nästan stötte tillsamman. Den framåtlutande frontespisen
slutligen med sin delvis affallna rappning tycktes hota att i hvarje
ögonblick störta ned.
Men bottenvåningen hade på sista tiden undergått en grundlig reparation,
och de mest granntyckte nödgades medgifva, att mäster Lafont i den vägen
gjort hvad man billigtvis kunde begära för att tillfredsställa sina
kunder.
I nedre våningen af huset var nämligen hans mycket besökta kaffehus,
hvilket – åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet
vidkom – icke stod efter det i den förnäma världen kanske ännu mer
omtalade och lofprisade Guillemot’s i Storkyrkobrinken.
Om man från den mörka och fuktiga förstugan, som ledde tvärs igenom
huset till den af åtskilliga afskrädeshögar och tomma vinfat fyllda
gården, trädde in genom dörren till höger, gaf också inredningen till
känna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen. Längst fram
i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt
porslin fullsatta omålade disken, bakom hvilken tronade en rödkindad
Hebe i redgarnströja och bindmössa, färdig att iskänka lifgifvande
nektar. Om någon detta oaktadt icke skulle haft nog lokalsinne för att
finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit
att fästa uppmärksamheten på den vackert färgade skylten, hvilken med
sina förgyllda drufklasar gnisslade öfver dörren, skulle det icke dröja
länge, innan nykomlingen af den alltid uppmärksamme och bugande värdens
flytande tunga fått visshet om att han befann sig på mäster Lafonts nya,
betydligt utvidgade kaffehus, där allt serverades à la mode de Paris och
där unga män af condition hälst hade sina rendez-vous, samt att Lafonts
kaffehus visst icke stod efter för det af några få unga, oerfarna narrar
omtalade Guillemot’s, hvilket i själfva verket endast hade att tacka en