Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 05

av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade suttit.
Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det,
men det skulle komma att dröja, förklarade han.
-- Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var
nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan
använda. Nå, jag erbjöd honom detsamma som jag erbjöd herrn; vet herrn
vad han sa? Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa
han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den mannen! Adjö!
Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. -- Adjö, adjö.
Smith pekade med pipskaftet på dörren och Falk avlägsnade sig.
Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i
hans rockficka, den drog honom mot marken, den ryckte honom tillbaka.
Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet, som vågat säga
sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om
gamla fäderneförmaningar och råd, och då framkom den gamla lögnen, att
allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så
tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum
Ulrika Eleonora.
Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet
redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper,
torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika
Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under
rubriken Ulrika Eleonora, men om henne själv stod nästan ingenting.
Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var
född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig
den, vad föräldrarna hette och med vem hon var gift. Det var ett
ordinärt utdrag ur en kyrkbok -- och det fyllde icke mer än tre sidor --
återstod således endast tretton. Han rökte några pipor. Han grävde med
pennan i bläckhornet, som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom
ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt
karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne.
Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i
frågan, kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev
elva. Han rev ner henne -- och var på slutet av fjärde sidan -- återstod
tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men
som hon icke regerat, så var där intet att tala om. Han skrev om rådet
-- en sida -- återstod elva; han räddade Görtz' ära -- en sida --
återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan!
Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en
återblick, och som han var uppretad, råkade han stryka ner sitt gamla
ideal, Carl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida
blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade
på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt
papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade
dock gjort sju och en halv små sidor, där Ekelund bara hade en och en
halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp
efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han
kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp
sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor
för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag, ristade i trä,
gjorde samma intryck på honom som han på trälappen. Han insåg då sin
oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana
han utbytt mot den andra! Han tog åter igen sitt förnuft till fånga och
övergick till skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett
tyskt bolag, som hette _Nereus_, och innehöll i korthet följande: Herr
och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora
ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog
opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper, och, för att
dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat
dem i förväg på en första klassens ångare, Washington n:o 326 i Veritas,
kopparförhydd och med vattentäta skott försedd, samt assurerad i det
stora tyska sjöförsäkringsbolaget _Nereus_ för 400,000 thlr. Nå! Herr
och fru Schloss avreste med barnen på den bästa ångaren på
White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska
sjöförsäkringsbolaget _Nereus_, med en grundfond av 10,000,000 dollars,
och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till
Skagens udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen
strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga
udde bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarna, som
voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade
barnen en summa av 1,500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket
glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i
besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras
bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton
dagar förut, strandat på Doggers Bankar och att hela deras
förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast
livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men döm om
deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarna uraktlåtit
inbetala sista premien, som förfallit till betalning dagen förut --
vilket öde! -- Just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket
ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för
dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro, att de hädanefter
alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala
sina livförsäkringspremier.
Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden,
göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i
litteraturen! Åter igen vaknade högmodets djävul och viskade att han var
en lump, om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades
snart ner av en annan röst, som kom från magtrakten och som åtföljdes av
ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och
rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han
fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig
matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro
fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting, och
samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig!
Klockan var ett och han brukade icke äta förrän tre! Han undersökte
oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första
gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med
trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd
och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke,
och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna?
Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade
hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och
jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för
att döva odjuret, men det hjälpte inte. Nu gick en trumvirvel nere på
kaserngården, och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina
kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg,
middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens,
poliskonstapelns, kök, och stekoset trängde ut genom den öppna
farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och
tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbönen;
stenläggarna nere på gatan sovo, mätta, sin middag på de tomma
matsäcksknytena; han var så övertygad om, att hela staden åt middag i
denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud. Då sprang en
klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och skyddsängeln
och lade in dem i ett papper, varpå han skrev Smiths namn och adress,
och så gav han budet sina trettiofem öre. Då andades han lättare och
lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.


SJÄTTE KAPITLET.
Röda rummet.

Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot
hungern, lyste så munter in i stugan vid Lill-Jans, där Sellén stod i
skjortärmarna framför sitt staffli och målade på sitt stycke, som
följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt,
fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste
i den underbara boken, som han fått låna på en dag mot sin halsduk;
dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt
gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på
med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen
och avvaktade inköpet, liksom många andra, med en viss spänning.
-- Det är bra, Sellén! -- sade Olle. Du målar gudomligt!
-- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig
beundrade något.
Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandfält på Hallands kust med
havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del
av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, ännu
vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet, ett gott stycke utåt i
stark skugga och hög sjö med vita kammar, men längst bort i horisonten
lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget
utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade
och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra
ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand
kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang;
stämningen hade givit färgen och icke tvärtom.
-- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en
förgrundsko!
-- Ah, du pratar! svarade Sellén.
-- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en
figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ...
-- Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra.
Du är då för tokig efter kjolar!
-- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med
en av hans svaga sidor. -- Men nog kunde du ha gjort storkar i stället
för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig
deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!
-- Ah, det begriper du inte!
Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och
hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.
-- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens
ekonomiska välgång.
-- Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre
för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja, om jag ville måla
som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de? Jo,
vasserra! Men jag vill inte!
-- Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster
Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.
-- Nå, det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som
är värd dubbelt så mycket!
-- Du är då den egenkäraste människa jag hört! Den tavlan var inte värd
20 riksdaler.
-- Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gängse pris! Men tycke och
smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning
är usel, du tycker den är bra. Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så
olika, si!
-- Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan; mäster
Lund sa upp mig i går, och jag vet inte var jag skall få någon middag i
dag!
-- Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte
ätit middag på två år!
-- Å, du rövade allt till dig en här om dagen av den där
häradshövdingen, du fick i dina klor.
-- Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt,
det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvällen. Men jag
fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen; han
har så ömtåliga känslor, den kanaljen!
-- Får han vara i ditt sällskap, så ger det sig nog. Men jag tycker det
är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unga Rehnhjelm på den
här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid
teatern!
-- Nej, har han talat om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra,
han, om han får leva; men det är inte så gott, det, när det är så
fasligt ont om mat! -- Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt?
Nå gudan nåda ä' inte alla tuberna så klämda, så -- du måste ge mig
färg, Lundell.
-- Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så
skulle jag akta mig att ge dig något!
-- Nå, prata inte skräp; du vet att det är brått.
-- Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade, så skulle de
räcka längre ...
-- Ja, det där veta vi! Tag hit pengar då!
-- Pengar, jo det var just att tala om!
-- Opp med dig, Olle, då; du ska ut och stampa!
Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det
skulle bli mat också. Sellén började söka omkring i rummet.
-- Vad ha ni för slag? Ett par stövlar! Dem få vi tjugufem öre på, men
det är bättre att sälja dem.
-- Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade
begagna dem på eftermiddagen, när han skulle gå till sta'n. -- Ska du ta
andras saker, tycker du?
-- Ja, vad gör det. Han ska få betalt för dem sen! Vad är det här för
ett paket? En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får
Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett
par strumpor! Se där, Olle, tjugufem öre! Lägg dem i västen!
Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer
alltihop!
-- Ska du gå och sälja andras saker; du har då inte någon rättskänsla,
avbröt Lundell ånyo, som hade haft starka spekulationer att på
övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet, som länge
frestat honom.
-- Ah, det får han betalt för sen! Men det här blir ingenting! Vi måste
ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöva vi några lakan! Se
så, Olle! Stoppa in bara!
Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in
alltihop, under Lundells ivrigaste protester.
Sedan påsen var färdig, tog Olle den under armen, knäppte ihop den
trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro, och
vandrade i väg åt staden.
-- Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och
tittade illmarigt ut åt vägen. -- Får han bara gå i fred för polisen nu,
så är det bra! -- Raska på, Olle! ropade han efter den bortgående. Köp
sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!
Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt, som om han
redan hade kalaset i bakfickorna.
Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya
sammetsväst, som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell
skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade
härligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade
så svårt att komma fram med.
-- Se hit på min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!
-- Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset
ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles
tokigt! Vad andas de där människorna? Färg, linolja! Jag ser ingen luft!
-- Nå, menade Lundell, det där är så olika, som du säger! Men vad menar
du om kompositionen?
-- För mycket folk!
-- Ja, du är då faslig; jag ville nära på ha dit ett par till!
-- Låt mig se nu! Det är ett fel här! -- Sellén sköt dessa långa
blickar, som äro egna för kustbon eller slättbon!
-- Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell.
-- Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!
-- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!
-- Du vill alltså ha en kvinna?
Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu
visslade han.
-- Ja, det fattas mig en kvinno-_figur_, svarade han.
Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på
tu man hand.
-- Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell.
Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här
ämnet är religiöst för övrigt.
-- Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara
naken, så kunde kanske jag ...
-- Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för
övrigt är det ett religiöst ämne ...
-- Ja, ja, det där veta vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet
österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från
marken, visa axlarna, halsen och första dorsalerna, jag förstår! Men
religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!
-- Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!
-- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man;
du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att
skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, två lättsinniga sällar,
skaffa dig en!
-- Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!
-- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i
övermorgon, då vi få pengar.
Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och
tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen.
Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden.
-- Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.
-- Ja, det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka
den där stackaren! Du kan just gå dina ärenden själv.
-- Å, han har inte annat att göra, och han går så gärna!
-- Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig, att man inte vet
var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst
vara på benen igen, och då kan det vara gott att få räknas bland hans
vänner!
-- Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra? Jag tror
nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som
bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå
och köpa upp pengarna?
-- Ja, ja! Han har inte fått ett Guslån på länge, och frestelsen kanske
blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen,
under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.
-- Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast,
ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha
gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg, om
jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.
-- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till
ramen! Det var inte småpengar, det!
-- Å, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så
det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är
Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går
jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med
dig! Titta ner i _Röda Rummet_, så ska vi se till om vår Herre är så
nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! -- Stäng dörrn, när du
går, och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!
Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr
borta på Grevmagnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade
han dörren och steg på. Falk, som troligen haft oroliga drömmar, spratt
upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.
-- God afton, bror, hälsade Sellén.
-- Å kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton,
sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?
Sellén, som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka
något, utan tog upp samtalet.
-- Bror var väl inte på Tennknappen i dag?
-- Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!
Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men
han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde.
-- Ja, det var rätt, intygade Sellén. De ha inte bra mat på Tennknappen!
-- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så
förbannat dålig!
-- Ja och så står den där gamla källarmästaren och räknar smörgåsarna,
den lymmeln.
Vid ordet smörgåsarna vaknade Falk till medvetande, men han kände sig
icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var
emellertid obehagligt och måste med första bytas om.
-- Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon?
-- Nej, gunås, det är inte så väl.
-- Vad är det nu då?
-- Jag hinner omöjligen inte.
-- Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?
-- Ack, det är den där gamla eviga historien, kära bror! Det fattas
färg! Färg!
-- Nå, det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?
-- Det vore ingen nöd då!
-- Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?
Sellén slog ner ögonen tills blickarna kommo i jämnhöjd med Falks
västficka, där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén
kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke
fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå
en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han
fortfor:
-- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga
och buro bort vinterrockarna första solskensdag i april.
Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.
-- Låna ni på överrockar? frågade han. Få ni låna någonting på sådant?
-- Låna får man nog på allting -- allting, betonade Sellén. Bara man har
någonting.
Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han
upp sin guldklocka.
-- Vad tror du man får på den här, med kedja?
Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med
kännaremin.
-- Är det guld? frågade han med svag stämma.
-- Det är guld!
-- Kontrollerat?
-- Kontrollerat!
-- Båda delarna?
-- Båda delarna!
-- Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den
gyllene kedjan rasslade. -- Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta
bort sina saker för min skull!
-- Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett
sken av en oegennytta, den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill
du förvandla dem i pengar, så har du gjort mig en tjänst!
-- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några
ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är
bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me't ändå!
Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde
igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig, och de gingo
ut.
Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig
ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.
Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska
roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda
café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade
eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet.
Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det
abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker
tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den
ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och
träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort
flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så
vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för
att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum,
ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta
upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals
förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i
Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns
salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin
vrå, och Lill-Jansborna hade åt sig inkräktat det inre schackrummet
innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblering och
för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man
alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under
dagens lopp; därifrån företogs formliga razzier omkring salen, då nöden
var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja;
två man tiraljerade läktarna och två togo salongen på långsidorna över;
det var som att dra not, och sällan drog man fåfängt, då ju nya gäster
ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något
sådant arbete ifrågakomma, och det var därför Sellén stolt och lugn slog
sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.
Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle
drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan,
och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras
servis -- och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt.
Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och
artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken
anhållan Falk instämde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett
överslag över assietternas innehåll, om han skulle kunna bli mätt eller
bara halvmätt.
-- Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända
uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.
-- Hur så? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att
någon gjort bekantskap med hans penna.
-- Den där artikeln har gjort mycken lycka!
-- Vilken artikel? Jag förstår inte!
-- Å, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana, angående
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!
-- Det har inte jag skrivit!
-- Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra
ordinarie därifrån; han uppgav er som författare, och förbittringen lär
icke vara obetydlig!
-- Vad säger ni?
Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad
Struve den där kvällen på Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve
hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansåg sig
skyldig att stå vid vad han sagt, även med våda att bli ansedd som --
skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret,
insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!
-- Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss tala
om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en
intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haqvin
Spegel?
-- Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela Svenska
historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en
beställning på en uppsats om henne.
-- Av Smith? frågade Falk.
-- Ja, hur vet ni det?
-- Då känner ni Skyddsängeln också?
-- Hur vet ni det där?
-- Jag skickade dem åter på middagen i dag.
-- Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!
En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade
feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på
talet, som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för
honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda
dörröppningarna, som ledde utåt södra läktaren och lämnade utsikt öppen
åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln,
som alltid stod över svalget mellan de båda läktarna, kunde han dock
urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt
fästes hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han ryckte Falk
i armen.
-- Nej, se, en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!
-- Lundell!
-- Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till
henne! Det var en rar unge!