Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 20

konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt
för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är
reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev
så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav
att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. --
»Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» -- »Då störtar jag honom
naturligtvis!»
Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna
släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför
äro de också nihilister, d. v. s. de -- i allt ihop, eller finna de sin
fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor,
det hör fan till.
_Den ekonomiska ställningen_ är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone,
reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i
någon bank.
_Bolaget Triton_ avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna
och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna
erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som
riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade
fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna
helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000
kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn
på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när
de upphört att vara aktieägare i denna världen.
Vännen och brodern _Nicolaus Falk_, som börjat ledsna på sin privata
lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende,
vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några
sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så
här: »Som erfarenheten visat -- en bedrövlig erfarenhet i sanning! --
(Levin var författaren, märk det!) -- att depositionsbevis icke äro
tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott
gods -- det är = deponerade pengar -- så ha vi undertecknade, livade av
oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av
större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss
såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och
betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att
depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla
värdepapper till _fulla_ beloppet av den insatta summan» o. s. v.
Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället
för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor
fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet
som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal
personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt
förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska
sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs.
Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags
ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter
Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken.
Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin,
grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med
högsta betygen i alla ämnen -- det stod om hans examen i Gråkappan
naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen
hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på
ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form;
om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är
fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors
och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på
söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker
jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka
till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger.
Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en
ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet
avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan
en notis under rubrik: _Judeförföljelse i nittonde århundradet_,
varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier,
och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll
också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade
någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att
han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!).
Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop
svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det
etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid
tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en
gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av
den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag
var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr -- Isaac drucken! Han
förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita -- han
kallade oss »vita» och »infödingar» och »_roche_» omväxlande; det sista
ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig
hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig
avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i
Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte
honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande
var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad
inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev
han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans
stam.
_Religionssnobberiet_ och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och
göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den
onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och
elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba
och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första
som intogs var -- på min rekommendation -- Marie i Nygränd! Den stackarn
hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med
skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna
medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan
där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick
kaffe om morgnarna.
Du minns också _Pastor Skåre_; han gick miste om platsen efter pastor
primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop
till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med
namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna
barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som
Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där
Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan
den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider
svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov
utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas
förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? -- Hör! Struve! -- Han
har på sista tiden blivit litet religiös -- jag säger litet, ty det är
icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir
beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin
tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt;
han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss
emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och
han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen.
Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp
veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita
Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet.
Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att
det är förnämt. -- _Lundell_ har helt och hållet övergivit den religiösa
känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort
honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har
fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till
efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att
Lundell gjorde hans porträtt gratis! -- Det är bra? Va!
_Slutet på en roman._ Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund
sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och
rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som
jag tyckte mig känna igen -- det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han
var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det
knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!).
Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där
kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en
besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast
till hands, och ögnade på den och började läsa högt:
-- »_Ett kejsarsnitt._ Akademisk avhandling, som med vittberömda
medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska
lärosalen offentligen försvaras.» -- Det var ena förskräckliga figurer;
vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet
efter sin död!
-- Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.
Han läste vidare.
-- »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling
...» -- Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»
Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.
-- Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.
-- Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit
till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.
Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att
Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå
Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad
att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på
kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att
tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.
Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick
till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du
vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön,
men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är
något som vi ungkarlar icke kunna döma om -- det vi benämna med det där
namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!
Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig
karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick
inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling,
egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket
genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket
vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk!
Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen
och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans
samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag
tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem
från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på
gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret -- han har ett
litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på
plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över
plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger
in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han
gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod
husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres
inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill
gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar:
öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst
inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret!
Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan:
»Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» -- »Jag slår
inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad
som helst!», och så var saken klar.
Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora
omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna
fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden!
Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var!
Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror,
efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det
asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett
fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke
uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man
har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens
pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande
djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och
så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att
få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få
äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!
Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med
en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen
tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och
att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen
skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som
händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha
slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han
avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk
fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan,
och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke
det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång
en explosion; för övrigt -- oss emellan -- tror jag han tillhör något av
de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på
kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold
vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i
handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) -- då tänkte jag --
ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade
Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov,
då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets
tillstånd och behov? -- Den mannen, den mannen!
Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså,
för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!
H. B.


ANMÄRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
RÖDA RUMMET.

Röda rummet skrevs 1879 och utkom på senhösten samma år på Jos.
Seligmanns & comp. förlag. På samma förlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl.
3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). På Hugo Gebers förlag utkommo uppl. 6
1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade
romaner och berättelser på C. & E. Gernandts förlag (häft. 6-15)
1899-1900, vadan alltså, om denna edition räknas som sjunde uppl., den
Geberska av 1904 rätteligen bör kallas den 8:de. Denna räkning har också
iakttagits vid de följande editionerna -- någon nominell 8:de uppl. har
aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl.
12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 äro enkronasuppl. och utgivna på Albert
Bonniers förlag.
Författaren har efter första uppl. icke genomsett någon av de följande
upplagorna utom -- troligen -- den andra, och detta helt flyktigt.
Åtskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan från uppl. 3, talrikt
förökade särskilt i uppl. 5, varifrån de övergått till uppl. 6, 7 och
den Gernandtska, men vad märkligare är, vid tryckningen av uppl. 5 och
på enstaka ställen även i uppl. 3 och 4 har någon korrekturläsare på
eget bevåg företagit sig att "rätta" Strindbergs text. Dessa rättelser
äro rena missförstånd av texten, såsom när sid. 7, rad 33 "alla stadens
sjuklockor" (vid skildringen av sjuslaget i staden) rättats till "alla
stadens sju klockor" eller i övrigt godtyckliga "förbättringar", såsom
när sid. 363, rad 8 Olle Montanus' paradoxala vändning "Stjernhjelm, som
nu var en dum karl" förbättrats till Stjernhielm, som _icke_ var en dum
karl eller sid. 324, rad 23 jagets "ändliga existens" såsom ett
besynnerligt uttryck förenklats till dess "eländiga existens" o. s. v.
Dessa förbättringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) -- däri inräknas då
den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller
6. De jämförelsevis bästa uppl. äro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts
efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga -- ej ens den första --
är dock felfri, såsom visat sig vid en kollationering med
originalmanuskriptet.
I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig
till allmänhetens tjänst böra göra nedanstående förteckning över
tryckfelen jämte "rättelserna", vilka såsom textförvanskningar ju icke
äro likgiltiga.

Variationer i olika upplagor.
Sid. 7, rad. 32-33; -- -- hela rymden dallrade snart av ljudet från alla
stadens sjuklockor. Uppl. 5-7 (8): sju klockor.
Sid. 15, rad 9: Nå, _men_ vem sköter hans tjänst då. Uppl. 5-7 (8): Nå,
vem sköter etc.
Sid. 27, rad. 25-26: -- -- att -- jag -- av -- min broder, utnämnde
förmyndaren etc. Uppl. 1 och hskr.: av min bror. Uppl. 2-7 (8): broder
etc. Troligen rättelse i uppl. 2 av Strindberg: i ett skriftligt intyg
som här är frågan om passar givetvis broder bättre än talspråkets bror.
Sid. 34, rad. 21-23: -- handlingen som ligger till grund för allt
medvetande och som endast gör detta möjligt. Alla tidigare uppl. liksom
också hskr.: -- -- som endast gör _detta det_ möjligt. Måste bero på
felskrivning (bröllop) eller glömska att utstryka ettdera av pronomina,
mellan vilka förf. valt.
Sid. 57, rad. 12-13: -- den lika vackert tänkta som sagda sanningen.
Strindberg skriver sanning (uppl. 1-2 och hskr.). Den felaktiga formen
torde vara ett förbiseende av författaren; "sanningen" här upptagen
enligt uppl. 3-7 (8).
Sid. 59, rad. 12-13: -- och inbjöd de andra att göra samma. Så hskr. och
uppl. 1-4. Uppl. 5-7 (8): detsamma.
Sid. 83, rad 33: -- stugan vid Lilljans. Uppl. 1: stugan på Lilljans.
Rättelse från uppl. 2 -- säkert av förf. -- till förra läsarten. Formen
i uppl. 1 återkommer i uppl. 9-13, tryckta efter denna.
Sid. 105, rad 30: -- knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör.
Uppl. 5-7 (8): knappar _och_ lufttelegrafer och etc. (meningslöst).
Sid. 123, rad 2; -- stort och glänsande (nämligen familjens namn). Uppl.
5-7 (8): stort och glädjande (meningslöst).
Sid. 127, rad. 4-5: -- de beklagade sig över att din svåger blivit
bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Uppl. 5-7
(8): din bror blivit bortkörd från verket och det hade _du_ läst etc.
Utbytet av svåger till bror obegripligt! Textförbättraren har här
tydligen ej haft klart för sig vilka de samtalande äro eller föreställt
sig att fru Falk var "bror" till Arvid Falk. Det senare du i st. f. de,
troligen rena tryckfelet.
Sid. 130, rad 31: Det brukar ingen. Uppl. 5-7 (8): det brukas ingen.
Sid. 134, rad 10: Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag.
Uppl. 5-7 (8): _på_ bolagsstämman.
Sid. 140, rad 9: -- om denna morgonen. I hskr. först skrivet: om
morgonen, därpå "denna" överskrivet. Utg. har ansett sig icke böra
förändra den något egendomliga formen. Uppl. 5-7 (8): denna morgon.
Sid. 155, rad 5: Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser
etc. Uppl. 3-7 (8): oroad av de betraktelser (tryckfel).
Sid. 155, rad 11: Han reste sig från sin plats. Uppl. 3-7 (8): _lyfte_
sig från sin plats (omedvetet synonymutbyte av sättaren?).
Sid. 156, rad 12: Vi önska honom alla lycka. Uppl. 5-7 (8): -- all
lycka.
Sid. 159, rad 32: hå, låt se! Uppl. 3-7 (8): hå, låt mig se.
Sid. 164, rad 6: -- att en broder så kunde se på en broder. Uppl. 3-5:
kunde så se etc. Uppl. 6-7 (8): se så etc.
Sid. 172, rad 29: -- Hör nu lilla Eugenie, fortfor _revisorskan_. Uppl.
1-4 (och 9-13): fortfor hon. Hon meningslöst i sammanhanget (emedan
pron. kommer att syfta på fru Eugenie Falk, som just tilltalas). Den
felaktiga läsarten har uppkommit därigenom att i hskr. lyder den näst
föregående raden: "Det var för brysselmattan, menade revisorskan". Denna
rad har i korr. blivit uppflyttad till sin nuvarande plats, men förf.
därvid glömt att ändra pers.-pron. I detta fall har censorn i uppl. 5
träffat rätt, i det att "hon" där ändrats till "revisorskan".
Sid. 183, rad 22: sina mörka revolvers. Så hskr. Uppl. 1-2: sin mörka
revolvers (tryckfel). Uppl. 3-4: sin mörka revolver. Uppl. 5-7 sina
mörka revolvrar. Uppl. 9-13: sina mörka revolvers.
Sid. 193, rad 22: -- citerat och omtryckt. Så hskr. och uppl. 1-5. Uppl.
6-7(8): omtyckt (tryckfel).
Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare
uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning --
knappast avsiktlig -- av författaren.
Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in
hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.
Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselöst om det hela överhuvud var svart
eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant
(grovt tryckfel).
-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom:
verkligheten, världen den synliga är blott ett sken. Så hskr. I samtliga
uppl. meningsstörande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan
kristendomen kom i verkligheten: världen etc.(!).
Sid. 271, rad 13: -- det är min födelsedag i dag. Så hskr. I samtliga
tidigare uppl. tryckfel: det är min födelse i dag.
Sid. 279, rad 19: Det var ett nätt ämne, mycket nätt. Uppl. 5-7 (8): Det
var ett ämne, mycket nätt.
Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos
min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en _kvart_ etc. (!).
Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta
ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där. Uppl. 5-7 (8):
_fylla_ i lite här och där.
Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte _ätit_ mer än en kopp kaffe och tre
glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte _förtärt_ etc. (med denna
ändring går naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen förlorat).
Sid. 323, rad 1: Gå du in i Gråkappan. Uppl. 4-7 (8): gå du i Gråkappan.
Sid. 324, rad. 22-23: Man måste dock njuta av sin tillvaro i dess
ändliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess _eländiga_ existens (!).
-- rad. 30-31: -- -- framåt de prång som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7:
framåt de språng, som kallas etc. (Man har här som eljes tillfälle
förvåna sig över hur en meningslöshet kan bibehålla sig i en rad
upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berättelser, som eljes följer
uppl. 5, har dock här det riktiga prång.
Sid. 325, rad 33: -- redaktören. Uppl. 4-7: direktören.
Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som följt med, mera för att få deltagande
och tröst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) för att få deltagande och tröst
etc.
Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. Så uppl. 1-2
(jämte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den
förra satsen har förefallit korrekturläsaren alltför galen. Jfr Olles
föredrag (kap. 24) "Om Sverge", där han föreslår: "Ner med den dumma
hunden Georg Stiernhielm!"
Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen
(Borg). Så uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den
förra vändningen har varit korr.-läsaren obegriplig! Jfr strax nedanför:
"Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen så har du fått
ditt namn här hemma naturligtvis _och jag slipper gå längre och skämmas
för dig_."
Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns två slags kvinnor, han bad att få
fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor
som på änglar och djävlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): på det _att_
det var etc. (missförstånd av korr.-läs.).

Originalhandskriften.
Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets
ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första
innehållssidan är den en "Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av
ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa
författaren". Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med
jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor.
Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven
med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: "Börjades den 15
februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1
november".
Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett
andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: "Här ha ni bitarne!
Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux".
En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves
besök på La Croix' kafé -- 5 manuskriptsidor -- är överstruken i
handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det
tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative
redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna
dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans
och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de
försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och
jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det
tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna
avdelningen i första kapitlet -- den målande skildringen av La Croix'
kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon
Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande
Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte
alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten.
Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.
I nedanstående anmärkningar redogöres -- med uteslutning av smärre
stilistiska ändringar -- för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten
och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i
korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den
tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart
följer manuskriptets.
Sid. 7, rad 9: -- branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.
Sid. 11, rad 14: -- de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.
Sid. 12, rad 26: -- den sjätte var på _gården_. Hskr.: huset.
Sid. 13, rad 5: -- större eller mindre --. Hskr.: större och mindre.
Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.
Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr,
samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke
intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i
nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix' kafé. Sedan
denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig
lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):
Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix,
där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han
sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle
råka uti. Emellertid stego de in.
La Croix's café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara
det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den
vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna