Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 12

Lars hade till förstone inte svarat, då han ansett att talet ej rört
honom.
»God afton Herr kung», hade pojken återtagit, i det han sett riktigt
illmarig ut och gjort den allra ödmjukaste bugning.
»Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä», hade Lars nu svarat med
godmodigt grin, i det han tagit honom i noggrannare ögonsikte.
»Alla som voro med gamle kungen, äro kungar i mina ögon», hade pojken
fortfarit.
»Ja, du! Hugget som stucket!» svarade Lars, som börjat känna sig allt
mera böjd för samtal.
»Ska’ junkern hjälpa soldaterna, då de gå ut i kriget?»
Lars hade svarat på frågan med en stum nick.
»Och er unge herre också? Något till ståtlig karl ... Nådig junkern är
hemma hos sig, kan tro?»
Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken,
hvarur han sökte ut ett af de minsta mynten, och slutligen stannat i
valet mellan tvenne olika slitna runstycken, hade plötsligt lystrat till
vid denna fråga. Därpå hade han slängt slanten nedför trappan, i det han
ropat, »där har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk.»
»Det ingen vill ha’, vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt,
utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför
alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre
som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt
grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in
bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och
pigor.»
»Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren, bröt halsen af
sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida
dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.»
Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp.
»Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina
plirande ögon på Lars.
»Din utbasade tjufpojke! Jag skall lära dig att narras med mig och få
mig att säga mer än jag vill.»
Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne
hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just
springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde.
»Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan
Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande
att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som
en annan viss hög person i Carlbergsparken, som först lockar en till sig
med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än
mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun –
eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med
hundarna, som hon först lockar med sockerbröd innanför järngallret, för
att sedan hugga hufvudet af dem.» –
»Tyst, din lille skräflare», sade Svenske, nyfiken att få höra hvad
pojken hade att förtro honom, »jag ger dig mitt hedersord på att intet
ondt skall hända dig.»
Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu
Svenske uppför trappan och in i hans rum, där det icke varade länge,
innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet.
Genom förräderikommissionen hade hattpartiet, så berättade pojken, fått
reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske
ministern hos ålderman Smedman, som därför följande afton skulle
arresteras i samma ögonblick han stode i begrepp att mottaga de engelska
subsidierna. Pojken visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna
öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka,
hade tjänat biskopen med dylika rapporter samt nu senast från franske
ministerns kök skaffat honom flere underrättelser, för hvilka han fått
mycket beröm.
Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om denne
besynnerlige rapportör och sporde därför endast hur hans morbror fått
fatt på honom. Men pojken svarade öppet och utan tvekan att det skett,
då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka, anklagad
för rätta därför att råttorna spökade i linväfvarens bakport.
»Det var vid den tiden», sade han, »som så många andra af hennes tro
foro bort med det stora fartyget, för att undgå prästernas förföljelser.
– Min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i
smedjegårdshäktet, där, som hans nåd vet, man hänger dem nakna med
armarna mot kalla muren, så att endast en tå i sänder kan röra vid det
vattenfyllda golfvet, eller vaggar dem i pinnvaggan.»
»Var det där som min morbror fick fatt i dig?»
»Ja, hans nåd; – och sedan skaffade mig en vacker fröken, hvars vagn
åkte öfver mitt vänstra ben, en plats som stekpojke hos franske
ministern. Det var hon som skickade mig hit.»
Denna sista upplysning stadgade Svenskes uppfattning om sagesmannens
pålitlighet och han affärdades därför med mycken vänlighet och en vacker
penninggåfva.
»Glöm ej i morgon afton», sade pojken med ett belåtet grin, i det han
sprang nedför trappan.
»Eller rättare i afton», sade Svenske för sig själf, i det han stängde
dörren efter honom; »det är ju redan långt öfver midnatt.»


XII.

»Nå, Bisot, hur var det? – Hvem skulle leda konferensen på
Packartorget?» – frågade St. Severin, i det han lockade till sig en
liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten
prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden
eller någon annan misstänkt person?»
»Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han
sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen –
räfven med det rakade fårhufvudet.»
»Ah! – Jag vet, biskopen?»
»Alldeles, ers excellens, och han är så god som alla de andre
tillsamman.»
»Vi måste försäkra oss om honom – vore det än med våld», återtog
ministern allvarsammare. »Så viktig föreföll mig likväl icke hela saken
för åtta dagar sedan.»
»Ja, icke sant, ers excellens, det blir ett duktigt kap – faller han, så
ramla alla nattmössorna i en hög och blifva lena och mjuka, som om de
aldrig skulle haft någon stärkelse i kroppen ...»
»Våra andra företag måste uppskjutas», afbröt St. Severin, som under
samtalets gång blifvit alltmera intresserad. »Äro våra unga vänner
underrättade om patrulleringen?»
»Ja, ers excellens.»
»En del till häst och en del till fots?»
»Ja.» –
»Ännu en sak, vi måste vara i ordning att sända ner åt provinserna säkra
och pålitliga herredagsmän, för att få hit upp deputationer, som kunna
pocka på kriget. – Hur går det med fritafflarna?»
»Utmärkt, ers excellens; – fem bord à hundra plåtar i veckan äro redan
arrangerade. Detta gör femhundra plåtar i veckan; en lika summa delas ut
åt sådana obemedlade vänner af det höga ridderskapet, hvilka af
politiska skäl icke ansett sig kunna deltaga i dessa måltider. – Med de
två bord, som landtmarskalken och general Stenflycht hålla, och till
hvilka jag lämnat medlen, gör det hela tolfhundra plåtar i veckan ...»
»Hur länge förslå våra pengar?»
»Mycket länge, ers excellens. Med femtusen plåtar skall tout le monde i
denna tiggarhålan kunna hållas i godt humör ända till voteringen.»
»Här äro ytterligare tvåtusen», sade St. Severin, i det han lämnade
Bisot några dukatrullar. – »Står det något nytt i Gazette d’Altona?»
»Danskarne hafva lagt beslag på de sista numren, men i posten stod i går
att en präst, en jägmästare och en fabrikör värfvade röster åt prinsen
af Birkenfeld. –»
»Ah! – I sanning en mycket farlig trio för våra motståndare», sade St.
Severin småleende, i det han klappade sin lilla favorit på hufvudet.
»Men à propos sådant där illustert folk, glöm icke att enhvar af
allmogen endast bör få tjugufem dukater på hand och de öfrige först när
voteringen utfallit efter vår önskan. Det som då blir öfver får Bisot
behålla, det bör ändå göra några hundra dukater, och summan fyrdubblas
om den gamle prelaten fastnar i nätet.»
Sedan Bisot fått några ytterligare förhållningsorder aflägsnade han sig,
sedan han med en ödmjuk och sirlig bugning kysst hans allra kristligaste
majestäts ambassadör på hans broderade rockskört. Först nere i trappan
stoppade han på sig dukatpåsarna.
Att ödmjukhet och kryperi icke voro hans enda utmärkande egenskaper
framgick emellertid snart af hans uppförande mot lakejerna, som voro
samlade där nere, och hvilka med nyfikna miner betraktade honom. Om det
varit fråga om någon ny silfverstöld i kungshuset, hade nämligen icke
själfve silfverknekten tagit på sig en så högdragen och hemlighetsfull
min mot silfvertvätterskorna, som Bisot nu gjorde, då han med förnäm
tystnad mötte deras närgångna frågor.
»Själfve kung Fredrik», sade hofmästaren, då han med illa dold vrede såg
efter honom, »var icke morskare, då han under min tid vid hofvet ställde
hela hofstaten till ansvar för den skämda maten och den dåliga
konfekten, som serverades på det kungliga bordet.»
»Mille tonnerre, hvilken konfekt», inföll monsieur Lemartin, »seg som
senor – men så åtgick det icke för vår kunglige tårtbagare mer än sex
lod om dagen för höga öfverhetens bord. – Hade han ej varit ålderman och
haft fri eldbrand från den kungliga vedgården, hade han långt före detta
suttit på gäldstugan.»
»Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på
honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon skulle gömma
kungens silfvertallrik under korsetten.»
»När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af
lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en
gammal repkjortel i förstugan.»
»Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade
hofmästaren, i det han gjorde tecken åt de andre att följa sig.
»Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» –
Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att
man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste
motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. De hade
emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om
förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet
sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg
färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför
Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg,
han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt.
Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare
syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller
fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade
hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade
rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det
mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med
väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga
portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig
brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre
kännetecken.
Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för
högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten,
flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära.
Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss
införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen,
på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius,
guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan
var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? –
Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu
mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka,
som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen
sken. För öfrigt var hvarje välburgen person af societeten skyldig att
låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro
därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen
denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga
öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka
denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den
felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med
samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna
platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med
honom och statstjänarne uppmärksamma, få plikta med fyra par spö och en
timmes ridt på trähästen, eller, om han var af adel eller herreklassen,
med 40 mark. Nyttjade någon mångfärgade, fasonerade eller utländska
sidenband, pliktade han 100 daler; om han bar kläder af annan snitt än
den som lagen föreskref eller om han, äfven om detta icke var fallet,
hade glömt att låta stämpla dem, var lag samma. Han fick icke nyttja
flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillät. Om någon
åt en karamell af utländsk tillverkning eller satte på sin sons rock för
stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kunde han
anklagas för kämnärsrätten. Om han eller hon tillhörde tjänstefolket och
nyttjade sidentyg som icke var aflagdt efter husbondefolket, kunde
plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva
årslönen, utom själfva kläderna, hvilka i alla händelser voro förbrutna.
För att vara öfverheten riktigt i lag, borde han låta bära sig i
portschäs, om han än älskade åkdon aldrig så mycket, på det att bruket
af hästar och vagnar måtte aftaga; och hans fru hade ej lof att bära
styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut antecknat
sig på den lista, som statstjänarne buro omkring i husen, och erlagt den
stadgade afgiften. – Det var ju icke underligt, om under sådana
förhållanden ett par oljelyktor vid Riddarholmsbron kunde uppväcka
allmän förtjusning.
Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden, hvilken denna tid
gjorde skäl för namnet, då riktiga små bäckar af regnvatten nedstörtade
på ömse sidor om de långa trappor, som ledde upp till Brunkeberg. Han
såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden,
liksom skulle han hafva anat några förföljare i närheten; därefter
svepte han kappan närmare kring sig, tryckte den lilla, trehörnade
hatten djupare ned i pannan och skyndade med snabba steg uppför
trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen.
Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax
därpå besvarades.
»Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst, då en liten pojke
i detsamma smög sig fram från andra sidan huset.
»Ja! De skola träffas i afton, ers nåd.»
»Misstänka de något?»
»Icke det minsta.»
»Hvar skall du säga att du varit så här sent?»
»Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då
blir mäster spökrädd, och när han tänker på spöken blir han alltid
beskedlig.»
Bisot gaf pojken ett mynt och fortsatte därefter sin väg utför den
branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg.
I ett af vakthusen nere vid broarna gick det samtidigt ganska lifligt
till och sången ljöd därifrån så att det hördes öfver hela torget:
Wår fröjd och wårt kif,
wårt långsamma lif,
är en hastig dröm.
Ty låtom oss dricka, ja swärja och dundra,
hwar kwäll som morgon beskänkte bli!
Må narrarna skratta och gärna undra,
de måste dock en gång dö som wi.
Hela vakten inföll skrålande med full hals i omkvädet.
»Nå, Petter Gröning» – hördes en hes basröst från öfversta änden af det
låga vaktrummet – »kan du sjunga någon mera visa? – Nej, säger du? – Då
skola vi lösa gåtor. – Kan du, Måns Flinta, eller du, Lars Wärme, säga
hvem det är som trampar på sömmen och dricker upp fodret?»
»Skräddarefar, när han är beskänkt.»
»Den gången slog du hårdt mot hårdt, flintskalle – nå, hur många tår
hade kung Carl på vänstra foten?»
»Sex!»
»Jämnt som en sena, och det var därför, ser ni bussar, att han var af
jättesläkt. Mördarne kunde icke häller ta’ lifvet af honom själfva, utan
måste låta ett troll röfva bort honom i Klevemarksfjället. Det hven om
knutarna, ska’ ni tro, då de foro af med honom öfver skogstopparna. Men
raggen må ta’ mig», afbröt han sig, »om det icke är något satty som rör
sig där borta i portöppningen. – Jaså, den där kommissarien säger du,
Flinta. Ja, säg honom att fänriken är inne i andra vakthuset. – Nå, hvad
var det jag sa’ nu, bussar», återtog han efter en klunk i ölmuggen. »Jo,
det var sant, öfverheten ska ni alltid ha i ett godt minne. Salig
Hercules på öfverstelöjtnantens kompani fick sina fyratio par för det
han talade lasteligen om hennes maj:t vår allernådigste enkedrottning.
Men det var förstås andra tider. – Nu är det mjölkfingrar som hålla i
styret. – Bara skräp mot i salig kungens tid. – Nej, värjan ut, Flinta,
och hit med långtobaken.»
»Fältväbeln kan aldrig tro», svarade den tilltalade, i det han närmade
sig från dörren, »nära hälften af kompaniet ligger till sängs i
kvarteret af brist på mundering. Hade icke Wetterströmskan haft några
persedlar kvar efter piparen, som i fjor ramlade ner från
slottsställningen, hade väl också jag fått stanna hemma.»
»Det var då det enda förståndiga den piparen gjorde i lifvet ... Men
pass opp, bussar», afbröt han sig, »nu kommer fänriken.»
»Quel mauvais passetemps», hördes i detsamma en pipig, läspande röst
från dörren, hvarefter fänrik Wrangel, åtföljd af Bisot, inträdde i
vaktstugan. »Är det på detta sätt som Reiter vill göra sig förtjänt af
mitt förord hos mon père?» fortsatte han, i det han rynkade näsan åt
tobakslukten och försiktigt aftog hatten för att icke skämma frisyren.
»Grand Dieu! Hvilket oväder, min bäste! Hans maj:t säger visserligen att
det är en lustre att äga god och gammal adel; men, ma foi de Paris, som
min vän Meijersdorff säger, man måste vara en god patriot för att kunna
stå ut med denna tjänsten. Ett par manschetter hålla sig ju knappast en
timme och ett krås ännu kortare tid ...»
»Ers höga nåd torde behaga draga sig till minnes mina order», inföll
Bisot i hviskande ton. »Ers nåds höga vänner kunde få snufva af de kalla
träskångorna vid Packarhustorget.»
»Ah! Ma foi, hade jag icke så när gjort mig skyldig till en smula
distraktion. Nå, Reiter, äro bussarne i ordning?»
»Som tända ljus, ers nåd; utom femton, som perukmakaren sade skulle
sitta uppe öfver natten, för att icke hvetemjölet skulle klibba ihop sig
i deras peruker.»
»Följ då denne man! – Au revoir, min herre. – Quel mauvais passetemps!
Jag stannar här.»
»Hör nu, herr kommissarie», sade Reiter hviskande till Bisot, då
fänriken aflägsnat sig, »det är väl något sådant satty å färde kan jag
tänka, som det var i februari, då vi fångade hans nåd Gyllenstjerna? –
Ni svarar ej? – För mig kan ni dock vara fullkomligt lugn – Reiter är
tyst som en fisk, om det kniper, och har talat med många förnämare
herrar än ni i sin dar. Det var icke längre sedan än i går, då öfversten
kom och sa’ att min hårpung icke satt ordentligt. Jo, sa’ jag, öfverste,
snyggare hårpung har ni aldrig haft. Och teg gjorde han och såg flat ut
... Men fy för tusan!» utbrast den käcke korpralen efter att hafva
öppnat dörren och sett sig omkring en stund. »Här är ju mörkare ute än i
St. Clara på julottan. Hur skall man väl i detta vädret kunna se om
karlen har brun eller blå kappa och långhandskar?»
»Låt det vara min ensak», svarade Bisot vresigt.
»Nå, nå, min nådige herre, frågan är väl fri, kan jag tro? Men jag har
mina order, jag, och dem följer jag.» –
* * * * *
Det hade varit i ett anfall af öfverilning, som åldermannen erbjudit
sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle
knytas mellan mösspartiet och engelska regeringen. Den stund han lofvade
det hade han också bittert ångrat mer än en gång. Han var en hederlig
och rättskaffens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig själf,
som visserligen af allt sitt hjärta önskade sitt lands uppkomst och
förkofran, men som därför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde
tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när
allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte
närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade
Finland. –
För honom kunde de senare ju gärna få det – ja, hela Sverige om det
knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag däraf. Tvärtom; tullen på
talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur
landet och fördyra arbetskrafterna – däremot skulle mäktiga herrar
komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna – dessa öfversittare i
pudrade peruker – och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något
på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kantänka, måste kyssa
nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan varit så nådig
och lånat hans vackra slup.
Nej, ryssen kunde gärna komma. Biskopen talade så vackert om språket och
religionen och hvad våra förfäder varit. Men inte visste han om de varit
fåglar eller fiskar. Ryssarne hade ju präster också, och språk likaså,
och hvad behöfde man för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra
år.
Nej, som sagdt, han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt
för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som
bruket var hos andra yrkesmän; och vår herre skulle nog förbarma sig
öfver honom såväl som öfver alla de andra – och nu hade han varit så dum
att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga
öfverläggningar!
Hvad skulle väl följden blifva? En vacker dag skulle allt upptäckas,
hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i
händerna, kanske på hans värste fiende, Hans Vädergren, midt öfver
gatan, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som
kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri där »gamle Smedman» nu hade
sitt vackra Danzigkram, under det att gamle Smedman själf finge sitta
inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut fått stå under
kåken till spott och smälek för alla packhuskarlarne.
Åldermannen kände en rysning långs ryggraden, då han i detsamma råkade
kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt möte med
engelsmannen hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu kände han
hur hans kropp riktigt skakade i alla leder och så kom han att tänka på
att samma kväll skulle de mötas å nyo. Han kunde inte härda ut längre.
Men så kom den tröstegrunden att det lofvats, att detta möte skulle vara
det sista. Då skulle allt afgöras och penningarna erhållas och sedan
skulle det ändtligen vara slut med dylikt trassel. Väl var det
emellertid, tänkte han, att Bisot ingenting märkte den kvällen, då han
mötte honom utanför porten, ty då hade det varit nära att åldermannen
talat hufvudet af sig.
Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Men den
kom hans anlete att antaga ett visst själfbelåtet uttryck, när han steg
uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga
middagsmålet.
Här mötte honom likväl nya ledsamheter, hvilka grepo honom lika djupt,
som om planen redan vore röjd och han själf på väg till Marstrand.
Hafrevällingen var vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett
anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin
äkta hälfts näsa och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som
förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne.
Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om
han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra
detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var
husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det
att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta
trätrappan, för att med en häftig spark få dörren till skafferiet att
slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom,
som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta
hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen.
»När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande
stämma inifrån mörkret.
»Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu
morskare.
»Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran»
– svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i
dagsljuset. – »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan
röfvarkula – då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man
lätt gammal.»
»Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med
gråten i halsen, i det hon vände sitt magra ansikte mot honom, »men vår
Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla
ifrån oss» – nu började hon snyfta – »och den lilla Greta Brita, sådan
riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan – men du
är en tyrann, en riktig morian är du.»
»Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af
ett sådant ordflöde.
»Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?»
»Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i
längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. – Utomhus gräl och
partier och inomhus kif och gnäll. – Det är mer än en vanlig människa
kan härda ut med. – Hur vill du väl – svara då människa – hur vill du
att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden – men det
är, gudbevars, som att predika för döfva öron. – Kom nu emellertid ihåg,
min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall
komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till
kvällsvarden.»
»Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i
den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var
det annat än viktiga besök och hemliga möten. – Bättre vore, synes det
mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig
i sällskap med de höga herrarne ... och godt till kvällsvard, kantänka!
– Trå må ta’ mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller
ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. – Inte sant,
säger du? – för mycket penningar, säger du! – Men om du och dina
partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof
eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena
bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att
säga därom, förstås – då får jag gudbevars tiga och hålla till godo –
hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!»
Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som
prästens ord i kyrkan, det ...»
»Sa, sa, sa – nu kan det vara slut», utbrast åldermannen, i det han
stampade i golfvet, »klockan är snart sex och klockan nio bör allt vara
i ordning.»
»Slå till du, om du vågar, jag har väntat därpå allt sedan vi gifte
oss», skrek hon till med ett förskräckligt tjut. »Ett sådant odjur! –
och det är nu trettiofem år sedan ... Men salig mor min», fortfor hon,
torkande sig i ögonen med redgarnsförklädet, »hon sade alltid till mig:
’Göran Smedman är ingen karl för dig, flicka’, ja så Gud, sa’ hon inte
det – men du var gudbevars så smärt och rak på den tiden och så snäll
och öm mot mig och hade så artiga maner, när du stod bakom disken hos
Nilssons där borta i hörnet.»
»Ja, det är då visst och sant att du behandlar mig sämre än en piga»,
återtog hon, efter en kort paus, högljudt snyftande, »gamla hjälpmadamen
har det mycket bättre. – O, min skapare, att jag väl vore död och långt
under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.»
»Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade åldermannen, i det
han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet och ömsom ryckte på den
långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk – »hör då upp någon gång
med tjutet.»
Men ingenting hjälpte. Mor Katrina hade öfvertaget och det återstod