Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 01

SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG
FEMTE DELEN

RÖDA RUMMET

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


RÖDA RUMMET

SKILDRINGAR UR ARTIST- OCH FÖRFATTARLIVET
AV
AUGUST STRINDBERG

Rien n'est si désagréable
que d'être pendu obscurément.
VOLTAIRE.

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier, 1912.

STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI


FÖRSTA KAPITLET.
Stockholm i fågelperspektiv.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej
uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets
lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att
lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå
i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren;
ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö
gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och
blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde
under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga
träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal -- och allting sågo
de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en
bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan
Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot
öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över
Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade
sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på
skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade
Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut
i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde
samma färd tillbaka genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen,
utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut
igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed
södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot
Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en
vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort
klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott,
ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av
vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och
berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarna, i
vilken snart gråsparvarna och bofinkarna deltogo, då de sålunda sågo
sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.
Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönstren, och inom
några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad
och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans
ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i
hans blickar, som dock försvunno, då han, utkommen från den trånga
källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot
vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram
och åter utmed barriärn, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvincharna
snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen,
slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade,
Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga
stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som
fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från
Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och
rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans
ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet,
och då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina
fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar
vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han
velat utmana den stackars staden eller hota den.
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela
rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de
tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista
sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo än de andra -- ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom.
Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta, som ett
barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty
hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu
hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och
sagor.
Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av
steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora
polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för
blickarna än för ögonen, en elak mun, som alltid antog ett vänligt, till
och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande
säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att
bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en
hantverkare som en tjänsteman, och han syntes vara mellan 29 och 45 år.
Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick
till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till
sitt godmodigaste leende.
-- Häradshövdingen har väl inte väntat?
-- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar Er
för att Ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av
största vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.
-- Hå kors!
Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat
sig ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal,
varför han också hade sina skäl.
-- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta
vi ute, om ni inte har något mot det, och dricka en toddy.
Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och
tackade för bjudningen, men var orolig.
-- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig
häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig
varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med
i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.
-- Vad för slag?
Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev
godmodig.
-- Ni, som är en man med liberala idéer ...
Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk
fortfor:
-- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag
sökt er.
-- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...
-- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarefrågan och i alla andra
frågor, som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med
romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen
sammanträder, och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade.
Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande
politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de
så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man, och
jag högaktar er!
Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga
talet, mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet.
-- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande
från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen,
men å andra sidan, varför skola vi tala om saker, som äro av allt för
allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i
naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin
knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara
sorglösa och dricka vårt glas i frid. Förlåt, men jag tror att jag är
äldre student -- och -- vågar -- kanske därför föreslå ...
Falk, vilken gått ut som en flinta för att söka stål, kände att han
huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där sutto nu de
nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning
som deras ansikten sade.
-- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit
med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott
tillägga att jag ämnar bli litteratör!
-- Litteratör! Å, kors, varför det då? Men det är ju synd.
-- Det är icke synd; men nu har jag att fråga, om bror vet vart jag
skall gå för att få något arbete?
-- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till
från alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd, att
du ska avbryta; det är en svår bana, den här litteratörsbanan!
Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke
dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.
-- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som
ger både ära och makt.
-- Ära åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de
hänsynslösa.
-- Å, du pratar! Inte är det så farligt heller?
-- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge
dig en interiör ifrån _ett_ av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem
första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns
något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att
göra, så blev svaret alltid: Nej! och såg heller aldrig någon som gjorde
något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som _Kollegiet för
Brännvinsbränningen_, _Kansliet för Skatternas påläggande_ och
_Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner_. Men när jag såg dessa
massor av tjänstemän, som krälade på varandra, rann den tanken på mig,
att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner, dock måtte ha något
att göra. Jag skrev följaktligen in mig i _Kollegiet för utbetalandet av
Ämbetsmännens löner_.
-- Var du i det verket? frågade Struve, som började intresseras.
-- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta
fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp
klockan elva f. m., emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I
vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och
läste Fäderneslandet.
-- Fäderneslandet?
Struve, som under föregående kastat socker åt gråsparvarna, började
spetsa öronen.
-- Ja! Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnas
ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena
gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilken skulle gälla
för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarna var ledig att visa mig
lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna
vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flera vaktmästare. Jo, det
fanns nog flera. Men övervaktmästaren hade semester, förste vaktmästaren
hade tjänstledighet, andre vaktmästaren hade permission, den tredje var
på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den
sjätte var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade
aldrig någon tjänsteman vara uppe förr än vid ett-tiden». Därvid fick
jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en
erinran om att vaktmästarna även voro tjänstemän.
Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i
sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så
maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att
följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp
dörren och en fil av sexton rum, större eller mindre, lågo framför mina
blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag
träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som
flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets
ensamhet.
Struve, som lyssnat allt uppmärksammare, letade nu fram en blyertspenna
mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.
-- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste vaktmästaren.
-- 'Jaså! Är det många extra här i verket?' frågade jag.
-- 'Åja, nog räcker de till.'
-- 'Vad gör de då för slag?'
-- 'De skriver, förstås, lite ...' -- Han såg härvid så förtroendefull
ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi
genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och
Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens,
Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och
Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens,
Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns,
Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum,
stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod
skrivet: _Presidenten_. Jag ville öppna dörren och stiga på, men
hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm
och viskade ett 'tyst!' -- 'Sover han?' kunde jag, med tanken på en
gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg ingenting;
här får ingen komma in förrän då Presidenten ringer.' -- 'Ringer
Presidenten ofta då?' -- 'Nej, inte har jag hört honom ringa på det år
jag har varit här.' -- Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga
området, varför jag avbröt.
När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen
anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla
bekanta från Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner och
Kollegiet för Brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning
då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma
inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra
sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.
Jag tog en av de unga herrarna avsides och frågade honom om han icke
ansåg lämpligt, att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var
hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet!
Åter detta hemlighetsfulla 'tyst!'
Rummet, i vilket vi befunno oss nu, var lika mörkt, men smutsigare än
alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på
möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat
bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång, på vilken den forne
ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars
käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen
för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark
gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius
Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noach, Gubben Noach
lika många gånger.
-- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min
följeslagare.
-- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.
-- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att
komma hit!'
-- 'Nå, men vem sköter hans tjänst då?'
-- 'Det gör Bibliotekarien.'
-- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner?'
-- 'Det består i att vaktmästarna sortera kvittenserna, kronologiskt och
alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien
övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'
Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett
ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus, ansåg han sig böra
säga något av vikt.
-- Nå, men hur fick Arkivarien ut sin lön då?
-- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid
blev jag nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för
Aktuarien och bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen,
vilka nu började anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och
njuta av glödhögens sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket
mäktig och även godsint person, berättade min vän, och tyckte mycket om
uppmärksamhet.
Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant, haft helt
andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.
I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte
sina fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett
äkta sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskin. För att
icke vara sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning, för
att få nödiga underrättelser om Regeringens önskningar.
Vid mitt inträde, som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp
glasögonen och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom
tidningens marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig.
Jag framförde mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg
efter huru långt det »slagit an». Den förfärliga tystnad som nu uppstod
bekräftade alla mina farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett
starkt fräsande ljud i glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen
och fortsatte läsningen. Jag ansåg mig böra repetera mitt andragande med
någon variation. Då stod han inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn?
Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får jag inte vara i fred i mitt eget
rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaffa-en ser herrn inte att jag är
upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något! Inte vid mig!' --
Jag gick in till protonotarien.
Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka.
Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet.
Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla
lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med
stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper, och
efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps
prisbelönta tillverkning (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier);
provskrivningen med stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och
protokollet över densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit
till pennknivarna, och kollegiet satt just och prövade desamma på de
svarta bordskivorna.
-- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade
protonotarien, och tog en flisa ur bordskivan, så stor att man kunde
tända en brasa med den. 'Vad säger första notarien?'
Denne, som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik,
vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2, föreslog nämnda sort.
Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande
av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross
Sheffield.
Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs
i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades
(alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare
under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation
genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut
på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska
manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den
ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien
taga regeringens försvar. Han började med en historik över
manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade
alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska
utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i
detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till
ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från
sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad
detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: »En
ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!» Två
minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en
het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir
det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han. Och det
blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet,
segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock
en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få
något att göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för
att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en
mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran
blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk.
Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam
beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av
bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades
med högtidligt allvar, och allt vad jag vördade som stort och berömvärt
häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för
garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade
öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.[1] Detta
hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke
deltog i skrattet, och man utmanade mig. Nästa gång man angrep
»oppositionshundarna» exploderade jag och höll ett explikationstal som
hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev
omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig
i armarna på litteraturen!
Struve, som syntes missnöjd med det avstubbade slutet, stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy och såg förströdd ut. Emellertid ansåg
han sig böra tala.
-- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru
svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir
livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för
att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har
hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter
förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en
litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!
-- Nå väl, det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För
övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en
vävnad av lögn -- och jag flyr det med nöje!
-- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.
-- Ja, skola vi gå?
-- Kanske vi gå.
Samtalets låga hade flämtat ut.
Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och
stod nu över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med
dagsljuset, som ännu dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i
staden, som nu började tystna.
[Fotnot 1: Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora
omorganisation blivit företagen.]
Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel,
sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de
skildes med ömsesidig lättnad.
Under det att nya tankar grodde i hans huvud, vandrade Falk nedåt
Strömgatan och framåt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som
flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta
vingarna för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid
stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de
blommande lönnarna och halvmånen lyste med ett svagt sken över det
svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen, och de
ryckte i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra,
ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes
jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel
hetsade hundar, men kedjan ryckte dem tillbaka, och då höggo de och
stampade som om de ville slita sig.
Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo
till vila, de fångna båtarna ryckte icke mera i sina kedjor, lönnarna
susade ej mer och daggen föll.
Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare
långt borta på Ladugårdslandet.
Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag inträtt i den
konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och
skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondensartikel »Om
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner», på 4 spalter à 5
kronor spalten.


ANDRA KAPITLET.
Bröder emellan.

Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren,
en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets
infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads
Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o.
notarien, numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som
hans ovänner helst kallade den, bod vid Österlånggatan, så snett emot
Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin
roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en
ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trädtopp på
Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten, som lydde det icke
ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen
öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön
samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden och strött
sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom
ljuslåda tillrett ett slags råttfälla, som han gillrat upp med en
stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron
eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han
ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke
var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under
salig kung Fredriks dagar -- Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat
även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt
nedstigande linje från sin farfar -- den hade blomstrat och givit ifrån
sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det
olycksaliga »representationsförslaget» kom och gjorde slut på all
handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade
att bringa borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra
menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig
nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens
lägervall, och han var en tillräcklig klok man att välja både tillfälle
och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla
affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken,
då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och
bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet
kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i
stan eller på Börsen. Men när hans bekanta -- det var något annat det --
det var notarien och magistern -- yttrade samma vänliga oro -- då var