Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 09

-- Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!
-- O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig
funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit
lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta,
som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!
-- Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud
satt. Det är bra!
Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som
intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han
hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid
honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang
-- om kvinnan och om kärleken.
Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och
som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig
nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på
hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och
knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina
närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:
-- Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet
att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n
få se --
Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han
föll tillbaka i soffan och somnade.
Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock
Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken
till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.
-- Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars
liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!
Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.
-- Se sådana små händer! Sådana ha inte ni, bondbassar! Och ett sådant
ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka
så mycket!
Om det nu var Lundell eller någon annan, så betydde detta i närvarande
fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra
honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro, som
tycktes driva honom från sitt arbete.
Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän
framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor,
som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset
började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens
betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från
sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän
uppmärksamhet.
-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas närvaro -- och damer. Vi
ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort
detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast
är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande,
vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas -- vi se här ett
bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är
i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton,
tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för
den person, som visat sig äga en upphöjd talang -- jag menar Sellén --
så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde
göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en
högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig
de sköna orden, som alltid skola klinga i mina öron så länge jag minns,
och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stället icke
skulle vara det lämpligaste; denna unge man, som fallit ett offer för
den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser,
har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort, visat
sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän Sellén, jag
önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar, och skål även
Olle Montanus. Falk är även en ädel man, som nog skall göra sig gällande
i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å
karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna
om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi önska honom alla lycka på den
bana han så vackert börjat -- den filosofiska; det är en svår bana och
jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all
anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi
alltid skola kunna påräkna densamma, så länge vi äro ädla i känslan och
icke stå efter snöd vinning, ty, mina herrar, en människa utan religion
är ett fä. Jag får därför uppmana herrarna samtligen att höja sina glas
och dricka dem i botten för allt ädelt, skönt och härligt, som vi
eftersträva! Skål, mina herrar!
Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att
sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.
Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av
dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i
morgonsolens första glans. Då den drogs upp, föll dagern fullt in i
rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, så att
de sågo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med händerna knäppta kring
ölglaset, mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte
och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för
våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för
att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades,
och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i
gränden, vände Falk sig om; där låg Magdalena i det öppna fönstret;
solen lyste på hennes vita ansikte, och hennes långa, svarta hår, som av
solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det
störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde
svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd
på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin
mjältsjuka strof, som skulle uttrycka hans glädje över att natten var
förbi.


TOLVTE KAPITLET.
Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton.

Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i
begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadern dog och
lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor
missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg
sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var
tjugufem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total
frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour
på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska
diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som
kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten
sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord,
fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte
ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små
fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och
hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete,
såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den
tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond
för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit
gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras
pengar, än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort
sig densamma, och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen
undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu
icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som
icke var hans.
Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg
till farbrodern Smith.
-- Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.
-- Jag tänkte bilda ett bolag.
-- Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassör och de andra
smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla
det bolaget för sort?
-- Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt.
-- Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting, när de
gå på sjön. Men din idé? Nå!
-- Det är min idé.
-- Det är ingen idé! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. Nå! Det är ett
gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda
konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag?
-- Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns
kunder!
-- Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet, som jag låter trycka,
naturligtvis, innehåller som ouvertur: Som det visat sig vara ett länge
känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på
konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha undertecknade
härmed äran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... Nå?
-- Triton!
-- Triton? Vad är det för en man?
-- Det är en sjögud!
-- Nå, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos
Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land.
Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara
stora, sköna namn! Giv mig statskalendern! Så!
Smith bläddrade en god stund.
-- Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöofficer. Nå, låt se! En
amiral kallas den!
-- Ä, de ha ju inga pengar!
-- Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men
slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna
och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två amiraler! Den ene har
kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andre har den ryske Annæorden!
Vad skall en göra? Så! -- Nå! -- Vi ta den ryske, ty Ryssland är ett
gott sjöförsäkringsland! Så!
-- Men tror farbror, att de låta ta sig så där?
-- Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta statsråd nu! -- Så! Nå! Den
kallas excellens! Ja! Gott. -- Och så, en greve! Det blir svårare!
Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket
pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är
det icke ett seglingshus vid den Södra teaterkällaren? Ja! Nå, så! Nu ha
vi den affären klar! Å, jag glömde det viktigaste. En jurist! Ett
hovrättsråd! Nå, så! -- Där ha vi den!
-- Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?
-- Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! Skall icke
den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo. Skall vi betala för
dem? Nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!
-- Men grundfonden?
-- Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.
-- Ja, men man måste betala kontant in en del också!
-- Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att
betala? Nå! Om jag ger dig en förbindelse på en summa, så får du pengar
på den i var enda bank. Nå, är icke en förbindelse pengar? Nå! Och i
vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke enskilda
banksedlar heller kontant! Va?
-- Hur stor grundfond bör man ha?
-- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav
inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!
-- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i
sedlar!
-- O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man
sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera
småfolk, som bara har sedlar!
-- Men de stora? Vad betala de med?
-- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer
sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!
-- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar?
Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?
-- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod
sig!
-- Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...
-- Så likviderar man!
-- Likviderar?
-- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör
konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest
brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda
obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för
gott pris.
-- Det är således ingen risk?
-- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå!
Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem
aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!
Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.
Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det
utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20,
11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga
affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma,
och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra
ordinarie referent han var.
När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade
där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde,
militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer,
doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda
stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande
institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek
för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av
olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett
samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var
så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg
den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet
som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad
av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av
en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock
rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i
närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han
hälsade på.
Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela
sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så
hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för
mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?
Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men
ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter
referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives
referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till
sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått
bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»
En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma
Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med
hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett
litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och
kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var
konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom
den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande
blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat,
långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu
slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska,
och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg
över att en broder så kunde se på en broder.
Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast
därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila
av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid
rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den
inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det
var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men
det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton
i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden
m. m. m. m.
Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande
hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i
Slöjdskolans lokal):
»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten
välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla
och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»
-- Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck
på lantmarskalken.
»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle
man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå
att förr eller senare komma med dem i strid.»
-- Bravo!
»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för
elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit
för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen
icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en
sådan som äreförgätna fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig
göra mot sina lagliga härskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har
förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå, men icke
vidare!»
-- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)
»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark,
jakt, vad vet jag? Stormen slår sönder hans -- ja! Köpmannen säger: slå
du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns
stora synpunkt eller idé! Tänkom, mina herrar, köpmannen har förklarat
krig mot stormen -- och köpmannen har segrat.»
En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens
läppar, och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.
»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär!
Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi
hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant,
mina herrar?»
-- Jo, jo!
»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för
den av olyckan träffade; ty den procent, _en_ tror jag det är, som han
ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den alltså mycket
riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning,
premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för
min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse -- för saken,
och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande,
det skulle inte komma i frågan, men jag tror icke att någon av herrarna
skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill
kalla aktierna, användas för sakens intresse.»
-- Nej! Nej!
»Behagar verkställande direktören läsa upp årsberättelsen.»
Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans
stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig
darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga
ansikte hämta tröst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lät sitt
stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar --
och så läste han.
»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser --»
Vid ordet Försynen bleknade en god del av församlingen, men
lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta
dess värsta slag (= en förlust på 200 rdr).
»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som
ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes
förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»
Lantmarskalken höll händerna för ögonen, som om han bad, men Struve
trodde, att det var vita brandmuren, och störtade upp för att fälla
gardinen, men förekoms av sekreteraren.
Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av
otålighet.
-- Till saken! Siffrorna!
Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare
än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man
glömde all respekt.
-- Till saken! Fortsätt!
Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.
»Nåväl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!»
-- Gå på, för tusan!
Klubban föll. »Mina herrar.» Det låg så mycket riddarhus i detta enda
mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig
själv.
»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»
-- Å, å!
»Och i premier uppburit en och en halv million.»
-- Bravo!
[Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela
premietillgången, en och en halv million, strök med, och hela
grundfonden, en million (sådan den var), också togs med, det skulle
återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå
sig ansvara och han började fatta meningen med försynens skickelser.]
»I skadeersättning har bolaget, beklagligt nog, måst utbetala 1,728,670
rdr och 8 öre.»
-- Det var skamligt!
»Som I sen, mina herrar, har Försynen ...»
-- Låt försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!
»Det är med smärta och grämelse jag i den beklagansvärda egenskapen av
verkställande direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden
föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda
kapitalet.»
Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.
-- Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju
skänka bort sina pengar!
Men man hörde också människovänligare yttranden, som så här: Stackars
alla små kapitalister, som inte ha annat än sina pengar att leva av!
Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars, en sådan olycka! Här måste
staten skynda med sin hjälp. Å! å!
När det blev möjligt att fortsätta, uppläste direktören styrelsens
eloger till verkställande direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med
ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta
mottogs med öppet, ärligt hån.
Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade (efter att försynen
åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga
omsorgsfullt, skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla
garantifondsförbindelser riktiga (!), varför de anhöllo om full
ansvarsfrihet för styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara
och mödosamma strävanden.
Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Därpå förklarade verkställande
direktören, att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande
tantiemen (100 rdr), utan ville han överlämna densamma till
reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter
en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att försynen
skulle ge 20 % nästa år, upplöstes stämman av lantmarskalken.


TRETTONDE KAPITLET.
Försynens skickelse.

Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde,
fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle
förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var
lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret -- och
därtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon översåg de
arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som
hon väntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen för Barnkrubban
Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första
månadsberättelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan,
vars man, enligt fru Falks mening, var högfärdig, därför att han var
ämbetsman, hennes nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var
adel, och pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och
därför borde krossas, så skulle hela direktionen krossas på det mest
storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscensättningen var
påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt
mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde, blivit kasserat
och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta
om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk,
vilken skulle komma hem med en amiral -- han hade lovat sin hustru minst
en amiral med uniform och ordnar -- varpå Falk och amiralen skulle
anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid
donera en summa av den vinst, han så oförskyllt mottagit vid utdelningen
i bolaget Triton.
Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på
det pärlemorinlagda jakarandabordet, där korrekturet på
månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade
silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med
chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas,
skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade
penningskrinet, så att valören av några därstädes som fångar insatta
värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina
sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte
hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle
överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle
komma först -- och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn
och kysste henne på kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog
emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes
råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det
fästningslika ekskåpet från Carl XII med de höga japanska vaserna,
emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan,
som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon
fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla
familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden
emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla
möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset
av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om
hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann
skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att
fråga.
Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita
räddningsbojarna -- fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett
litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på
rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus
Falk då han fyllde 40 år».
-- Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det
som hade skrivit dem, nu igen?
-- Å, det är en talang, som är god vän med min man. Han heter Nyström.
-- Hm! Det är eget, att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men
varför fick man inte se honom på bjudningen?
-- Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.
-- Jaså! Nå, min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger!
Han är ju så illa däran!
-- Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att
det är fasligt!
-- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det
kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt
skämdes på dina vägnar ...
Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte
revisorskan.
-- På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru
Falk in.
-- Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!
-- Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som
min man behagar vara släkt med!
-- Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på