Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 13

honom slutligen intet annat än att ännu en gång retirera till nedre
våningen, där han, efter att hafva stängt sig inne i sin innersta
bodkammare, mätte golfvet med stora steg, då och då kastande en orolig
blick på den gamla väggklockan i hörnet.
Men tiden förgick utan att någon biskop lät höra af sig. Klockan var
redan öfver åtta. Kanske hade förräderikommissionen redan fått nys om
saken? Denna tanke kom honom att rysa i alla leder. »Ja, det är tider vi
lefva i», mumlade han för sig själf, »krediten slut, politiken slut ...
men tyst; – det lät som om någon skulle rycka i bakporten.»
Han smög sig försiktigt ut på tå för att se efter hvad det kunde vara.
»Det är bara jag», svarade en ängslig stämma, då åldermannen frågade:
’hvem där?’
»Är det bara du, din stryker? – Nu gick det kantänka som en dans att
låsa upp porten, din liderliga sälle; men jag skall lära dig att löpa
ute så här dags på dagen. – När smög du dig ut? – Nyss på stunden, säger
du. – Vet du icke, din utbasade tjufpojke», fortfor han, under det han
lät sitt spanska rör susa i luften, hvilket kom pojken att skrika med
full hals, »att alla herrtjänare och drängar, som vistas utomhus utan
sin husbondes tillåtelse efter klockan 9 på kvällen eller löpa på krogar
och källare under gudstjänsten, äro själfskrifna åt värfvarne? ...
Hvasa? ... Ja, sprang hem i flygande fläng, säger du ... Inte så illa
men’t, förstås ... Här är inte som hos franske ministern! ... På söder?
... Kanske hos holmfolket, pietisterna, svärmarena eller det andra
packet? Hos mäster Beck, säger du? – Bättre och bättre, din
sakramentskade gnäller. – I själfva spökhuset? – För att dra’ trollen
hit, kantänka? Men jag skall, trå ta’ mig, lära dig att fara till
Blåkulla, och det så att du aldrig glömmer Göran Smedman.»
Åldermannen hade behof af att finna ett föremål, på hvilket han kunde få
uttömma sin vrede, och i husagans gyllene tidsålder var detta icke
häller svårt att finna. Pojken hade därför troligen fått ganska dyrt
betala sin föregifna nyfikenhet att se spöken i mörkret, om icke mor
Katrina som en räddande ängel ofvanifrån kommit till hans hjälp. Redan
vid hans första nödrop hade hennes spetsiga anlete visat sig uppe i
trappöppningen och hon sporde nu med gäll stämma hvad det var för några
filistéer och hedningar, som störde ärligt och gudfruktigt folks
aftonbön.
»Håll hon sig vackert inne med sina aftonböner och lägg sig för pocker i
våld icke uti hvad som icke rör henne», röt åldermannen, i det han,
förbluffad öfver den oväntade inblandningen släppte sitt tag i gossens
tröjärm.
»Hålla mig inne? ... Aftonbön? ... Bevars hvad nu pratas. Jag skall
hålla mig inne, jag som hållit mig inne med dig, din morian, i den här
peppardosan i snart fem och trettio år? Men må den onde ta’ mig, om jag
skrämmes af sådana kämnärer!»
»Nå, lugna dig någon gång, mitt hjärta lilla!» inföll åldermannen, i det
han gjorde sin röst så godmodig han kunde och gick uppför trapporna,
»det är ju ingenting som står för lifvet, vet jag?»
»Nå, så håll dig då vackert stilla på helgdagsafton och för icke ett
sån’t syndigt lefverne! – Läs i Franckes postilla eller i Arndts gudliga
skrifter; det kan bättre anstå en ärlig borgare än att synda på vår
Herres sabbatsafton.»
»Läsa och läsa», sade åldermannen af brytande, då han märkte att goda
ord icke mera hulpo. – »Frid och ro säger du? Vacker frid och ro i det
här huset för ditt gnäll. En gudelig själs enskilda andakt, säger du?
Legat fyra nätter å rad med en bibel under hufvudgärden, men hafva väl
gastar och spöken lämnat mig ett ögonblicks ro och frid för det?»
»Nu var det bestämdt någon som öppnade bakporten», afbröt han sig, i det
han ryckte till.
»I dag är du då riktigt konstig i sinnet, min vän», sade mor Katrina med
en sträng, högtidlig ton, »men det är icke godt att tala om gastar så
här sent på kvällen. Vi behöfva dem icke häller för att väckas till
tron; ty det står skrifvet att vi äga Guds rena ord, hvilket upptäcker
vårt sinne och visar oss vårt invärtes fördärf i allehanda lärdomar och
förmaningar i Kristi sinne och heliga förlossning, och visar oss huru vi
skola lefva i och genom den heliga anda, som är vår arfspant och
insegel, huru vi skola bortlägga det onda och förnyas till det goda och
...»
»Ta, ta, ta», afbröt åldermannen, alltmera orolig. »Är du framme nu igen
med dina Dippelska villomeningar?»
Detta var en för djup förolämpning.
»Liksom det vore villomeningar», utbrast hon med flammande blickar, »att
icke, som mången, falskeligen inbilla sig saligheten, utan söka honom i
en lefvande tro och ett sannfärdigt väsen och ...»
»Men, se där är ändtligen vår högvördige biskop», afbröt henne
åldermannen, som hela tiden haft blicken fäst neråt trappan, då han
varseblef denne senare i portgången och skyndade sig att välkomna honom.
»Har förgäfves väntat där ute», sade biskopen, innan han svarade på
åldermannens hälsning, »och misstänkte nästan, då jag icke såg något
tecken, att hela sammankomsten blifvit uppskjuten.»
»Icke något tecken?» inföll åldermannen, mållös af häpnad. »Jag har ju
vaktat det hela aftonen. – Nedtaget?»
Liksom ett ljus plötsligt gått upp för honom, rusade han rakt på dörren.
»Jag kunde väl tro den där tjufpojken om något sådant», utropade han, då
han efter en stund kom tillbaka, »och jag som icke skulle märka det.» –
»Sansa dig, käre», sade biskopen. »Jag satte själf å nyo upp tecknet åt
engelsmannen och din ohörsamme tjänare kan du straffa i morgon. –
Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt»,
återtog han i allvarlig ton, under det att åldermannen reglade dörren.
»Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser den, men
fallet varder därför endast så mycket förfärligare.»
Åldermannen återfick under samtalet småningom sitt vanliga humör. Men
när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led
öfver nio, började hans oro på nytt att infinna sig.
»Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad»,
sade han, i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i
stolen.
»Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariséers
blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »själfva himlen har skäl att gjuta
tårar.»
»Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre.» Åldermannen
började, i det han så tänkte, att gå oroligt fram och åter på golfvet.
»Allt försämras, intet förbättras – men är då ryssen verkligen så farlig
att nappas med, som man säger? – Han lär ju ej hafva ett enda krigsskepp
i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampanjerna
kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med
hakskägget.»
»Dumt snack! – Men tiden är långt framskriden. Kommer han i kväll?»
»Dukaterna äro här.»
»Så mycket vet jag säkert», fortsatte åldermannen, återtagande sin förra
tankegång, då biskopen mottog hans upplysning med tystnad, »att jag
gjort hvad på mig ankommer för att vara beredd. För ett år sedan hade
jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar
Soëkort aldrig i sitt lif sett så mycket – och linfrö sedan. – Skynda
dig! sa’ jag till mig själf. Det tillhör hvarje god patriot att tänka i
första hand på fäderneslandet; lägg därför icke dalern på kistbottnen
utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas, om
någon krigsruptur skulle komma å färde.»
»Förmodligen är det nu min ärade brors mening att utlämna dem gratis åt
folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. – »Men hvad är det
för buller på gatan?» afbröt han sig plötsligt och skyndade fram till
titthålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod kvar på samma
ställe, darrande af förskräckelse.
»Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt
spel – men tyst – de aflägsna sig redan. – Ja, om denna afton går förbi
utan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres synnerliga
beskydd.»
»Pipbruket!» suckade åldermannen i ynklig ton. »Ja, så sant jag heter
Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, går icke allt det där
bakut – men är det sant som man säger», återtog han hviskande, då
bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige
stora subsidier?»
»Frankrike är nu den sol som lyser upp hattarnas horisont», sade
biskopen, sedan han lyssnat en stund vid fönstret. »Franska regeringen
liknar den förnäma damen, som hällre gifver den fattige rabarber än
penningar och mat, för att därigenom kunna på samma gång visa sitt
öfverlägsna förstånd och sin barmhärtighet.»
»Ts! – Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse,
då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop, hördes
utanför på torget.
»Är dörren stängd på inre sidan?»
»Med dubbla reglar.»
»Öppna henne då samt bred duken öfver dukatrullarna. Nej, lägg dem i
dragkistan och slut till locket. Var för öfrigt lugn och låt mig sköta
saken.»
»Herre min skapare, var det icke detta som anden hviskade i örat på mig
i natt», kved åldermannen, »nu farväl både med pipbruk och annat med.»
»Må dessa slynglar komma», sade biskopen allvarligt, utan att höra på
åldermannens prat, i det han med sitt vanliga lugn drog reglarna från
dörren – »jag skall vid Gud se dem rakt i synen.»


XIII.

Stekpojkens berättelse hade gifvit Svenske många skäl till oro. Det var
af stor vikt att hans morbror så snart som möjligt underrättades om den
fara, hvari han sväfvade. Redan tidigt påföljande morgon hade han därför
begifvit sig ut för att söka honom. Men han hade haft otur med sina
besök. I biskopens kvarter sade man att denne var i sekreta utskottet
och här påstod man att han icke varit där på flere dagar.
Ju svårare det visade sig att finna honom, desto oroligare vardt
Svenske. På Riddarhustorget hörde han, huru man allmänt talade om kriget
såsom nära förestående, samt att viktiga öfverläggningar därom pågingo i
alla stånden. Men mösspartiets motstånd, sade man, var på långt när icke
brutet; deras storkämpar höllo ännu ut och veko endast tum för tum. Det
var därför så mycket märkligare att biskopen, som annars alltid kämpade
i främsta ledet, denna dag icke fanns på sin post.
Efter ifrigt sökande och sedan Svenske förlorat allt hopp att träffa sin
morbror före middagen, beslöt han att vänta till aftonen, då denne
enligt värdinnans bestämda försäkran skulle besöka fröken Beata.
Där hade nu Svenske suttit en god timme i orolig väntan att biskopen
skulle infinna sig. Ändtligen öppnades porten till stora gatan, men det
var Stina som kom i stället för den väntade.
»Du har varit länge ute, klockan är redan sju», hördes gumman banna, då
Stina andtruten stack in sitt anlete genom dörren.
»Herre jemini, så orolig! – Det var ju nyss i minuten, som jag gick
bort, vet jag.»
»Nå – har du uträttat hvad du skulle?»
»Hans högvördighet kommer hit i afton, hans högvördighet hade nyss gått
ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast kvarten öfver
sex.»
»Du skulle vara hos honom innan half sex.»
»Hennes nåd är då riktigt försmädlig, liksom en tjänare icke skulle få
se sig omkring en smula utan att löpa som en blindbock genom gatorna –
och så är det ett så’nt fasligt väder – och långe grefven där nere på
gatan står lik i dag, skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det
skulle vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut –
men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden», fortfor
hon, då gumman icke ville höra på hennes prat – »icke en gång peruk på
liket – till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter
den nya lagen, kantänka ...»
»Bästa tant» – inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess
oroligare, »det synes som han ej skulle komma; jag måste då söka honom
på annat håll.»
»Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är så sällan som jag nu för
tiden får se dig, att du gärna kan skänka mig några ögonblick.»
»Ja, det var blott ett enda rum», återtog Stina, »som var svartklädt och
intet enda hvitklädt – och så få gäster sedan. – Endast de allra
närmaste – och en liten procession, knappt trettio led – och legda
likbärare – endast tre karosser – inga som höllo i bårtäcket – men
bisättning och begrafning på en gång skall vara förnämt nu, kantänka. –»
»Det bör ju glädja oss gamla, kära Stina, att människorna blifva
sparsamma», svarade gumman småleende.
»Folket, sa’ kopparslagarn midt emot», fortsatte Stina, som riktigt var
i prattagen, »skickar dessa riksdagsmän hit till staden för att se efter
att hvar man får sin rätt här i landet; men hvad göra de väl här, när de
komma hit, annat än besöka källare och kaffehus och uppgöra förräderi
mot kung och land. – Nyss på stund hörde jag talas om ett så’nt
förfärligt förräderi, som skulle vara å färde, att blodet riktigt
stockade sig i halsen. – Men att tänka på hur folk på ett anständigt
sätt skall komma till grafven, därpå ha’ de, gudbevars intet förstånd
...»
Svenske ärnade just fråga hvilket förräderi hon menade, då det klappade
på porten åt gatan.
»Hör icke Stina att det klappar på porten?» – afbröt gumman hennes
ordflöde – »du skall få se, mitt barn», tillade hon, vänd till Svenske,
»att det är vår biskop.»
Denna förmodan delades äfven af Svenske och han skyndade därför på samma
gång som Stina till dörren för att möta den väntade. Men i stället för
biskopen inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen
taftshufva.
»Det var då ett riktigt kärt besök», sade gumman, då hon fick se hvem
det var. – »Nu kan jag förstå hvad Stina roade sig med i regnet! Men,
hon visste väl» tillade hon småleende, »att gamla tant hade en vacker
riddare att bjuda på till sällskap. – Stig fram då, min snälla Ulrika,
och stå icke kvar hela aftonen vid dörren. – Här har du intet att frukta
utan lägg af hufvan och saloppen. – Vår vackre riddare får icke
bortröfva dig, då du är under mitt tak. I min närhet, ser du, förfryser
fjärilen vingarna och han blir lika oskyldig som törnrosknoppen.»
Ulrika var rent af gudomlig, tyckte Svenske, då hon, efterkommande
gummans uppmaning, och sedan hon, efter att hafva aflagt regnkappan och
den korta rundskurna saloppen, med en öm omfamning hälsat henne, tog
plats i fönstersmygen. Hennes ponceauröda robe framhöll också på ett
utmärkt sätt den friska rodnaden på hennes kinder.
Svenske, som till tant Beatas stora förvåning fattat sin hatt för att
aflägsna sig, stod där, tafatt och tvehågsen, midt på golfvet, under det
att hans beundrande ögonkast följde Ulrikas minsta rörelser. Ju mera han
såg på henne, dess mera tänjbar syntes honom tiden, dess mindre den fara
hvari biskopen sväfvade. Han kunde ju dröja kvar några ögonblick till,
tänkte han, och sedan gå till mötesplatsen, där skulle han nog i rätt
tid träffa biskopen ... och nästan omärkligt föllo hatten och kappan
åter ned på stolen.
Hans gamla tant tydde hans fundersamma min som blyghet och uppbjöd
därför all sin godlynta rättframhet för att skingra förtrollningen. Ja,
hon tycktes riktigt njuta af åsynen af det unga paret, då Svenske,
efterkommande hennes uppmaning, tog plats vid Ulrikas sida.
Till en början rörde sig samtalet tämligen tvunget mellan de unga tu,
som upplifvade sina minnen från den sista picknicken på Liljeholmen,
hvilken, liksom äfven sista assemblén, föreföll tant Beata på långt när
icke så lysande som festerna i hennes ungdom.
»För att nu icke tala om salig kungens begrafning och vår nu regerande
konungs kröning», sade hon, »minnes jag flere andra solenna
festligheter, där det gått mycket ståtligare till. – Ett bröllop, sådant
som drottning Ulrika Eleonora gaf för en af sina hoffröknar, får man nu
aldrig skåda.»
»Var det maskeraden om hvilken tant så ofta brukade berätta för oss som
barn», inföll Ulrika, »och som föreställde Tasso’s befriade Jerusalem? –
Prinsessan själf var ju Armida? – Hvad det måtte varit skönt att skåda
de hvita alabasterbilderna mellan det täta löfverket?»
»När jag ser er nu, strålande af ungdom, går det lätt att tänka sig
tillbaka till flydda tider. – Om jag inte skulle minnas denna dag? – Jo,
så väl, så väl! Jag ser så tydligt de mythologiska personagerna röra sig
fram ur den djupa skuggan på sidan af de med otaliga lyktor upplysta
gångarna. Man trodde sig se ambassader från gudarnes hemvist, utsända
för att skåda våra förgängliga nöjen. – Den ståtligaste af dem alla var
Ascheberg, då han med sina tolf adjutanter föreställde Olympens tolf
gudar.»
»Dagen därpå», fortsatte hon efter en stunds tankfullhet, »paraderade
han på St. Clara gärde med elfvatusen man till häst och fots. – Det var
något annat än de små mönstringarna nu för tiden på barnhusängen och
rännarbanan.»
»Var det icke general Ascheberg, som gaf tant den vackra törnrosen, som
ständigt ligger såsom bokmärke i tants bibel?»
»Unga fröken tänker icke på annat än kärlekspanter, kan jag höra»,
svarade gumman småleende, då Ulrikas anlete öfverfors af en skär rodnad.
– »Liksom en åttioåring icke skulle hafva nöje af en vacker blomma, om
ej bilden af en kavaljer återspeglar sig ur hennes kalk!»
Nu måste Ulrika i sin tur slå ned ögonen. Men Svenske skyndade till
hennes bistånd.
»Men var det inte också fint, då borgerskapet mottog konung Stanislaus
af Polen?» frågade han, utan att låtsa märka hennes bryderi.
»Jo, där var också en mycket stor solennitet», svarade gumman småleende
... »Själfva intåget var det festligaste! På trappan vid kungshuset
harangerade rådet; enkedrottningen höll ett tal till den höge gästen,
stående på en turkisk tapet under en röd sammetshimmel. Salig kungen
lefde då ännu, och sättet hvarpå penningarna förstördes gjorde
detsamma.»
»Kung Carl var ingen slösare», inföll Svenske ifrigt.
»Jo, en slösare på människoblod var han. Alldeles som dessa hattar äflas
om att vara det nu för tiden. Att utgjuta människors blod är dock det
största slöseri som finnes.» –
»Men kung Carl försvarade sitt land mot orättvisa anfall. – Han var en
hjälte, som önskade ingenting högre än att kunna höja Sveriges makt och
ära.»
»En konungs främsta plikt är att öka sitt lands skatter af lycka,
mänsklighet och godhet. Han får därför icke förstöra det, hvarigenom
denna skatt vinnes eller människornas välstånd.»
»Men lyckan tillhör icke blott de rike», inföll Ulrika tvekande.
»Helt viss, mitt barn. Lyckan kan bo lika väl i en koja som i ett slott.
Men det är icke nog med att själf vara lycklig. Man måste äfven kunna
arbeta för andras lycka och detta kan icke ske om bekymmer gnaga själen
... Men gumman jagar visst bort sina kära gäster genom sitt allvarsamma
tal», afbröt hon sig småleende. – »Hvad tycker min lilla fröken om
knypplingen? Är icke mönstret ganska vackert?»
Knyppeldynan med dess tillbehör togs nu i noggrant skärskådande. Men
därmed hade också den kära tanten uttömt sina krafter, som blifvit
likasom föryngrade för en stund i glädjen öfver de båda ungas besök.
Hennes grå hufvud sjönk allt djupare tills det lutade sig med ett
förnöjdt leende mot den mjuka stoldynan. En stund senare var det endast
regnets smattrande på fönsterrutorna och väggurets knäppningar från vrån
vid dörren som bröt tystnaden.
Sedermera tillkom under en längre stund ett hviskande samtal mellan
Svenske och Ulrika. På hvad sätt det började är svårt att säga, äfvenså
att förklara meningen med de korta, ofullbordade frågorna och de stumma
svaren. Men bakom de dunkla antydningarna och de fadda allegorierna,
hägrade helt visst för dem båda ett paradis på jorden. –
»Förklaring, alltid förklaring», utbrast slutligen Ulrika med högre
röst, »hvilken förklaring vill då kusin att jag skall gifva?»
»Kusin sade nyss att jag understundom var tråkigare än baronen. – Nu
frågar jag, hvad det var som kusin i dag tyckte var så tråkigt?»
»Hör man på, herr egenkär! – Jag sade icke i dag.»
»Skratta icke åt mig. – Du har gifvit mig rättighet att älska dig,
hvarför då plåga och förarga mig?»
»Den, som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att
göra det.»
»Ulrika!»
»Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?»
»Jag skulle redan för länge sedan varit borta.»
»Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.»
»Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig, i det han upptog
sin kappa från stolen.
»Hvad är det då, som så plötsligt kallar? – Någon hemlig picknick? – En
bal på Lorensberg?»
»Ulrika!»
»Sade du något, mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes
utrop. »Ack, jag kan förstå» – tillade hon, då hon såg att det var
tämligen mörkt i rummet – »jag har sofvit en stund. Men jag hör från
köket att Stina slamrar med grytan. Då är klockan redan öfver nio och ni
måste tänka på hemfärd. – När skall vår unge kavaljer öfver till
Finland?»
»Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade allt svårare
att dölja sin oro; »kanhända redan i morgon!»
»När det blir, glöm icke bort att hälsa de snälla människorna i Åbo –
jag lofvar i utbyte att se efter din ädelsten», sade hon småleende till
Svenske, då denne böjde sig ner för att omfamna henne. –
Då Svenske utkom på gatan hade det upphört att regna. Genom det tunna
molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken,
hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet
skulle hållas, och nu var hon öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit
sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden.
När Svenske hunnit till Packartorget, stannade han och såg sig omkring.
Det var där åldermannen hade sin bostad, men i hvilket hus visste han
ej. Han stod en stund, villrådig hvart han skulle vända sina steg.
Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes
dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från
längre bort liggande orter, då han uppackades och försåldes på detta
torg. Så länge dager var, vimlade det ock af människor, som köpte och
sålde; men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande
vattenpölar, var det folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden,
hvilken på sista tiden blifvit utpålad och på sina ställen försedd med
träbryggor, speglade några mindre fiskarskutor sina mörka konturer i den
glittrande vattenytan.
På västra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde
åldermannen omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad
materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa
listverk. På södra sidan lågo endast några små envåningshus. På den
norra sidan återigen låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter
beskrifningen just kunde passa in med det som han sökte. I detsamma föll
hans blick på den höga skampålen, hvilken hemsk och olycksbådande reste
sig midt på torget, öfverst prydd med en blank bronsbild, som sades
föreställa den heliga rättvisan i en borgmästares skepelse. Han erinrade
sig nu hur Lars omtalat hur det gick till, då Gyllenstjerna på våren
stått där utsatt för pöbelns hån, och tyckte sig höra de skriande
rösterna uppstämma förrädarevisan:
”Så går honom, så går flere,
Som förråda kung och land.
Stupestocken blir hans del,
För hans grofva brott och fel.”
Han skulle fortsätta sin väg för att pröfva sin gissningsförmåga i det
stora tvåvåningshuset, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett
par kraftiga armar och en okänd röst skrek honom i örat:
»Hvarför lopp ni så, herre? Ni sprang ju som en förrädare och så har ni
blå kappa och bruna knäbyxor.»
»Hvad vill detta säga, förbannade gatstrykare», röt Svenske till. »Släpp
eller skall jag ...»
»Sakta, junker», sade Reiter, som nu framträdde, »och akta er vackert
att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? – Jaså, ingen lykta, säger
ni – och ni tror att vi kronans ämbetsmän nöja oss med så ringa
respekt?»
»Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte,
med hvilka han hade att göra, »tror jag det. För den som presenterar sig
bakom ens rygg kan vördnaden inte vara annat än klen. Om ni inte varit
så försiktig att först försäkra er om min värja, skulle jag gerna velat
salutera för att sedan nappas med er något litet om fältet ...»
»Stå ej och gapa längre på hans otäcka galgtryne» – ropade Reiter åt
soldaterna, som, under det Svenske talade, sågo tvekande på hvarandra. –
»Den här fågeln är en riktig ärkeförrädare det höres på munarten. Än en
gång skall icke den förbannade kommissionären komma och slå mig på
fingrarna för dålig vakt. – Framåt med er, lunsar!»
»Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad
meningen är med denna komedi?»
»Komedianterna äro i Bollhuset, herre! Här är rena allvaret. Om ni inte
godvilligt följer med, är instruktionen klar: galgen eller krut och
kula. Om någon, eho det vara månde, vid förspordt oljud, öfvervåld,
slagsmål eller röfveri befinnes utomhus utan att vara försedd med lykta,
eller om han har en så kallad blindlykta, skall han genast infångas,
såsom skäligen misstänkt, och i häkte insättas och får han skylla sig
själf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.»
Svenske anmärkte visserligen att man icke brukade gå omkring med lykta
midt i sommaren, men han fann snart att disputera icke tjänade till
någonting. En röst hviskade äfven inom honom att det möjligen kunde vara
hans morbror, som man tagit honom för, och han beslöt därför att
godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad, kunde hattarnas
spejare möjligen ledas på villospår.
»Satans kaniner, så ni glaffa i väg», ropade Reiter flåsande, under det
han med värjan i högsta hugg skyndade att taga fatt dem.
»Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning. Nej, släpp
honom, bussar, och låt mig i stället sköta honom ... Ställ in er i
ledet! – Och du, Flinta, kan säga kommissionären att vi redan hafva
fågeln i buren.»
»Hör på, unge man», hviskade han i örat på Svenske, då Flinta aflägsnat
sig ett stycke, »är ni eller är ni icke den där förrädaren, som
underhandlar med engelsmännen? – Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt»,
tillade han, då Svenske icke svarade. »Ja, skarpsyntare än en
kommissionärs, då han vädrar en dukatpåse i fickan på en nybakad
riksdagsman.»
»Ni vet», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en
osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen
... Helt visst kommer det ej att dröja många dar, innan man gjort äfven
min herre odödlig.»
»Så, ni tror det?»
»Reiter», sa’ fänriken, »tag den där prästeförrädaren! För honom inför
oss – han har brun kappa och svart peruk – så skola vi sätta honom på
Smedjegården.»
»Smedjegården? – Har jag brun kappa och peruk? Ha präster uniform?»
»Hvad dräkten vidkommer, är det tids nog att tala om den, sedan man sett
den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare
bör man icke tro mera än jämnt. Munsjör Reiter är ingen narr – när man
är gammal i gården, känner man gåsungarna på gången. – Men det vore i
alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. Ni är
en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger, lära sådana som
ni kunna göra guldstänger af fästningsgallren?»
»Öfvermåttan förbunden för er goda tanke om min person», sade Svenske
skrattande.
»Och så tänkte jag», återtog Reiter, sedan han icke utan möda hindrat
sina motsträfviga ben att taga vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då
man icke får se en sådan där guldfågel hos sig mer än en enda natt,
kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hällre än att
långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han
håller näsan nog högt i vädret förut – och så hör han till hattarna, då
jag är en lika god mössa som långa biskopen.»
»Nu ha vi gått så långt, att det väl inte tjänar något till att släppa
mig.»
»Nå, nå, gunstig junker ... måttligt stor i orden! – Hvad man inte kan
få, tjänar inte att efter trå. – Min herre har väl ingenting emot, om