Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 10

för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’
baklänges».
Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att
mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och
smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka
silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga
rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina
bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.
Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar.
Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren
och lakejerna sina platser.
Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af
silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att
mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre
fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren
serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan
dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med
torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad
o. s. v.
Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl
kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen
allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket
talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på
rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att
aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera
och med bättre smak samt smälta bättre.
Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den
utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med
en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och
blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven
sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde
framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga
spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste
ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott
för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som
icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade
general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin
ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört
skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare
undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser
icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes
sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke
alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt
osäkra och farliga gömställe.
* * * * *
Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft
sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring
bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och
silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde
glasen med den gamla bourgognen. –
»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt
ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände
sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken.
»Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika
vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! –
Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får
leta efter.» –
»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes
förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af
majestätet ...»
»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet.
»General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka
någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och
till på köpet vår _trettonde_ Carl, får man icke vara så distrait.»
»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör
dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout
consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med
en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.
»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger»,
hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett
slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27
glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på
eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men
tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»
»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet
general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order
att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ...
vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en
partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket
alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike
sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som
sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för
tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först
jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –
»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till»,
anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.
»Den matguden! ... För djäfvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande
på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? – Tala då någon
gång med dina gamla vänner. De tro annars att du satt på grund i
matsundet, ha, ha, ha ... därför att du vimplar så förbannadt med dina
brokiga klutar.»
»Se, min vän», hviskade Laforme i detsamma till Svenske, som satt till
vänster om honom, »hur litet amuserad vår stränge amiral blickar omkring
sig; han hatar, morbleu, lika mycket att tala då han äter, som han
älskar själfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor
torde den onde själf icke våga sig på ...» »Men, mon frère», tillade han
i en viss nedlåtande beskyddarton – »man kan sannerligen icke kallas en
kavaljer comme il faut, om man icke förstår att sätta värde på denna
frontignacen. En sådan haut goût! Vi måste tömma den i botten – parbleu!
Detta är annat, herr general, än simpel ratafia ...»
»Tunnor attan, min kruserlige hofjunkare», skrek generalen, som hörde de
sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin. Det vore som att
vilja lära en dansk underhandlare att krångla om sekreta och separata
artiklar. – Men metod och ordning i allt ... var med en gång under gamle
kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak
– eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen ...
»Det var annat slag förr i världen – man pratade och slamrade mindre med
sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med
besked ... Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har – inte svara en
gammal vän på skålen – än en gång: – skål för salig kungen!»
»Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån
ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En
förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan
har man sett så lifligt tecknade djur.»
»Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet
om händer – »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt
och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner
wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till – »se mans bara på hur
det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!»
De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin,
som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet
och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett
glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas
någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom
måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma
observera rörliga föremål.
Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på
jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade
genast till följd af dagens politiska betydelse och för att icke förlora
sin franska pension antagit ministerns bjudning. Han förklarade nu kort
och godt att det visst var vinet, som förledt hans gamle väns och
krigskamrats fem sinnen till dylika utsväfningar.
»Vin hit och vin dit, din gamle sjöbjörn», skrek generalen som retades
af motsägelserna och skrattet, »tåla två glas bourgogne! – Minns, tunnor
attan, på Grigsbys kaffehus i London för någon tid sedan, då käre bror
såg hafvet, midt under källarsalen. – Nu säger jag fuller visst, och
böfveln må ta’ den som nekar i kommandot. Svinet rörde sig nyss som om
det varit lifslefvande.»
»Sakta, mes amis, quel embarras! Sätt er ner, min bäste general» ropade
världen på fransyska, då hela bordsällskapet var färdigt att lämna sina
platser. – »Je vous en prie, monsieur Stenflycht! ... Det är en verklig
synd», fortfor han då lugnet inträdt å nyo, »att ej vår skicklige målare
lefver, så att han kunde få höra dessa smickrande loford öfver sin
konst. – Men vi kunna ju närmare undersöka taflan, när vi stigit upp
från bordet.»
»Om Stenflycht vore vildgalten och någon annan landtkrabba hunden»,
svarade Stenhöök vresigt, »skulle jag tro att han sett rätt, ty nog har
jag sett flere sådana gynnare som han i mina da’r hala undan för
långhalsarna.»
»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet,
retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra
ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima
vota.»
»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i
tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några
glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.
Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga
honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens
skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen
hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till
Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var
icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga
sina ord.
Hans svar höll på att helt och hållet bringa generalen ur fattningen.
Svenske hade troligen på fullt allvar fått sota för amiralens envisa
motstånd och de andres skratt, om icke värden, som önskade afstyra detta
obehagliga, fast på en partimiddag långt ifrån ovanliga uppträde,
anmodat Dalin att sjunga en glad dryckesvisa, som kunde bringa gästernas
upprörda känslor i jämvikt.
Och denne var lyckligtvis icke sen att efterkomma uppmaningen. Grannarne
skyndade att fylla hans stora silfvertumlare, och sedan han tankfullt
smuttat något af innehållet, reste han sig, ögonen glänste, det ironiska
leendet försvann, och han började sjunga på sitt oöfverträffliga sätt:
Riddare och wänner alla,
låten ondskan ej befalla,
hören Bacchi muntre slaf.
Ej i friska hjärtan wreden
mer bereden
groll och hat att flamma af.
Sen hwad sköna höns och fiskar
eldigt win, som ljuft förfriskar,
löser glada tungans band,
häfwer knip i hjärtegömman.
Sku’ wi tömma’n?
Bägarn opp! En tår på tand!
Se’n wi den i bottnen tömma
sorgen, kifwet, oron glömma.
Lifwet, ack hwad lustig dans!
Winet skänkt det milda löjen;
wåra nöjen
komma ej på dekadans![8]
Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som
följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig att vidröra
ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick
under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för
den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen
till de inre rummen, där bord voro dukade med vin och punschbålar.
»Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han
betraktade Laforme.
»Ah – c’est vrai ... gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt, som
stod bredvid honom.
»Han frågade i går, den gamle lurifaxen», skyndade Höpken att upplysa,
»huru de små vargungarna mådde i det sekreta utskottet, därmed menande
Ekeblad och mig – och jag svarade att de började få tänder.»
Historien väckte mycket jubel. General Stenflycht skrattade, under det
han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet
af en salva från ett trepundigt batteri.
»Potz tausend! Var inte den historien så bra som den om gubben Loos
häromdagen», inföll Schulenberg – »generalen som gifte sig med den rika
borgmästareänkan. – Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i
vapnet, då en sådan också satt i deras hjärtsköld – men han redde sig
excellent – det var en hynda, som han tagit, svarade han.»
Under det att de yngre af partiet fortsatte att sjunga glada
dryckesvisor, omväxlande med lustiga riksdagshistorier, gingo värden och
partiets stormän till de inre rummen för att öfverlägga i allvarligare
ämnen.
Den förste som inträdde i kabinettet var den lille, sirlige värden,
utmärkt genom sitt egendomliga stereotypa småleende och sina lifliga
åtbörder. Han förde under armen Sveriges »vice konung»,
kanslipresidenten Gyllenborg, hattarnes främste man, hvars högresta
gestalt och veka anletsdrag talade lika mycket om världsmannen med det
fina umgängesvettet som om statsmannen utan den kraftiga viljan. Efter
dem kom grefve Lewenhaupt, landtmarskalken, Sveriges förste ädling. Hans
något stela hållning och högdragna, fast genomhederliga uppsyn, stucko
skarpt af mot mannen som gick vid sidan om honom, öfversten för
Elfsborgarne, den hänsynslöse ränksmidaren och partiledaren Lagercrantz,
hvars hårda och skarpa anletsdrag och grå, lifliga ögon på samma gång
uttryckte den järnhårda viljan och den listiga förslagenheten.
»Är det verkligen sant, min bäste grefve, hvad ni berättade för oss där
ute om edra planer?» frågade grefve S:t Severin, i det han inbjöd
Gyllenborg att taga plats i soffan bredvid sig РȀro verkligen dessa
finnar så afvogt stämda mot Sverige att de oupphörligt ropa att
svenskarne äro deras enda verkliga fiender, som vilja föra till dem
krig, hunger och dyr tid?»
»Bönderna och de ofrälse prata om allt möjligt», inföll Lewenhaupt, då
Gyllenborg syntes betänka sig innan han ville svara, »men när säga de
väl ett förnuftigt ord om icke för att vinna penningar», fortfor han
under det att ett förnämt leende spelade kring munnen – »lägg blott en
dukat på sidan om en bonde och man skall, mon Dieu, förvånas öfver en
besynnerlig metamorphos.»
»Tror min illustre vän på en lycklig utgång af förhandlingarna med vår
ryska prinsessa» frågade Gyllenborg undvikande, då S:t Severin tycktes
afvakta svar på sin fråga. – »Och på den lyckliga utgången af ett krig?
– Det är länge sedan våra trupper voro i elden.»
»Hur skulle jag väl hysa annat än förtroende för de svenska vapnen efter
de angenäma bekantskaper, jag fått tillfälle att göra bland dess
utmärkte officerare?»
»Svensken är tapper», inföll Lewenhaupt med värme »och väl en gång i
spetsen för den finska hären, skall jag marschera rakt mot Petersburg.»
»Grefvens egen tapperhet betviflar ingen», sade Gyllenborg småleende,
»men om kriget skulle gå olyckligt, kommer ansvaret att falla äfven på
oss. – Det är dock fåfängt att längre söka hämma lidelsen, som jäser
inom nationen. På alla kaffehus, i alla gränder, i kyrkorna, öfver allt
ropas på hämnd för den olycklige Malcolm Sinclairs blod. – Hur tveksam
och villrådig jag än känner mig själf i denna saken, kunna vi dock icke
bida längre utan måste skrida till activitet och verkligheter – men
därför – ännu en gång och för den sista» afbröt han sig med ett uttryck
af allvar och rörelse, i det han betraktade grefve St. Severins glatta,
polerade anlete liksom ville han med en enda blick genomskåda dennes
tankar – »gillar Frankrike, gillar hans allrakristligaste Majestät,
gillar slutligen ni, herr grefve och ambassadör, att Sverige i detta
ögonblick förklarar Ryssland krig?»
»Vi icke blott gilla det» svarade denne med sitt vanliga, nästan
omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle med största undran
och djupaste smärta se om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han
mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än
att det skulle låta förnedra sig ända därhän, att det icke begagnade sig
af en så gynnsam konjunktur som den närvarande till att återupprätta sin
sjunkna makt. – För öfrigt», tillade han i bestämd, nästan hotande ton,
»hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne
så stora summor, hvilket han ju gjort i förlitande på deras mod och
pålitlighet. – Tiden är nu inne att gripa till verklighet – ett längre
vacklande skulle vara ett bevis på svaghet och min höge souverain får i
denna händelse se sig om efter allianser på annat håll.»
På dessa märkliga ord, följde en lång tystnad, hvilken ingen tycktes
hågad att bryta.
»Men hvar finna en lycklig förevändning?» frågade slutligen Gyllenborg.
»Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert
afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt.
»Denna förevändning måste skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz.
»Tiden är verkligen inne att lämna pratet för handlingen. Vi hafva stöd
af Polen och Preussen. Tessin skrifver i hvarje bref om hans allra
kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. Den eviga freden
är vår skada.»
»Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast
på Gyllenborg, »Sverige lider mera af fred än af krig.»
»Om blott vår Herre vill blifva neutral», återtog Lewenhaupt, »skola vi
drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön.»
»Motgångar kunna inträffa», sade Gyllenborg tvekande.
»Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens
mäktigaste folk – mig synes det dock vara hederligare att dö som ett
fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt
beroende.»
»Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t
Severin.
»Under tjugu år hafva vi haft fred» sade Lagercrantz, i det han steg upp
och ställde sig framför Gyllenborg. »Folket har hunnit återvinna sina
forna krafter. – Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr. Dess mod är
upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen –
själfva damerna vilja utgå i kriget mot ryssen. Vi känna alla hur
friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak.
Och hur är det väl med vår fiende?» – fortfor han, då Lewenhaupt och S:t
Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande. –
»Ryska folket är i grund utarmadt efter det svåra turkiska kriget.
Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden.
Stjernstedt har ju skrifvit till oss från Finland att deras arméer
endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen»
tillade han med starkare tonvikt »slutligen bör grefven tänka på, hvad
hela världen vet och känner. Om en svensk här närmar sig gränsen, skall
hela Ryssland stå i uppror. Prinsessan Elisabeth, en gång vorden
kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få lämna ifrån
sig både Estland och Karelen, kanske själfva S:t Petersburg ... ja, hvem
vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för
den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes
intressen.»
Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’
ton. Han lämnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den, som
han ville vinna för sina syften, orördt. Frestelsen med
guvernörsskapet, skickligt framskjuten vid sidan af en varm vädjan till
fosterlandskärleken, utöfvade en större verkan än någon kunde ana på den
fåfänge, fast i grunden rätttänkande, kanslipresidenten. Det var ock med
en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, när Lagercrantz slutade,
framställde några matta invändningar om den rådande penningbristen och
om svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal
inom riksdagen.
»Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då
alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af
Frankrike i det afgörande ögonblicket?»
»Femtontusen écus.»
»Femtontusen écus. Denna summa räcker ju endast för adeln och
prästerna.»
»Men borgare och bönder?»
»Bah!» utbrast Lagercrantz. »Några nya privilegier för krämarpacket och
fri bränvinsbränning för bönderna – voilà tout.»
»Städse lika snabbtänkt, min bäste öfverste», inföll Lewenhaupt med ett
beundrande ögonkast. – »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste
vän och ni får icke säga nej om jag ber er följa mig, då jag går mot
ryssen.»
»En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det
han med en själfbelåten min bugade sig. – »Alltså återstår blott den
lämpliga förevändningen» återtog han strax därpå, »och den torde icke
vara svår att finna.»
»Den åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr
öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina
instruktioner?»
»Är detta nödvändigt? – Ju mindre man skrifver dess bättre.»
»Mon frère har rätt» sade Gyllenborg, »men min vän generalen tror ännu
att allt beror på den ryska underhandlingen och hemsänder grufliga
jeremiader.»
»Skulle icke baron Meijersdorff afresa för majestätets räkning till
Finland?»
»Vår nådige konung befallde så», sade Lagercrantz med ett egendomligt
småleende – »men som han var nödvändig här vid voteringen – så skingrade
jag Hans Maj:ts höga svartsjuka – tack vare den här finske ynglingens
galna upptåg och galanterier – och vår nådige konung tror nu att denne
är en långt farligare medtäflare än baronen om den skönas gunst. – För
öfrigt tyckes vår monark nu på väg att återvända till sin gamla kärlek»
fortfor han småleende, »hvilken lär komma att förlänas en verklig
grefvinnetitel ... af Hessenstein ...»
»A propos denne finske adelsman» inföll S:t Severin afbrytande – »vore
icke han lämplig till budskickningen? – Han tillhör ännu icke öppet
partiet, känner språket och folket!»
»Biskop Juslenii systerson, vår argaste motståndares nära släktinge, den
gamle holsteinske tvärviggens son, en ung sprakfåle, som icke kan styra
sina känslor efter några glas svagt vin.»
»Min bäste öfverste», föll Gyllenborg i talet, »jag har känt mången
yster riksdagsfåle som, obändig på fastande mage, blifvit allt mera
betseltam då han en tid bortåt fått fylla magen med de förnämas mat.»
»Men han är lika envis som häftig såsom alla af blandad ras och gör sig
en ära i att endast, som han säger, räkna sig till kungens parti.»
»Enfin, det beror på metoden, min bäste öfverste», inföll S:t Severin
småleende. »En ung adelsman, som skall korrumperas, måste behandlas som
en blyg flicka, hvars oskuld i orden respekteras under det man som bäst
priverar den. Vi skola kalla hit baronen, som närmare känner vår man.»
»Han börjar blifva en smula besvärlig denne yngling med sin rättframhet»
sade Lewenhaupt, då Lagercrantz gick mot dörren, »men vi hafva ingen
annan att skicka. Om han samtycker, vore det en god ekonomi med partiets
krafter.»
I rummet utanför hade gästerna grundligt anticiperat på kommande
lyckligare tider, då friheten icke längre skulle få någon gräns; och det
var endast enstaka ord som kunde genom sorlet uppfattas af det tal som
Schulenberg stammade fram, under det han med båda händerna höll sig fast
i bordet.
»Måtte vi hemföra den sköna Elisabeth ... måtte vi sätta henne på tronen
... måtte vi hemföra henne till vår tron! ...»
»Har man väl hört maken till fiskmåse i stormby», hickade amiralen från
sin länstol »stufva ner honom bakom i krutdurken, bussar.»
»Måtte prinsessan Elisabeth ... fara till blåkulla med alla generaler
och amiraler», återtog Schulenberg i det han mödade sig att bringa sin
peruk i ordning, hvilken fallit bak i nacken och blottat hans eget
rödstripiga hår.
»Silence, mes amis» ropade Laforme i det samma. »Titta bara på baronen,
så trist! – har mon ami fått någon förnäm tjänst eller fruktar han att
jag vill forcera mig till någon gunst?»
Den tilltalade hörde ej ett ord af hvad Laforme sade, där han satt och
vägde på stolen, under det han oupphörligt pratade och fäktade med
armarne mot Svenske, hvilken på samma gång han i själfva verket var
fullkomligt främmande för det hans vän yttrade, uppmärksamt tycktes
lyssna till hans tal.
»En sådan fördömd otur» skrek baronen – »ett sådant todos – många
matadorer på hand och miste alltsamman för en lumpen sexa – verte bleu,
endast en klöfversexa ...»
»Kanslipresidenten ropar baron Meijersdorff» skreks nu i korus från
dörren.
»Kanslipresidenten ropar! – har jag icke rätt att chagrinera mig öfver
ett sådant coup?» återtog han, utan att bry sig om ropen. »Ganska
lyckligt i början. – Min vän förlorade ansenligt – afbryt mig icke –
vardt bête och jag fick god entrée. – Ma foi, entrée i spader – köpte så
spadillen, bastan, kungen, knekten, damen – nej, icke damen – så
manillen, damen och sjuan – dem hade jag förut – alltså hade jag sju
matadorer på hand – när jag fått cinques premiers var jag ändock icke
nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig, jusqu’au dernier
soupir – usque ad cineres! – behöll därför klöfver sex. Då kom min vän
med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. –
Todos fick jag betala – men bêten gick och femtio dukater därtill.»
»Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, och ryckte på
axlarne. – »Femtio dukater fick min kammartjänare häromdagen för en
agréable nouvelle – men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när
gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det
han hjälpte baronen att komma på fötter »kan mon ami förse sig med två
gånger den summan af partipengarne – tag nu afsked af vår älskvärde värd
två gånger – det gör vår vän generalen alltid – och Schulenberg
negligerar icke en gång hofmästaren – tag åt botten i skålen. – Seså!
peruken något mer framåt och nu en avant!»
»Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes
arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att skilja på gomsmaken
och läppsmaken. – Vår finske vän tyckes riktigt ha satt skräck i vår
tappre hjälte.»
Hade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma
uppstod därigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen
baronen icke varit sen att protestera. Nu nickade han endast belåtet åt
de kvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom
dörren –
»En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för
de kvarvarande af partiet, »är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting,
den behagligaste rikedom, den största skatt, den afundsvärdaste lott,
det starkaste fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet äga kan! ...
När öfverheten ser mera på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin
höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes kärlek, förkofring, välgång,
lycksalighet, då finner hon fuller ingen framgång, makt eller storhet
...»
Talet, som fortgick sålunda under en dryg timme under de andre gästernes
bifallsrop, var ända till slutet, som Dalin dagen därpå uttryckte sig,
öfverströdt med sirliga och retoretiska blomster. Och det dröjde
säkerligen många år innan såväl detta som festen i öfrigt, med dess
stora »solennetet» glömdes af de män som deltagit i densamma.


XI.

Ute på fjärden krusades vattenytan af en sakta vindfläkt. Men allt för
obeständig förmådde han ej fylla de slappt hängande seglen på de slupar
och lustjakter, hvilka rörde sig inåt Liljeholmsviken. Säfligt och