Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 05

och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år sen äro
aflagda.»
»Inte skall man väl blott tycka om hvad som är nytt och på modet?»
»Åh, visst icke! Hvarje människa bör följa sitt eget tycke och icke
tvingas att endast göra comme il faut. A propos! Hofjunkaren berättade
nyss», tillade hon skrattande, »att Stenhöök sagt kungen i går att det
ej var comme il faut att tala då man åt, hvilket väckte monsieur
Laformes synnerliga förtjusning.»
»Är man alltid så tyst och allvarsam där borta i ert sagoland?» återtog
hon efter en stunds tystnad, hvarunder Svenske förgäfves sökte utfinna
någon ny uppslagsända för konversationen.
»Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet», svarade han blygsamt,
»jag som kommer från vildmarken? Sockerbrödet smakar ovant för den som
fått hungra sedan sin barndom.»
»Ack, så sérieux! – Munter och glad skall man vara i ungdomen», sade hon
i tillgjordt allvarlig ton, under det hon fäste på honom sina skälmska
ögon. – »Det är icke nog att vara tapper, min herre. Hur skola väl vi
damer våga att skänka våra färger åt en ungersven, som ser så bister
ut?»
Äfven hon, tänkte Svenske, gjorde anmärkningar öfver hans sätt att
skicka sig. Men hos henne var det icke öfversittarens hån, som stötte
honom tillbaka. Den förtjusande skälmaktighet, som lyste fram ur hennes
blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han
nu på hennes uppmaning berättade uppträdet på kaffehuset, började hans
tunga att tala med allt större ledighet. Så smälter vårsolen den
starkaste is. Han var icke häller af naturen en sådan tvärvigg, att icke
hennes muntra skämt skulle komma hans trumpenhet att gifva vika. Och ju
mer han såg henne, dess mera förtjusande blef hon i hans ögon. Aldrig
hade han sett så mycket kvinnligt behag. Hennes nätta, rödklackade skor,
som knappt lämnade ett fjät efter sig i den slätsandade gången, måste
uppväcka beundran i hvarje manligt sinne. Han glömde totalt sin
gammalmodiga gula väst af chamoiskläde och det ostickade
hjortlädersgehänget. Efter en stund öfverraskade han sig med att taga
efter några af kavaljerernas later, som han från början så mycket
ogillat. Så lät han gehänget, ett tu tre, svänga mera ut åt sidan, så
att värjan kom att hänga mera vågrätt, medan åter hatten under gåendet
kom allt mera på sned. Ja, då han beskref de leende vikarna och de
löfklädda holmarna utanför hans födelsestad, var det som hela hans väsen
skulle hafva undergått någon plötslig förvandling.
Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning.
Äfvenså hennes bror, som lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat
att uppsöka henne.
»Minns du, syster», frågade denne då Svenske slutat sin beskrifning,
»hvilken händelse det var, då Svenskes far hjälpte vår far så tappert
mot ryssarne?»
»Det minns jag!» inföll Svenske lifligt. »Det var vid Weichselfloden, i
Polen.»
»Generalen skulle med tre hundra dalkarlar öfvergå strömmen för att
anfalla ett polskt regemente, som låg på förpost på andra sidan. Men
polackarne hade anat oråd och då svenskarne kommo i land, mottogos de
därför med en förfärlig eld samt hade säkert måst gifva sig fångna, om
icke min far i spetsen för en liten skara ryttare lyckats öfvergå ett
vad längre ned vid floden, och tvingat polackarne att fly hals öfver
hufvud från sitt läger.»
»Det var äfven vid ett annat tillfälle» – inföll Ulrika – »som öfverste
Svenske kom vår far till bistånd?»
»Skulle man påminna sig alla tillfällen, då gamle kungens krigare räckt
hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man få genombläddra hela
krigshistorien.»
»Men inte sant, för oss är det ju som vi känt hvarandra i flere år.»
»Man är alldeles som man vore släkt», sade Svenske hänryckt.
»Låt oss då också anse som vi vore det», sade Buddenbrock, i det han
räckte Svenske sin hand, som han tryckte. »Och du, syster, kan gärna
vara med i släktskapen och kalla Svenske kusin. – Du glömmer väl icke
att lyfta på floret för kusin Svenske, som du nyss glömde att göra för
kusin Meijersdorff», tillade han skrattande, då Ulrika rodnande räckte
Svenske sin hand.
»Med stort nöje», sade hon, »kallar jag sonen af en min fars gamle
krigskamrat kusin; det vill säga om min allvarlige herr kusin icke har
något däremot», tillade hon med det lilla näpnaste småleende. »Men någon
kusinkyss blir det inte; ty här i residenset äro vi inte så
gammalmodiga. Här lefva, sofva och drömma vi – à la mode de Paris, ma
foi.»
»Sakta Ulrika, där kommer »ma foi» gående med ma mère och hela stassen
af dina trognaste drabanter; men man bör icke reta honom.»
Meijersdorff höll just på att afsluta för sin dam en teckning af
Svenskes bedrifter och karaktär. Och att densamma icke varit till hans
fördel, kunde man lätt förstå på den stela hälsning, hvarmed
friherrinnan mottog hans presentation.
»Du går ju riktigt som en somnambule», sade hon därefter i en skämtsamt
förebrående ton till Ulrika. »Baron Meijersdorff har två gånger hälsat
på dig i dag utan att bevärdigas med en blick. Om det händt en af dessa
infödde», tillade hon med en föraktlig sidoblick åt det håll Svenske
stod, »på hvilka man knappt kan se om de hälsa eller icke – så styfva
äro deras nackar – hade det varit mindre underligt. Jag hoppas
emellertid, min bäste baron, att er kända générosité icke tillåter er
någon misstanke rörande min dotters éducation!»
»Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja
sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock
tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition
kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; –
nyss Broman och nu denne!»
»Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär
som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke
vill hjälpa honom. – Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans
planer.»
»Hvad, kusin?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill
jag hoppas?»
»Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en
skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje.
– »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af
er att taga upp striden för en så – respektabel dam.»
»När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft.
»Par dieu!» inföll Meijersdorff med en axelryckning. »En sådan dam
behöfver eller begär inte ert beskydd.»
»Om förlåtelse», sade Svenske, i det han bugade sig stelt, »jag trodde
motsatsen. Men jag är, som min herre vet, från en aflägsen landsbygd och
har ännu icke hunnit antaga stora världens seder.»
»Bry dig icke om hvad han säger», hviskade Buddenbrock i örat på
Svenske. »Hans yrke är att visa sin öfverlägsenhet mot unga män och
främlingar.»
»Tid och ställe?» frågade Meijersdorff i vårdslös ton, då han efter en
stund befann sig ensam med Svenske vid ingången till trädgården.
»När och hvar Ni behagar!»
»I morgon då, bakom Gyllenborgska malmgården?»
»Med nöje!»
»Jag blir hans sekundant», sade Buddenbrock i det han framträdde och
till Meijersdorffs icke ringa förvåning tog Svenske förtroligt under
armen. – »Alltså i morgon klockan sju, herr baron», tillfogade han, då
baronen aflägsnade sig.
»Jag är icke mycket förtjust öfver baronens umgänge», sade Buddenbrock
då han blef ensam med Svenske. »Genom sin ytliga kännedom om Frankrike
och Holland och kanske framför allt genom sin smickrande tunga har han
emellertid vunnit min fru mors vänskap. Ja, säkerligen skulle hon
ingenting högre önska än att se honom som Ulrikas man.»
»Fröken Ulrika tyckes dock icke vara honom synnerligen bevågen?»
»Nej, inte alls! I går skulle du hört dem. ’Det är en lustre för ett
land att hafva god och gammal adel’, sade mamma, då hon fick se honom på
sin svarta, stelbenta häst anföra vaktparaden. Hvad Ulrikas vapen skulle
passa väl tillsammans med det Meijersdorffska!»
»Tysk knapadel», sade Ulrika utan att se upp.
»Det är tyskarne och holländarne som bragt Sverige till stormakt. Det
var salig kungens största galenskap att inom landet söka upp sådana
blårockar som du och jag, ty därigenom kom kriget att gå olyckligt.»
»Din fru mors åsikter måste delas af flere», sade Svenske. »Får jag
därför icke min fänriksfullmakt snart, torde jag få löpa landet omkring
med min värja endast för min blåa rocks skull.»
»Mot dig var baronen ovanligt nådig! Du skulle hafva sett, huru han
behandlade unge Wrangel vid gardet, hvilken nu är hans trognaste
beundrare, för det denne begagnat de nya hyrkuskvagnarna till sina
första visiter. – ’Du är en ung étourdi’, sade han i det han hällde ut
en hel ölmugg öfver honom, ’som genom förnäma relationer i vaggan fått
kommando öfver ett dussin gardesknektar. Men därför bör du icke tro, att
du utbytt vaggan mot en vagn för att därifrån kommendera honnett folk’
–; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... –
Men farväl nu och glöm icke bort Gyllenborgska malmgården! – I morgon
afton klockan sju.»
Med dessa ord skildes de från hvarandra.


VI.

Svenske kom nu ihåg sitt löfte att besöka tant Beata. Men som klockan i
detsamma slog nio, fann han att det var för sent, och beslöt i stället
att uppskjuta besöket till följande dag. Han påskyndade emellertid sina
steg uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarna af
byggnadsmaterial söka kortaste vägen till sitt härberge.
Skymningen hade fört regn med sig och de allt ymnigare fallande
regndropparna förvandlade snart den lösa marken, hvilken saknade
stenläggning, till en djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af
lergult vatten skuro sig väg. Dagens händelser upptogo emellertid för
stor del af hans tankar, för att han skulle skänka någon större
uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått se den skönaste
kvinna han någonsin skådat. Hvad voro väl alla skönheter i Åbo mot
henne! Sedan föregående afton, då hon darrande lutat sig fram öfver den
höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen varit i hans tankar. Och nu hade
hon samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord
brukligt endast mellan nära fränder!
Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända nästa afton hans sköna
framtidsdrömmar för alltid skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror
nyss sagt, vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara
mödosamt men alltid lyckligt.
»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans
vidare funderingar, återförde honom till verkligheten och han märkte nu
att han under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När han vände
sig om, för att med fördubblade steg återtaga den förlorade tiden,
varseblef han tvänne personer, tätt inhöljda i sina kappor, hvilka
tycktes hafva följt efter honom, och som nu stannade och betraktade
honom. Då de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa någon
vidare vikt vid hans person, utan afveko åt vänster i samma gränd, dit
han ärnade sig. Då det, till följd af regnet, var tämligen mörkt och, då
den bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke var af det allra
fredligaste slaget, underlät han ej att, innan han gick in i gränden,
omvrida sitt gehäng så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till
hands, om det skulle påkallas.
Så vardt dock icke förhållandet; och utan att på något sätt störas nådde
han strax därpå sin bostad.
»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant Beata, sedan han dagen därpå
vid tiotiden lyckats besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna,
gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt främmande
karl. »Hjärtligt välkommen!»
Vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga
ryttarstöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet,
klef Svenske varsamt fram för att omfamna henne. –
Hon syntes vara kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut,
som om döden skulle hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande
lifsgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten försvann nästan helt och
hållet i den vida kappa af urblekt sammet, kantad med gulnade
hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring henne, där hon satt i den
stora länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen blixtrat till under
den stora gråa taftmössan, skulle man knappt kunnat tro att man stått
framför ett lefvande väsen.
Rummets inredning var enkel, men långt ifrån tarflig. Väggarna, klädda
med tjock, blommig damastdräll, voro fullsatta med taflor af röd eller
hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig
begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga länstolar af
snidad ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarna; och
framför fönstret, där gumman hade sin vanliga plats i den högkarmade
ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord, medan framför
detsamma låg på en vackert broderad kullerstol hennes andra trotjänare –
en grå katt – som på kattors vanliga sätt gaf sitt välbefinnande för den
inträdande främlingen tillkänna.
»Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första
vänskapsbetygelserna hunnit utbytas. »Henrik var ju endast barnet – men
så är det ofta – Herren tager icke de sina efter våra beräkningar.»
»Morbror var öfver sextio år.»
»Sextio år! Hvad är det mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes,
skall du veta, den förfärliga stormen och snöyran, då de hemkommo från
Göteborg med liket efter vår salige konung Carls farfar och det är snart
åttio år sedan. – Men jag glömmer ju att hälsa på mina kära vänner»,
återtog hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg,
som under det hon talat inträdt i rummet.
»Denne handelsman är min gamle hederlige Smedman», sade hon åt Svenske;
»han har köpt din morfars hus vid Packartorget. Där föddes din mor,
skall du veta», fortfor hon, i det hon framräckte sin hand åt
åldermannen, som vördnadsfullt kysste den, »årtalet minnes jag ej, jag
har alltid haft så svårt att minnas årtal. Men det är ju en ståtlig
gosse, som lilla Lovisa födt till världen», tillade hon då hälsningarna
voro utbytta.
»Ja, det förefaller mig alldeles som det varit i går», inföll
åldermannen, »då unga hennes nåd, jag menar fru Lovisa, ledde sin lille
son utför packartorgstrappan – men tiden går fort vid vår ålder. Om
blott allting blefve bättre. Men så är det tyvärr inte. Ingenting blir
bättre; allt sämre.»
»Om alla unge män äro som Carolus», inföll gumman med ett förtjust
ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt gästerna att taga plats i
de lediga länstolarna, »är ingen nöd å färde. – Mindre ståtlig ungersven
har jag sett mången i mina dagar.»
»Söta syster ser riktigt kärlig ut på gamla dagar», inföll nu Juslenius
leende, i det han satte sig, »men efter hvad jag kunde förstå, menade
min ärade vän här icke så mycket yttre skönhet och vackra later, utan
fast mer den inre skönheten; och däri har han rätt, att både klokhet och
mandom saknas som oftast hos vår tids ungdom. Jag vill därför icke säga
något ondt om Carolus.»
»Både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror»,
återtog åldermannen med en viktig min, i det han med en jakande nick
instämde i hvad biskopen sagt.
»Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter, efter hvad jag hör?»
frågade Beata. »Kan det verkligen vara sant, att finnarne vilja på nytt
hafva krig?»
»Det sträfvas därhän på vissa håll», svarade Juslenius, utan att låtsa
märka att frågan ställts till Svenske. »Jesuiter och annat papistiskt
anhang trängas om hvarandra här i Stockholm. En riksdagsman af någon
betydenhet kan icke yttra ett ord utan att det strax är uttrummadt på
kaffehusen.»
»Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen, i det hans anlete
antog ett högviktigt uttryck.
»Stränga äro de nog, men med deras efterlefnad är det si och så. Handlar
det däremot om hattarnes krigsplaner, hålles det nog tyst.»
»Kan det vara möjligt att all denna ungdom på Riddarhuset vill gå ut i
kriget?»
»Möjligt och sant, syster Beata», inföll nu biskopen. »Större öfvermod
har man sällan upplefvat. – Till och med min gamle godmodige vän Sinius
sökte omvända mig här om kvällen; han har själf redan förlorat
förståndet och gått öfver till hattarne; – och jag vet inte rätt, bror
Smedman, hur det går dig själf på det yttersta. Man frestar mycket.»
»Jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, då åldermannen icke
låtsades förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i
Psaltaren, att ’förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag
ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter’.» –
Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig
i samtalet.
»Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle
vara pure défensive.» –
»Pure défensive? – För Frankrike, ja», sade Juslenius med ett leende.
»För oss är han så offensiv som gärna möjligt. – Skönt sällskap att vara
i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med
sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter.
– Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann
vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att
få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.»
»Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; – glömmer
min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?»
sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade
svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt
halskrage.
»Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund – »Allt
blir sämre; intet bättre.»
»I min barndom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och
förståndigare än hvad det nu är.»
»Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget»,
utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu
ett sant ord. – Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det
förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf
och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten,
endast för bristande låneunderstöd! – Nu skall allt, gubevars, gå framåt
med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten
vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande
kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna
skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de
lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsarna, eller, om de höra
till de s. k. hederlige, bjuda möjligen – tre procent.»
»Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de
lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått
stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.»
»Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och
träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men
hur är det väl nu? – Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man
lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.»
»Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck,
»är det som allt nu vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt
aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget
eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare
än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon
i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde.
Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina
hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.»
»Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla
Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från de döda,
skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora
Kopparbergs grufvor eller att gamla staten från anno 96 blifvit ökad med
hundra procent.»
»När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihåg hur det lefde i min
ungdom, vet jag knappt hvar jag är hemma», återtog gumman. »Det är
visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galoner och gyllene
tyger, men så ha de nu i stället sidentyg – ja, till och med det ringare
borgerskapet – och det som är långt dyrare.»
»Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den
fördärfliga andan att oupphörligt vilja doublera. – Förr brukade en dam
en hedersklädning i många år; nu skola våra fruntimmer hafva minst en ny
sådan hvarje nyårshelg.»
»Herremännen voro icke häller öfverflödiga» – inföll åldermannen, på
hvars belåtna leende man tydligt kunde förstå att han riktigt befann sig
i sitt esse öfver att få språka med liktänkande i ett så rart och
angeläget ärende.
»Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen»,
inföll biskopen, »och hvad husets innandöme vidkommer, fanns det
visserligen tapeter, men de hade varit i huset alltsedan min salig
morfars tid.»
»Och aldrig såg man häller silfver på bordet», återtog Beata, »utom
bägare och kanna.»
»Men god mat och stadigt öl fick man, när man kom till söta systers
föräldrahem», infogade biskopen småleende.
»Kroppen skulle ju hafva sin nödtorft; men rart vin behöfde ingen af
gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke häller någon få magvärk af
konstig mat, som det lär ske nu för tiden.
»Ja, det var en annan tid och andra människor», sade biskopen. »Nu
slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i
hvardagslag i »ras och sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna
skola vi aldrig tala om, ty de äro färdiga att när som hälst flyga bort
af bara grannlåt. – Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva
kläder, örhängen och halsband lika som fröknar och prinsessor. Deras rum
skola möbleras och förses med speglar och stora sidensängar och
dagligdags skall det ståtas med allt bordssilfret.»
»Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir snart lika rik på sin handel med
kram och bjäfs af sköldpadd och elfenben, som våra höga matadorer
Plomgren och Kjerrman blifvit det på kronoleveranserna.»
Här afbröt ändtligen Stina det något enformiga samtalet, som dock i viss
mån var ägnadt att sätta Svenske in uti lefnadsförhållandena i
hufvudstaden.
Stina hade länge sedan framsatt på bordet små silfvertumlare samt en
stor skål rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång efter annan
hade hon sedermera sökt vinna Beatas uppmärksamhet genom att flytta
porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilken manöver – då bilderna voro
»Hennes Nåds ögonstenar», – ju icke borde kunna förfela sin verkan. Men
denna gång hade hon kunnat slå ned den helige Lukas, som stod ytterst
till höger, utan att observeras; och det var först när hon tog mod till
sig och gick fram och ställde sig med händerna i sidorna och förklarade
att allt nu var framsatt som skulle fram, som hon vann gehör.
»Ja, det är så sant», sade Beata, vänligt småleende, »jag glömmer ju
alldeles att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. – Man
får väl lof ändå», fortfor hon, då åldermannen icke nog mycket kunde
rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden. Jag har köpt
några flaskor af Peter Semuyns på »Tre kronor».
Man dricker i botten, min unge krigare», tillade hon, i det hon vände
sig till Svenske som stod och smuttade i en vrå. »Ungdomen skall se
lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla; vi som redan fått nog
af lifvet.»
Genom detta tilltal blef Svenske hufvudpersonen i sällskapet och fick
omtala alla de händelser som han upplefvat sedan han kom till Stockholm.
Uppträdet på kaffehuset vann tant Beatas bifall. »Det är ändå roligt att
se», sade hon och nickade belåtet åt Juslenius, »att unga män äfven nu
för tiden kunna växla bistra miner och blotta sina klingor mot
hvarandra.»
»Ja, därtill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne
småleende, »men den forna ridderligheten, som så mycket klädde en
välartad yngling förr i tiden, med den är det slut. Äfven jag var yr i
min ungdom – men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som
nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel,
kände vi icke till. Vi galnades nog och handskades oss emellan, men
aldrig på något kaffehus och offentliga ställen.»
Svenskes berättelse om mötet med kungen höjde honom i Smedmans ögon, som
genast frågade om han icke någon gång hade lust att äfven besöka honom.
Biskopen hade sina starka tvifvelsmål angående den utlofvade
fänriksfullmakten. Gamle kungens minne var icke långvarigt, sade han,
och hvad hans gunstlingars, en Bromans eller Kallings, minne i sådana
ting vidkom, tog det slut vid penningpåsen.
Beata intresserade sig blott för Svenskes berättelse om sitt samtal med
Ulrika, hvilken framfördes i så lifliga färger, att ett småleende smög
sig öfver gummans anletsdrag.
»Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden!» utbrast hon, då han
slutat. »Aldrig skulle något sådant kunnat hända i min ungdom. Knappt
har han varit ett par dygn i Stockholm och redan klappar hjärtat
fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn; ty af alla unga flickor
jag känner är det ingen som jag håller så mycket af som Ulrika
Buddenbrock.»
»Tant känner henne således?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att
föremålet för hans hemliga tankar gjordes till föremål för samtalet.
»Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda sällskap under den tid jag
tillbragte i familjen. Men du må icke tro att den fästningen är lätt
intagen», tillade hon med ett hemlighetsfullt leende. »Hennes mor är
stoltare än en drottning och skall inte taga emot någon friare, som icke
har minst lika gamla anor som hon själf.»
»Fröken skall vara sin fars afbild», inföll nu Smedman.
»Hon är sedesam och allvarlig, fast därför icke trumpen och
otillgänglig; alldeles som en flicka skall vara», svarade Juslenius.
»Alla som känna henne tala om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud
i dagen genom tusende små nöjen, som hon bereder sin omgifning. – Men
tack vare en ärelysten mor blir hon väl snart en lika tom modedocka som
flertalet af våra adelsdamer. – För öfrigt», tillade han, »tillhör hon
våra motståndares parti, och en yngling som vår Carolus är för god till
att bränna sina kol förgäfves. Men lyckligtvis torde den stolta
friherrinnan icke tillåta en yngling af hennes motparti några favörer,
och min räddhåga är därför troligen ogrundad.»
»Generalen är ju i Finland?» frågade Svenske.
»Den mannen», svarade biskopen, »är i farliga ärenden stadd; få se om
han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga
frus vilja och slöt sig till krigspartiet.»
»Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom
Lagercrantz lär ha påmint honom.»
»Med honom kan det vara hur som hälst», inföll Beata, »men dottern blir
det mera synd om. Hennes mor lär ha velat tvinga henne att gifta sig med
en viss baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken inte
skall vara någon bra kavaljer.»
Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett tämligen obesväradt utseende,
blef nu alldeles röd i ansiktet och höll på att stöta omkull den stora
silfverkannan, som nyss ådragit sig åldermannens beundran. Biskopen och
tant Beata kunde inte annat än småle.
Fattiga unga män borde akta sig för att se för mycket på henne, tyckte
biskopen, och borde slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor
skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammade från en så
urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon själf brukade
säga, hade ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog
sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön.
Äfven åldermannen hade den förmånen att något känna de personer, om
hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som
Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde
hattpartiet och den utländska knapadeln. – Hans bodpojkar och drängar
hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd