Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 23

  
  »Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt.
  »En lång gång.»
  »Omöjligt – syns någon där?»
  »Jag ser inte mer än ett kort stycke.»
  »Hålet är för litet. – Luta dig närmare till väggen ... vidga det något
  med skaftet.»
  »Ts! Någon rör sig strax bredvid.»
  »Håll något för hålet.»
  »Måtte den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han
  rusade upp. »Skynda er ur vägen, nådig herre ... han sticker geväret
  genom väggen.»
  Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade
  väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit
  miste på några alnar och hålet vette därför till förstugan utanför
  generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt
  det ovanliga bullret bakom muren. När murbruket föll ner hade han därför
  smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt
  sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula for
  smattrande in i motsatta väggen.
  »Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han
  skyndade mot dörren. »Lämna allt kvar.»
  De hörde redan patrullens steg nere på gatan. Stora vägen var alltså
  stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan vakten kom sig för att
  utsända patruller äfven på bakgatan. Efter att ha kastat en blick ner på
  gården beslöt därför Svenske att söka sin räddning på denna väg. Han
  vinkade åt sina följeslagare att följa sig, hvarefter han släppte sig
  ner genom fönstret på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Allt gick
  så hastigt att soldaten som skjutit, icke hann sända en ny kula in åt
  rummet förr än Svenske och Lars redan hunnit genom trädgården på
  baksidan af gården.
  Bisot hade blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men,
  då Lars icke hört något skott, trodde han att det var ett dåligt skämt.
  Svenske åter trodde att han blifvit anhållen af vakten.
  För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då
  målet varit så nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var
  motgången endast en eggelse till nya ansträngningar.
  Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde
  lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två
  skildtvakter, men dessa borde det ej vara svårt att afväpna. Ett svårare
  hinder låg däremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette nämligen
  åt en smal terrass, som hvilade på låga hvalf, hvilka under en senare
  tid igenmurats. Af skiltvakten, som då och då skymtade fram bakom de
  öppna fönstren i nedre våningen, kunde man sluta till att en korridor
  löpte långs hela byggnaden. Ville man sålunda från denna sida intränga
  till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till
  terrassen, därefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen,
  uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma
  så långt – möta posterna i öfre korridoren.
  Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt
  befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets
  fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af
  röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han
  icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln
  Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna.
  Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som
  Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där
  nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa.
  Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt
  härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt
  glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var
  emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde
  sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att
  oroligt gå åter och fram öfver golfvet.
  »Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» – sade han till
  hälften för sig själf i det han stannade. – »Men allt är som det vore
  förgjordt. – Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?»
  »Nej, herre! Är man slagen till en slant, blir man aldrig en daler.»
  »Fins ingen utväg?»
  »Just ingen, så vidt jag vet.»
  »Just ingen?» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du? Skall äfven du
  tala i gåtor.»
  »Sakta! Människorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på
  sabbatsafton. – Jag var nyss där borta» fortsatte han därefter med lägre
  röst, i det han lade ifrån sig värjan, som han höll på med att skura.
  »Nå du var där?»
  »Ja.»
  »Och hvad fann du?»
  »Åh, just ingen ...»
  »Om igen! Det är sannerligen svårare att få ett förståndigt ord ur dig
  än ur ett tingsvitne.»
  »Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet
  efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, där jag hade
  några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke
  gamle Reiter, som var fältväbeln för vakten.»
  »Och du menar att han kunde vara oss till hjälp.»
  »Inte rätt på saken ...»
  »Nej, men så där på sidan?»
  »Åh, just inte det heller ...»
  »Nå hvad böfveln menar du då?»
  »Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på kvällen inte just
  brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man föra ut
  generalen, blott man väl komme in till honom.»
  »Hvem vet inte det! ... Största konsten är att komma in, och föra
  officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till
  nästa hus ... Men alla utgångarne äro bevakade?» –
  »Fullt med knektar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till
  fönsterna för den höga källarvåningens skull.»
  »Kunde man inte försöka att komma dit från någon källare?»
  »Omöjligt; omöjligare än att gå till månen. I den delen af huset, där
  generalen sitter, fins ingen enda dörr i något af hvalfven. För att
  bryta sig fram den vägen, skulle det tarfvas en hel månad.»
  »Då få vi väl till slut gå rätt på saken och ta’ ut honom med våld.»
  »Rätt så, nådig herre, detta har Lars aldrig tänkt, men ...»
  »Säg ut!»
  »Vakten är ganska stark. Det fordras femtio man, för att lyckas ... men
  tiden är rasande knapp, för i morgon lära de föra bort honom till
  Stadsgården.»
  »Vid hvilken tid?»
  »Det låta de nog vackert bli att tala om –.»
  »Men det måste _vi_ ha reda på. – Farväl tills i morgon – sök mig på
  Castenhof, om jag icke dess förinnan skulle vara hemkommen.»
  Med dessa ord skyndade Svenske ut.
  
  
   XXIII.
  
  Sällan har Sverige varit så nära att försvinna ur de fria folkens krets
  som i början af sommaren 1743.
  Ryssarne, som tagit Finland och Åland, hotade därifrån hufvudstaden. I
  flere landsorter hade uppror utbrutit. Förd af sina rotesoldater hade
  dalallmogen i stora flockar tågat nedåt landet, för att, likt sine fäder
  under Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasa’s dagar råda med i
  riksstyrelsen. Kungen var overksam, man kunde nästan säga liknöjd.
  Hufvudstadens fattigare invånare voro uppretade mot generaler och
  rådsherrar och väntade endast att dalfolket skulle intåga för att börja
  sköflandet af de mera välmåendes bostäder. En stor del af ständerna var
  köpt med danska ministerns korruptionspenningar. Dueller och slagsmål på
  källare och kaffehus hörde till ordningen för dagen.
  Folket flydde från skärgården för att undkomma ryssarne och från staden
  till skärgården för att undkomma de framryckande dalkarlarne. Men
  ryssarnes och dalkarlarnes framryckande väckte på långt när icke en
  sådan uppmärksamhet som underrättelsen om befrielseförsöket af general
  Buddenbrock. Det ena ryktet vidunderligare än det andra spreds öfver
  staden. Så berättades det att en stor sammansvärjning, utgrenad öfver
  hela landet, som skulle hafva till ändamål att öfverlämna det åt ryssen,
  hade blifvit upptäckt. En af de sammansvurnes ledare, visste några
  berätta, var redan fängslad. Han hade likväl dött innan man hunnit föra
  honom till Rosenkammaren. På den beskrifningen, som lämnades
  stadsgevaldiern med mycken omständlighet, kunde man förstå att mannen
  icke kunde vara någon annan än Bisot, som fått denna spioners vanliga
  bane.
  Under dessa oroliga dagar förelades general Buddenbrocks dom till
  ständernas stadfästelse. Få voro de, som ägnade de digra protokollen
  någon ingående granskning. Och när dagen kom höjde sig därför ingen röst
  mot kommissionens dom. Det var nödvändigt för hattpartiet att för egen
  själfbevarelses skull offra honom så att folkets vrede därigenom måtte
  kunna stillas. Med de oskyldiga generalernas blod skulle de andar
  besvärjas, hvilka partiets ledande män i lättsinnigt öfvermod på sin tid
  framkallat utan att äga makt att styra dem.
  Det var några dagar efter sedan domen blifvit stadfäst. Generalen, som
  nyss stigit upp från middagsbordet, gick åter och fram på golfvet.
  Familjens öfriga medlemmar hade aflägsnat sig utom Ulrika, som med
  stigande oro betraktade faderns grubblande anlete, däri sorgen för
  hvarje dag tecknade nya fåror.
  »Sur mon honneur», sade Meijersdorff, då han öfvertalade honom att lämna
  ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke
  generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.»
  Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref
  viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga.
  Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda
  blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen.
  Inför Sveriges samlade ridderskap hade hans maka och barn på knä
  bönfallit om nåd, icke om nåd från dödsstraffet, utan om nåd för
  krigaren att få dö krigarens död. Efter att hafva ägnat fyratio år af
  sitt lif åt fäderneslandet, tyckte de icke utan sorg, kunde väl hans
  förmenta felsteg sonas utan att han i döden skulle vanäras med mördarens
  och falskmyntarens bila. Men prästerna sade tvärt nej! De togo försteget
  framför de andra stånden när det gällde att neka denna själfskrifna rätt
  för en gammal karolin.
  Ännu sväfvade man i ovisshet om utgången i de andra stånden. Upptäckten
  af de unga männens sammansvärjning och hålet på muren intill
  nästgränsande hus hade medfört en strängare bevakning, hvarigenom
  underrättelserna från världen utomkring blifvit ofullständigare.
  »Henrik får icke besöka oss mer», sade Ulrika, brytande tystnaden.
  »När kom det förbudet?» frågade generalen och stannade tvärt.
  »Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något», inföll
  friherrinnan häftigt, som inkom i det samma, »äro i stånd till allt. – I
  dag på förmiddagen, kom en af de där herrarne och tillsade Henrik arrest
  för två dygn, utan att uppgifva någon orsak. Han får icke mottaga besök
  och en af de där unga officerarne från landet, som Lagercrantz dragit
  upp, sitter hos honom hvarje ögonblick.»
  »Han har kanske varit något oförsiktig ... sagt något förfluget ord om
  denna s. k. friheten.»
  »Henrik har icke nämnt det minsta därom för mig», inföll Ulrika.
  »Nej det skall vår Herre veta att han varit tyst som muren», sade
  friherrinnan. »Under sista tiden har han icke sagt ett ord om sina
  hemligheter. – Det hade dock icke varit mer än tillbörligt att inviga
  oss i förtroendet om de räddningsplaner i afseende på dig, som äro å
  bane.»
  »Tro icke så barnsligt, Magdalena», svarade generalen bittert, »som att
  någon skulle vilja våga något för en gammal giktbruten krigare som jag.»
  »Du är likväl af långt ädlare blod, min vän, än alla dessa skräflande
  riddarhusmän! De afskyvärda tölparne», tillade hon, »borde ha nog af
  gården och gatan, men nu taga de sig friheter äfven i våra rum.»
  »Vi måste finna oss däri», sade generalen fogligt, i det han ställde sig
  framför henne, och blickade henne ömt i ögonen. – »Vi måste ödmjuka oss,
  Magdalena, i vårt sinne ... Här nere är för mig allting slut», fortfor
  han efter en stunds tystnad. »Det är blott tanken på den vanära, som
  efter min död skall vidlåda mitt namn, som är smärtsam.»
  »Du talar, min vän, om att ödmjuka dig för sådana odjur», svarade
  friherrinnan med blixtrande ögon – »att anklaga en man för feghet som
  tappert tjänat sin konung i fyrtio år! – Det är en horreur! – Må den som
  vill ödmjuka sig för dessa herrar: icke Magdalena von Buddenbrock! –
  Nej, ännu är striden mellan oss icke utkämpad och till dess ... – En man
  bör se faran i anletet.»
  »Du kan hafva rätt» svarade generalen, i det han böjde sig ned och ömt
  kysste henne på pannan. »Men droppen urhålkar äfven hälleberget. – Alla
  dessa nålstygn, som mina förra vänner dagligen gifva mig, ha bragt min
  själ ur jämnvikten; jag är nu mera intet. – För öfrigt» tillade han »är
  ju saken afgjord. – Några dagar till på stadsgården, sandbacken vid
  Norrtull – och consummatum est!»
  »Att icke Sinius låter höra af sig» återtog friherrinnan, efter att en
  stund hafva suttit försjunken i tankar. – »Jag regalerade honom med en
  så stor penningsumma att den borde hafva räckt till att värfva ett helt
  kompani för vår sak.»
  »Icke heller baronen har varit här» inföll Ulrika. »Men då man kommit i
  olycka äro vännerna sällsynta.»
  »Till och med den där unge finnen håller sig undan, som var så stor i
  orden!»
  »Svenske, menar mamma? Hvad kan man begära af honom? Min mor har ju
  förbjudit honom vår familj.»
  »Han hade likväl en bättre education än jag trodde ... Liewen har
  berättat mig åtskilligt om honom som talar till hans fördel. Hon var
  alldeles betagen i honom.»
  »Detta har kusin Meijersdorff sagt?»
  »För ingen del! Henriette har själf tillstått för mig att hon brinner af
  lust att få träffa den unge mannen.»
  »När jag tänker närmare efter måste det vara som jag sade, ty kusin
  Meijersdorff talar alltid illa om andra och gör väl så med Svenske
  också.»
  »Nu är du icke snäll min flicka» inföll generalen, i det han steg upp
  och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Om du håller af unge
  Svenske, får du väl honom i sinom tid om han besvarar din kärlek som
  ägnar en trogen kavaljer. Det skulle dock ej förvåna mig om äfven denne
  kurtisören droge sig undan.»
  »Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika i bestämd ton.
  »Att Ulrika kan glömma sig så», sade friherrinnan förebrående. »Tänk på
  med hvilken du konverserar.»
  »Vare det nog sagdt. Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid
  att afsky honom.»
  »Gnabbas ej så mycket mina vänner», sade generalen vänligt förebrående.
  »Tänk på att det ej är många dagar kvar, som jag får vara hos er.»
  »Förlåt mig, min vördade far», sade Ulrika, i det hon föll honom om
  halsen. »Det var mitt fel. Men jag tycker att om jag vore som baronen
  skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa.»
  Ulrika hemtade nu den stora bibeln med guldknäppena, då tiden var inne
  för aftonbönen.
  »Läs det där stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet
  att jag tycker så mycket om.»
  Hon flyttade sig närmare fönstret och slog upp boken. I det samma föll
  ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det och läste
  med liknöjd min några rader som voro skrifna på detsamma. Hennes blickar
  blefvo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för
  att återigen lämna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde, då hon
  sökte tala.
  »Hvad felas dig, mon ange», sade friherrinnan förskräckt, i det hon
  skyndade fram till henne.
  »Hvilken usling kan vara nog låg att så håna olyckan», sade generalen i
  det han räckte biljetten åt sin maka. »Se hvad här står: »Häng upp
  öfversterna Herranom i solen, på det att den grymma Herrans vrede måtte
  varda vänd från Israel.»
  »Således är icke en gång Guds heliga ord fritaget från det där packets
  gemena förföljelser» sade friherrinnan med bitter ton, i det hon fattade
  ringklockan.
  »Har någon främmande varit inne i detta rum på förmiddagen» frågade hon
  betjänten när denne strax därpå inträdde.
  »Ingen så vidt jag vet.»
  »Känner du detta papper?»
  »Ett dylikt såg jag flere läsa på riddarhusdörren i går morgse», sade
  betjänten.
  »Har ingen varit här inne i dag i detta rum?»
  »Endast baron Meijersdorff var inne här ett ögonblick i går på
  eftermiddagen, för att fråga efter hur hennes nåd mådde.»
  »Hvad hatet kan förmå», sade generalen, när betjänten lämnat rummet »jag
  riktigt ryser för den apellen att på detta sätt vädja till den oupplysta
  menighetens dom ... En olycklig stund för ett land, när det sker.»
  »Ja, nog skulle det vara en lumpen ersättning för en comte de
  Gyllenborg», sade friherrinnan, »om pöbeln en dag skulle ropa åt honom
  att hvad han gjort vore rätt, när han afrättat alla sina gamla vänner.»
  »Parbleu mes amis ... så upprörde», sade Meijersdorff i det samma han
  inträdde. »Hvad har väl händt», fortsatte han i det han artigt kysste
  friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusins eljes så klara ögon?»
  »Hvad skulle väl hända i vår ensamhet?» –
  »Vet då mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon –
  jag har de bästa förhoppningar.»
  »Någon lumpen tölp af de här svenskarne», sade friherrinnan, »har funnit
  det comme il faut att lägga denna kvicka biljett i min mans bibel ...
  Man får snart icke vara i fred i sin egen sängkammare för detta eländiga
  pack. – Ja, jag upprepar det min vän», återtog hon med en blick på
  generalen, som ville lägga band på hennes tunga; »det finnes ej sämre
  folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar.»
  »Sinnesstämningen är verkligen en smula upphetsad», sade Meijersdorff i
  tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara
  svårt att vinna den allmänna meningen i landet – och så hör Majestätet
  nu mera, beklagligt nog, till våra svåraste motståndare!»
  »Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll
  generalen tankfullt, »skulle han säkerligen gjort mera för vår sak; ty
  hans hjärta är godt.»
  »Jag skulle kan hända bedt att få komplimentera honom för hans intention
  att vilja vanära vår dotter.»
  »Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden», återtog
  Meijersdorff, då generalen icke svarade på detta häftiga utbrott, »hotar
  att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke
  generalerna straffas. Bönderna ha redan förklarat danska kronprinsen för
  successor till tronen.»
  »Skratta icke däråt, min kusin», tillade han, då friherrinnan icke kunde
  återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är allvarlig. Gyllenborg
  har redan utfört sina barn sjövägen till grefve Bonde på Hesselby och
  andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag
  förgäfves sökt under flere dagar ... Efter hvad jag hört lär äfven
  fröken Liewen ämna sig åt landet. Den kära Liewen låter mycket tala om
  sig på sistone. Man berättar till och med att hon blifvit förälskad i
  den där finske ynglingen, som var här i fjor somras och ställde till så
  mycket spektakel, Svenske eller hvad han hette.»
  »Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt.
  »De göra sig också redo nu att skingra populacen.»
  »Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste
  sig och öppnade fönstret.
  Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon
  förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte
  generalen.
  »Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna»,
  sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.»
  »De voro likväl de viktigaste.»
  »Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvarsskriften, som väckte
  ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej
  absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka.
  – Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra
  för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen
  att dela sin styrka.»
  Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog
  sig tillbaka med Meijersdorff in i sitt rum.
  »Men min bäste baron», sade generalen då de inkommit, i det han skarpt
  betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man
  öfverallt söker vända mina ord till det värsta – men däraf följer ej att
  jag borde söka min räddning genom flykt, hvartill ni rådde mig, då ni
  sista gången var här. – Man har nyss kommit en sådan förflugen plan på
  spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök
  skulle för öfrigt stranda redan i början – tänk endast på de stränga
  order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna. De fängsla och förhöra
  ju en hvar som ser upp mot dem från gatan.»
  »Det torde likväl ändock kunna lyckas.»
  »Hvarför har man arresterat min son?»
  »Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till
  generalens rum.»
  »Kanhända är deras misstanke befogad. – Henrik har dock icke nämnt något
  därom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner
  varder lidande för min skull.»
  »Man talar om att de skulle underkastas förhör i Rosenkammaren.»
  »Hvilken skändlighet! Men i denna yran kan man tydligen hvarken vänta
  sig förnuft eller barmhärtighet.»
  »A propos Rosenkammaren. – Den styfve biskopen måste bekänna där härom
  dagen sanningen om de engelska underhandlingarna.»
  »Juslenius? Den ränkmakaren?»
  »Han räddade med nöd lifvet och stiftet, men det tog honom så svårt att
  han troligen icke kommer till sig själf mera.»
  »Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt
  om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet ...»
  »Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför
  Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla
  kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså
  fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti
  så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke
  första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull –
  men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.»
  Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena mörka minnet aflöste det
  andra i hans tankar.
  Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna, men grubblade icke
  heller däröfver. Inom sig var han säker på de trådar, som han hade i sin
  hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets
  portar.
  Han hade länge vacklat fram och åter mellan de båda ytterligheterna om
  han skulle fortsätta att tjäna Lagercrantz och se händelserna utveckla
  sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige
  partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men vardt då också
  delaktig i mordet på fadern till henne som han älskade öfver allt ting
  annat. I senare fallet, om han motarbetade partiet och hjälpte generalen
  att fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle misslyckas.
  Han ville gärna välja den sista vägen. Men Ulrikas köld hade under
  stundom kommit honom att handla i motsatt riktning; ty då han var retad
  kunde han vara i stånd att i första uppbrusningen bära hand på sig
  själf. Sålunda hade han verkligen, trots alla förnekanden lämnat de
  viktiga dokumenten till Lagercrantz, hvilka, såsom förut är nämndt,
  varit afgörande för processens utgång. Det var äfven han, som lagt
  papperet i bibeln för att, som han trodde, därigenom uppmjuka Ulrikas
  hårda sinne. Hvad gjorde det om hon tog skada däraf till kroppen. Äfven
  om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han äga
  henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens
  blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjärtat där
  inom upphört att slå.
  Den till utseendet liknöjde, skeptiske kavaljeren, den stortalige
  slagskämpen hade i själfva verket intet kvar af sin forna tillförsikt.
  Han som för sina vänner skröt med att hafva dödat tio unge män af familj
  i duell endast därför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han
  darrade så snart han tänkte på denna kvinna, hvilken sorgen gjort ännu
  mer intagande och hvilken ifrån att i förstone endast föreställt för
  honom ett visst antal holländska guinéer, nu uppväckte hela hans
  lidelse.
  »Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset
  leende, då baronen inträdde i matsalen.
  »Ja! Jag har i sanning handlat oädelt, kusin», svarade han med
  tillkämpat lugn i det han fattade hennes hand. »Men säg att äfven ni
  finner er ha någon skuld. Ni förstod mig icke. – Ni har varit grym.»
  »Förskona mig från ett upprepande af dessa frierier. Ni har ju fått mitt
  svar. För öfrigt torde ni finna tidpunkten mindre lämplig nu – tänk på
  min far.»
  »Låt detta vara glömdt för en stund. Ser ni ej hur lidelsen förtär mig –
  jag älskar er!»
  »Lidelse och kärlek äro främmande för hvarandra. Jag delar ingendera af
  dessa passioner med er, kusin.»
  »Nå väl! Jag säger er då ett evigt farväl.»
  »Lugna er! Hvad vill ni göra?»
  »Skjuta mig en kula för pannan. Denna plåga är outhärdlig.»
  »Man kan känna sig olycklig, men man dör icke af kärlek. – Än en gång,
  spar edra känslor ... För att tala uppriktigt hyser jag en motvilja för
  er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och
  det vore falskt att icke öppet säga er det.»
  Meijersdorffs anlete förvreds, under det hon talade.
  »Ert stolta, högdragna väsen skall en gång böjas i stoftet.»
  »Vår Herres pröfningar är ni icke mannen att förespå; men ett vet jag
  och det är att om ni vore en sann, en verklig ädling, en man af heder,
  skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja en svag kvinna med
  denna fordran på genkärlek, som ni vet att jag hvarken kan eller vill
  gifva er ... Låtom oss skiljas i vänskap, kusin!»
  »Vänskap? – En kvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet
  eller kärlek. – Vänskap, hvad är väl det annat än liknöjdhet? – Ni kan
  icke älska mig, säger ni. – Nåväl jag fordrar det icke heller – en
  kvinna älskar aldrig någon. – Antingen beskyddar hon honom eller får hon
  sin fåfänga tillfredsställd genom hans lidelse för hennes person. Denna
  gör henne stor i andra kvinnors ögon. Jag önskar endast att få äga er
  som min maka. –»
  »Ni har hört mitt svar.»
  »Jag _vill icke_ afstå från er hand – jag _kan_ det ej ...»
  »Ack, min Gud, hör upp med detta tal, och lämna mig. Hvad jag begär är
  ju en så ringa uppoffring?»
  »Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det vore ingen dygd, det vore
  feghet.»
  »Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens främsta plikt.»
  »Kristen?»
  »Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så
  tviflande, när jag nämnde det heliga namnet?»
  »Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn understundom. Äfven nu
  vill jag svära vid hans heliga namn att göra allt hvad ni befaller mig –
  rädda er far – allt – blott ni lofvar ...»
  »Rädda min far!» afbröt honom Ulrika med häftighet. »Skulle då icke den,
  som gör anspråk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger
  om för att nå detta mål utan att behöfva anföra det såsom prof på sin
  kärlek. Kan det vara möjligt? ... Kan ni rädda min far. Ja, jag ser det
  på edra ögon!»
  »Lofva; – och befall hvad ni önskar.»
  »Skynda då! – Vår Herre skall löna er goda gärning.»
  »Chère amie», sade Meijersdorff i det han reste sig upp och sökte gifva
  sitt anlete dess vanliga liknöjdt öfverlägsna utseende, »upphör en gång
  med dessa slags himmelska löften. Grace à Dieu har jag långt ringare
  anspråk på vår Herres tacksamhet. – Quelle embarras att hålla reda på
  alla lefvande och döda! – Men se icke så förvånad på mig. – Ah! Sacré
  nom, jag kan icke annat än småle åt denna prästernas makt att fördärfva
  unga sinnen. – Lifvet efter detta! – ett skönt, ett agreabelt lif, ma
  foi ... Jag och min betjänt, hvarför icke äfven min häst, min
  kastanjebruna Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till
  samma societé des âmes? I sanning lefva vi inte uti ett upplysningens
  tidehvarf!»
  »Jag tycker mig förstå att detta är hedniskt», sade Ulrika, i det hon
  tog ett steg tillbaka.
  »Certainement jag tror som hedningarna på allt eller på ingenting, après