Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 12

-- Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara
komma hit och säga det!
Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som ridån
efter en dödsscen. Falander svarade:
-- Det var snällt att du ändå kom och sa ifrån.
Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.
-- Har du någon parfym här? frågade hon.
-- Nej, den har jag på teatern!
-- Du skall lägga bort att röka pipa; det fäster så fasligt i kläderna.
-- Jag ska göra det!
Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.
-- Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.
-- Vad då? svarade han med frånvarande min, som om han inte sett något.
Som svaret uteblev, fattade han mod, tog ett långt andetag och frågade:
-- Vart skall du gå?
-- Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls
vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men han hörde
på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast:
-- Adjö, då!
Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte
henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå kysste han
henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och sade helt
kort: adjö!


SEXTONDE KAPITLET.
I Vita bergen.

En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen, ensam nu
liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina
erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han var här sist,
så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark. Han känner sig
gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som
stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han
har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda
förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent
får se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem som de visa
sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft
tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga
former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor,
sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester,
begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som
aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro
uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han
hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig
se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara,
efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge
gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål
och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med
alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta
hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan
omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig
själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han
behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket
lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom
missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad
självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som
gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives
referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade
oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken
hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare
utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han
varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen
för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan
svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett
national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på trodde
att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över att han så
lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann sig emellertid nu
i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det
berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.
Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje
hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag nu, då han såg
huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarna. Han
satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin
tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager, knotig hand läggas på
sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som
ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och
blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och
med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.
-- Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade
i hela kroppen.
-- God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott
humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det till
med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.
-- Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!
-- Du har haft en trevlig sommar du, som jag!
-- Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det ett
svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna
ansikte.
-- Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren är över!
För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man
skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag
har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?
-- Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni
månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är det så
nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det,
att man inte kan få det, som känns så bittert!
-- Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så att i
morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!
Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack
ändå.
-- Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om
skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte
mot din övertygelse?
-- Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!
-- Har du inte?
-- Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!
-- Är du omoralisk, Ygberg?
-- Nej! Ser du, om en dum människa får en tanke, antingen av sig själv
eller av någon annan, så upphöjer han den till sin övertygelse och
håller på den och kör med den, icke därför att det är en övertygelse,
utan att det är _hans_ övertygelse! Vad bolaget i fråga angår, så tror
jag att det är svindel! Det skadar nog många människor, aktieägarna, men
så gör det andra människor, direktionen och tjänstemännen, dess mer
glädje, och då har det ändå gjort mycket gott!
-- Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?
-- Man måste offra allt för sin plikt!
-- Ja, det erkänner jag!
-- Det är människans första och största plikt att leva -- att leva till
vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen
fordrar det.
-- Men hedern får man icke offra.
-- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt -- de fordra
av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt,
men det rår icke den fattige för!
-- Du har icke några glada åsikter om livet!
-- Varifrån skulle jag ha fått dem?
-- Ja, det är sant!
-- Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från
Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!
-- Han har ju gått in till teatern, har jag hört!
-- Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.
Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i
munnen och läste.
»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska
tvivelaktigt ...»
-- Han har blivit fritänkare, pojken!
»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit engagerad
två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för
detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina
händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om
dagen; men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra,
att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av
rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig,
jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett
ord. Tjugu kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå
fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna
äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som
kallas kulissufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa
plagg mot dem som passa, och var gång jag försöker krypa bakom
folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de
leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt
kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt
salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes
ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle
göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på
att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli
skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa
först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade
han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den
skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag
svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade
otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund
och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han
ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för
ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat,
glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller
han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i
korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till
slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men
det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som
har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att
jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer
som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och
yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm
och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela
karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon
gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt
om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.
Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna
pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i
strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit -- aristokrat,
ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.
Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av
renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad
och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet
och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan
med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon
älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. --
O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda
henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans,
men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet!
Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges,
då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan
uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.
Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så
förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner
allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet.
Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men
det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under
umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och
som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både
tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han
är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke
ange någon dålig egenskap hos honom -- men han är omoralisk, och utan
moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?
Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma, och nu
skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter
skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka
på mitt öde, när han har det svårt.
Vännen R.»
-- Nå, vad säger du om det där?
-- Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg,
jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill komma fram i
världen!
-- Försök på! Det är kanske inte så lätt!
-- Har du några affärer med Smithen numera?
-- Nej, gunås! Har du?
-- Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio
riksdaler arket, så att han kan begå samma slags mord på mig som den där
vagnmakaren på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu
har jag inte hört ett smul. Han var fruktansvärt godmodig, så att jag
har det allra värsta att vänta, om jag bara visste vad för sort det
blir! Men vad är det åt dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i
ansiktet!
-- Jo, ser du, svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit
mer än de här fem sockerbitarna på två dar! Jag tror att jag svimmar!
-- Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag
lyckligtvis har pengar på mig.
-- Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.
Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått
fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen
och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.
Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergsknalle
och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om
det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att
stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var
knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där
och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan.
Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman
människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den
glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och
bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten,
bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarna och sökte för
övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda
varandra.
Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och
kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat
rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en
snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad
åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje
kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna,
vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens
sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskrin,
upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod,
föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit på
försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var
det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så
mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev
det svar på tal.
Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den
senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka
två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett
resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast
föll i paroxysm.
-- Tig, käring!
-- Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?
-- Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att
andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag några
barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!
-- Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte säga
så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.
-- Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar dem! och
så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta hut!
-- Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra
till himmelriket!
-- Jaså, de ha så'na där i himmelriket.
-- Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en gång barn
själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska
be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska be, att de ska
komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska jag göra!
-- Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i
världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går och
föder såna där stackare till elände! Ni ä' gifta? Ja! Ska ni vara
liderliga därför att ni ä' gifta? Va!
-- Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!
-- Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans
potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni,
potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra och
kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, så
bli kvinnorna fruktsamma.
-- Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars
känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.
-- Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!
-- Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?
-- Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an det?
Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i Fäderneslandet
för en tid sen om en kona, som gått och tagit mjöldryg, så att både hon
och barnet höll på att stryka med!
-- Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen.
-- Är du nyfiken? Vasa!
-- Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade skomakaren och
plirade.
-- Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt straff
på det för resten, och det är rätt!
-- Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.
-- Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man
ska väl inte få mörda barn heller!
-- Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade modern
undergivet. Men vad är det där ämnet av, som mäster talade om?
-- Jaså, du tänker gå och göra flera barn, ditt stycke, fast du är änka
med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot kvinnorna,
fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!
-- Jaså! Det finns verkligen en ört ...
-- Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört? Nix! Det
är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring sextio
ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det här
heter på latin cornutibus secalias och förekommer utrikes; par exempel
på Calabriska halvön.
-- Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.
-- Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han siktat med en
karbin! Det är djävligt dyrt!
Falk, som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till, då
han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och
tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande
samtal:
-- Det här huset ser bra ut.
-- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser
förskräckligt ut.
-- Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor
några fattiga här i huset?
-- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!
-- Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på
oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.
-- Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först här
nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.
-- Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?
-- Albert! svarade en liten urblekt sexåring.
-- Känner du Jesus, min lilla gosse?
-- Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.
-- Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok.
Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt
mörker hos minderåriga.» -- Kan man säga mörker? -- Nå, vill du inte
lära känna honom? frågade frun vidare.
-- Naaj!
-- Vill du ha en slant då, min gosse?
-- Jaa!
-- Jag tackar, ska man säga! -- »I högsta grad vanvårdade; lyckades dock
genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»
-- Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu, Eugenie, bad fru
Homan.
De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att
knacka.
Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren
måste skrika för att kunna göra sig hörda.
-- Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan,
under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började
skrika av svedan i ögonen.
-- Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde ett
uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns
välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!
-- Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan.
Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.
-- Tala han! sade revisorskan.
-- Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig!
Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum
år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.
-- Nej, vi känner inte det, min goda man!
-- Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften!
Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå
och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon
välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den
sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del,
de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni
behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring
på det där sättet! En pris, skomakare!
-- Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. -- »Stark otro,
förstockelse ...»
-- »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!
-- Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken
alldeles för liten ...
-- »Frukten av de så kallade arbetarföreningarna ...»
-- Mycket bra, sade revisorskan.
-- Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn. Det har smällt på
kungarna nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är
deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras
arbete; då ska ni få se på satan!
-- Tyst, tyst, sade skomakaren.
Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästa på fru
Falk, passade nu på i en paus och frågade:
-- Förlåt, är det inte fru Falk?
-- Nej, det är det visst inte! svarade personen ifråga med en säkerhet,
som frapperade till och med fru Homan.
-- Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes
far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!
-- Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor det
flera därinne, som behöva frälsning ...
-- Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder,
eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte
värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...
-- I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom,
Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!
-- Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade
med blyertspennan.
-- Det gör jag, goa frun! sade modern.
-- Men mannen! Var är mannen?
-- Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.
-- Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på
arbetshuset! Här ska bli annat av! -- Det här var ju ett riktigt bra
hus, som jag sa, Evelyn!
-- Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man
sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha
inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo,
för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; _vi_ ha
ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att
era pigor ska slippa gå i trapporna; _vi_ ha ingen vattenledning; och
till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma ...
-- Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...
-- Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade
snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma
vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen,
och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen
våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som
jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som
trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi ...
Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.
-- Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor!
sade snickarn. En pris, skomakare!
Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln
under det sällskapet gjorde sina betraktelser.
Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i
ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en
gång fru Homans röst:
-- Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?
-- Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du
ju! Tycker du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag
aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kör till
Hasselbacken!


SJUTTONDE KAPITLET.
Natura ...

Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll, då en lätt
knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. Han sprang upp och kastade
på sig en rock och öppnade.
-- Agnes! Det var rart främmande!
-- Ja, jag måste gå och hälsa på dig; det är så förbannat tråkigt!
-- Så du svär!
-- Låt mig svära; det är så skönt!
-- Hm! hm!
-- Ge mig en cigarr; jag har inte rökt på sex veckor! Den här uppfostran
gör mig galen!
-- Är han så sträng då?
-- Han är förbannad!
-- Å, fy Agnes, så du säger.
-- Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om
kvällarna! Men låt mig bli gift bara! Då!!
-- Är det hans fulla allvar?
-- Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!
-- A. R. med krona; nio kulor?
-- Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte
fint?
-- Jo, det är fint. Jaså, det har gått så långt!
Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och
blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar, som
om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han: