Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 13

-- Dricker du ett glas punsch?
-- Ja, gärna!
-- Nå, du älskar din trolovade?
-- Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska riktigt. Ja, det
vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?
-- Ja, vad är det?
-- Å! Det vet du nog! -- Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och
med, men, men, men.
-- Nåå?
-- Han är så ordentlig!
Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen
skulle ha varit räddad, om han sett det.
-- Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig
ton.
Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet
och sade med en teatersuck:
-- Nehej!
Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat.
Därpå fortsatte han sin inkvisition.
-- Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll
ännu.
-- Nej, jag vet det.
-- Det blir tråkigt för dig?
-- Man får lugna sig!
Här måste användas tortyr, tänkte Falander.
-- Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.
-- Det där gamla, fula stycket!
Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och
alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en
galvanisk stapel.
-- Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att
kyparn på stadskällaren skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och
att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparen kommer nog att lyckas,
ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att
bli krossad av skammen.
-- Gud i himmelen, vad säger du!
-- Så är det!
-- Det kommer inte att ske!
-- Vem kan hindra det?
Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt och
bröt ut:
-- O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och
lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut
våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att
kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont, borde man göra det för
att narra den där makten!
-- Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det
skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig
tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans
bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den
sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är
själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med
varje motgång, du röner, gjort en -- låt vara ofrivillig -- god gärning,
och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.
-- Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena
njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag -- skall
-- lyckas!
-- Till vad pris som helst?
-- Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt
din älskarinna!
-- Ah, du är svartsjuk! -- Lär dig att misslyckas med smak, min vän, det
är större -- och mycket intressantare.
-- Säg mig en sak? Älskar hon dig?
-- Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!
-- Och du?
-- Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.
Han fattade hennes hand.
Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.
-- Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och
riktade sina stora pupiller på honom.
-- Jag tror att det finnes flera slags kärlek.
Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörren.
-- Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på dörrlåset.
Han tänkte i två sekunder och svarade:
-- Din själ är ond och jag älskar icke det onda!
-- Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?
-- Ja! Så högt ...
-- Varför skickade du Rehnhjelm på mig?
-- Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!
-- Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!
-- Ja, det gjorde jag!
-- O, du djävul!
Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner
spånjalusierna!


ADERTONDE KAPITLET.
Nihilism.

Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på
Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i hans
fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde kasta en
blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som liknade någon som
han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad,
vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i
rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i händerna.
Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där
vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom
golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans
eljest så styva engelska polisonger, hängde som droppstenar ner mot hans
våta rock. Bredvid honom på golvet stod hans svarta hatt, som böjt knä
av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett
lågt sorgflor.
-- God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.
-- Håna mig inte, bad Struve.
-- Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.
-- Jaså, du har också blivit förstörd!
-- Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du
har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.
-- Jag har förlorat en liten.
-- Nå, då får jag gratulera den! -- Säg mig, vad vill du mig egentligen?
Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag?
Inte sant?
-- Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är bittert
nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om
Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan
också förnedra sig därhän!
-- Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min
nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.
-- Tack ska du ha, men jag måste gå snart.
-- Å, du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda
gång.
-- Jag talar så ogärna om mina olyckor.
-- Tala om dina brott då!
-- Jag har icke begått sådana!
-- Å, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat
på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken, då du
ställde dig på ordningsmaktens sida!
-- På lagens, min bror!
-- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo, den
rike! Det vill säga herren för slaven!
-- Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit --
den har Gud skrivit!
-- Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag?
Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det
var överste Sabelman -- det var hans motion -- och den drevs igenom av
hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelman är icke
folket, och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev
lagen om bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya
riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga
skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges
rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan
dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare!
Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas
sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort?
Stackars Gud!
-- Får jag ge dig ett råd, ett råd, för livet, som erfarenheten har
givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker
går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och
ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru
smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en
sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad,
traslappar, så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon
illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje
gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett
lugnt och stilla världsförakt -- du behöver icke befara att bli hjärtlös
för det.
-- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag
delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på
godhet eller ädelmod, älskar jag åter igen människorna, och överskattar
dem och blir lurad på nytt!
-- Bliv egoist! Ge människorna fan!
-- Jag fruktar, jag inte kan det!
-- Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror; han
tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på kyrkostämman i
Nikolai.
-- På kyrkostämman?
-- Han är kyrkoråd! Å, det är en karl med framtid. Pastor Primarius
nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart, som alla
tomtägare.
-- Hur går det med Triton nu för tiden?
-- Å, de hålla på med obligationer nu; där har din bror ingenting
förlorat, om han också ingenting vunnit, nej, han har andra affärer.
-- Låt oss slippa tala om den mannen.
-- Men han är ändå din bror!
-- Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu ha vi
talat hit och dit; säg mig nu ditt ärende!
-- Ack, jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.
-- Nå, det kan du få ...
-- Tack, min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var den
saken, men det finns en annan också, av ändå mera grannlaga natur ...
-- Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana grannlaga
fall? Det förvånar mig!
-- Därför att du är en människa med hjärta ...
-- Lita inte på det nu längre! Nå, gå på ...
-- Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!
-- Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!
-- Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?
-- Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?
-- Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig! Jag är
inte gift!
-- Inte gift? Du, altarets och sedernas försvarare, lossar du på de
heliga banden?
-- Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå! Min
hustru håller av mig och jag av henne, och det är alltihop! Det är en
annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt; det
var tre veckor då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men
det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli
förtvivlad; därför har jag sagt åt henne att prästen möter ute på
kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma
själv. Du kommer bara att träffa två personer; den ena heter Levi, han
är yngre bror till direktören i Triton och sitter på bolagets kontor;
det är en älskvärd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättre
hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lånat pengar av
honom; det har jag också, förstås; men det är en man du skall komma att
tycka om! Och så är det min gamle vän, doktor Borg, som skött barnet.
Det är en fördomsfri man med mycket avancerade tänkesätt -- och den
skall du nog komma att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig;
vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.
-- Ja, jag skall komma!
-- Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religiösa
betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan
döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få
sinneslugn.
-- Nå, du kan väl augsburgiska bekännelsen?
-- Det är inte frågan om några bekännelser nu!
-- Men när du skriver i tidningen, är det alltid fråga om den officiella
tron.
-- Tidningen ja, det är ju bolagets sak -- om bolaget vill upprätthålla
kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt bolaget, så ... det
är en sak för sig ... Du skall vara snäll och hålla med henne, om hon
säger att hon tror barnet vara saligt!
-- Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron, i
synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor också!
-- Vet du var Vita Bergen ligga?
-- Ja, det vet jag! Du bor kanske i det där spatlade trähuset på
bergsknallen?
-- Hur känner du det?
-- Jag har varit där en gång.
-- Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som förstör
folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor hyresfritt mot
att jag driver in hyrorna; men när de inte kunna betala, så prata de ett
slags dravel, som han lärt dem, »om arbete och kapital» och annat så'nt
där, som har stått tryckt i skandaltidningar.
Falk blev tyst.
-- Känner du den där Ygberg?
-- Ja, det gör jag! Vill du prova fracken nu?
Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour ovanpå,
knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigarrstump, som satt
uppträdd på en stryksticka -- och gick.
Falk lyste honom utför trapporna.
-- Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera
avrundat.
-- Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.
-- Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge?
-- Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!
-- Jag kan ju få igen den vid tillfälle!
Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den ner till
Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in.
Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade fönstret. Därute föll
höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarna och störtade ner på den
smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot hördes taptot rulla, under det
korum sjöngs i logementen, genom hvilkas öppnade fönster lösryckta
psalmstrofer trängde sig ut.
Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj med
en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt
och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte göra sig reda för
vad striden egentligen rörde, kunde han det icke, och vem som hade rätt
kunde han icke heller få klart för sig. Och han började undra om icke
hela saken, vilken han gjort till sin, de förtrycktas nämligen, blott
var en overklighet. Ögonblicket därefter förebrådde han sig denna
feghet, och den permanenta fanatism, som glödde ini honom, flammade åter
upp; han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till
medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händer och han hade icke
allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med
välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om
honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst, då den
hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk
slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken han kände sig
allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av att släcka under
pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett så högt tryck, då
ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves råd, och han tänkte så
länge, att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, under
vilket sanning och lögn, rätt och orätt dansade omkring i en behaglig
endräkt, och hans hjärna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran
legat skönt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han
lyckades märkvärdigt väl i att inarbeta sig i ett tillstånd av
indifferentism, han övade sig i att söka vackra motiv för fiendens
handlingar, och han gav sig efter hand själv orätt, kände sig försonligt
stämd mot världsordningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten
och fann att det i själva verket var ganska betydelselöst om det hela
över huvud var svart eller vitt; och om det var svart, så fanns ju ingen
säkerhet för att det icke skulle så vara, och då anstod det icke honom
att önska det annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty
det medförde en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han
gått i oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn, i förening med en
pipa stark tobak, tills städerskan kom in för att bädda och på samma
gång överlämna ett brev, som brevbäraren nyss stuckit in. Brevet var
undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes delvis göra
ett livligt intryck på Falk. Det hade för övrigt följande lydelse:
Käre Broder!
Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i
Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de
förflutna dagarna härstädes, emedan de varit av stor betydelse för mig
och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och
står nu förvånad som en nykläckt kyckling, tittande på världen med
nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge hållit undan
ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt
det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott
ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga verkligheten är något
lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill
förfara syntetiskt och börja med det enskilda för att därifrån leta mig
fram till det allmänna.
För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för
riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla
kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den
andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur;
av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade
inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnas
innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men
han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till
väga; han tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och
inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat
att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan
zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant
slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett
prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det
svaret, att det var björk. Figuren var alltså av björk, förfärdigad före
1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar
(!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna
skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit
gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit så väl
inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard von
Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Västerås' domkyrka. De lärda
undersökningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från
figurerna i Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från
Träskåla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava't) i
Paris. Svaret var krossande för belackarna: analyserna utvisade att
gipserna hade lika sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23
svavelsyra, och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna
voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och
»inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in»
allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och
rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna
mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången
lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i
Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt
rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick
svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor
vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt, och därigenom
inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina
meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela
ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man:
att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela
figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen
(den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man
funnit ett ankarklo i ena säcken, förkastades, emedan man måste (!)
förutsätta tillvaron av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns
spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur
Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var
ett sådant, utan en pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron
symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda
skott, jämfört med Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas
flerestädes. Formen på pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från
riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens
ålder.
Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron
såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns.
Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka
länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen
person -- och jag lyckades -- briljant! Där står skådespelaren Falander
nu till vänster om altaret, med en mexikansk pilbåge lånad från
skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men
folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och
kontraktsprosten, som höll invigningspredikan, talade om de härliga
gåvor, som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och
greven, som vi åto invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett
mästerverk, som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i
Italien), och en student, som var på kondition hos greven, grep
tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet
det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.
Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag
säga om Lundells altartavla? Så här såg den ut. Kristus (Rehnhjelm) på
korset i fonden; till vänster den obotfärdiga rövaren (jag; den skurken
hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger den botfärdige rövaren
(Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Rehnhjelm); vid
korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk
centurion (Falander) till häst (nämndeman Olssons skvadronbeskällare).
Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då
efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från
den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som med
andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga betydelse, i
synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll i den stunden
ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om
tro och otro skall du en gång få höra; vad jag menar om konsten och dess
höga uppgift skall jag framlägga i en föreläsning, den jag ämnar hålla
på någon offentlig lokal, så snart jag kommer till sta'n.
Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa »dyra»
dagar, kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i sitt
kolossala självbedrägeri, och han vet icke att han är en skälm.
Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig
muntligen då vi råkas.
Till dess farväl och må så gott.
Sanne vännen
_Olle Montanus_.
P. S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska
forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes
från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de varit tre
och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som Kärleken var störst
(Math. 12:te och 9:de), så hade den stått ovanför altaret. Åskan hade
slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna hade hans far, som
varit galjonssnickare i Karlskrona, förfärdigat.
D. S.
Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg
efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett
manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.


NITTONDE KAPITLET.
Från Nya kyrkogården till Norrbacka.

Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då
Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katarina kyrkogård satte han
sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarna
blivit rödfrusna under de sista nätterna, och han hälsade hösten
hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande
löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av
det korta sommararbetet; allting vilade, människorna lågo där under sina
torvor, så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han
önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting
uppe i tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt
Trädgårdsgatan, tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i
hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där
stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty
det var barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och
oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de skulle
ha till att hoppa hage med.
-- Vad fick du till midda'n, Janne?
-- Angår det dej, du?
-- Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!
-- Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!
-- Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön! Va?
-- Äh, håll käften på dej!
Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.
-- Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina körgål?
Va?
-- Har den där halta Olle gått och babblat om det?
-- Nå, och så kom inte polisen? Va?
-- Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!
-- Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens damm och humla
päron i kväll.
-- På ki, förstås? Kommer inte över planket, känner de där arga
hundarna!
-- Tror du inte, att Sotar-Pelle går över det där planket som ett inte,
och hundarna måste man väl kunna sparka.
Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strör granris på den
gräsbevuxna gatan.
-- Vad är det för en djävel, som ska begravas däroppe i dag?
-- Å, det är den där vice-värden, kära du, som har fått en unge igen med
sin kona!
-- Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?
I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på
ett särskilt sätt.
-- Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans
kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute
i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i
Blecktornsladan.
Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra
minsta intryck på åhöraren.
Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den
presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i dörren av
Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om
han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans
närvaro, vilket som helst, något måste göras -- och tog honom om livet.
Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en
likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset
sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på
matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med
georginer, lövkojor och astrar.
Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den lilla
namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med
Kristi-bloddroppsblad.
-- Här, sade han; här!
Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av
ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället,
utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå denne sade:
-- Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.