Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 08

Det skulle vara Henrik, hörde jag, men han hade måst hastigt afresa till
Finland.»
»Min son måste resa i högst angelägna ärenden», sade friherrinnan, i det
hon såg ut genom fönstret.
»Enfin ... jag hade varit nog omtänksam att låta min kammartjänare föra
med sig en liten korg med några färska ägg, en bit parmesan och några
flaskor godt Bacharach och vi uthärdade därför morgonkylan som goda
kamrater tills en ny sekundant kunde anträffas. Det blef unge Wrede som
fanns i närheten.»
»Vill min herre vara så charitable och snart stilla vår nyfikenhet»,
sade fröken Liewen. »Vi dö eljes af denna förfärliga sjukan.»
»Enfin – som sagdt – den unge mannen sköt först och mankerade ... så
sköt baronen och mankerade. Vi satte nu i fråga om affären, som ju ändå
gällde ett blott lappri, borde continuera. Den unge mannen declarerade
genast att han ej hade något mot baronens person och hoppades därför att
baronen skulle säga detsamma och icke en annan gång mankera honom på
hälsningen. Det dependerade således af baronen och af baronens
sekundant, som var jag, att decidera hur länge saken skulle räcka. Den
först nämnde förklarade att han icke hade något emot den unge mannens
person, men han hade andra skäl till att fortsätta. Den unge mannen
begärde att få veta dessa skäl, men de sades vara hemliga. Duellen vardt
alltså continuerad och nu sköt baronen den unge mannen.»
»Men endast helt doucement i vänstra armen» – tillade han, då han såg
att Ulrika icke tycktes väl upptaga den skämtsamma ton, hvarmed han
omtalade händelsen – »och sedan följdes vi alla åt till Lusthusporten
vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt
groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade,
som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta
ett större arf.»
»En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan.
»Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina
föräldrar.»
Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom
om denna arfshistoria och om arfvets storlek, efter hvad man
gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver
det sätt, hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle
komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i
ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig
om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken
Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen
skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln
och lagade till rätta sin toupet.
»Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera
smäktande, »att en hel vecka sakna edert sällskap är värre än att stå i
halsjärn på Packartorget.»
»Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni
liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust
att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.»
»Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!»
»Allt skämt är likväl icke anständigt; – och tystlåtenhet framför allt»,
tillade hon, i det hon varnande höjde fingret. – »Denna har min herre
glömt.»
»Mon Dieu, tystlåtenhet, hvilken osmaklig ragout gör icke den tillsamman
med kärleken ... må vår mun tala vårt hjärtas språk ...»
»Känner min herre den unge mannen som duellerade med baronen?» afbröt
honom fröken Liewen, utan att låtsa förstå hvarthän han syftade eller
hans smäktande ögonkast.
»Visserligen känner jag honom något litet», svarade Laforme med ett
öfverlägset leende, då han märkte fröken Liewens allvarliga min ... »Det
säges att han velat äta upp porcelainskräftorna i garneringen kring
laxmajonäsen hos Sparrens för några dagar sedan ... men –»
»Hör på! Han måste befallas till den kungliga assembléen!»
»Quelle caprice! – Hans maladresse och kantiga åtbörder skola jaga bort
alla damer af condition.»
»Låt detta vara min ensak! – Ulrika intresserar sig för honom. – Om
baronen bortskickas till Finland, måste majestätet finna något annat
hinder i sin väg. – Ni förstår?»
»Certainement! Men om skogens son icke lånar sig till en dylik komedi?»
»Hviska honom i örat, att en viss fröken, som intresserar sig för honom,
önskar det.»
»Ni, min fröken –?»
Fröken Liewen kunde inte annat än le åt sin kavaljers häpna uppsyn.
»Ja, hvarför inte! Nu kan Ni få tillfälle att taga revanche med _edert_
älsklingsvapen – men – raillerie à part – det var ju om Ulrika som det
var fråga ... jag litar alltså på er zèle och er tystlåtenhet», afbröt
hon sig, då hon i detsamma hörde friherrinnans steg i rummet bredvid,
och återtog sitt arbete.
Samtalet fortgick sedermera en stund mellan hofjunkaren och de tre
damerna. Det handlade nu för det mesta om tillredelserna till den
kungliga assembléen och om franske ministerns, S:t Severins, stora
middag för sina vänner några dagar senare, hvilken sistnämnda i
synnerhet intresserade Laforme, som icke nog varmt kunde framhålla de
förtjänster i gastronomin och trancherkonsten, som ministerns
köksmästare monsieur Lemartin, städse lade i dagen.
Assembléen åter intresserade damerna mera. Det hade lång tid förflutit
sedan någon dylik fest ägt rum på hofvet. Drottningen tyckte mera om att
fördjupa sig i studiet af de heliga böckerna och det föregående
århundradets kyrkofilosofer än att åskåda menuetter och contradansar.
Äfven kungen älskade föga större samkväm.
Man visste ännu icke säkert om hans födelsedag skulle firas med assemblé
eller om »festiviteten», såsom Laforme sade, »skulle utgöras af
procession, predikan, oratorium, skådespel eller bankett». Emellertid
berättades det man och man emellan att komedianterna vid Bollhuset fått
nådig befallning att hålla sig i ordning och att hofskräddaren
förfärdigat dyrbara dräkter åt dem. Denna nyhet hade skingrat många
farhågor och under de senaste dagarna hade brodernålarna i staden varit
i ständig rörelse.
I öfverensstämmelse med tidens sed var Laforme ganska skicklig att föra
dylika nålar. Han kunde sticka ett vackert kantbroderi till styfkjorteln
eller rynka till en prydlig falbolan, lika flinkt som någon yrkesbrodös.
Och han var icke nödbedd, då han därigenom oftare fick tillfälle att
fägna sina ögon med åsynen af la belle Henriette, än han eljes kanske
skolat få. Först sedan man intagit »thé à l’anglaise» och Ulrika tvänne
gånger spelat Laformes sista air på klavecinen, fann han tiden vara inne
att aflägsna sig. Det var också »gäspdags», tyckte friherrinnan.


IX.

Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade
förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma. Och
nyhetsjägarne hade varit på flitig jakt efter underrättelser om allt det
underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången
läcker kalfstek – för att icke ännu mer blotta yrkeshemligheterna –
hade, till husfaderns stora ledsnad, satts på spettet för deras skull.
Många blickar, värda konungariken, hade deras möda att samla
upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem.
Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste
några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med att förgylla
och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkonterfejaren
Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja» 5 riksråd och 6
presidenter, hade haft ett ofantligt arbete med att sätta det gamla,
bofälliga huset ett i sådant skick, att det kunde mottaga den lysande
samling gäster som väntades. Och när dagen för festen slutligen vardt
känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så
visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i
rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och
med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott.
De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade
troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De
hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg
till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa
sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar
vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som
yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem.
Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt
högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han
icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för
kortspelets, hvilket han rent af afskydde.
Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen
några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer
ur jämvikten.
Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra
förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det
obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan
Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att
hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af
trumpeter och valdhorn hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo
jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade älgarna. – Då kommer
ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som
då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar
banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan
dånet och stönandet blifva allt starkare.
Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och
förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar
sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta
bakom de högstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet,
handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! – Nu är den
flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna.
–
Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast
den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit
befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte
kerl». Jo – Pang! – Det blixtrar till mellan grenarna – en bom! Så
förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne.
Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna
i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i
stället, drypande i sitt blod.
Ursinnig af vrede lät kungen genast sluta jakten, och då jägarne vid de
muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att
utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det
var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit
nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina
efterhängsna frieriförsök till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen
på senare tiden fattat en allt starkare lidelse, korsat hans intimaste
planer.
»Beim Teuffel, baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like,
och uppföra sig som en sådan klåpare» sade han och vände honom tvärt
ryggen, hvarpå han gaf en puff i ryggen på sin hoffalkenerare liksom han
velat säga att han skulle riktigt förstå hvad han menade. »Men det är
slut med det ädla jaktnöjet i Sverige, mäster Björn», tillade han efter
en stunds tystnad, »falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju
snart icke en enda god bössa norr om Östersjön.»
Men detta var på långt när icke allt. Den brynta surkålen till middagen
hade icke smakat väl. De stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som
var mest förtretligt, det trefliga aftonsamkvämet hos grefvinnan
Casselstein hade måst försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett
religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparaleller från
Locenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. –
Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med en
prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus
författat verserna. Därpå skulle följa skådespel och maskerad, hvarefter
festen skulle afslutas med dans.
En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot
stora trappan. Gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid
bron,[6] vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan
deras led. Det var ett öfverflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika
infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de
guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida
styfkjortlarna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig
med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom
hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande
ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de
skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små
fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå
klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till
kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan
som trängdes på sidorna.
»En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne.
»Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro
döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk –
eller hur, madam Närsynt?»
Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig
tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I
stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än
själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg.
»Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en
hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade
komedianter? – Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat
hela glitterverket som man fått lök i ögonen.»
»Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» – hördes nu en
annan röst strax bredvid falla in. – »Undan nu kärringar, med och utan
kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.»
Inom ett ögonblick hade skepparens starka armar gjort en öppning i
folkmassan nog vid för att både han och hans vän slaktaren i allsköns
maklighet, skulle kunna åse härligheten.
»Hvad säger bror om så’nt spektakel?»
»Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin – »att
tacka vet jag Stina Flink, då hon dansar Branickulan på förgylda
råttan!»
»Det var ett sant ord af mäster» inföll nu madamen, som för ett
ögonblick åter lyckats tränga sig fram och ville ställa sig in hos sin
farlige granne.
Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig ned öfver henne med ett
obeskrifligt illmarigt uttryck, hvarefter han lugnt och varligt makade
henne ett långt stycke åt sidan.
»Vet hon madam» sade han efter fullbordad gärning, »hon är lika dum som
ett sprucket flatstrandsostron. Hvad är väl detta spektakel annat än ett
lappri, som förvänder ögonen på kvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt
där borta vid världens ände ser hon, där jag senast var, där var det så
godt om guld och silfver att dessa s. k. ädla metaller voro liksom
runstyckskringlor för en bagarprins. – Oxar, hästar och andra fyrfota
djur körde man med kedjor af rödaste guld.»
»Nej, hvad säger skeppar Pust?»
»Jo, och alla kor hade brokiga silkessläp i stället för svans – för att
nu inte tala om hönsen och de andra flygfäna, som bespisades med bara
guldkorn.»
»Å kors!» sade madamen undrande, – »är det långt till det landet?»
»Just inte nästegårdsväg, sa’ kärringen peka’ på månen.»
»Nej, tyst nu junker storljugare och låt mig få en titt. – Ser han inte
hur det lyser och blänker om dem där borta på trappan. Ack hur kloke och
förståndige se icke kavaljererne ut och hur sköna äro icke kvinnfolken!
Liksom det icke skulle finnas så mycken vishet och skönhet här i landet,
som det fans guldkorn där borta vid världens ände – har man väl hört
maken?»
»Jo för böfveln i våld, mamma lilla! De vise männen och de sköna damerna
handskas också med sina små guldkorn, som om de bara voro kråkor och
höns.»
»Mamma kan han vara själf mäster skeppare! Och akta sig vackert att tala
om, som han gjorde i går, att han ville vrida om nacken på alla höns och
sprätthökar, för jag är icke alltid så dum som jag gör mig.»
Slutet af meningen försvann i det allmänna sorlet. Festtåget var slut
och folkmassan böljade långsamt fram öfver den förut afstängda delen af
torget mot gamla kungshuset. –
Det var ett riktigt haf af ljus som strömmade gästerna till mötes, då de
höga glasdörrarne till festsalen öppnades. Längst fram höjde sig där en
mattklädd plan, scenen för det blifvande skådespelet. Fonden utgjordes
af ett blått sammetsdraperi öfversålladt med guldarabesker och
guldcrepiner. På sidorna stodo, i stället för kulisser, tolf höga
piedestaler, rikt förgylda och på hvar och en af dem hvilade en gudinna,
iklädd en dräkt af siden och flor i blandade färger, broderadt med guld
och silfver. Bakom dem åter höjde sig balkonger, rikt draperade med
broderade sammetstäcken. Här hade musiken, bestående af pukor, trumpeter
och flöjter, sin plats.
Själfva salen slutligen, hvilken upplystes af skenet från stora,
mångarmade silfverljuskronor, var klädd med tapeter i skiftande färger.
Här hade de inbjudna åskådarne intagit sina platser på de utsatta
bänkraderna.
Nu kommer festtåget! Vid en på samma gång liflig och skrällande musik
inträder den kungliga cortègen, företrädd af romerska riddare i stora
allongeperuker och nätta spatservärjor, samt slutande med ett led af
till morianer utklädda flickor i korta styfkjortlar, bärande solfjädrar
i händerna.
Under åskådarnes underdåniga bugningar delar sig festtåget på båda sidor
om de kungliga personerna, som taga plats längst fram i salen, och
konungen gifver tecken till festens öppnande. –
Först höres en ensam flöjt uppstämma några klagande toner, under det att
det blå förhänget långsamt höjer sig, blottande för åskådaren ett leende
landskap med djupblå, klar himmel, sollysta fält och gula orangelundar.
I förgrunden hvila Bacchus och Pomona på en bädd af blommor och
murgröna. Musiken tilltager så småningom i styrka. Äfven den smattrande
trumpeten blandar sina ljud med de klagande flöjterna.
Ändtligen vakna de slumrande gudamänniskorna till lif och se sig
undrande omkring åt alla sidor öfver den lysande syn, som möter deras
blickar. De skynda sig till Olympen för att omtala för Mars och Venus
hvad skönt jorden nu åter synes framalstra i gudarnes förra boning, det
gamla Manhem.
Så falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom
scenen. En vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af
en skara slafvar, hvilka hållas fångna med rosenkedjor af sköna
cupidoner. Ofvanpå vagnen hvilar en underbart skön kvinna. Det är Venus,
som håller den stridslystne Mars bunden i sina rosenkedjor. Där hon far
fram, väcker ett blomsterregn till lif, alla de »tillåtna lustbarheter»,
som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering för med sig.
En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt och på samma
gång djuptänkt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus
Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudstaden. Man kan icke
nog prisa anordningarnas skönhet.
Men klingande fanfarer påkalla på nytt uppmärksamheten. Vid tonerna af
en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Afrika och Amerika och
omgifva gudinnans vagn. I fonden höjer sig på en molnsky det svenska
riksvapnet, uppburet af tvänne lejon, af hvilka det ena, såsom den
tidens krönikeskrifvare berätta, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver
land och vatten medan det andra ljungade med sina kringstrålande ögon
mot fienden».
Nu höll musiken upp och Venus deklamerar:
”Hwad Carol war i strid, kung Fredrik är i friden,
Hwad Fredrik är i frid, kung Carol war i striden
En maklös konung Carl i själfwa fejden war
I frid kung Fredrik dock sin like icke har.
Kung Carl den tolfte war i alla krig den störste
Hwad är då uti frid kung Frederik den förste?
Hans ålder, wishet och hans dygd samt hjältemod
De wittna att han ock ej rörs af sämre blod –
Blott konung Carols namn kund’ fägnad med sig föra,
Kung fredrik äfwenwäl det samma mäktar göra.
– – – – – – – – – – – – – –
Ho undrar då om wi all rädsla från oß slå
När wi deß födslofest med wördnad skåda få
All ungdomsblygsel will från wåra hjärtan swinna
Så stor är glädjen wår, när wi den nåden winna
Att se den sälla dag, wår konungs födslostund
En fägnad, som rätt far från hjärtats inre grund
Gud tänkte ock på dig! och uppå huldarika!
Han glömme icke oß att wi med er tillika
Må äga Himlafrid och således få därnäst,
Hwad som för er och oß kan wara allra bäst!
Gud skydde Riksens Råd och alla Swea Ständer
Gud sägne ock enhwar i alla Rikets länder!
Gud hjälpe oß i krig! Gud hägne oß i frid
Och skänke oß med dig en högst behaglig tid.”
Femtio morianer, efterträdda af Bacchus med ett rikt följe af bacchanter
och satyrer, kringbjödo nu förfriskningar, bestående af likörer och
andra kostbara drycker, under det att de senare afsjöngo glada
dryckesvisor.
Första delen af festen var slut och gästerna drogo sig till de inre
rummen, medan salen ställdes i ordning för dansen.
Alla uttömde sig i loford öfver mäster Langlois’ skicklighet, som
framtrollat så många vackra saker. Konungen hade återvunnit en del af
sitt goda humör, och drottningen visade sig synnerligen nådig mot den
lycklige poeten för de drag af gudfruktighet, som han så väl förstått
att lägga in i sina snillrika vers; »hvarigenom han gjort sig förtjänt
af», sade hon »att i framtiden vara ihågkommen, då något pastorat blefve
ledigt».
»Hvilken förtjusande peruk Pomona hade!» sade fröken Liewen, i det hon
tog friherrinnan Buddenbrock under armen och förde henne till ett litet
kabinett vid sidan af festsalen.
»Ja, den var i sanning makalös – och så väl och naturligt hennes
ansiktsfärg sedan var anlagd – Entre nous! Hon måste bestämdt känna till
den nya oljemasken, som Laforme beskref för oss i går afton att damerna
i Paris lägga på ansiktet om kvällen, för att få karminen att falla
bättre ut.»
»Ah! – superbt! – men se där vår farlige Argus!» utropade fröken Liewen
afbrytande, i det hon kokett vinkade med solfjädern åt en kavaljer att
taga plats bredvid dem vid ett af spelborden.
Det var en medelålders man med egendomliga, fast tilltalande anletsdrag:
en ovanligt hög, bakåtlutande panna, en hög, krokig näsa och stora,
utstående ögon. Hans lutande gång och tafatta bugning påminde icke om
den artige »hofbussen», men den öfverlägsna minen tydde icke dess mindre
på den erfarne världsmannen.
»Verserna voro ju förtjusande, min bäste hofsekreterare», sade
friherrinnan, i det hon artigt vände sig mot honom.
Hofsekreteraren svarade endast med en ny sirlig bugning.
»Hvilken blygsamhet! – men ni är så bortskämd af smicker och courtoisie,
att ni ej förstår mitt uppriktiga beröm.»
»Tro icke att det är därför att vi ängslas för någon ny Argus» inföll
fröken Liewen skrattande, »som vi anhålla att få beundra Er, monsieur
Dalin.»
»Mina damer anse sig således hafva skäl för sitt beröm?» svarade den
tilltalade i lågmäld ton. »Alla äro nu för tiden icke lika lyckliga. –
Tyvärr var det icke jag, namnsdagspoeten», fortsatte han, i det han
satte sig vid bordet och bläddrade i en kortlek, »som nu borde komma i
åtanke utan en långt värdigare Apollobroder.»
»Alltid lika anspråkslös, men säg mig då, en confiance, hvarför tillhör
vår store poet alltid minoriteten?»
»Ack, min nådiga fröken, det är ju en riktig samvetsfråga för Argus –
men hvad skall man väl göra, då majoriteten endast gör sottiser?»
»Artigt sagdt mot oss, damer af partiet, af vår artigaste hofman; – men
à propos majoriteten, hör man något nytt om kriget?»
»En naiv fråga till en poet», svarade Dalin skrattande, i det han
ledsagade sitt skratt med en häftig rörelse på skuldrorna, »vi som
endast tänka på sång och kärlek. – Sådana förtjusande små hattar, som
sitta instuckna under den lilla bröstrosetten – under själfva hjärtat!
Man kunde ju vara färdig att ändra hela sitt politiska program för
lyckan att få vidröra en dylik talisman.»
»Tyst Ni, herr Näsvis!» sade friherrinnan, i det hon slog åt honom med
solfjädern. »Men där kommer ju vår charmante general Stenflycht; han
skall tala om det som Ni icke vill säga oss. – Icke sant, herr general»,
fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare med stel
hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drifva ryssen från
Östersjön?»
»Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade
generalen, i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister
uppsyn. – »Men man talar och skrifver nu för tiden om så mycket som
aldrig blir af ...»
»Mig synes», invände Dalin med sin egendomliga, lågmälda röst, »som
borde vår svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa
till, innan man förde ut honom i vapenskramlet.»
»Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke
hvar och en af oss lika god som tio ryssar?»
»Om våra bröder och män icke vilja tåga ut», inföll fröken Liewen med
ett förtrytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm
Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi kvinnor göra
det.»
»Stolta ord, men värdiga en svensk dam», svarade Dalin bugande. »Det är
väl kännedomen om dessa tänkesätt bland det sköna könet, som gör de
flesta desertörerna bland oss.»
»Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett
belåtet grin – »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha ... för böfveln i
våld en god idé – bättre än vår illustre generals, som han förtrodde
konungen.»
»Le brave de la faction? ... vår charmante landtmarskalk? ...»
»Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar
han hade sin plan för den tillämnade campagnen. – ’Här, svarade han»,
och gjorde en åtbörd mot hufvudet. »_Här!_ – för tunnor attan, som det
någonsin skulle funnits något _där_.»
»Ja, hvem skulle väl kunnat tro något sådant!» sade Dalin med ett
sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt.
Generalen, som missförstod orsaken till deras munterhet och trodde den
låg i hans berättarkonst, började att berätta historien på nytt, då en
ung kavaljer inträdde i rummet med baron Meijersdorff under armen.
»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» frågade
han friherrinnan.
»Nej! tyvärr», svarade denna som icke tagit del i munterheten.
»Allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål – men må Gud förlåta
mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå
alla afgrundens kval, om vi blott kunde få krig mot dessa ryssar och
tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk.»
»Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla,
»jag för min del skulle gärna för samma ändamål underkasta mig samma
kval i hela tjugu år.»
»Men, mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu
förklara krig mot Ryssland och blifva slagna och i grund förstörda,
hvilket angenämt passetemps under de där tio eller tjugu åren!»
»Ah, min herre», afbröt friherrinnan honom med värdighet. – »Man skulle
dock i sådant fall hafva visat hela världen vårt mod ... vi skulle hafva
befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta
af alla folk. – Ni, min baron», tillade hon, då Meijersdorff
vördnadsfullt böjde sig ner och kysste hennes hand, »Ni är en sann, en
verklig ädling ...»
En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till
festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen var i antågande, tystade
orden, som friherrinnan hade på tungan, och kom baronen att resa sig
upp.
»Jag ville sätta upp alla våra ordenshemligheter[7] mot en lumpen
niodalerssedel», sade Dalin till sin granne medan de, bugande för