Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 06

Falk rodnade så att Sellén observerade det.
-- Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.
-- Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i
mörkret!
Strax därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en
beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han
också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande
sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga
observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell
behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; -- han tycktes befinna
sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek
och människovänlig, och sedan han fått en sexa med varmt, erfor han ett
behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga
Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis
spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick
inne på Vår Gud är oss en väldig borg.
Falk beställde in mera dryckesvaror.
-- Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började
Lundell.
Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han
frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste
betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta
litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig
skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter
det han tömt tredje supen.
-- _Försoningsfacklan_ är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma
gång försoningens djupa, religiösa behov och det ljus, som kom i världen
då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en
förargelse.
Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter
vad verkan det talet skulle ha -- men han blev icke smickrad då han såg
tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig.
Han måste tala tydligare.
-- _Spegel_ är ett stort namn och hans tal är icke som de Fariséers. Vi
erinra oss alla, att han skrivit den härliga psalmen _Nu tystna de
klagande ljud_, vars make man får söka! Skål, häradshövding; det gläder
mig att ni är en sådan representant!
Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. -- Jag tror jag
får lov att ta mig en halva.
Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o
Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt
över honom, men han ville icke veta något, utan sade endast:
-- Skål, herr Lundell!
Det obehagliga samtal, som härpå skulle följa, inställdes lyckligtvis
genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt,
smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna,
vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls
igen av en enda knapp strax ovan första revbenet. Men han var glad och
skrattade, då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till
Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och
avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av
polisen.
-- Här har du kvittona!
Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén, som
ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.
Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena
rockkragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis
falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland!
Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån och
han kände nog sina landsmän. Därpå ålder: tjuguåtta år. Det var lögn,
»ty han måste minst vara fyrtio». Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för
där bodde ingen mer än en trädgårdsmästare. Yrke: Artist! Det var också
lögn, »för han såg ut som en hamnbuse».
-- Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!
Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit
sönderrivet.
-- Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du
se, att det är rätt!
Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle
hade svarat, att han icke hade stulit de där sakerna, varpå
överkonstapeln fäst hans uppmärksamhet på, att här icke var frågan om,
_om_ han stulit dem, utan _var_ han stulit dem! Var? Var? _Var?_
-- Här är pengar tillbaks, tjugufem öre! Jag har inte tagit några.
Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka
blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld,
förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta
sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog
att man skulle taga till protokoll att »fången» -- han var redan fånge
-- vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även
influtit med den inskränkningen likväl -- att orden »starka drycker»
utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra
sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne
försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd
(vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade
en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt
göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till
protokoll.
Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten
lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats
smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och
trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet.
Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj,
(saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L.
(vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit
falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en
hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav
sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra
troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket
bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att
fly in i en portgång.
Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle
vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till
fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel.
Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren,
riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han
anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes
lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och --
-- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett.
Och här är ölet.
Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två
buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur
återtog sina vanliga disproportioner.
-- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk
-- stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.
Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han
betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat
på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter
Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller
vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid
hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken
satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de
kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta
öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen,
vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans
tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen
av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som
märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med
en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig
och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av
en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett
ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust,
bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med
några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka
kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty
de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han
sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som
böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så
mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke
väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att
det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev
slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens
törniga bana.


SJUNDE KAPITLET.
Jesu efterföljelse.

Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev,
vilket befanns vara av följande lydelse:
Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth.
Cap. VI, v. 3, 4, 5.
Dyre Br!
Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet
etc. Amen!
Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan.
Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.
Din Återlöste
_Nathanael Skåre_.
Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!
Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och
visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att
hörsamma den närgångna kallelsen.
Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset,
vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till
taklisten. _Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Guds barns arvedel_, ½ tr. upp. _Expeditionen av
Yttersta Domen_, 1 tr. upp. _Expeditionen av Fridsbasunen_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lam_, 1 tr. upp. _Direktionen
för Christliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen, verkställer utbetalningar
och beviljar lån mot första inteckning i fastighet_, 3 tr. upp. _Kom
till Jesus_, 3 tr. upp. Obs. ==> Ordentliga utsäljare som kunna ställa
borgen erhålla sysselsättning därstädes. _Missions-Aktiebolaget Örnen_
utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong, 2 tr. upp. _Christliga
Missionsångaren Zululu's kontor_, 2½ tr. upp.
==> Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot
connoissement och certifikat å kontoret Skeppsbron, där ångaren lastar.
_Syföreningen Myrstacken_ mottager gåvor å nedra botten. _Prästkragar_
tvättas och strykas hos _Portvakten_! _Oblat_ à 1,50 pr skålp. säljas
Hos _Portvakten_! Obs. _Svarta Frackar_ passande för Nattvardsynglingar
uthyras även. _Ojäst Vin_ (Math. 19: 32) finnes att köpa hos
_Portvakten_! à 75 öre kannan, utan kärl.
På nedra botten till vänster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk
stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var
det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser,
förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som
mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade
tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska träsnitt lågo utbredda för
att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och
biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa
stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka
tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen
från en flydd -- kanske i fåvitsko -- flydd ungdom. Falk fattades ett
ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det
sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes
över sin tanke.
Han stiger upp mellan Pompejanska väggmålningar för de breda trapporna,
vilka bra mycket påminna om den väg, som icke leder till saligheten, och
kommer så in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter för
ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet
står ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med
många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till
lufttelegrafer och trumpetlika talrör, som kommunicera med alla
byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlar,
prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen, så att den liknar en öppen
uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty
det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en
packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö,
vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark
regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen
i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med förvåning.
Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på
människor också! Detta var den store förkunnaren, som lyckats göra det
modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig,
eländig, på alla möjliga sätt dålig med ett ord! Denne man hade gjort
frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora
Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar
i syndfullhet, där den sämsta vann priset, man hade schnitzeljakter
efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom
det, skallgångar efter offer, på vilka man skulle öva sig i bättring
genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.
-- Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen, min vän! Ni kanske
behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det
här är tryckeribolagets expedition -- ursäkta ett ögonblick.
Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till
svar en vissling.
-- Var så god och se er omkring så länge!
Han sätter munnen till en trumpet och ropar: -- »_Sjunde basunen och
åttonde ve!_ Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn
spärrade!»
En röst svarar i samma trumpet: »Fattas manuskript!» Masken sätter sig
vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över
papperet under det han talar genom cigarren.
-- Denna verksamhet -- är av ett -- sådant omfång -- att den snart nog
överstiger -- mina krafter -- och -- min hälsa skulle vara -- sämre än
den -- är -- om -- icke jag skötte den -- så -- väl.
Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan
trumpet: Korrektur på _Har du betalt dina skulder?_ -- Och så fortsätter
han att tala ett, och skriva ett annat.
-- Ni undrar -- varför -- jag -- går klädd -- i ridstövlar -- så -- här.
Det -- är emedan -- jag för det första -- rider -- för -- min hälsas --
skull ...
En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och
säger med näsan -- emedan munnen är upptagen -- »läs av det där!», under
det han skriker med ögonen åt pojken: »vänta!»
-- För det andra -- (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt
Falk: »hör ni att jag är med!») -- emedan jag anser -- att en andans man
-- icke bör utmärka -- sig -- genom -- sitt -- yttre -- framför -- andra
-- människor -- ty -- detta -- kallas -- andligt -- högmod -- och --
giver lastarenom -- rum.
En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda
parti som icke är upptaget.
Hällre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser.
Cigarren fortfar att tala.
-- Alla andra -- människor -- ha ridstövlar -- jag vill för ingen del
utmärka mig -- i det yttre -- därför -- emedan jag icke -- är någon --
skrymtare -- begagnar jag -- ridstövlar.
Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker -- med munnen: »Fyra
vinkelhakar _Sjunde Basunen_ åt Nyström!» -- Och sedan till Falk:
-- Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.
Till bokhållaren:
-- Zululu lastar?
-- Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.
-- Går det an? frågar masken.
-- Det går an! svarar bokhållaren.
-- Nå så i Guds namn, då! -- Kom, herr Falk.
De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med
bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger
högmodigt -- rent ut:
-- Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni
skriver också -- litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att
skriva så här mycket! -- Han bet och slet i cigarren och spottade sedan
ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna,
varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.
-- Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte
ni det också? Har ni hittat på det?
Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty
liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev
svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.
-- Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den
kommer att gå?
-- Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.
-- Känner ingenting?
Han tar en tidning och företer.
Falk läser med häpnad följande annons:
»Subskriptionsanmälan: _Försoningsfacklan_. Tidskrift för Kristliga
Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt
författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan
Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och
djup kristlighet.»
Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!
-- Hur stor upplaga? Hä? -- Tvåtusen, antager jag. -- För litet! Duger
inte! Min _Yttersta Dom_ går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer
än -- vad ska jag säga -- femton rena!
-- Femton?
-- Tusen, gosse!
Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.
-- Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan
säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket
omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle
ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen
vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här
säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer
-- ja ja, var lugn: jag är gift -- som anhålla om mitt porträtt, så har
jag inte sagt för mycket.
Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.
-- För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en
människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att
göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå
ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det
numret!
-- Men, herr pastor -- (han tänkte säga kapten) -- jag vet ingenting om
denna affär!
-- Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till
mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera
mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp
huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning
-- kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!
Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att
porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik
maskens egen.
Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin
hand för att bli tackad.
-- Hälsa -- -- förläggaren! -- Han var så nära att säga Smith att en
lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.
-- Men pastorn känner ju inte mina åsikter -- protesterade Falk.
-- Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon
människas åsikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!
Han piskade ännu en gång av ryggarna på sina förlagsartiklar, öppnade
dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.
Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke förrän efteråt
finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han
fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var
upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.
Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en
reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till
mötes.


ÅTTONDE KAPITLET.
Arma fosterland!

Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände
till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren.
Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt
avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp
utskottsvägen och blev visad till Andra Kammarens vänstra
referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få
plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det
fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen
diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för
Falk, det här, men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck,
då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig,
vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över
tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde
några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett
sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så
upptäcker han genom rymden, på referentläktaren mitt emot, en liten
nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären, och han ser
hur spånorna snöa ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke
mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma
väggarna, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från
Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyförgyllda emblem sitta och
symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarna, som peka tio
minuter över tio, symbolisera också -- ironiskt -- någonting, då
dörrarna i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal
en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans
rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har
kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar,
bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria
steg på den långa cocosmattan, som leder fram till katedern. När han
kommer mitt på gången, i höjd av den kejserliga klockan, stannar han --
han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring, och
även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med
vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla, anlitade
huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt
lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter
vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin
levnads mål, och det var starkt frågan om han icke funnit det där borta
i den ärosamma länstolen i katedern.
När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig
stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran
av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar,
nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett
presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och
ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han
sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt
knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta
till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den
råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat
resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande
blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner
viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag
fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup
ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i
handen -- och gråter? -- Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av
ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.
Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på
vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar
och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt
ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.
Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar
han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes
frågor.
Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg,
som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas
påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens
löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på
ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.
-- Vem är det? frågar Falk.
-- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.
-- Vad? Skriver ni här också!
-- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där
ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i
källarn!
Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir
tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och
detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om
tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.
Beviljas!
-- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.
-- Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.
Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och
papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig
ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.
-- Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. -- De tyckas känna igen dig!
Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla
uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern
titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en
frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där
Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet,
att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i
duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.
Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag
till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.
Beviljas!
-- Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.
-- Ja, du, det vete fan, var den sitter.
-- De svara ju ja till allting.
-- Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.
-- Ha de inte kommit ännu då?
-- Här kommer man och går, som man behagar.
-- Det är ju precis som ett ämbetsverk!
Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra
representera regeringen.
-- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!
Falk behöver så lång tid för att välja lämpligt svar att förhandlingarna
hinna taga sin början där nere.
-- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan; han är alltid
konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånat en
femma av mig!
Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 54 angående Ola
Hipssons motion om gärdesgårdarnas avskaffande.
Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det
gå med våra skogar?» utbrister han, jag vill bara fråga: »hur skall det
gå med våra skogar!», och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna
kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugu åren, och