Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 06

Total number of words is 4530
Total number of unique words is 1749
26.4 of words are in the 2000 most common words
35.8 of words are in the 5000 most common words
40.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner
varit med. Men här om dagen – det kunde vara vid påfvelsmässan – hade
han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad
af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärsrätten,
och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans
favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta
jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! –
Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå.
Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord.
»I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla
värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm
samvaro och god välfägnad, vill jag nu föreslå en skål för en god
framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de
_trogne_ män, som kassan gömma,
_samvets_män, som folket döma,
_kloke_ män, som ta beslut,
_tappre_ män, som föra’t ut.»
Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte
Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner för de många våta
fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till Smedmans stora
nöje misslyckades alla hans försök i den vägen.
»Där ser man» sade åldermannen till biskopen »hur en anständig jungfru
nu för tiden skall skicka sig. – Hon inlåter sig ej i portgången med
hvem som helst, för att tala vare sig ondt eller godt om sitt
husbondefolk – och min gumma som jemt rosar den nya tiden! Men jag skall
berätta det då jag kommer hem.»
Lars var icke vid godt lynne, då Svenske vid hemkomsten råkade honom i
portgången till härberget. Hela dagen hade han känt sig öm i kroppen, i
synnerhet i hufvudet och veka lifvet, hvilket ej kunde bero på annat än
gastkramning förliden natt. Med en mer än vanligt trumpen och vresig
min, svarade han därför sitt »Guds fred» på Svenskes hälsning. Men
Svenske låtsade icke märka något, utan befalde honom att gå upp efter
floretterna, så att han kunde få tillfälle att enligt löfte mjuka upp
sin herres lemmar för morgondagen, för den händelse att duellen –
hvilket ännu var oafgjordt – skulle komma att äga rum med värja.
Sedan fäktningen börjat var det med en viss ansträngning, som Svenske
kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa
för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt var nära att
bringa Svenske ur jämnvikten, på samma gång som hans vapen pressades att
beskrifva en båge bort till en vrå af rummet.
Ett bredt grin uppklarnade Lars anlete.
»Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden», sade Svenske
förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning
att på nytt börja lektionen, – »man kan därur gå öfver både i kvarta och
sekunda, allt efter tid och lägenhet.»
»Och mista klingan ur handen, som nyss», grinade Lars.
»Men tersen redde sig på morgonen mot baronen!»
»Är man fri från griller och passar på finten ... men se där ligger hon
igen», utbrast han och grinade till på nytt mot Svenske, då denne efter
ett utfall fann sig på samma sätt som nyss förut utan vapen. – »Sjette
regeln i fäktarekonsten lyder», började Lars i predikande ton: När då i
denna ters din klinga på något sätt fångats, må du med udden – det är i
undertersia per lineam obliqvam eller i skef linie – gå till jorden, och
din kropp och dina knän, som tillförne voro öfverlutade, alldeles
retireras och gå tillbaka. – Så äst du fri och hafver betagit din
motpart den mensur’ till att stöta.
»Välförståendes att om han inte vet», fortsatte Svenske i samma
predikoton, »att bruka den vantagio eller sirlighet med kroppen, att han
ej följer klingan utefter, ty då varder han stötter, utan approchering
eller annalkande» – ...
»Därvid likväl alltid märkandes första regeln i fäktarekonsten: Man låte
sig ej af andra tankar dispareras eller åtskiljas, såsom af affärer,
kärlek ...»
»Nu kan det vara nog med fäktning i dag», afbröt Svenske tvärt, i det
han kastade bort floretten. »Nog skulle jag ändock kunna reda mig mot
dig, gamle Lars – om det gäller.»
»Kärleksgriller och kvinnosnack, gör kloker galen sa’ Hans Sack.»
Svenske gick sin väg utan att låtsa höra hvad han svarade; men nu fick
Lars brådt med att hänga upp floretterna och skynda efter.
»Nog kan min käre, unge herre vara lugn», sade han och slog honom
förtroligt på axeln. »Alltid koxar dufvan så länge som båge bändes.»


VII.

I hörnet af Riddargatan och Riddarhustorget låg ett fyravåningars
stenhus med järnstaket på taket och många fönster på framsidan, hvilkas
stora antal i förhållande till husets längd gifvit huset namnet
»Lyktan». Hvarje den tidens gatpojke visste lika säkert hvar det låg,
som ett stadsbud i våra dagar vet hvar »Grand hotel» eller »Rydberg»
ligger.
I bottenvåningen var kaffehus, som förestods af Isaac Rausells enka, och
som flitigt besöktes af riksdagsmännen. Äfven andra medborgare, som
kände sig hågade att hällre inomhus vid en flaska Rheinvin få erfara
dagens nyheter än att uppsnappa ryktena därom bland nyhetskrämaren på
torget, gingo dit.
I den rökfyllda källarsalen härskade för det mesta det politiska
kannstöperiet, där diskuterades pro et contra om turken och ryssen.
Vanligtvis interfolierades diskussionerna af kommunalgräl, t. ex. om
hvem som hade längsta gårdstomten att hålla ren, om det var rätt och
billigt att Riksens ständer endast frågade efter de valda
herredagsmännen och icke efter dessas patroner o. s. v.
Nu sent på kvällen sutto de hedervärda upprätthållarne af
fäderneslandets storhet och ordningsmaktens anseende utmattade af
tankeansträngning eller kanske snarare af ångorna från vin- och
ölmuggarna och lutade sig öfver borden, gäspande i kapp med värdinnan,
som med sin stora nyckelknippa i handen satt bakom disken och längtade i
sitt stilla sinne att de snart skulle gå, så att hon fick öfverräkna sin
vinst och släcka ljusen.
I andra våningen fanns en stor sal med fönster åt gården. Här voro flere
riksdagsmän af mösspartiet samlade, till största delen adelsmän, men
äfven flere betydande män från präst- och borgarstånden. Vid salens öfre
ända stod ett långt, svartmåladt bord, omgifvet af höga rundkarmade
stolar, i hvilka de förnämste tagit säte.
Vår gamle bekante, prosten Sinius, hade för tillfället ordet. Att det
var något viktigt ämne som afhandlades kunde man förstå, när man såg
hans röda ansikte och hur han rörde på armarna. Eljes var det få bland
samlingen, som tycktes lyssna till de makligt på hvarandra följande
orden. I synnerhet var detta förhållandet med de yngre af partiet, som
samlat sig kring småborden längre ned i salen, där vinkannorna gingo
laget rundt.
Det var första gången Sinius fått deltaga i klubbens möten. Han hade
nämligen endast en kort tid tillhört mösspartiet, och man hviskade om
att han ämnade på nytt öfvergå till hattarna. Och att detta rykte icke
helt och hållet var gripet ur luften framgick, såsom läsaren torde
erinra sig, af det samtal som han haft med biskop Juslenius samma kväll
Svenske kom till staden. Men sedan hans möda att omvända sin gamle vän
till hattpartiet misslyckats, trots alla skäl han uppletat från
Atlantican, hade han, trogen sin natur, godmodigt vikit undan för den
starkare viljan, och stannat kvar i mösspartiet, tröstande sig med att
det icke var så lätt för en fridens man att motstå frestelserna och
stadga sitt omdöme.
Men att hans politiska öfvertygelse icke ansågs så synnerligen fast,
därom vardt man snart öfvertygad af den ringa uppmärksamhet, hvarmed man
hörde på hans tal. Till och med stormännen kring bordet, en Åkerhjelm,
Dünker, Fuchs, Wrede och andra pratade hela tiden högljudt med
hvarandra.
Hans anförande gick ut på att öfverskyla sitt vacklande mellan
partierna. Och början var icke oäfven. Genom att tala om de
öfverordnades plikter mot de underordnade ville han vinna på sin sida de
yngre medlemmarne af partiet, bland hvilka det hörde till god ton att
förhäfva sig mot alla äldre, som icke kunde nog klandras och häcklas.
»En underordnad», sade han, vore lika nödvändig som en öfverordnad; ty
hans arbete var lika ansträngande som dennes. Han visste det själf, då
han i hela sitt lif fått träla och arbeta för andra. Ej häller var det
arbetets beskaffenhet, utan arbetets myckenhet, hvarvid man borde fästa
afseende. Den underordnade behöfde lika stora anlag och lika stor
förmåga som den öfverordnade att göra sin tjänst. Endast ancienneteten
och åldern gåfvo den senare företrädet.
Men nu begick han ett fel. När en person som han, hvars hela korpus
talar om välmåga, berättar sina lidanden och försakelser, verkar det i
regeln komiskt och det gjorde så äfven nu. När han förklarade att han
trälat och arbetat i hela sitt lif, brast hela församlingen ut i skratt
och det dröjde en god stund, innan ordföranden kunde äska ljud. Nu steg
blodet åt hufvudet på honom och han rusade i vredesmod fram till bordet,
där ordföranden satt.
»Hvad jag förebrår dem?» skrek han till svar på något inpass af de
kringstående. »Jo, jag förebrår dessa styrande och öfverordnade, dessa
hattchefer, dessa himlastormande filistéer, dessa all god ordning
undergräfvande skrymtare och fariséer – –. Jag förebrår dem att de vilja
eftersträfva alla privilegier inom republiken. För att upphjälpa
fiskerierna, för att åstadkomma en ny handelsinrättning på Västindien,
för att befordra salttillförseln, för att öka mullbärsplanteringen kring
Stockholm, för att införa god hushållning i lappmarkerna, för att
upphjälpa statsmannanäringarna och landtbruket i Finland etc. etc. och
så in æternum ... Hvilken är det som skall göra detta? Jo, Kongl. Maj:t
– d. v. s. hattcheferna. Nu tillsätta de en komité, för att denna skall
få tillsätta en mängd ämbets- och tjänstemän, för att dessa skola få
besätta ämbetena och tjänsterna med vänner och släktingar. Hvart vill
man komma? Sverige är icke, till följd af sitt nuvarande luftstreck,
såsom våra fäders Manhem.» – Här hördes skratt och fnissande från några
af de yngre –. »Vi kunna icke i allt efterapa utländingens näringar. Vi
måste hushålla vackert i början, vara inhemska och framför allt låta de
reela vinsterna utfalla lika åt alla. Vi måste gå varligt och säkert de
första stegen och, först om dessa utfalla gynnsamt, införa de nymodiga
uppfinningarna. En gammal prästman, det kan vara onödigt att utsäga hans
namn», fortfor han nu allt mer och mer uppmuntrad af bifallet som
hördes, »hade användt flere års studier för att undersöka vårt språks
böjlighet för kyrkomusik. Men – hvad sägen I därom, högvälborna män af
ridderskapet och ni andra, högvördiga och högvälaktade män af de andra
stånden. Hvad sägen I därom att några ogudaktiga höga skrymtare vägrade
Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?»
»_Ingenting!_», hördes, med tonvikt på hvarje stafvelse, en torr, vresig
stämma nerifrån dörren och i nästa ögonblick såg han framför sig
biskopens stränga och allvarliga anlete.
»Ingenting hafva vi väl, goda herrar, att göra med enskilda
angelägenheter på detta rum», fortsatte Juslenius, sedan han med en
bugning hälsat på de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbroder, märker
jag, har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe, där han först
lärde sig tala om allmänna saker. – Men låt emellertid icke mina ord
väcka onda tankar», tillade han i mildare ton, då prosten denna gång
tycktes hågad att på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med
ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Vi måste alla enas i kärlek,
ty det kräfves allt vårt mod, alla våra krafter, för att vi må kunna
besvärja faran. Ställningen är allvarligare än man vill tro», fortfor
han, då man skockade sig omkring honom. »Sedan den olyckliga
Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket börjat luta
öfver åt våra motståndares sida och det kan endast vara genom vår Herres
synnerliga bistånd som vi kunna hindra ett orättmäktigt och ovist krig
att komma till utbrott.»
– »Men vi ha mäktiga allianser? ... Frågan rör sig endast om en defensiv
allians med Frankrike?» hördes några röster bland mängden.
»Allianser! Ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är i
sanning löjligt att se med hvilken girighet den lättrogna hopen slukar
det lösa allianspratet, som nu för tiden höres på kaffehus och källare,
där man gör långa kannstöperier nätterna i ända öfver hvad turken gör
med ryssen. Allt detta är ju icke annat än ett eko från Gazette
d’Altona, denna oerhördt fräcka lögntidning, som en hvar i tur har i sin
sold. Uppriktigt sagdt, hvar finnas dessa allianser? – Frankrike vill
hjälpa oss, men kan icke en gång sköta sina egna affärer. – Ottomaniska
porten? – Skola vi vända oss till hedningarne efter hjälp? Så kommer
turen till våra hemliga eller uppenbara ovänner. Att Preussen fikar
efter Pommern känna vi af underhandlingarna från anno 27. England vill
icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, Danmark söker endast
ett gynnsamt tillfälle att försvaga oss» ...
»Men man har sagt», hördes nu en röst, »att uppror skall utbryta i
Ryssland.»
»Man hoppas lätt på det man ifrigt önskar», sade biskopen och smålog.
»Liksom det verkligen i vår tid skulle kunna gå så långt i söndring inom
ett folk, att den ena hälften kallade ett annat folk till hjälp för att
krossa den andra hälften, för att, sedan detta vore gjordt, såsom
erkänsla bedja främlingarna i all ödmjukhet att få vara deras vasaller.
– Nej, goda herrar! För visso ej» återtog han efter en stunds tystnad,
under det hans genomträngande blickar öfverforo de kringståendes
anleten, hvilka hela tiden uttryckte nyfikenhet och den mest spända
uppmärksamhet, – »förvisso ej! Jacta est alea: tärningen är kastad! –
Våra motståndare hafva redan visat hvad de föra i skölden. Plomgren sade
senast i dag att om vi icke gå till verkligheter skulle vi bortnegociera
såväl anseende och ära som konjunkturer och välvilliga vänner – vi känna
alltså hvad klockan är slagen. Låtom oss därför uppbjuda våra sista
krafter att hindra verkställandet af deras planer!»
Högljudda bifallsrop hälsade dessa ord.
»Vi kunna räkna på sju röster i rådet», invände slutligen, då sorlet
tystnat, en äldre man med rödlett ansikte, inklämdt i en stor
allongeperuk. »I mindre sekreta deputationen äro vi ju lika starka.»
»I sekreta utskottet följer hela hjorden med Lewenhaupt och
Lagercrantz», inföll en annan.
»Om denne Mathesius icke bekänt så mycket i Gyllenstjernska saken»,
vågade åldermannen, som ändtligen lyckats att få visa sin viktiga min
bland de framför ståendes utspända rockar, invända, »kunde man lättare
röra sig med affären.»
»Om åtta dagar föredrages krigsbetänkandet i stånden», återtog biskopen,
utan att fästa sig vid dessa invändningar. »Till dess måste vår plan
vara uppgjord.»
»Hvem vet», sade Sinius, med en förstulen blinkning åt några äldre
borgare, hvilka hittills uppmärksamt lyssnat till hvad han förtrodde
dem, »om krigsmännen hade så orätt, när man noga öfvertänker saken.
Kanhända allt lyckligast skulle ändas, om sakerna finge gå sin gilla
gång. – Vi äro nu i minoriteten och det torde vara klokast att tänka sig
för, innan man öppet kastar sig i striden.»
Dessa ord voro som oljan på glöden och det kräfdes biskopens hela
anseende för att hindra de yngre medlemmarne af partiet att med
handgripliga medel fortsätta den siste talarens omvändelse.
»Det är ett vacklande hos våra bästa vänner», började biskopen, sedan
lugnet någorlunda återställts, »ett vägande hit och dit, att man kunde
förlora sitt sunda förnuft för mindre. Är väl detta att stå fast i sin
tro? Skola vi söka likna dessa sprätthökar bland ridderskapet, som dagen
i ända gå i nattrock och puderkappa och icke bry sig mera om vårt
fädernesland än hvad nyhetskrämarne förtälja på Nya Kungsholmsbron,
Riddarhustorget eller Liljeholmen, där de få lära sig sina politiska
talesätt och ordvridningar? Eller skola vi söka likna dessa predikare
bland mitt vördiga stånd, som taga Guds ord till förevändning att ibland
en oupplyst menighet sprida partihat och partistrid, men som med sina
krigiska åtbörder endast komma fruntimren att mysa, barnen att skratta
och hundarna att skälla? Eller skola vi kanhända söka likna dessa
politiska kannstöpare bland borgerskapet, som om hvardagarna icke tänka
på något annat än Memels oxkött, Hollstein-smör och Wismar-hafre, men då
söndagen kommer vid en mugg öl och en pipa knaster bilda sig en ny
politisk öfvertygelse, hvilken de inbördes rosa såsom ofelbar, men som
endast går ut på att plocka de bästa glöden under deras egen gryta, utan
tanke på vårt kära fädernesland? – Nej, fasta i vår tro på hvad som är
bäst och gagneligast för vårt folk, skola vi i stället, riddersmän,
präster och borgare, ena våra krafter för att göra det sällt och därvid
afstå från alla enskilda beräkningar, samt ihärdigt sträfva mot vårt
gemensamma mål, som är fäderneslandets förkofring. Endast därigenom
kunna vi segra öfver våra motståndare – men därigenom kunna vi det, ty
enad kraft gifver styrka. Låten Eder därföre framför allt icke
förskräckas, redelige riddersmän och Ni af de andra stånden, om några af
mina kolleger skulle vara nog gudlöse att från sin heliga plats i Guds
tempel utslunga hädiska tankar om förträffligheten af krig och örlig. Må
de tala illa om våra fredssträfvanden, må de säga att vårt folk icke är
af samma kraftiga stam som våra fäder voro, må de banna, predika och
orsaka ett stort rop i staden och på landet. Deras makt är likväl icke
mer. Vår tid har nyare, kraftigare vapen, hvilka för hvarje dag som
kommer allt djupare skola undergräfva deras tron.»
»Men jag kommer för långt från ämnet», återtog biskopen efter en kort
tystnad, under det hans blick långsamt öfverfor den uppmärksamt
lyssnande församlingen, »och olyckan kan icke afvändas med långa tal.
Konsten är att finna ett verkande medel som uppskjuter själfva
krigsförklaringen. Det är härom vi skola öfverlägga. Att vinna flere
röster i rådet för vår sak är visserligen ett godt medel, men dessa
röster kunna icke värfvas utan penningar och hvar finna sådana i en
hast?»
»Franske ministern har i går lyft två millioner dukater från banken» –
inföll en äldre borgare – »jag såg själf de tunga påsarna, då de fördes
uppåt Drottninggatan åt det Wredeska huset till.»
»De ha ökat antalet af sina fritafflar», inföll en af de yngre bland
officerarne. »General Stenflycht lär ärna inrätta fullständiga kvarter,
där det skall bjudas både på logement och spisning.»
»Amiral Stenhöök», inföll en annan, »påstod nyligen att en ung man, som
vill vara comme il faut, måste tillhöra hattpartiet, som var det enda
parti i landet, sade han, som respekterade äldre folks dräkt och
coiffure.» –
»Tyst då en gång, mina herrar», hördes baron Wredes röst öfver sorlet,
»låt vår lärde vän här först säga sin tanke, hur vi på bästa sätt skola
komma ur detta trassel.»
»Pengar!» var det enda ord, hvarmed biskopen besvarade denna uppmaning,
under det hans skarpa forskande blickar öfverforo församlingen.
»Pengar» återtog han, i det han rätade ut sin ståtliga gestalt, »är vårt
enda räddningsmedel – men alla våra tillgångar äro tyvärr uttömda och
hvar finna nya källor? – Alltsedan Gyllenstjernska affären vägrar, såsom
vi alla veta, ryske ministern nya tillskott; på England står nu vårt
sista hopp – men hvar finna en underhandlare?»
»Här, här!» ropade några unga officerare, höjande ölmuggarn, bortifrån
ändan af salen, under det de öfriga stodo tysta.
»Har Ni då eftertänkt, go’ herrar», fortfor Juslenius, i det han vände
sig till de unga officerarne »att värjan är till ringa tjänst vid
underhandlingar; och att vägen leder vid ringaste felsteg till
Rosenkammaren eller Hvita hästen. Nej så mycket ser jag klart, att
försiktighet är att föredraga framför mod.»
»Vi hafva bådadera!»
»Est multis certare datum, sed vincere paucis, det är: många stridsmän,
få segervinnare», svarade biskopen, under det att ett nästan omärkligt
leende öfverfor hans anlete. – »Då jag icke ser någon af mina äldre
vänner, som vill göra mig den äran stridig, är, jag färdig att själf
åtaga mig detta ämbete. – Men hvar finna ett säkert rum, där man ostörd
kan underhandla?» återtog han, då det bifallssorl som följde på hans
erbjudande tystnat.
Alla sågo menande på hvarandra och ingen syntes hafva lust att taga till
ordet. Sinius, som icke glömt den leende min, med hvilken åldermannen
åsett hans reträtt vid den storm af ovilja som hans medlingsförslag
uppväckte, utan hela tiden funderat på någon passande vedergällning, var
den som först bröt tystnaden.
»Vi hafva» sade han, »en gammal hedersman ibland oss, som ofta sagt att
det högsta han önskade här på jorden vore att hans pipbruk måtte få lån
af ständerna och komma i flor och anseende och ’att han därför vore
villig till allt för att kunna göra sitt parti en tjänst’ – hvad säger
ålderman Smedman härom?»
Åldermannen som icke noga hört på hvarom frågan handlade, förklarade
genast att allt hvad han ägde i löst och fast stode till partiets
tjänst, ty utan partiet kunde ju aldrig riket komma till en reel kredit,
ett yttrande från den allt annat än modige åldermannen, som uppväckte
ett högljudt jubel från de unga officerarnes sida. Det dröjde en god
stund, innan biskopen återvann ordet.
»Det är ett farligt förehafvande som min ärade vän nu åtager sig»,
började denne till Smedmans stora förvåning. »Men det måste vågas, ty
att handla utan engelske ministern är det samma som att bygga på lösan
sand eller åtminstone lika fåfängt», fortfor han med en förstulen blick
på Sinius, »som _vissa_ af mina ärade ståndsbröders försök att utfinna
lapidem philosophorum, medium inter Substantiam & Accidens eller medium
inter Spiritum & Corpus, för att nu icke tala om deras fåfänga försök
att finna qvadraturam circuli, perpetuum mobile eller det rätta uttalet
af ordet Cicero. – I vårt partis namn», återtog han med allvarlig
stämma, »tackar jag emellertid min ärade vän Smedman. Måtte icke
framtiden väcka ånger inom hans själ för det att han vågat så mycket för
sitt kära holländska pipbruk.»
Härmed var öfverläggningen slut och det bestämdes nu att underhandlingen
skulle äga rum följande afton. Smedman skulle till denna tid hafva
upptagit en bakport på sitt hus, hvilken hittills varit uppfylld med
gamla tjärtunnor och dylikt skräp. Härigenom hoppades man kunna
vilseleda förräderikommissionens spejare, hvilka allt sedan
Gyllenstjernska affären haft dubbel aflöning, hvarigenom deras
misstänksamhet och spaningsifver snart sagdt icke mera kände några
gränser.
Sedan åldermannen hunnit öfvervinna den första öfverraskningen, gick han
in på allt hvad man föreslog honom, hvilket hade till följd att de unga
officerarne till slut ville bära honom i guldstol genom salen. Han
tyckte, sade han, att hela affären var en sådan småsak, att »han icke
behöfde tänka på den mer än på ett fartyg som gick från Riga till
Stockholm midsommartiden».
Det var därför i den mest upprymda sinnesstämning som han utkom i rummet
utanför, där han satt ifrån sig sitt spanska rör. Hans skinande anlete
utvisade ett fullkomligt glädjerus. Han inlät sig därför i samspråk med
en »tjänande broder» och skrattade helt öfvermodigt, då denne berättade
att han, under det de högvälborna herrarne haft sin öfverläggning inne i
salen, tyckt sig se själfva hin onde i dörren till det yttre rummet.
Åldermannens munterhet hade till följd att historien genast blef bekant.
Biskopen själf tog vaktmästaren, gamle Kinkel, i förhör. Han hade varit
ner på källaren efter knaster, svarade han på biskopens fråga. Men –
därpå kunde han svärja en dyr ed – han hade noga stängt alla dörrar
efter sig samt dessutom tillsagt vakten i nedersta trappan att hafva
ögon och öron öppna och gifva det sedvanliga tecknet, om något misstänkt
skulle spörjas. Detta oaktadt satt den förfärligaste figur han någonsin
skådat midt ibland glöden i spiseln, då han kom upp igen. Svart som kol
var han, och luden var han öfver hela kroppen; därjämte hade han ett par
stora rullande eldklot till ögon.
»Nå hvad gjorde han då vid dig?» frågade biskopen.
»Ingenting! Han befallde mig blott tre gånger att öppna dörren till
trappan. Den sista gången dånade det till så förfärligt i skorstenen,
och hela golfvet hvälfde sig så att mina ben skälfde ackurat som
asplöf.»
»Och då öppnade du för honom?»
»Ja, hvad i all världen skulle jag göra, Ers högvördighet? Men när jag
så öppnat dörren och skulle se mig om, var satan försvunnen –; och ett
bittert svafvelos var det enda han lämnat efter sig. – Men Gud vare min
själ nådig», mumlade han för sig själf, »som talar om sådant vid
midnattstid.»
»Min käre Kinkel», sade biskopen, »med ett rent samvete reder man sig
både för spöken och hin håle. Emellertid lyster det mig att i morgon
tala litet mera vid dig om dina syner.» –
»Säkert någon ny spion som mössorna sändt oss på halsen», hviskade han
till Wrede, som följde honom ned för trapporna. »Det torde för alla
händelsers skull vara försiktigast, om man utsätter sammankomsten till
någon annan dag längre fram i veckan, i fall någon af deras uteliggare,
tack vare gamle Kinkels efterlåtenhet skulle fått nys om saken.»
Åldermannen hade gärna velat sluta sig till biskopen för att få lämna
klubben i sällskap med några af de högadliga herrarne. Detta hade likväl
icke lyckats honom, och han stod nu tankfull, lutad mot sitt spanska
rör, inom sig förargad öfver de höga herrarnes stolthet och högfärd.
»De vilja endast ståta med sina namn», mumlade han för sig själf, »under
det andra få draga lasset; men kommer nog dag för dem ock.»
Några unga officerare, som stannat kvar, hade slagit sig ned kring det
stora bordet, som de framflyttat midt på golfvet, samt skaffat fram nya
pipor och friskt öl. Nu fick en af dem genom dörren se åldermannen. Vare
sig att det samtidigt föll honom in, att hans ekonomi för tillfället
icke var i bästa skick, eller att han hade några gamla affärer
oafslutade med den högvälaktade åldermannen, allt nog, han gick ut till
honom och frågade med en artig bugning, om det icke behagade honom att
dricka en afskedsbägare, innan han aflägsnade sig, för att därmed på
samma gång styrka sig för morgondagens farligheter. Åldermannen
förklarade i förstone att han endast var en beskedlig köpman, som hade
sin bod vid Packtorget och som icke egde sådana maner, som fordrades för
att vara i lag med galanta och belefvade unga ädlingar. Men hur det kom
sig, antingen nu dessa omständigheter betydde i hans ögon mindre så sent
på natten, eller hans anspråkslöst angifna brister öfverskyldes af hans
modiga erbjudande under öfverläggningen, hans tvekan öfvervanns och då
hans skinande anlete omsider visade sig i salen skulle man kunnat tro
att han vunnit minst hundra procent på någon hvetelast eller något
strandvrak.
Han erbjöds genast att intaga hederssätet vid bordet och det dröjde icke
länge, förrän han i ord och later sökte skicka sig som en verklig
präses. För hvarje misslyckad latinsk glosa eller någon oskicklig
åtbörd, hvarigenom han spillde på sig af det skummande ölet eller var
nära att kullstöta sina grannars muggar, växte munterheten. Han tyckte
sig aldrig hafva haft så muntert. I sin fåvitskhet tillskref han hela
glädjen de kvicka infall om talg och tjära, hvarmed han tidt och ofta
undfägnade sina åhörare. Själf skrattade han så, att den stora
allongeperuken var nära att i hvarje ögonblick lämna sitt fäste. Han
ångrade nästan att han någonsin hyst dåliga tankar om adel och
officerare.
Slutligen, då glädjen stod som allra högst, frågade plötsligt en af hans
grannar, hvad han ämnade begära af partiet för den risk han underkastade
sig genom att hysa underhandlaren: om han önskade lån, privilegier,
eller rent af en dusör i penningar.
Frågan kom något oväntadt och man kunde icke så noga veta, hvad
åldermannen svarat, om han hört den framställas på ett annat ställe och
under mera förtroliga förhållanden. Nu tog han henne endast som ett
dåligt skämt.
»Visserligen», sade han, i det han antog en viktig min, »är jag endast
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 07
  • Parts
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 01
    Total number of words is 4437
    Total number of unique words is 1772
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 02
    Total number of words is 4698
    Total number of unique words is 1718
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 03
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1746
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 04
    Total number of words is 4574
    Total number of unique words is 1688
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 05
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1689
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1749
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 07
    Total number of words is 4597
    Total number of unique words is 1739
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 08
    Total number of words is 4446
    Total number of unique words is 1779
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 09
    Total number of words is 4487
    Total number of unique words is 1805
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 10
    Total number of words is 4358
    Total number of unique words is 1757
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 11
    Total number of words is 4505
    Total number of unique words is 1750
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 12
    Total number of words is 4672
    Total number of unique words is 1691
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 13
    Total number of words is 4614
    Total number of unique words is 1653
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 14
    Total number of words is 4577
    Total number of unique words is 1716
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 15
    Total number of words is 4714
    Total number of unique words is 1766
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 16
    Total number of words is 4522
    Total number of unique words is 1706
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 17
    Total number of words is 4549
    Total number of unique words is 1674
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 18
    Total number of words is 4500
    Total number of unique words is 1737
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 19
    Total number of words is 4500
    Total number of unique words is 1719
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 20
    Total number of words is 4539
    Total number of unique words is 1671
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 21
    Total number of words is 4571
    Total number of unique words is 1745
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 22
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1578
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 23
    Total number of words is 4602
    Total number of unique words is 1580
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 24
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1581
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 25
    Total number of words is 4442
    Total number of unique words is 1697
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 26
    Total number of words is 1136
    Total number of unique words is 563
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.