Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 11

-- Nå, det sade jag ju er nyss. Och är det så konstigt, då alla
människor tänka, eller rättare säga detsamma. Nå, vad finner ni för
djupt i det?
-- Det kan jag inte säga med ord ...
-- Nå, men tycker ni inte att det är en ganska vanlig form för ett
ironiskt yttrande? Man säger tvärt emot vad man menar, och vässer man på
uddarna, så skall ingen underlåta att sticka sig på dem. Nå, men har ni
läst något skönare än Julias och Romeos dialog efter bröllopsnatten?
-- Ack, det där stället där han säger att han tror det var näktergalen,
då det var lärkan.
-- Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela världen menar det. Nå,
det är ju en enstaka, mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar
på, och tror ni, att Shakespeare's storhet vilar på poetiska bilder?
-- Varför skall ni smula sönder allting för mig, varför skall ni taga
bort alla mina stöd?
-- Jag kastar bort era käppar för att ni skall lära er gå -- själv! För
övrigt, ber jag er gå in på vad jag säger?
-- Ni ber icke, ni tvingar en att göra det!
-- Då bör ni undvika mitt sällskap. -- Era föräldrar sörja över detta
ert steg?
-- Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?
-- Det göra alla föräldrar! Varför skall ni överskatta min
omdömesförmåga. Låt bli att överskatta, i allmänhet.
-- Tror ni att man blir lyckligare med det?
-- Lyckligare? Hm! Känner ni någon som är lycklig? Svara nu med egna
meningar, inte med andras ord!
-- Nej!
-- Nå, när ni inte tror att någon är lycklig, hur kan ni då sätta i
fråga att man skall bli lyckligare? -- Jaså, ni har föräldrar! Det är
allt dumt att ha det!
-- Hur så? Hur menar ni?
-- Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall
uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Nå, era
föräldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?
-- Nå, men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar?
-- Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta
elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en,
motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution
till? Nej, två! Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Å!
Se, den bär ju Génèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner
och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet,
förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och
slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är?
Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe,
ni vet sådana där sken som irra över platser där fisk legat och ruttnat
och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den
grå hjärnsubstansen. Det är ju märkvärdigt att allt gott här på jorden
går under och glöms. Jag har under mina tioåriga ströverier och skenbara
overksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstäderna; allt
uselt och betydelselöst som finns i böckerna är citerat och omtryckt,
men det goda ligger kvar. -- Jag ville säga -- påminn mig att jag håller
mig till ämnet --
Klockan började nu föra sitt oväsen och dundrade sju slag. -- Dörren
slogs upp, och in vräkte sig en person med ett stort buller. Det var en
femtioåring med ett fett, tungt huvud, vilket vilade som en mörsare
mellan ett par feta axlar, liksom på en lavett med en beständig
elevation av 45°, och såg ut att vilja kasta bomber på stjärnorna.
Ansiktet såg ut som om ägaren vore mäktig alla uppfunna brott och
ouppfunna laster, men av feghet hindrats att begå några av dem. Han
kastade genast en granat på den dystre och stormade åt kyparen efter en
romtoddy, på ett grammatikaliskt, ohyfsat språk, med en stämma som en
korporal.
-- Där är ert ödes handhavare, viskade den dystre åt Rehnhjelm. Det är
stortragöden, sceniske direktören och intendenten, min dödsfiende.
Rehnhjelm ryste, då han betraktade den förfärliga gestalten, som utbytt
en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och besköt passagen
med spottsalvor.
Därpå öppnades dörren ånyo, och in gled en halvgentil, halvgammal man
med oljat hår och vaxade mustascher. Han slog sig förtroligt ner hos
direktören, som gav honom långfingret med en karneolsring att skaka på.
-- Det är redaktören av stadens konservativa tidning; försvararen av
tronen och altaret. Han har fri entré mellan kulisserna och vill förföra
alla flickor, som direktören icke kastar sina ögon på. Han har fordom
varit kunglig ämbetsman, men måste lämna platsen, jag skäms att säga
varför, upplyste Falander. Men jag skäms också att sitta i samma rum som
dessa herrar, och jag har dessutom en liten tillställning för mina
vänner där inne i kväll i anledning av min recett i går afton. Har ni
lust att vara i dåligt sällskap, med de sämsta sujetterna, två illa
kända damer och en gammal slusk till herre, så välkommen dit in kl. 8.
Rehnhjelm tvekade icke ett ögonblick att emottaga bjudningen.
Spindeln på väggen klättrade igenom sitt nät liksom för att vittja
detsamma, och så försvann han. Flugan satt ännu kvar en liten stund. Men
solen gömde sig bakom domkyrkan, nätets maskor upplöste sig som om de
aldrig varit och asparna skälvde utanför fönstren. Men då upphävde den
store mannen och sceniske direktören sin röst och skrek, ty han hade
glömt bort att tala; och han sade:
-- Nå! Du har sett hur Veckobladet varit framme igen och angripit mig!
-- Ack, det där pratet ska inte bror bry sig om!
-- Ska jag inte bry mig om! Vad fan menar du med det? Läser inte hela
staden det? Jo, det ska jag visst! Jag ska gå hem till honom, och rappa
honom skall jag göra! Han påstår helt fräckt, att jag är överdriven och
affekterad.
-- Nå, muta honom då! Men gör ingen skandal!
-- Muta? Tror du inte jag försökt det? Det är ett förbannat besynnerligt
folk de här liberala tidningsskrivarna. Om man är vän och bekant med
dem, så kan de skriva hyggligt om en, men att muta dem, det går inte, om
de äro aldrig så fattiga!
-- Ack, du förstår dig inte på! Man skall inte gå rakt på dem, utan man
skall skicka presenter, som kunna belånas, eller också kontanta pengar,
anonymt, och så aldrig låtsas om det se'n!
-- Som man gör med dig? Nej, du, det går inte med dem; jag har nog
försökt. Det är ett helvete att råka på folk med åsikter!
-- Vad tror du det var för ett offer, för att nu byta om samtalsämne,
som djävulen hade fått i sina klor?
-- Det rör mig inte!
-- Kanske ändå! Gustav! Vem var den där herrn, som Falander hade med
sig?
-- Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!
-- Vad för slag! Skall han in vid teatern? Han! skrek direktören.
-- Ja, det skall han, svarade Gustav.
-- Och spela tragedi, förstås! Och beskyddas av Falander? Och inte vända
sig till mig? Och ta mina roller? Och göra oss den äran? Och jag vet
inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gör mig ont om honom! Det är synd
om honom! Vilken förfärlig framtid! Jag skall beskydda honom
naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man känner mina
vingars styrka också när jag inte flyger! De klämma till ibland! Det var
en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antigonus! Synd att han inte
kom till mig först, så skulle han ha fått Falanders roller, allihop! Oj!
Oj! Oj! Men det är inte för sent än! Ha! Låt djävulen förstöra honom
först! Han är litet för färsk än! Han såg verkligen ofördärvad ut!
Stackars gosse! Ja, jag säger bara: Gud bevare honom!
Den sista bönens ljud bortdog under bullret som uppstod då alla stadens
toddygäster inträdde.


FEMTONDE KAPITLET.
Teateraktiebolaget Phoenix.

Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen.
Minnen från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans
säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra, med blommor rikt
försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg
den trettiofemåriga aktrisen, som av en rival blivit deporterad till
gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfer,
berusar sig och lägger upp benen på soffkanten, och när det blir för
varmt i rummet, knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en
herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamla
komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort
blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre
borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin
stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarna ser han den unga
sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörka
Falander huru den stora direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och
vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle
få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och
bekymmer och blåser på dem så att de försvinna; hur han upplöser allt:
förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och
jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke
överskatta något, framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser
han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev
och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig, passionerad
kyss, som hans inflammerade hjärna nu, när den var uppriktig, erinrade
sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?
Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten
näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med
märkbläck -- Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och
stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå
upp i teaterdirektionen, som träffas säkrast mellan 12 och 3.
För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och
träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå
till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo
om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för
närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt
middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på
teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen
driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamreraren sitter på
postkontoret och brukar inte komma upp förrän klockan 2, och dennes son
sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker
på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå
Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett
exemplar av teaterns statuter, varmed den unge debutanten skulle
fördriva tiden, tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit
uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa
att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett.
Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han
sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk
institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om
Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den
i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk
institution, så behöva ju icke medlemmarna, vilka just (jämte direktör,
kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så
behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter.
Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och
därför ... ja, då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte
direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord», men
erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man
skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade
vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller
originellt, men det var icke originalet heller.
Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart med betraktelser
över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til
lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa, och här stod: teatern
är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att
roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo, när man
ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i
synnerhet om föräldrarna äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för
det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket
roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han
ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att
dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag
skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig
vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka, som förlorat
hörseln, och att han tillsammans med sex hundra andra personer varit på
det högsta road av en prästman, som på naturlig väg sökte bot för den
galenskap hans återhållsamhet bragt honom i, och åt det hyckleri han för
sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt?
frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra, så försökte
han svara på det! Jo, det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten,
dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis
var nytt för honom, försatte honom i gott humör, och han fann uti detta
slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra
av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter
gått, till det resultatet, att man i tragedien gråter åt precis samma
sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade
den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsa se
honom och kastade sig in i ett rum till vänster, varifrån ögonblicket
därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde
en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet
tog emot.
När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta
sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige
som smådarrande inträdde. Men han måste ha hört honom, ty han frågade
genast i en förolämpande ton vad som behagades.
Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.
-- Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat
Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter
tredje akten? Va? Hä!
-- Jag har aldrig uppträtt förr.
-- Ah så! Det var en annan sak!
Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte
anlade en mask, som om den skulle tjäna till illustration åt någon av
biografierna i Svetonius.
-- Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!
-- Omöjligt!
-- Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av
alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstyng, törnen,
herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska
att ni aldrig vore född!
Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt
beslut.
-- Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och
förklarar utsikterna så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i
flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig se'n och beklaga er. Denna
bana är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det, skulle ni
aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt
det.
Det var förspillda ord.
-- Skulle inte herrn då hällre vilja taga engagement genast utan debut;
det är mindre risk.
-- Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt i fråga.
-- Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra
riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra?
Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt,
som låg under läskpapperet, och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas,
vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolv hundra riksdalerna, osett
skrev under.
När detta var gjort, lånade direktören honom sitt stora långfinger med
karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre
käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.
Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått
alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han
skulle vänta tills direktionen sammanträdde.
-- Direktionen? bröt den store tragöden ut; det är jag! Har han något
att fråga, så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig
till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! -- Marsch!
Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han
var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att
liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det
röda tandköttet, som liknade ett tortyrinstrument, och det med blod
marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon
förklaring utan skyndade ner till stadskällaren för att äta middag och
träffa Falander.
Denne satt redan vid sitt bord, lugn och likgiltig som om han vore
beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom
sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt
mörk, när han fick höra det.
-- Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.
-- Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.
-- Det vågar inte direktionen heller, och därför är han den som styr. Du
skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk
författare också?
-- Jag har hört det!
-- Han gör ett slags historiska skådespel, som alltid gå och vinna
bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att
göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver
ocker med den s. k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans
figurer tala, utan de gräla eller, som man säger, gorma: män och
kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung
Göstas Söner» med rätta kallas historiskt gorm i fem uppträden, ty det
är inga handlingar, utan formliga uppträden, familjeuppträden,
gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker
ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener, utan de
rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i
vilka man okvädar varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas
av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av
historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen
jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och
armstark person -- han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i
Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade
kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig
till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke, som gick i
skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt, så att han
fick stut! Genast skrev fadern en sedekomedi, som avritade lärarna och
visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång
fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där
han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå, han skall få vara i
fred för mig!
-- Nå, men varför hatar han dig?
-- Därför att jag på en repetition sade Don Pasquale, ehuru han
förklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev ålagd vid vite
att säga som han befallde, varvid han förklarade, att det må heta vad
fan det vill över hela världen, men här ska det heta Paskal, för _så
heter det_!
-- Var kommer han ifrån? Vad har han varit?
-- Kan du inte se att han varit vagnmakaregesäll? Men om han visste, att
du visste det, så skulle han förgifta dig! Men för att nu tala om något
helt annat, hur finner du dig efter gårdagen?
-- Utmärkt! Jag har ju glömt att tacka dig!
-- Nå! Det är bra! Och du tycker om flickan? Agnes?
-- Ja, jag tyckte mycket om henne!
-- Och hon är kär i dig! Det passar bra, det! Tag henne, du!
-- Ack, så du pratar! Inte kunna vi gifta oss ännu!
-- Vem har sagt att ni skola göra det?
-- Vad menar du då?
-- Du är aderton år, hon är sexton! Ni älska varandra! Nåväl! När ni äro
ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.
-- Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller
hur?
-- Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma
människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka,
och moralen, som de bestå, det är deras elakhet, som anlagt en lämplig,
presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin
stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att
få betala barnuppfostringshjälp.
-- Varför råder du oss inte till giftermål?
-- Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en
kvälls samvaro, och det är inte sagt att den, som är med i lust, vill
vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet; det är inte det här
just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer
att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen, innan det blir för sent,
älska som fåglarna, utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den
klass, som heter Dioecia.
-- Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god,
oskyldig och beklagansvärd, och den, som vågar säga annat, den ljuger.
Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i
själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren
kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det vara sista
gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne, att
jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång, när
jag blir henne värdig, få bjuda henne min hand!
Falander kastade med huvudet så att ormarna ringlade sig.
-- Värdig henne? Din hand? Vad säger du?
-- Det jag står vid!
-- Det är förfärligt! Om jag säger dig, att denna flicka icke allenast
saknar alla de egenskaper du tillerkänner henne, utan att hon även
besitter de motsatta, så tror du mig icke, utan blir min ovän!
-- Ja, det blir jag!
-- Tänk att världen är så uppfylld med lögn, att en människa inte blir
trodd då hon talar sanning.
-- Hur skall man kunna tro dig, som inte har någon moral?
-- Se där ha vi ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar
alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel, egna, men
icke andras, nedslår alla motståndare, talar både för och emot, alldeles
som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig!
Farväl, jag måste gå hem, ty jag har lektion klockan tre! Farväl! Lycka
till.
Och Rehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betraktelser.
* * * * *
När Falander kom hem till sig, klädde han sig i morgonrock och tofflor,
som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesoro
syntes sätta honom i verksamhet, ty han gick fram och åter på golvet och
stannade då och då bakom gardinen för att osedd kunna se utåt gatan.
Därpå gick han till spegeln, knäppte av sin krage och lade den ifrån sig
på divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en
fruntimmersfotografi från en visitbricka, lade den under ett ofantligt
förstoringsglas och betraktade den så som man betraktar ett
mikroskopiskt preparat. Han satt ganska länge vid detta arbete. Då han
fick höra steg i trapporna, grävde han hastigt ner fotografien där han
tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet så, att han kom att
sitta med ryggen åt dörren. Han var i full sysselsättning med att
skriva, då en knackning -- två korta och svaga dubbelslag -- hördes på
dörren.
-- Stig in, ropade Falander med en röst, som icke lät inbjudande, utan
snarare lämpade sig för en utvisning.
In trädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjer i
sin figur; ett fint, ovalt ansikte, omgivet av hår, som tycktes ha fått
sin ljusa färg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade
blonda färg, som är medfödd. Den lilla näsan och den fint skurna munnen
frambragte ett muntert spel med små, lekfulla kurvor, vilka förändrade
former oupphörligt, som figurerna i kaleidoskopet; när till exempel hon
rörde näsvingarna och det ljusröda brosket tecknade sig som ett
blåsippsblad, drogos läpparna i sär och visade spetsarna av mycket små,
jämna tänder, vilka, ehuru de voro egna, både voro för jämna och för
vita för att inge förtroende. Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och
släpade sedan nedåt mot tinningarna, varigenom frambragtes ett ständigt
bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni mot
ansiktets nedre, lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i
ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa spärras upp
och stirra som objektivet på en natt-tub.
Emellertid steg hon nu in och reglade dörren, efter att ha tagit in
nyckeln.
Falander satt kvar och skrev.
-- Du kommer sent i dag, Agnes! sade han.
-- Ja, det gör jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig
hatten och gjorde sig hemmastadd.
-- Ja, vi voro länge uppe i natt!
-- Varför stiger du inte upp och hälsar? Så trött får man ändå inte
vara!
-- Ack, förlåt att jag glömde det!
-- Glömde? Jag har märkt, att du glömmer dig åtskilligt på en tid.
-- Såå? Huru lång tid har du märkt det?
-- Huru lång tid? Vad menar du? Var så god och tag av dig nattrocken och
tofflorna!
-- Kära du, det är första gången det har hänt mig i dag, och det tycker
du är en lång tid! Nog är det underligt? Säg?
-- Du hånar mig! Vad är det med dig? Du har varit så besynnerlig på en
tid!
-- En tid? Där ha vi det igen! Varför säger du en tid? Därför att det
skall ljugas! Varför skall det ljugas?
-- Jaså, du beskyller mig för att ljuga?
-- Ånej! Jag bara skämtade.
-- Tror du inte jag ser, att du ledsnat på mig. Tror du inte jag såg det
i går kväll, då du var så uppmärksam mot den där simpla Jenny, att du
inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.
-- Du är svartsjuk således?
-- Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för mig,
så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!
-- Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en
ledsam omständighet!
-- Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?
-- Jag menar -- helt enkelt -- att jag ledsnat på dig, som du själv sade
nyss!
-- Det ljuger du! Du har inte gjort det!
Hon rörde på näsvingarna, visade tandspetsarna och stack med synålarna.
-- Låt oss tala om något annat, sade han. -- Vad tyckte du om Rehnhjelm?
-- Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!
-- Han blev alldeles kär i dig!
-- Så du pratar!
-- Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!
-- Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!
-- Men som han bara är tjugu år, ämnar han vänta tills han blir dig
värdig, som han uttryckte sig!
-- En sådan tok!
-- Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och det kan han
inte bli förrän han får roller! Kan du inte skaffa honom det?
Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par eleganta
stövletter med guldtofsar.
-- Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig!
-- Ja, jag gjorde det!
-- Du är en djävul, Gustav! Vill du tro det?
-- Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant! Emellertid,
om du är en förståndig flicka ...
-- Tig!
Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på skämt,
som såg ut som allvar.
-- Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.
-- I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr?
-- Åjo! Det har jag nog!
-- Varför suckar du?
-- Det gör man alltid när man har rumlat.
-- Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?
-- Nattvaket, kära du!
-- Jag skall gå, så får du sova middag!
-- Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova ändå.