Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 09

Total number of words is 4487
Total number of unique words is 1805
27.7 of words are in the 2000 most common words
36.7 of words are in the 5000 most common words
40.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
konungen, drogo sig in i festsalen, där dansen nu tog sin början, »att
den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig bête. –
Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kysste
hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!’»
Kungen hade ändtligen återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin
uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till
för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, för
att, som han sade, se efter om något vackert villebråd råkat i drefvet.
Och det var därför som han med en viss orolig nyfikenhet kastade sina
blickar öfver de bugande grupperna, för att se efter om icke bakom de
främre leden dolde sig någon blyg, ungdomlig skönhet, eller kvardröjde
orörligt på samma ställe, för att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag,
då de reste sig upp. Följde man hans matta, glåmiga ögon, såg man huru
de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den
välformade fotvristen, som den sköna ägarinnan så behagfullt förstod att
blotta utanför den broderade styfkjortelskanten, under det att hon
gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet.
I ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning var det som han
händelsevis kom att titta åt sidan och upptäckte friherrinnan
Buddenbrock, för hvilken baronen som bäst gjorde sin hyllning.
Ingenderas åsyn kunde vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis
och oböjlig mor till den unga dam, för hvilken han på sista tiden fått
ett så pressant tycke, och den andre sades vara hennes gynnade friare.
I och för sig betydde väl detta ej så mycket, men därtill kom att
friherrinnan djupt förolämpat honom i ett samtal rörande detta ämne. Och
om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl
minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom.
En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade
hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade sakta, men dock
tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående:
»Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar
sig som fédrottning till vår nästa assemblé.»
»Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin
gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling»,
svarade Düben i samma ton. –
Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen
synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd
som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt
på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en
drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin
undersåtliga reverens.
»Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen
på Carlberg», började kungen i det han med ett vänligt småleende
besvarade hennes hälsning. – »Af ert utseende kan man förstå att det
gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar
understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man
lider!»
Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete,
i det hon svarade:
»Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lifgifvande källa, vid hvars
blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt.»
»Mein lieber Gott! jag en källa?»
Kungen skrattade så att han blef alldeles röd i ansigtet.
»Men apropos! Har Ni säker vakt kring djurgården så att inte villebrådet
skjutes bort af krypskyttar?»
»Ers Majestät talar i gåtor» – sade friherrinnan med en viss skärpa i
rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga om jag icke fattar dess helt
säkert djupa mening.»
»Beim Gott! Den som ursäktar sig han anklagar sig ... men, potz Donner,
jag lofvar er tystlåtenhet. Ni skall få höra att jag vet allt!»
»Det har gladt oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff, »att se
oss omgifna af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser. Ert
val, Meijersdorff, kan därför icke annat än vinna vårt välbehag. – Men
Potz Donner hade vi inte trott att det var för vår sköna guddotter,
lilla fröken Ulrika, som man lade sina nät, men Meijersdorff har fått en
ful vana på senare tiden, han siktar på ett och skjuter på ett annat ...
Vi vilja emellertid förlåta för denna gång och uppdrar nu åt er vår
sekreta beskickning till general Buddenbrock i Helsingfors. – Ni, min
friherrinna,» tillade han i allvarlig ton »bör ej glömma, att om än
Fredrik söker vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen,
likväl icke mindre barnets oskuld.» –
»Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt
kön», svarade friherrinnan, ur stånd att längre råda öfver sina känslor.
»Potz Donner, min fru» utbrast kungen, som just hade vändt sig om för
att gå, »denken Sie dann nach med hvem Ni talar?»
»Må det aldrig kunna sägas», svarade friherrinnan lugnare, i det hon
fäste en stolt blick på honom, »att en von Hagedorn glömt hvem som
sitter på våra stora kungars tron.»
»Jag finner att man icke häller är rädd för krig inom landet», svarade
kungen »men vi skola minnas det vid fredsslutet.»
Med dessa ord fattade han Düben under armen och aflägsnade sig hastigt,
utan att bevärdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin
vanliga hälsning.
Den förstnämnda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom.
Därefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon
mottog hans arm: »Förhänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten!»
I den stora festsalen hade dansen länge sedan tagit sin början. Det var
ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af
strålande skönheter. Den ena lysande toiletten öfverglänste den andra i
dyrbarhet och prakt. Framför allt var det den långa roben, som vid denna
tid utgjorde måttstocken på ägarinnans smak och konstsinne. Nedhängande
i fylliga veck öfver den vida styfkjorteln, smög sig det tunna,
skiftande tyget i den samma förföriskt upp kring den hvalfiskspända
korsetten, för att slutligen fångas midt för hjärtat i en bukett af
konstgjorda blommor.
Nu börjar den andra turen i anglaisen. Sprittande af lif och glädje
följa de klara flöjttonerna hvarandra i ständigt staccato, förstärkta i
omkvädet af en kraftig treklang från valthornen. Damer och kavaljerer
ordna sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med
högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på
värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans
diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det
bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med
juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade
handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier
kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att
höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjortelns
vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna.
Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då
de byta plats i chaînet. De nätta marongerna, hvilka likt en krans af
kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla
regnbågens färger, hufvudets rörelser.
Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den
storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande
silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så
underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda
en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på
en gång passera nöjets tempel.
Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och
ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af
beundran.
»En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod
bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i
öknen i detta dammoln.»
»En ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade
snusdosa. – »Men nys nu ej för högt – vår vackra granne kunde tro att
kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Men se, där kommer fröken
Liewen från de inre rummen – gif akt på med hvilken förtjusande
doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. – Och en sådan
coiffure!»
»Allas vår Laforme passar icke på sin hönsomelette – men den är nog
redan något vidbränd ...
Nej, där är han ju! Så viktig han ser ut – helt visst någon ny
möss-intrig.»
»Hvem är vår vackra frökens celadon i dag?» återtog Bonde efter en
stund, då Ulrika, förd af Svenske, passerade dem förbi. »Se med hvilken
viktig min Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre slår icke
Chamade vid första anfallet. – Ah, min junker, vore det någon annan än
vår godmodige vän, hade ni säkert att vänta er ett godt värjstyng innan
morgonen.»
»Det synes vara en allvarligare courtoisie i fråga. – Mannen är en djärf
best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret.»
»En haltande liknelse – Meijersdorff varg, eh bien! – men flickan ett
får? – Se med hvilken grace hon för sitt vackra hufvud. – Men à propos
vargar, tror mon ami att vår store politiker där borta skall äga mod att
genomdrifva kriget?»
»Kanslipresidenten?»
»Ja visst.»
»Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga – men låtom oss lämna
plats för de unga tu och i stället utforska hvad kanslipresidenten kan
hafva att säga Lagercrantz. Det vore, ma foi, intressant att veta, hur
fåfängan och ärelystnaden bära sig åt när de hämta stöd af
hänsynslösheten och ränksmideriet.»
På sista tiden hade lyckans gudinna visat Svenske i rikt mått sin gunst.
I duellen med Meijersdorff hade han sålunda endast fått sin arm helt
lindrigt sårad. Efter några få dagars förlopp var såret alldeles läkt,
tack vare den salva som Lars tillredt af venetiansk tereak, torr
bockblod, svafvel, stötta kräftsjärtar och svintänder, en salva som för
öfrigt, enligt Lars’ bestämda försäkran, var af den egendomliga art, att
den ägde förmåga att ersätta blodets kraft i människokroppen.
Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade Svenske vunnit ett
visst anseende bland de unge adelsmännen. Och då han, tack vare
biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej
längre helt och hållet undvika deras nöjen. Han hade till och med hos
mäster Langlois inhämtat de oundgängligaste maneren för en man af värld.
Att denne hufvudstadens förnämste smakdomare icke fåfängt förspillt sin
möda, såg man tydligt redan denna afton. Till och med fröken Liewen lät
sig föras af den finske ynglingen i kontradansen, hvarunder hon sagt
honom i förtroende att hon beundrade hans vackra, artiga åtbörder och
väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett något hemlighetsfull ut, då
han, djärf af hennes förtroende, berättat för henne, huru han, utan att
ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten
och på samma gång befallts till den kungliga assembléen. Och han hade
icke begripit det allra minsta, då hon förklarat att hon »nästan var på
väg att dö af skratt», då han uttalat sin förmodan att det icke gärna
kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den.
Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt
säkert gjort sig skyldig till – och en sådan måste denna gissning hafva
varit – då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med
henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att
döma af den unga damens kärleksfulla blickar.
»Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett
halka öfver solfjäderskanten, »att edra landtliga fester i Åbo voro
angenäma.»
»Ja, på sätt och vis, kusin.»
»Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmjölksost och
hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste
tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt.
»Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra
gammalmodiga vanor i Finland. – Jag sade ju endast att man var mera
otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.»
»Bättre och bättre! ... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att
söka sig stort umgänge! ... Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då
Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt
nu? – Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?»
»Det där var ju endast en bagatell! Om icke min tjänstgöring hindrade,
skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa
att jag är fullkomligt återställd. – När skola vi företaga den där
utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han
skrattande.
»Ah! Ciel! ... skulle kusin Liewen säga! Nu kan man verkligen höra att
kusin dragit nytta af edukationen. – Men hvarför skall alltid tjänsten
hindra?» tillade hon i naiv ton. – »Alltid talar kusin om krig, kosacker
och tjänstgöring, liksom monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar.
– I sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.»
– »Nå, hur var det nu min herre», afbröt hon sig, då Laforme i detsamma
närmade sig »står den ottomaniska porten ännu öppen för oss, eller har
den elaka ryssen stängt den?»
Laforme besvarade icke frågan, utan anhöll, under det han gjorde en den
sirligaste bugning, att få föra balens drottning till hennes fru mor,
hvilken väntade i galleriet.
»Ja-ja», suckade Ulrika, i det hon släppte Svenskes arm, »ni hör ordern,
kusin, och vi fruntimmer måste också lyda signalerna. – Således, min
herre, vår lösen vare: Liljeholmen ... Men låt se kusin» tillade hon i
det hon med ett oefterhärmligt uttryck af värdighet och förnämhet
fattade Laformes hand »att ni då icke mera tänker på de små rara
kusinerna med sötmjölksost och hallonsylt.»
Svenske hann ej besluta hur han skulle svara, då en butter röst väckte
honom ur hans tankar.
När han vände sig om befann han sig ansikte mot ansikte med general
Stenflycht.
»Tunnor attan, unge man», utbrast denne, i det han ställde sig bredbent
framför honom, »de där styfkjortlarna synas mig enkom gjorda att hålla
oss karlar på afstånd, ha, ha, ha! Och ändå sträfva dessa trollsländor
att på allt sätt draga oss, fattiga syndare, till sig. – Det är naturens
ständiga lek: draga till sig och stöta bort.»
Svenske ursäktade sin tankspriddhet så godt han kunde. Han var första
gången på hofvet och hade så mycket att beundra, lysande dräkter och
sköna damer.
»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», afbröt honom generalen vresigt,
»såg jag icke i går på Norrbro en prästdotter som gick och spatserade
i en vid sidenrob à queue trainante, som det lär heta på
rustkammarspråket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne. – Och
då jag kom hit i afton, gick där icke en sådan där lång utstyrd räkel
mot mig, som jag tog för själfva landtmarskalken. – Nå, hvem tror mans
min unge vän att det var? – Jo – en assessor. – En skrifsudd och
lagvrängare i entoilage-manchetter och med två betjänter i husarlivré
med silfver på mössorna bakefter sig. – Skulle just gått an i salig
kungens tid! – Men, tunnor attan, det är andra tider vi lefva i nu under
detta skrifvarväldet!»
Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men då ett
tillfälle att undkomma icke infann sig, nödgades han åhöra en utförlig
redogörelse öfver generalens uppfattning om partierna i landet, huru han
brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk
såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med järnladdstockar
i stället för sådana af trä o. s. v.
Och när Svenske sent omsider befriades från sin plågoande, hade
friherrinnan och Ulrika redan lämnat festen.


X.

»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han
gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om.
Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var
likväl förtjusande.»
Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in
genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej
ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes
uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli
för mig annat än en vacker bild ...»
Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan
ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande
dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.
Då Svenske vaknade omtalade nämligen Lars att hans herre fört »ett
rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett
fruntimmers-namn, hvilket efter den nya drömboken icke gärna kunde föra
något godt med sig.
Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare
grund för sitt siareskap – allt nog, det onda, som skulle komma, lät
icke länge vänta på sig.
Biskopen hade icke varit riktigt nöjd med Svenskes uppförande från den
dag, då han erfor hans intresse för fröken Buddenbrock, hvilken dam
enligt biskopens åsikt bort vara för Svenske liksom den förbjudna
frukten för det första människoparet, alldenstund hon tillhörde det
motsatta partiet. Det hade uppstått allt häftigare strider mellan den
nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen,
hvilka strider slutat med att Svenske nästan helt och hållet upphört att
besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme,
Meijersdorff och andra unga män af hattarna, hvilka med allt gevalt
sökte locka honom öfver till partiet. Under vanliga förhållanden hade
detta icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de
krigiska, handlingskraftiga männens sida och icke åt de fredsälskande
mössornas; men frändskapsbanden voro starka denna tid och han hade
därför icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare.
Med de nya vännerna lefde han ett allt annat än dystert lif. Han hade
nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, där Dalin var själen.
Icke sällan gick man från middagen hos den ene ordensbrodern till
soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af
rival till Meijersdorff, hvars heta blod ännu lättare än förut kunde
bringas i jäsning. Några vidare förvecklingar dem emellan uppkommo dock
icke, då baronen, som i själfva verket endast ville profva sin styrka på
oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes
kallblodighet och skjutskicklighet. Tack vare friherrinnan Buddenbrocks
försäkringar betraktade han honom icke häller såsom sin rival, trots den
påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika.
Nästan sig själf ovetande hade sålunda Svenske på samma gång trädt under
krigspartiets fanor, som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans
förrädiska skimmernät. Han var icke häller fri från en viss portion
själfkärlek och öfvermod, då han, tack vare sina framgångar, börjat
uppskatta sitt eget värde. Den omsorg hvarmed han blåste bort dammet
från sina spetsmanschetter och utslätade dessa i yppighetsförordningen
så strängt förbjudna »Agremens poins d’Espagne», tydde på att steget
till den cirklade hofmannens krets och vanor icke längre var så svårt
att uttaga för honom som några månader tidigare.
Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom,
under det att de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Enligt den
instruktion som den förre fått af fröken Liewen, sökte han på allt sätt
underblåsa Svenskes vaknande böjelse för Ulrika; och han gjorde sig icke
häller samvete af att öfverskrida densamma. Svenske fick icke allenast
veta att det var Ulrika, som önskat hans närvaro på den kungliga
assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan
henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början
varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än
partipengarna att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar
att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska
pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i
Holland. Det var troligen detta arf, hvilket ryktet förstorat till
millioner, som baronen fikade efter, – så vidt hans kurtis icke, såsom
andra påstodo, snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung
Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika
exorbitant förtjust i honom, som flickan själf – hvilken kallar honom en
mauvais plaisant – är trött på hans sällskap – som hon också visat med
en och annan korg.» –
De hade nu hunnit till Wredeska huset, där franske ministern, S:t
Séverin, hade sin bostad och dit de ärnade sig. Ministern skulle
nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de
svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande
fredsbrott förmått att utbyta trefliga landtgods mot hufvudstadens heta
och osunda stengator.
Den ena vagnen efter den andra med betjänter i lysande livréer hade
redan stannat vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna
voro därför samlade i försalarna, då Svenske och Laforme inträdde. Om
några minuter skulle hofmästaren med högviktig min förkunna att borden
voro serverade.
Men – underligt att omtala – den stora råbocken, festmåltidens pièce de
résistance, var ännu icke färdigstekt, hvilket oangenäma faktum
förskaffade köksmästaren ett förfärligt hufvudbry. Mäster Lemartins röda
anlete tycktes utsvetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den
klara sprakande spisellågan nere i köket. Och för hans lifliga åtbörder
och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tårtbagare,
stekvändare och diskerskor som om de varit från vettet.
Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede, därför att de icke
passat på de i fem rader hängande stekarna: – ett stort vildsvinslår och
en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor,
änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt
alla konstens regler afpassad stekning.
Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå
himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till
slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta
steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen
vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af
pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda
käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på
skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som,
hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade
rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en
hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett
helt lif för en stackars stekvändare.
»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte
eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig
sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog
att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda
rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att
det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och
temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig
sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne,
som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga
krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur
lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma
de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar –
men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl
aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – –
Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på
vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde
verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»
»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej
förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka
vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade
svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen;
alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött;
nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack
ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! –
Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och
dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta,
voro hans herres favoriträtter.»
»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen
bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för
oss många gånger förut ...»
»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en
sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader,
för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne,
Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»
»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne
med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar
därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»
»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur
Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade
mot en af kökspojkarne.
»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera
ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall
...»
Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af
svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt
fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af
grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till
diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens
ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla
bänkar och bord.
Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren,
som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte
troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det
han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett
bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt
säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i
samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från
förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska
steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett
trollslag.
»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i
tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller
om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare
slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller
annorstädes ...»
Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför
hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins
tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde
sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke
hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde
det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu
nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en
föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om
hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på
sina sysslor.
»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren
skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. –
»Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han
och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.
Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles
försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af
diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom
skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 10
  • Parts
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 01
    Total number of words is 4437
    Total number of unique words is 1772
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 02
    Total number of words is 4698
    Total number of unique words is 1718
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 03
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1746
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 04
    Total number of words is 4574
    Total number of unique words is 1688
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 05
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1689
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1749
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 07
    Total number of words is 4597
    Total number of unique words is 1739
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 08
    Total number of words is 4446
    Total number of unique words is 1779
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 09
    Total number of words is 4487
    Total number of unique words is 1805
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 10
    Total number of words is 4358
    Total number of unique words is 1757
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 11
    Total number of words is 4505
    Total number of unique words is 1750
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 12
    Total number of words is 4672
    Total number of unique words is 1691
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 13
    Total number of words is 4614
    Total number of unique words is 1653
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 14
    Total number of words is 4577
    Total number of unique words is 1716
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 15
    Total number of words is 4714
    Total number of unique words is 1766
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 16
    Total number of words is 4522
    Total number of unique words is 1706
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 17
    Total number of words is 4549
    Total number of unique words is 1674
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 18
    Total number of words is 4500
    Total number of unique words is 1737
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 19
    Total number of words is 4500
    Total number of unique words is 1719
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 20
    Total number of words is 4539
    Total number of unique words is 1671
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 21
    Total number of words is 4571
    Total number of unique words is 1745
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 22
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1578
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 23
    Total number of words is 4602
    Total number of unique words is 1580
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 24
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1581
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 25
    Total number of words is 4442
    Total number of unique words is 1697
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 26
    Total number of words is 1136
    Total number of unique words is 563
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.