Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 16

medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej
var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.
I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om
saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog
polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till
Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter
vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»
Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.
»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare
Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i
vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om
jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag
frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag
befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade
blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.
En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han
knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag
icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en
timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver
gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång
voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur,
hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor,
tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.
Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram
på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta
hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna.
Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:
’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på
stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola
vi äfven nödgas afrätta dig.’
Han hade nätt och jämt hunnit yttra dessa ord, då dörren till det inre
rummet öppnades och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra,
alla tre iförda svarta dräkter och med svarta masker för ansiktet.
Då den lifdömde fick se mig, glänste det till i hans ögon, som jag
tydligt såg i hålen på masken. Jag kunde däraf förstå att jag var afsedd
att spela någon rol vid afrättningen, men hvilken? Utom mig och de tre
fångvaktarne fanns ingen mer än han i rummet.»
Lars öfverfors, i det han yttrade dessa ord, af en häftig rysning, och
det dröjde en god stund, innan han åter kunde börja med låg, nästan
flämtande röst:
»Man ville att jag skulle vara skarprättaren», hviskade han. »Då man
drog bort ett grönt skynke, stod där verkligen under den underliga
ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor
stupstock och en af de maskerade männen framtog under ett annat skynke
och räckte mig en bred yxa.»
»Jag tvekade ... men Gud förlåte mig ... det gamla krigskuraget var
borta! Jag tänkte på fångkällaren och klippte till. Det var ett
ögonblicks verk ...»
»Men det värsta var icke öfverståndet ...; ty knappt hade de maskerade
männen hunnit breda skynket öfver styggelsen och hällt ut en korg
sågspån, som de framdrogo ur en nisch, för att suga åt sig blodet, då en
ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad
hon sade, det må hin veta, men grät och snyftade gjorde hon så, att hon
hade kunnat få stenar att gråta ... Hon ryckte med våld undan skynket.
Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Och
allt sedan den stunden», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg
sig om, som hade han väntat sig att finna bekräftelse på sina ord, »har
hon aldrig släppt mig. Natt eller dag, när hon visar sig, är ofärd nära
och då hjälper hvarken starköl eller Hjärnes testamente.»
»En underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara
som du på detta sätt var tvungen att afdagataga?»
»Därom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den
tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. Förmodligen hade de för
noga reda på gamle kungens död, och ... ja, det må hin veta alla konster
... Dagen därpå vaknade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra
äkta plåtar i pungen och med dem knallade jag mig redan samma dag öfver
till Åbo.»
Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men Lars svarade fåordigt
och undvikande. Snart upphunno de några kompanier, som voro på marsch
mot gränsen, och denna omständighet ledde tankarna öfver till närmare
liggande frågor.
Och ju närmare de kommo gränsen, dess mer fylldes vägarna af tågande
trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade
kommit så brådstörtadt, tack vare det invecklade korruptionsmaskineriet
vid riksdagen, som tände krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit
samla hälften af sina trupper, när krigsförklaringen redan utropades på
torgen i Stockholm. Den återstående hälften låg kringspridd på rotarna
eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande
krigspartiet att vinna öfvervikten i de voteringar, som afsågo utgifter
för de erforderliga förberedelserna till kriget, än att i
hufvudvoteringen genomdrifva själfva fredsbrottet med fullkomligt
oförberedda trupper.
Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som
släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med
rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla
soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i
ett ordnadt fälttåg.
Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar
han red förbi.
»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag
då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare
se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»
Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som
icke hade några rockar, gick i kapotterna.
»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i
fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då
det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit
man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på
adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt
knektarne.»


XVI.

Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket
klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de
framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på
strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett
annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta
senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil
framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.
Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska
viken, där de enda större vägarna vid denna tid gingo öfver gränsen.
Slutligen låg flottan utanför Aspö såsom ett flankstöd för arméns högra
flygel.
Vid Qvarnby ärnade Buddenbrock själf föra befälet, vid Martila skulle
generalen Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn,
föra befälet. Detta tyckte många var ett olyckligt val, ty Wrangel var
visserligen en tapper soldat, som vid flere tillfällen ådagalagt ett
stort personligt mod, men inskränkt, öfvermodig och lättledd, passade
han ej för ett själfständigt befäl.
Staden Willmanstrand låg denna tid på en i Saima mot norr utskjutande
halfö. Den var ännu föga betydlig hvad handel och näringar vidkommer,
men var å andra sidan, såsom liggande vid en viktig strategisk punkt i
landets försvarssystem, icke utan en viss betydelse såsom gränsfästning.
Själfva halfön, på hvilken den var uppbyggd, utgjordes af en hög sandås,
hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter
krönet af denna sluttning voro fästningsverken utstakade. Landfronten,
bruten i tenaljform, hade på hvar sin flygel, där den ändade mot sjön,
en s. k. redutt. Redutten Friesenheim, som Svenske såg på vänster hand,
då han red öfver vindbryggan, låg nedanför höjden och stängde den
omkring trehundra fot breda strandremsan. Redutten Faber åter, på
motsatta flygeln, låg däremot på själfva krönet af den omnämnda
sandåsen.
Sedan Svenske passerat vindbryggan och ridit igenom den af ett starkt
palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten
öppen plan, där närmast porten på höger hand låg det lilla tullhuset,
medan han till vänster hade corps de gardet. Innanför dessa byggnader
lågo till höger det nybyggda kronobageriet och en gammal barack samt
till vänster en kyrka med utsprång och grafkor, omgifven af en tämligen
stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. På södra sidan om denna mur låg
ett större magasin.
Genom de tillstötande tvärgatorna såg Svenske, under det han fortsatte
sin ridt uppför Storgatan, en skymt af den stora öppna residenstomten,
med dess gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de
trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång
var sätet för stadens trivialskola. Där bakom och något bortskymdt af de
mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin
röda gafvel.
Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, där general Buddenbrock
hade sin bostad, mötte honom å nyo underrättelsen att generalen hade
rest bort. Denna gång, fick han snart veta, hade han dock endast farit
ut på en rekognoscering i närheten och väntades åter samma kväll. Som
generalen medtagit hela sitt kansli, måste emellertid Svenske på egen
hand söka sig härberge i staden.
Hvad hästarna vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade
Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men för
Svenske själf var det icke lika lätt att finna ett passande härberge.
Öfverallt hvar han klappade på mötte honom samma svar; alla gästrummen
voro upptagna af »knektarne».
Slutligen befann han sig framför ett lågt trähus med en hög utskjutande
trätrappa, på hvilken husdrängen låg och solade sig. På vinst och
förlust beslöt han pröfva sin lycka och frågade till den ändan drängen,
hvem som bodde där inne.
Denne molteg. Men hans breda grin tydde Svenske som en uppmaning att
själf höra efter, hvarför han klef djärft på uppför den af svarfvade blå
och röda pelare uppehållna förstugan och fattade låsvredet till den
närmaste dörren som syntes ovanligt tung, hvarför han grep fatt i den
med all sin kraft. Han kom därför att göra sitt inträde något hastigare
än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gångjärn.
»Intet krus och bång för så’nt lappri», ropade en hes basstämma emot
honom och då han såg upp i detsamma, fick han se en äldre man med rödt,
välmående anlete, som helt fryntligt grinade mot honom.
»Min unge herre söker rum, kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han
drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Men sådana finnas icke längre i
hela sta’n.»
Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att anhålla om
härberge och sade endast några ord till ursäkt för det sätt, hvarpå han
gjort sitt inträde.
»Hin kan ha ögon att se genom lyckta dörrar», svarade mannen godmodigt,
i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste
... Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?»
Svenske hade intet skäl att dölja sitt namn. Och detta åstadkom en
förunderlig verkan. Mannens hela uppträdande undergick en plötslig
förvandling. Ifrån att se kall och likgiltig ut, som en köpman hvilken
njuter af att se främlingens köplusta, som han icke kan eller vill
tillfredsställa, vardt han idel vänlighet. Han ville strax höra efter
med mor, sade han, om det ändå inte kunde finnas ett litet krypin; det
kunde ju hända att hon hade något i reserv. Och innan Svenske fått tid
till ytterligare frågor, var han redan ute genom dörren.
Rummet, däri Svenske befann sig, var stort, ehuru dess ringa höjd lät
det synas mindre än det i verkligheten var. Några långa och smala
fönster, med smutsiga rutor infattade i bly, insläppte en svag dager,
hvilken kämpade om herraväldet med den tjocka tobaksröken. Möblerna voro
få, men mycket bastanta. Liksom ägaren buro de en viss prägel af
gammaldags kärnfasthet. Hedersrummet intogs af en stor skänk af ek,
utsirad med oräkneliga listverk; därnäst kom en stor omålad träkista,
det oundgängliga tillbehöret till visthuset och handkammaren. Slutligen
följde, utan särskild rangordning, några höga, klumpiga, men
tillförlitliga länstolar, öfverklädda med kalfskinn.
Svenske hade knappast hunnit göra denna hastiga öfverblick, då dörren på
nytt öppnades och värden inträdde, åtföljd af en gammal fryntlig
matrona, som han presenterade som sin hustru. Båda förklarade nu att de
voro förtjusta att få härbergera biskop Juslenius’ unge frände. På samma
gång erfor Svenske att han befann sig under rådmannen och handelsmannen
Tillmans tak.
Då han morgonen därpå inträdde i fältkansliet, sprang hans vän från
Stockholm kapten Buddenbrock i famnen på honom, innan han fått tid att
hälsa, samt frågade i nästa andetag efter nyheter från Stockholm.
»Goda och glada nyheter», svarade Svenske, omfamnande honom. »Både din
fru mor, friherrinnan, och din syster Ulrika må väl.»
»Gläder mig af hjärtat. – Och här får jag nu föreställa dig för dina
blifvande kamrater: Lewenhaupt, Wrede, Sparre, Ehrensvärd, Strussenfelt,
kamrer Wittfot.»
»Ett rykte går om snar aktion?» sade den sistnämnde, i det han tog
Svenskes hand.
»Löst prat ...», svarade de unga männen på en gång.
»Man vill», sade Buddenbrock skrattande, »att en afdelning af armén
genast skall sätta sig i marsch mot Petersburg, för att påskynda
revolutionen, hvilket är lika omöjligt som att taga ned månen. Intet
enda regemente är ännu komplett ...»
»Men nu hör jag att min far är återkommen», afbröt han sig. – »Det skall
nämligen ställas till förhör för att om möjligt få veta hvilken som
spridt ut dessa rykten. Men stig på, min far väntar.»
Då Svenske öppnade dörren till det inre rummet, såg han längst fram i
detsamma en äldre man, iförd en stor, kastanjebrun peruk, sitta framför
ett stort bord, på hvilket en karta låg utbredd.
Då Svenske sade sitt namn, reste han sig genast upp från stolen och gick
honom till mötes, i det han vänligt räckte honom handen.
På den strama hållningen kunde han genast förstå att han hade framför
sig en af gamle kungens gunstlingar, en man som redan såsom yngling
gjort sig förtjänt af att föra regementen i fält.
Svenske hade svårt att taga sina ögon från generalens ansikte. Hvilken
ädelhet, parad med allvar och energi! Just en sådan man, tänkte han, var
det som kunde taga upp salig kungens mantel och blifva den fältherre,
som skulle föra Sverige till seger. Den krökta näsan, den fast slutna
munnen, den höghvälfda pannan, det var en karaktäristisk treenighet af
kraft, som för en ung soldat som Svenske måste verka i hög grad
tilldragande.
Han erinrade sig nu ett yttrande, som han hört citeras om honom efter
den vördnadsvärde biskop Rydzelius: »General Buddenbrock», hade denne
sagt, »är en ansenlig, hurtig och af allom älskad herre; han är af allom
känd för kvickhet, esprit och otadladt renomé och conduite.»
För tillfället var emellertid generalen vid mycket dåligt humör. Han
hade nyss inspekterat fästningsverken och den inspektionen hade icke
utfallit till hans nöje. Då han fick se kungens bref, som Svenske räckte
honom, klarnade likväl hans anlete.
»Säg mig, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet
obrutet på bordet, »är folket i Stockholm för krig?»
»Man har nog varit mycket uppretad mot ryssarne», svarade Svenske
vördnadsfullt, »men saken är nu gammal och ...»
»Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen
förvånad.
»Något mer än åtta dagar.»
»Åtta dagar? – En sådan försummelse!»
Han yttrade ingenting på en lång stund, men det var icke svårt för
Svenske att gissa hans tankar. Äfven han blef i högsta grad förvånad
öfver att icke högste befälhafvaren i god tid blifvit underrättad om
krigsförklaringen, och han tyckte att det var besynnerligt, att
regeringen kunde begära att denne skulle utföra de farligaste vågstycken
med oöfvade trupper ... taga fästningar genom öfverrumpling, och så begå
den försumligheten att icke underrätta honom om en så viktig sak, utan i
stället låta fienden först få veta den.
Han afskedade Svenske vänligt, nästan kamratlikt, och uppmanade honom
att hafva sina hästar i ordning för snar afresa.
En stund därefter tog förhöret med de inkomna spejarne sin början.
»Nå, min bäste öfverste Willebrand», frågade generalen en lång
gråskäggig officer, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra
rapportörer?»
»Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en
ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket
generalen tagit plats.
»Är det löjtnanten, som sett fienden och gjort det beskedliga folket här
i fästningen från sina sinnen?»
»Det förra är sant, herr general en chef. Saken är i korthet följande: I
förgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid
Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid
gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom
skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta
varseblefvo dragonerna, som retirerade sig strax därifrån, hvarvid den
enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen däremot kom
tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog
trettio man med mig och rekognoscerade till gränsen. Klara spåren kunde
då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjärdingsväg gått fram
genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och
hästskrapor.»
»Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt,
öfverste Willebrand?»
»Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg
hela fientliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?»
»Här, nådig öfverste! – Det var så», började denne, »att jag och mitt
folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några
eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af
hästarna, för att se efter hvad det var, då en af bussarne ropade att
det var ryska lägret ... I samma ögonblick, och innan trumslagaren hann
slå signalen, började kulorna hväsa kring öronen på oss. Båda hästarna
stupade för skotten och trumslagaren fick sin trumma sönderskjuten ...
Hur stor styrka det var, kan jag icke med bestämdhet uppgifva.»
»Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen
lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende,
»endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen
här uppe för att narra oss från strandvägen, därifrån jag nyss på stund
fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet.»
»Pålitliga personer hafva likväl berättat», invände öfverste Willebrand,
»att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr
generalen får därför icke anse mig för den jag icke är – hvilket jag ock
vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat – om jag
nu enligt eds- och ämbetsplikt anhåller om flere trupper till
fästningens defension.»
Tonen, hvari den gamle öfversten yttrade dessa ord, hade en egendomlig
skärpa, som ännu mera förhöjdes genom uttrycket i hans grå, blodsprängda
ögon. Han var tydligen i hög grad missbelåten med det sätt, på hvilket
Buddenbrock upptagit hans rapport.
Buddenbrock själf syntes en stund tvehågsen. De underrättelser han fått
stredo fullkomligt mot dem han nyss erhållit på andra flygeln.
Besynnerliga rykten om hemliga intriger bland krigsbefälet, hvilka
skulle afse att draga trupperna så fort som möjligt närmare gränsen,
hade nyligen kommit till hans kunskap och gjort honom ännu mera
misstänksam. Hans tvekan varade likväl endast några ögonblick.
»Ni borde verkligen ha fördrag, go’ herrar», sade han med allvarlig ton
i det han reste sig, »att inkomma med sådana rapporter. De sätta endast
skräck i folket och betaga dem det första modet och hurtigheten ... I
alla händelser bören I eftertänka att en svensk är minst lika god som
tio ryssar. Af alla våra kunskapare och andra omständigheter», fortfor
han, då de andre tycktes instämma i hans åsikt, »hafva vi ju för öfrigt
den säkra underrättelsen att ryssen är mycket rädd för oss, och därför
för närvarande ej vet sig någon utväg. Det är snarare att tro att han
icke attackerar oss alls, om vi icke attackera honom.»
Härmed slutade förhöret. Under hela tiden, som det pågick, hade
generalen gång efter annan med särskildt intresse synts betrakta
Svenskes anlete. Sedan spejarne aflägsnat sig, kallade han honom till
sig.
»Är min unge vän säker på», frågade han i sträng ton, »att det brefvet,
som jag fick af honom, verkligen är af hans majestäts egen hand?»
»Jag mottog det själf af kungen», sade Svenske förvånad.
»Min unge vän», tillade han med ett egendomligt leende, i det han vände
honom ryggen, »har fått ett godt härberge hos rådman Tillman, efter hvad
jag hört. Det skadar dock aldrig att vara försiktig.»
Det var tydligt att en omkastning inträdt i fråga om generalens
uppfattning om honom. Men orsaken?
När han kom ut i kansliet, hörde han ej längre talas om att han skulle
sändas ut på någon längre ridtur. Han skulle stå till kommendantens
förfogande, i händelse att något fientligt spordes på gränsen. Detta var
allt han fick veta.
Medan han som bäst grubblade öfver denna händelse, kom Henrik emot
honom. »Du bör nästa gång bättre se efter dina bref», sade han. »Se här.
Det bref, du lämnade min far, är falskt.»
Nu steg Svenskes förvåning öfver alla gränser. Hur skulle han förklara
detta? Han såg nu själf att det icke var samma bref, som han haft dagen
förut, och dock voro sigillet och kuvertet desamma.
»Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre,
»men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högkvarteret
kommer du emellertid icke ... Här måste man hafva både sina ögon och
öron öppna», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld. »Farväl nu
till härnäst!»
Generalen hade stigit till häst och Svenske fick icke tillfälle att göra
några vidare frågor.
»Hälsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende,
i det han ordnade tyglarna, »att nu kunna kvinnfolken lugnt kläda af sig
om aftnarna, ty från denna sidan lär ingen fara vara att förvänta.»
Öfverste Willebrand svarade icke. Men när generalen aflägsnat sig stod
han kvar på samma ställe, en lång stund sedan den bortilande
ryttarskaran försvunnit.
»Ingen fara å färde?» mumlade han för sig själf. »Men det förstås, de
som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan
tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! – Alldeles som i salig
kungens tid ... fanden själf måtte hålla stången mot tio af de röda
kosackerna.»
Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt
delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef.
»När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya
kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten
Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på
axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de
tio budorden både fram- och baklänges.»
»Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt
grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken – »men
hvarför, för böfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då
han var här? – Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det
nu, go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi
skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att
förakta.»
»Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag.
Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då
Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på
majorens fryntliga inbjudning. – »General en chef är i sanning en mycket
större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman,
eller hur, herr kamrat?»
Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst
första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej
om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig
att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för
att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen
med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund efteråt
officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det
omnämnda huset.
Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det
hette, fira åldermannens namnsdag, då den af major Krabbe anförda
flocken inträdde. Den fryntliga husmodern var som bäst sysselsatt med
att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor
Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa
och en vid långkofta af storblommigt triumphant, skulle hon kunnat tagas
för stadens drottning, om icke hennes man, den lille fetlagde,
jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut.
Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna ned
kring det rikligt försedda bordet.
Värden höjde sin refflade Nürnbergpokal och drack dem till, hvilken skål
af dem samfäldt besvarades. Härefter vardt ordet fritt. Man kunde äfven
se detta på major Krabbe; ty han fnös som en gammal stridshäst vid
åsynen af stridsvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund.
Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trogen gäst
i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset
grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den
yfviga brunsvarta allongeperuken, de grå, krigiska knäfvelbårarna och de
små plirande ögonen af samma färg bildade tillsamman en präktig typ af
den tidens krigare, hvilka i den »hvita fradgan» och de »muntra
historierna» sökte glömma den sanna vapenäran eller sökte sarkasmer mot
de unges prat om kommande storverk.
En fullkomlig motsats till honom var hans granne, den sprättige
kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå rock med
stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än
dess materiela njutningar – om det öfver hufvud taget kunde finnas något
som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett
ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud
fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla
paradisets skönheter, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på
hela härligheten.»
Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och
höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om
färg och smak.
»Ja, bror Åberg, hvad vore väl bordet», sade Krabbe med tillgjordt
allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?»
»Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne
trumpet, »såsom gikt och andra plågor.»
»Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag
dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din
psalmbok och katekes ...»
Vinkannan, som i detsamma passerade förbi, kom Krabbe att afbryta
meningen.
»Maken till pontak finnes, för böfveln, icke häller på hela kusten»,
återtog han efter en duktig klunk, i det han sög vinet ur sina stora
knäfvelbårar. »Därför en skål för vår gamle redlige värd!»
»Det kostar sju glas.»
»Det var endast det han ville», hviskade kaptenen åt Svenske. »Allt som
har en medfödd aning om ett torrt russin, ska’ min herre veta, heter här
pontak – och all mat, som icke består af braxen i ölättika eller