Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden - 24

votre gôut.» –
»Jag förstår icke?»
»Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola kanske förklara det. – Er
vackra törnros par exemple, som ni bär under hjärtat – har icke hon haft
lif? Lilla Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke också hon
en själ? ... Helt visst! ... Nå väl! allt som tillhör naturen har en
själ ... Till och med stenarne ändra ju sin form. Hvad är människan
annat än det högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och röra
sig fritt, vore ju också hon som en människosjäl. – I våra själar,
kusin, uppnår skapelsen sin högsta fulländning – hon är, som en af mina
lärda vänner i Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga
syndiga själ, flarnet som prästerna kalla henne, detta _ingenting, det
är just allt_. – Förstår kusin mig nu?»
»Ack jag förstår blott ett enda», sade Ulrika, då ljudet i detsamma
hördes af den i korridoren utanför marscherande runden – »rädda min
far!»
»Eh bien, cousine! Ni måste då höra mig till slut. Nu kommer en
intressant sida af saken, som min vän Laforme säger. – Hvem är det som
bevisar för oss att blomman verkligen har ett lif – att hunden kan
skälla, att vi själfva hafva en själ – något utom oss? Vår religion? ...
Certainement non! – Endast vår själ, vår förnimmelse, – alltså, om vår
själ ljuger, om alla våra förnimmeler endast äro inbillning, då är ju
mitt andra antagande riktigt, då är ju _allt ingenting_.»
»Jag fattar ej edra besynnerligheter! Ni talar om det eviga intet på
samma gång som ni säger er veta medlet, hvarmed min far kan räddas. Nej,
låt det nu vara slut. Vill ni framhålla min fars lif som en handelsvara,
hvilken köpes med min frihet, eller hvad är er mening, med allt detta
dunkla prat? Tror ni att en Ulrika von Buddenbrock skall ingå på ett
dylikt köpslagande.»
»Sacré nom de Dieu, ma cousine, så bör ni tala. – Er hy skall väcka
uppseende på hvilken assemblé som hälst. Hvilken rodnad! ... Men spara
era ögon – gråt ej så mycket. – Ni måste äga er skönhet i behåll, då ni
blir min brud.» –
»Aldrig!»
»I afton kl. 11 skall er far föras till Stadsgården; till dess får ingen
inkomma hit eller lämna huset.»
»Ack min Gud!»
»I detta rum finnes en lönntrappa ner till trädgården. Efter aftonrunden
skall jag infinna mig där. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker
ni?»
Ulrika svarade ingenting; hon stirrade framför sig, som hon varit ut
stånd att fatta sammanhanget.
»Det gifves intet annat medel.»
»Af nåd! Rädda min far!»
»Ännu en gång, den sista! Ert ja-ord?»
Då Ulrika alltjämt teg, bugade han sig stolt och närmade sig dörren.
Ulrika hade vändt sig mot fönstret och sett ner på gatan. Plötsligt
spratt hon till. Det syntes som om Meijersdorff väntat denna rörelse.
»Ni tvekar», sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se där
unge Svenske», utropade han, i det han lutade sig mot fönsterkarmen.
»Det är kusin Liewen han för under armen – man påstår att det skall
blifva ett par.»
Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske, som nu gick förbi utan
att kasta en blick uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen.
Kunde det vara möjligt?
»Se hur han ler mot henne», återtog baronen med ett ironiskt skratt. –
»Vackra Stjernnäs ... för en sådan junker, quelle fortune!»
Ulrika svarade ej. Hvarje ord var ett nålstygn. Hade hon väl rätt att
låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lämna
sig som offer, då det gällde att rädda faderns lif? I ett ögonblick
insåg hon till sin förskräckelse hvart hennes själfviskhet varit nära
att föra henne. Blott en enda tanke upptog nu hennes själ, hon ville
döda sig blott hon kunde rädda sin far.
Meijersdorff såg hennes rörelse, och anade den.
»Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i
det han böjde sig ner och artigt kysste hennes hand.
Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Därefter föll handen
vanmäktig till sidan och hon sjönk ner på en stol vid fönstret utan
medvetande.


XXIV.

I nedra våningen af det hus, där general Buddenbrock hade sin bostad,
var ett rum vid stora inkörsporten inredt till vaktrum. Dörren till det
samma vette åt en hvälfd korridor, hvilken, som nämndt, utmynnade i
portgången efter att hafva följt hela baksidan af huset. Icke mindre än
tre poster gingo här åter och fram och på det myckna trampet i den öfra
korridoren kunde man förstå att antalet poster, som där var utställdt,
icke kunde vara mindre.
Sedan hålet i muren upptäckts hade nämligen vaktens styrka tredubblats.
Ingen fick längre utan kommissionens speciella tillståndsbevis uppgå i
öfre våningen. Fåfängt hade därför Svenske sökt underrätta Henrik om den
nya plan han uppgjort till generalens befrielse. Det var likväl
nödvändigt att Henrik i tid vardt underrättad därom – i annat fall kunde
företaget stranda i sista ögonblicket. Alla förberedelser kunde hafva
lyckats, man kunde redan måhända hafva inträngt i generalens rum, då
denne, oförberedd på allt, skulle i det afgörande ögonblicket kanske
vägra att följa sina okände räddare.
I vaktrummet sutto, vid ett stort, klumpigt träbord, några soldater i
hvita peruker med bly vid öronen och blå rockar med citrongula, öppna
fällkragar. De samtalade om striden några dagar förut på Norrmalmstorg
mot dalkarlarne.
»Raggen må ta’ mig, om han icke sprang mot dem med spänd studsare och
sköt minst tio, för jag såg öppningen», sade den af dem, som satt vid
öfra ändan på bordet, i det han stödde armbågarne mot bordskanten och
vårdslöst förde en af tennmuggarne mot läpparne. –
»Fy, för djäfvuln, sådana snålvargar», afbröt han sig i det han slängde
muggen utefter golfvet. »Bara svagdricka. Inte något därborta heller?»
»Nej, nådig fältväbel.»
»Hvad kan klockan vara?»
»De tutade nyss åtta från berget.»[10]
»Ännu två timmar till aflösning.»
»Hur var det på torget?» inföll en af de yngre soldaterna, i det han
nyfiket sträckte fram hufvudet öfver bordet.
»Det uttrummades som jag sa’», återtog fältväbeln, »att alla af
dalflocken, efter som de lofvat godt och hållit tunnt, skulle innan
klockan fem lägga ned bössorna och bedja riksens höglofliga ständer,
Kongl. Maj:t samt kronan om pardon och icke till dess gå utom stadens
staket.»
»Och det gjorde de?»
»Jo vackert! Det är konstiga hästar de gröna!»
»Ts! gossar! ... Så samlades dalmasarne på torget och ropade att de
ville sätta af kungen och sätta till en ny efter sin egen lagbok eller,
om de icke fingo det, inte skona lindebarnet i vaggan ... och därefter
skulle de tända eld, skreko de, på hela sta’n ... Men då vardt annat
ljud i skällan, ska ni tro. Då sprang han fram, öfversten vet jag, och
sköt neder många tjog. Elfsborgarne började också till att fräsa. En del
masar sprang nedanför torstensonska huset i Norrström, andra vräkte sig
öfver ledstängerna på bron – men största delen fångade vi och förde till
deras egen arsenalsgård vid Bjelkes hus på Norr.»
»De sa’ ju också att de skulle ta banken och aflifva alla herremän, som
hade peruker?»
»Ja, sex bödelsyxor hade de med sig, som de skulle nyttja, sade de, till
att hugga hufvudet af på alla generaler, till och med öfverstarne.»
»Jag såg Belter Windgalen», inföll piparen, »och han var svart i syna
som en ankarstock och vred i ögonen som en hängd ryss. Han skrek vid
bron att han skulle döma generalerna från både lif, ära och gods.»
»Det går väl hans nåd förutan, sa’ kaptenen miste trumslagarn»,
skrattade fältväbeln, »men så sannt jag heter Reiter», afbröt han sig,
»är det icke något satty på färde igen! – Hvad är det som rör sig där
borta vid dörren ... Någon vill in där borta?»
»Hvad är din ätt och ditt ärende?» frågade han den inträdande, som
ändtligen lyckats få upp dörrklinkan och klifva öfver den höga tröskeln.
”Tända krut
dra wärjan ut.
Supa slut
förutan prut”,
hördes en hes basröst svara ur skumrasket.
»Å, kors är det du, gamle Lunta», sade Reiter och blef helt fryntlig
till humöret. »Det var icke i brådkastet som jag såg till en sådan karl.
Hvad kan en tocken ha för ärende?»
»Just ingenting», sade Lars småleende, i det hans anlete antog ett
mycket oskyldigt uttryck. »Det var så ruskigt i luften och så tänkte
jag, när jag gick förbi, att jag skulle titta in och se om det var någon
bekanting här som kunde vilja skänka i ett stop öl åt en gammal
krigskamrat.»
»Skänka i? Tror du att vi ligga i Krakau nu i själfva välmågan? – Nej,
trå ta mig, om det finns här så mycket som en droppe öl en gång; endast
litet brännvin för natten.»
»Då får ni nog en lång natt», sade Lars liknöjdt. »Annat slag var det i
gamle kungens tid.»
»Som mycket annat.»
»Tänk då om fattig man själf kunde bjuda på kalas?» sade Lars plirande
med ögonen, i det han satte ett par buteljer på bordet.
»Nej, tack ska du ha, gamle Lunta, men vi få inte smaka sån’t i vakten.»
»Strunt i sådana knektar! Jag kan trolla er alldeles nyktra i en
handvändning.»
»Skratta måttligt du, Kalle», varnade fältväbeln i myndig ton piparen,
»finngubbarne veta mycket som inte andra människor veta, och den som
mycket vet, ser du, har mycket vett.»
»Ska’ han trolla?» frågade piparen, som nu började ta saken på allvar.
»Ja, kom hit bara med kopparkitteln, ska’ du få se på en lustig
komedia», svarade Lars.
»Är han en riktig finngubbe?» frågade piparen, i det han räckte Lars
kitteln.
»Kom hit bussar», sade Lars, utan att låtsa om piparen, hvarefter han
rörde om några hvarf i kitteln. »Här ska ni få känna på en bönsoppa,
som, skam ta mig, är bättre än själfva kungens pärlevatten.»
Alla berömde den starka drycken. Den brände, tyckte de, alldeles som eld
i halsen och Lars vardt så firad, som om han varit fanjunkaren på
likvidationsdagen.
»En strunt i dryckjom är du emellertid själf, finngubbe», skreko ett par
af de yngre soldaterna, som nyss aflösts från sina postställen och
därför icke hunnit få sitt lystmäte.
»Man tar så mycket man tål, resten är fans skål», svarade Lars.
»Sen likbärare-ämbetet är inrättadt, gör det inte mycket om, man skulle
taga ändå något mer för sig. Man kommer på hederligt sätt till Johannes
i allt fall, utan att kamraterna ha något omak för ens skull.»
»Skål, finngubbe», afbröt fältväbeln talaren, »alltsen svarte juden
döptes i Jakob, har det icke varit så lustigt.»
»Generalen där uppe har väl så lagom muntert», sade Lars liksom för sig
själf, då det åter vardt tyst.
»Det är snart slut på den leken», sade Reiter med hemlighetsfull min.
»Hvart ska’ han ta vägen?»
»Till Stadsgården, förstås. Den svarta vagnen skall ut och åka, rätt
hvad det lider.»
»Inte ska’ de väl taga lifvet af honom, innan han är dömd», sade Lars i
tvehågsen ton.
»Nej, nu hörs då att du är från landet, finngubbe», skreko de yngre med
försmädliga grin. »Han dömdes, vet jag, i dag af de höglofliga ständerna
och i afton klockan elfva skall han föras till Stadsgården.»
»Vill du hålla tyst din sakramenskade spottfoling», skrek Reiter
upprusande, i det han kastade en mugg efter piparepojken. – »Sade jag
inte, att du skulle hålla tyst med hvad löjtnanten sade.»
»Nå nå, kamrat», sade Lars lugnande, i det han klappade Reiter på axeln.
»Jag är väl ingen opartisk häller – och inte tror ni väl, bussar, att
_jag_ kan hjälpa honom på flykta.»
Lars, som var långt ifrån så säker på sin sak som han låtsade vara,
bytte nu om samtalsämne och berättade den ena historien efter den andra,
innan tillfälle erbjöd sig att göra en ny fråga om den höge fången.
»Han har nog många ögon som se efter sig, kan jag tro», sade Lars
nyfiket, då Reiter beklagade sig öfver den stränga vaktgöringen. »Fast
nog skulle väl du och jag, gamle Reiter, om det varit i vår ungdom,
kunnat hjälpa honom lös.»
»Åtta man af lifdragonerna rår jag ännu på», sade Reiter, i det han
strök upp sina grå knäfvelbårar. »Men gif akt! Murarna i det här huset
ha öron, ska’ I veta, och det är bäst att hålla tyst med slikt.» –
En timme senare på kvällen smög sig Lars ut på gården, försiktigt seende
sig om, huruvida någon skulle följa efter. Därefter tog han vägen
utefter stenfoten, tills han kom till en hög häck, hvilken aftog
vinkelrätt från hörnet och som med ett smalt dike var skild från den
mur, som gränsade till åldermannen Flåbergs tomt.
Två skiltvakter gingo åter och fram i trädgården, hvilken, som förut
nämndt, upptog större delen af tomtens baksida. Det kräfde därför stor
fintlighet, om man skulle kunna smyga sig fram osedd af dem långs diket.
Men det var tydligt att Lars var inne i sin rol, ty han afpassade så väl
sina rörelser, att han alltjämt befann sig i skuggan.
Nästan midt emellan de båda skiltvakterna sträckte en alm sin lummiga
krona öfver planket. Hit styrde Lars sina steg. När kan kommit inom
hennes skugga, smög han sig försiktigt intill planket. En sakta
knackning hördes.
»Du kommer sent», hördes Svenskes röst från andra sidan staketet. »Redan
halfgången tio.»
»De ville icke släppa mig förr, ers nåd – men ännu är tid. – Mera åt
sidan, hans nåd, posten kunde eljest höra oss.»
»När skola de hämta honom?»
»Klockan elfva. – Fyra dragoner af lifregementet skola rida framför
vagnen och fyra efter.»
»Hur många man har vakten?»
»Väl sina femtio med alla posterna.»
»Och officern?»
»Hans nåd känner honom inte. – Det är en af Lagercrantz’ västgötar.»
»Och posten vid dörren?»
»Sofver redan som en käring i julottan.»
»Står någon innanför i salen?»
»Nej.»
»Vänta mig i porten – men gif tecknet i tid, om något skulle vara å
färde. Är båten färdig?»
»På vanliga stället, hans nåd vet; vid nya bron.»
Lars lyssnade en stund, om några ytterligare frågor skulle följa,
hvarefter han, då detta icke blef fallet, smög sig försiktigt tillbaka
utefter häcken och inträdde i vaktrummet.
En stund senare rullade en svartmålad vagn med nedfällda gardiner för
fönstren uppför Regeringsgatan. Efter honom följde fyra ryttare i
lifregementets uniform. De få vandrare, som voro ute denna tid på
dygnet, vände sig om och kastade nyfikna blickar efter honom, då han
passerat.
Den svarta vagnen stannade utanför general Buddenbrocks hus, där
ryttarne ställde upp sig, en i hvartdera gathörnet, för att afhålla de
få nyfikna, som kunde vilja samla sig. Knappt var detta skedt, förrän
kusken med ett raskt språng hoppade ned från kuskbocken och öppnade
vagnsdörren.
»Det lyckades bra», hviskade han i örat på den utträdande officern. –
»Måtte de nu blott icke märka något.»
»Ja, låt oss skynda!»
Porten öppnade sig och den nämnde officern, åtföljd af en soldat, som
haft sin plats på kuskbocken, ingick i huset.
Underrättelsen att vagnen, som skulle afhämta generalen, stod utanför,
hade fallit ned som en bomb inuti vaktstugan, där soldaterna ännu voro
sysselsatta att lyssna till Lars’ historier. Med afvigvända peruker och
utan hattar hade de rusat till sina gevär. Reiter själf hade i första
häpenheten icke funnit reda på sin värja, hvarför han glömt bort att
ordna manskapet, då officern inträdde.
»Hvad vill detta säga?» frågade denne i sträng ton. »Jag ser kort och
tärningar! Äro icke allt spel och dryckenskap förbjudna på vakt?»
»Nådig herr kapten», stammade Reiter.
»Och hvad är detta för en gynnare?» fortfor han, då han i det samma såg
Lars, som smugit sig undan till ett hörn af rummet.
»Ja, det var så ...»
»Tag befälhafvaren i förvar, Flinta», sade han till den soldat som
följde honom, »och följ sedan själf efter. – Håll er nu vackert i
ordning, när jag kommer ner, så att icke generalen får se, hur dåliga
soldater ni äro.»
Med dessa ord lämnade officern rummet och uppsteg för trappan till öfre
våningen.
»Hvilket rum var det?» frågade han Lars i hviskande ton, i det han
villrådig stannade i förstugan.
»Rakt fram, nådig herre.»
»Vänta här utanför.»
Då Svenske, ty officern var ingen annan än han, inkom i generalens
yttersta rum, den för läsaren bekanta matsalen, rådde där fullt mörker.
Ulrika, som lutat sig ut genom fönstret, tydligen för att efterse hvad
vagnen skulle betyda, rusade häftigt upp, då hon hörde någon inträda.
»Skynda, Ulrika!» sade Svenske ifrigt, då han kände igen henne. »Du
måste genast väcka din far.»
Men hon rörde sig ej ur stället.
»Hör du, älskade! Ingen minut att förlora.»
Ännu dröjde hon, synbart villrådig.
»Hvarför tvekar du? Hör hvad jag säger: Ingen tid är att förlora.»
»Var det inte du, Carl, som nyss där nere på gatan talade vid Liewen?»
»Vi ha ej tid att vara svartsjuka på hvarandra! Säg till generalen!»
Ett drag af bitterhet lade sig öfver hennes anlete. Hon visste
uppenbarligen icke hvad hon talade, så förvirrad såg hon ut.
»Hvad är det för buller här ute?» hördes nu generalens stämma från
dörren.
»Kom ut, herr löjtnant», fortsatte han, i det han vände sig om, »saken
tyckes gälla oss båda.»
»Jag har i uppdrag», sade Svenske, då generalen, åtföljd af
vaktofficern, trädde ut i salen, »att föra herr generalen till
Stadsgården. – Här äro mina order.»
»Allt är i ordning, ser jag», sade vaktofficern, efter att hafva
granskat papperen, »herr generalen torde behaga att göra sig i ordning.»
»Det måtte väl unnas mig att i enrum taga afsked af min familj?»
»Min instruktion förbjuder det», sade Svenske barskt. »Fatta er fort.»
»Ulrika, säg åt din mor att komma ut», sade generalen i resignerad ton.
Men Ulrika stod som förstenad. Skulle Svenske hafva bedragit henne? En
stämma i hennes inre hviskade att det ej kunde vara så, men hans öga
blickade så kallt och stelt. Hon förmådde knappt taga ett steg. –
»Hvad vill du, min vän?» frågade friherrinnan i detsamma från dörren
till nästa rum. Men en blick på de innevarande satte henne genast in i
situationen och besparade henne att göra vidare frågor.
Hvilken oförskämdhet att tränga in till dem vid denna sena timme!
»Man väljer i sanning högst besynnerliga tider för sina vaktombyten»,
sade hon med skärpa i rösten.
»Det är sista gången du blir störd, kära», sade generalen, i det han
slöt henne i sin famn. – »Farväl Magdalena ... och du, Ulrika, gråt
icke, kära barn! Hälsa Henrik! Hälsa den käre gossen!»
»Skynda, general», sade Svenske, ur stånd att dölja sin ifver, »vi komma
efter tiden.»
»Skall det ske i natt?» frågade generalen med en förvånad blick på
officern; »så sade ni ej nyss.»
Nu tycktes Ulrika plötsligt åter få lif:
»Nej, låt honom stanna!» sade hon och grep Svenskes hand som hon höll
krampaktigt i sin. »Ack, hör mig! – Blott en dag.»
Svenskes oro växte med hvarje ögonblick. Skulle hon utsäga hans namn,
vore allt förloradt, då vaktofficern, hvilken redan tycktes vara
tvehågsen, kunde finna stöd för sina möjliga misstankar.
»Herr general», sade Svenske med fast stämma, i det han artigt förde
Ulrika åt sidan, »jag måste lyda mina order. I fall ni vägrar att följa
mig, måste jag ropa på mitt folk. – Hör hit, bussar», skrek han ut genom
dörren.
Under sådana förhållanden fanns ingenting annat för generalen än att
lyda. Det var en uppskakande scen som följde och Svenske led inom sig af
den dubbla rol, han måste spela.
»Behagar herr generalen följa mig?» sade han slutligen, i det han tog
ett steg mot dörren.
En djup tystnad följde på denna fråga. Det var ett ögonblick fullt af
oro. Månskenet bredde sig, mildt och sällsamt, öfver det stora rummet, i
hvilket de nämnda personerna stodo, med ängslan lyssnande till de ljud
af steg och röster som hördes på gården.
Den på hvilket uppträdet tycktes utöfva sitt största inflytande var
Lars. Allt sedan han inkommit, hade han oupphörligt haft sina blickar
fästa på den stora venetianska spegeln, i hvilken månskenet på ett
fantastiskt, oregelbundet sätt återgaf de närvarandes åtbörder. Man
kunde förstå på hans minspel att det ej stod rätt till med honom. Huru
hans grå ögon än irrade kring rummets väggar och tak, stannade de alltid
till sist vid spegeln.
Plötsligt rusade han med af vrede färgadt anlete fram mot generalen.
»Ah – nu har jag dig ändtligen», hväste han, och hans grå ögon flammade
till, i det han knöt sin senfulla arm mot generalens anlete. »Minns du
här för tjugu år sedan? Minns du här, när du tvang mig att vara
mästerman? – Men ser du, där borta vinkar min hvita flicka! Ha, ha! ...»
skrattade han, i det han pekade på spegeln – »hon vinkar dig äfven ...
Hör hur hon kommer emot oss. Hör på, du Belials och Belzebubs förste!
... Men nu skall du icke längre gäckas med mig.»
Han drog sin långa huggvärja och rusade mot generalen.
Stum af förvåning stod denne inför anklagelsen. Visserligen hade han i
sin ungdom varit delaktig i blodiga dåd, men om den anklagelse, som den
rusige soldaten nu riktade mot honom, kände han intet.
Svenske och vaktofficern hade emellertid afväpnat Lars och Svenske gaf
befallning på nytt att man skulle bege sig af, då till allmän förvåning
spegeln ljudlöst vände sig utåt rummet. Den var tydligen en löndörr,
genom hvilken någon höll på att inträda.
Då vaktofficern blef varse denne sistnämnde, släppte han genast sitt tag
i Lars’ rockärm och gaf signal åt vakten att fara var å färde. Lars åter
kände sig icke väl fri, förrän han grep korsgeväret från en soldat och
rusade mot gestalten, hvilken, innan han hann taga ett steg fram ur
öppningen, tumlade tillbaka träffad midt i bröstet af Lars’ gevär.
Stöten var så våldsam, att äfven Lars följde med efter ner i det mörka
hålet.
De närvarande stodo slagna af häpnad och det dröjde en stund, innan
Svenske kom sig för att springa fram till den hemlighetsfulla öppningen,
ur hvilken en fuktig, kall luftström fläktade honom till mötes.


XXV.

Det torde vara nödvändigt att, innan vi gå vidare, förklara för läsaren
åtskilligt af hvad som i föregående kapitel berättats. När Svenske
tidigt samma dag på morgonen återkommit till sitt kvarter, hade han ej
fått någon ro. Han hade därför tagit på sig sjömansdräkten och begifvit
sig ut på vandring. Striden med de oroliga dalkarlarne var nyss slutad
på Norrmalmstorg. Här och hvar påträffade han blodpölar mellan den
ojämna stenläggningen. Sönderbrutna vapen lågo kringspridda öfver hela
torget.
I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i
den ene af dem Schulenberg.
»Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en
katt skall komma i vägen», skräflade denne, i det han vred upp sina
svarta knäfvelbårar.
»Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar vill befria honom.»
»Gott bevare! – Jag tager dem mans äfven med – om det skulle knipa.»
»Godt – jag litar då på er – tiden får ni veta sedan. – Jag skall skicka
en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden.»
»Allt skall vara i ordning till klockan tio.»
Hvad Schulenberg yttrat om Stadsgården, hade genast ådragit sig Svenskes
uppmärksamhet. Han låtsade betrakta ett gevär, som låg i rännstenen,
medan han sökte uppfånga så många ord af samtalet som möjligt. Men mera
än hvad ofvan är anfördt fick han just icke höra. Det hade emellertid
varit tillräckligt. Han visste nämligen att domen öfver generalen var
fälld, fast den ännu hölls hemlig, och hvad de talade om kunde därför
icke gärna afse någon annan än denne, hvarför han slöt sig till att man
samma afton ärnade föra generalen till Stadsgården. Som en blixt rann
idén upp för honom att han själf skulle åtaga sig Schulenbergs uppgift.
Han beslöt därför att till en början göra sig närmare underrättad om
dennes rol. Inne på gården såg han en stalldräng sysselsatt med att
skölja hjulen på en stor resvagn. Han beslöt pröfva sin lycka på honom.
»En stor vagn» – sade han liknöjdt, i det han betraktade vagnen från
alla sidor och lyfte i bakaxeln.
»Jo, jo men, din sjöbjörn, men så är det också annat don att ta i än din
skuta.»
»Hvem ska’ åka i den?»
»Ja, tänk om du finge veta det!»
»Hör på, kamrat, jag frågade dig hvem som ska’ åka i den här kaleschen.»
»Ja, inte var det jag som frågade därom?»
»Stå inte och åbäka dig så där för främmande folk», hördes i detsamma en
hvass, kvinnlig stämma inifrån ett af uthusen. – »Du vet lika väl som du
lefver att du ska’ köra generalen till stupstocken.»
»Hvilken general?» sade Svenske med den enfaldigaste min i världen.
»Kors, ett sånt kräk! Honom, förstås, som ska’ halshuggas för
förräderi», fortfor rösten.
»Akta sig hon, Bergströmskan, att prata om mer än hon vet», sade
stalldrängen, i det han satte ämbaret från sig och såg sig förskräckt
omkring – »löjtnanten sitter där inne i källarsalen och finge han höra
hvad hon pjollrade, kom hin att rida henne.»
Nu hade Svenske fått veta så mycket han på det hållet kunde hoppas få
veta. Och hans plan var redan uppgjord. Han visste hvar Strussenfelt och
de öfriga vännerna, höllo sig dolda. Innanför källarsalen var ett mindre
rum, där han senare på aftonen stämt möte med dem. Schulenberg borde
under någon förevändning narras bort och orderna om generalens
förflyttning fråntagas honom. En vagn skulle under tiden hållas
tillreds. Under det att vederbörande skulle leta efter Schulenberg,
skulle generalen redan vara ett godt stycke utom staden. Ännu visste han
dock icke timmen som var bestämd för afhämtningen, men före klockan tio
på aftonen var det icke troligt att den skulle äga rum efter hvad han
nyss hört.
Allt gick efter uträkning. – Schulenberg fick en biljett, skrifven med
fruntimmersstil, hvari han togs till rådgifvare i en politisk intrig och
sattes i utsikt att komma i åtnjutande af sin hessiska pension, om han
efterkom uppmaningen, och han infann sig också punktligt på
mötesplatsen.
Här väntade honom en svartklädd, tätbeslöjad dam i en hög phaëton, som
tecknade åt honom med handen att taga plats bredvid sig. Han tvekade ett
ögonblick, men litet glad efter den mängd Rotenbleicher han druckit till
middagen, tog nyfikenheten och lättsinnet ut sin rätt. Att fara ett
stycke utom tullen i detta mystiska sällskap innebar en viss retelse och
på den ljusa sommareftermiddagen kunde ju intet ondt hända honom.
Vagnen körde först några famnar utåt den smala gatan, men därefter vände
den tvärt af inåt en gränd. Schulenberg märkte det ej, sysselsatt som
han var att genom slöjan söka uppfatta sin tysta grannes anletsdrag,
förrän vagnen redan var inne i ett mörkt porthvalf. Hvad som sedan
följde kunde han aldrig riktigt få klart för sig. Han mindes blott att
han plötsligt kände sig fasthållen af ett par starka armar, att en
rullad tygbit stacks i munnen på honom samt att han, innan han hunnit
hämta sig ur sin förvåning, fann sig bunden till händer och fötter,
hvarefter han inbars i ett rum på sidan af portgången.
Här undersöktes hans fickor af den beslöjade damen. Oaktadt sitt raseri
kunde han inte låta bli att skratta i mjugg vid tanken på den snopna
min, hon skulle göra, när hon skulle finna hans börs tom. Men hans
förvåning vardt i stället så mycket större, då hon, utan att fästa sig
vid de få skramlande plåtar som densamma innehöll, lade den åter på sin
plats och i stället framtog det hopvikna papper som han bar innanför
rocken och som var ordern om generalens bortförande. Nu förstod han
hvarom saken handlade och svor inom sig en ed öfver sin dumhet att låta
locka sig som en riktig dummerjöns i fällan.
»Ni får icke släppa honom ut», sade den förmenta damen med djup basröst,
i det hon skrattande lämnade brefvet åt kusken.
»Nej, ers högvälborenhet! – inte på åtta dagar», sade denne, i det han
bugande lämnade henne plats i dörren.
Schulenberg hörde huru dörren låstes igen med dubbla slag. Det var
öfverdrifven försiktighet, tänkte han, ty så fast bunden, som han var,
kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om dörren stått på
vid gafvel.