Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 16

Nyström såg sorgligt förfallen ut; hans kropp var reducerad till en
tredjedel av sitt volyminnehåll och hans kläder voro ytterligt torftiga.
Han stannade ödmjukt vid dörren, framtog en mycket sliten plånbok och
avvaktade.
-- Klart? frågade Falk och lade pekfingret i boken.
-- Klart! svarade Nyström och öppnade plånboken.
-- N:o 26. Löjtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?
-- Icke betalt!
-- Prolongeras med straffränta och provision. Sökes hemma!
-- Tar aldrig emot hemma!
-- Hotas per post med sökning i kasern! -- N:o 27. Häradshövding
Dahlberg: 800 rdr. Låt mig se! Son till grosshandlaren som är taxerad
35,000; anstår tills vidare, bara han betalar intresset! Håll efter
honom!
-- Han betalar aldrig räntan!
-- Sökes med brevlapp -- du vet! utan kuvert -- som ställes på verket!
-- N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Där ha vi gossen! Icke betalt?
-- Icke betalt!
-- Skönt! Förhållningsorder: sökes i vakten vid tolvtiden. Klädseln --
din, nämligen -- komprometterande. Den röda överrocken, som är gul i
sömmarna -- du vet!
-- Hjälper inte; jag har sökt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i
vintern!
-- Då går du till borgensmännen!
-- Där har jag varit och de bådo mig dra åt skogen! Det var bara en
formalitetsborgen, sa de.
-- Då söker du honom själv en onsdagsmiddag kl. 1 när han sitter i
Tritons direktion; ta Andersson med dig, så att ni ä' två!
-- Det är redan gjort!
-- Nå, hur såg direktionen ut? frågade Falk och klippte med ögonen.
-- Den såg generad ut!
-- Ah, gjorde den! Såg den riktigt generad ut?
-- Ja, det gjorde den!
-- Men han själv då?
-- Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi
lovade att aldrig söka honom där mera!
-- Å, jaså! joho! Sitter där två timmar i veckan för 6,000, därför att
han heter Stjernborst! -- Låt mig se! Lördag i dag! -- Du är i Triton
precis klockan halv ett; om du får se mig där, vilket är avgjort, så --
inte en min. -- Förstår! Gott! -- Nya ansökningar?
-- Trettiofem stycken!
-- Jojo! Det är julafton i morgon.
Falk bläddrade igenom en bunt reverser; då och då for ett löje över hans
läppar och ett enstaka ord.
-- Herre Gud! Har det gått så långt med honom! Och han -- och han -- som
anses vara så solid! Jojo, jojo, jojo! Här komma tider! -- Jaså, han
behöver pengar? Då ska jag köpa hans hus! --
Det bultade på dörren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro
bortblåsta, och Nyström gick ut genom tapetdörren.
-- Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.
-- Ett ord till! Har du poemet färdigt?
-- Ja, svarades från underjorden.
-- Gott! Håll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag
kommer att klämma till honom endera da'n! Han är falsk, den fan!
Därpå justerade han halsduken, drog fram manschetterna och öppnade
dörren åt förmaket.
-- Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjänare! Var så god och stig på,
för all del! Hur står det till? Jag hade läst in mig ett ögonblick!
Det var verkligen Lundell, klädd som en kontorist, efter sista modet och
med klockkedja och ring och handskar och galoscher.
-- Jag kanske störde herr grosshandlarn?
-- Nej, för all del! Tror herr Lundell att vi kan få det färdigt till i
morgon?
-- Skall det nödvändigt vara färdigt i morgon?
-- Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru
kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!
-- Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan
färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn
vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och
där!
-- Så gärna! Så gärna! För all del!
Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en
statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.
-- Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig
själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan
uttrycka, dess bättre!
Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans
råa drag.
-- Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?
-- Jag tackar ...
-- Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske
vore värdigare att fästas på duken än mitt.
-- Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?
-- Helt säkert, om jag ger mitt ord.
-- Å, ni tror verkligen?
-- Helt säkert!
-- Nu såg jag ett nytt drag. Var så god och behåll den minen! Så där!
Förträffligt! Jag fruktar att vi måste använda hela den här dagen, vet
herr grosshandlarn. Det återstår ännu en hel hop småsaker, som man
endast kan upptäcka under hand! Ert ansikte är så rikt på intressanta
drag.
-- Nå, då äta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgås flitigt, så
att herr Lundell får tillfälle att studera mitt ansikte bättre till
andra upplagan -- som alltid kan vara bra att ha! Jag får verkligen säga
att det är få personer som ha afficierat mig på ett så behagligt sätt
som herr Lundell! ...
-- Å, jag ber allra mjukast.
-- Och jag skall säga min herre, att jag är en skarpsynt person, som väl
förstår att skilja sanningen från smicker.
-- Det såg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslöst. Mitt yrke har
givit mig någon färdighet att bedöma människor.
-- Herrn har blick; det är verkligen inte alla som kunna bedöma mig. Min
hustru till exempel ...
-- Nå, det kan man inte begära av fruntimmer.
-- Nej, är det inte det jag säger! -- Hör nu, får jag inte lov att bjuda
på ett glas gott portvin?
-- Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har för princip att aldrig
dricka något när jag arbetar ...
-- Det är alldeles rätt! Jag respekterar denna princip -- jag
respekterar alltid principer -- så mycket mer som jag delar den.
-- Men när jag inte arbetar, dricker jag gärna ett glas.
-- Det är som jag -- alldeles som jag.
Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.
-- Ursäkta mig, jag måste ut i en affär på ett ögonblick, men jag skall
genast vara tillbaka!
-- För all del, för all del i världen! Affärerna framför allt!
Falk klädde sig och gick; Lundell var ensam på kontoret.
Han tände en cigarr och ställde sig att betrakta porträttet. Den som
observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han
hade redan lärt sig så mycket av livets konst att han icke en gång
anförtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att
meddela sig med sig själv.


TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Om Sverge.

Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka
bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid
Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med
komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med
och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord
framgång.
-- Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet
för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som
jag förstår!
Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.
-- Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt
till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!
-- Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av
Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg.
Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?
-- Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva!
svarade Falk.
-- Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?
-- Åsikterna!
-- Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha
vi några åsikter inte!
-- Skål, Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!
Levi och Borg måste hålla i honom, så att han icke skulle stiga upp och
hålla tal.
Det var första gången han var ute ibland folk, och det ståtliga
sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet;
men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium, undgick han
lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.
Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor,
som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar
eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på
dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenkände
med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gång
om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät
icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet
ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll
honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg,
mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med
hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den högfärdige
kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt, om också
människorna gå bra långt för att äta. Och presidenten? Och amiralen? Här
funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!
Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men
den var syrlig; Falk kände sig beklämd, och han tyckte att faderns
ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet, som hängde över
pianot.
Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting
obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han
kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins
anvisning, infunnit sig först då alla gäster samlats.
Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften
och den fasta viljan», som förer människan till målet: »det ekonomiska
oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren,
»förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi
platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta
vartill vi kunna komma, och det är dit, mina herrar, vi alla sträva
ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som
i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag många gånger måtte få
åtnjuta samma ära!»
Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett
längre, skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i
ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.
Han for ut emot den köpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han
förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla, oaktat han
i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på
förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art -- men det oaktat ägde
han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag, och vad hans
position beträffade, ansåg han den vara så god som någons -- och det
ansågo nog andra med, eftersom han kunde få den äran sitta vid detta
bord, hos detta charmanta värdfolk!
När han slutat, andades sällskapet lättare, ty »det hade känts som om
ett åskmoln dragit över», anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken
livligt senterade detta yttrande.
Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig
beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert
voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i
vilken de då och då beto med kvävt raseri -- ja, kapten Gyllenborst
behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände
cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han
icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade
obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för
mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva
värdigt skick och tycktes tjänstgöra.
Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick.
På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.
-- Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste så
grant där uppe!
-- Så att därför! Jag önskade du hade varit med!
-- Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk?
-- Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå
porträttvägen! -- Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så
mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarna på nära håll! O,
jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det
förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på
ett sjukhus! Jag måste väl icke berövas denna illusion också?
-- Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!
-- Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat
honom?
-- Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!
-- Ja, gunås, så är det!
Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora
sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något
gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna
ansikten.
Olle presenterade Falk för en lång, gänglig, hostande karl med
passionerat utseende:
-- Snickar Eriksson!
-- Jaså, sade denne. Är det också en herre, som vill bli riksdagsman?
Det ser han mig för spinkig ut till ändå!
-- Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!
-- Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är
här för att göra narr av oss?
-- Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt
för er!
-- Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för så'na där herrar; vi
hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen;
han var vicevärd -- Struve hette kanaljen!
Ett klubbslag föll och i ordförandestolen satte sig en medelålders man.
Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och innehavare av medaljen
Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han
förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av
ärevördighet, som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor
domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par
polisonger och glasögon.
Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från
det stora kollegiet. Denne var klädd i pincenez och uttryckte med
bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken
nedanför ordförandeestraden sutto de förnämsta ledamöterna, officerare,
ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och
med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekt.
Protokollet upplästes av sekreteraren, godkändes och justerades av
första bänken. Därpå föredrogs första överläggningspunkten.
-- »Beredningsutskottet hemställer huruvida icke arbetareförbundet
Nordstjärnan ville för sin del giva uttryck åt det ogillande, som varje
rättänkande medborgare måste känna gent emot de olagliga rörelser, som
under namn av strejker pågå i snart sagt hela Europa.»
-- Anser förbundet ...
-- Jaaa! skrek första bänken.
-- Herr ordförande! ropade snickaren från Vita Bergen.
-- Vem är det där borta som för oljud? frågar ordföranden och tittar
under glasögonen med en min som om han ämnade ta fram rottingen.
-- Här är ingen som för något oljud; det var jag som begärde ordet! sade
snickaren.
-- Vem är jag?
-- Snickarmästare Eriksson!
-- Är han mästare? När blev han det?
-- Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap, men
jag är så skicklig som någon ann' och jag arbetar för mig själv! Det ska
jag säga!
-- Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa
oss vidare. -- Anser förbundet frågan vara med ja besvarad?
-- Herr ordförande!
-- Vad är det frågan om?
-- Jag begär ordet! Och hör det, herre! röt Eriksson.
-- Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden.
-- Gesällen Eriksson -- stavar han med x eller z? frågade ordföranden,
som blivit sufflerad av sekreteraren.
Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.
-- Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med
glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag
säga att de som strejka ha rätt, för om mästarna och patronerna bli
feta, som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar
och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi
vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi
skulle få rösträtt till riksdan, och det är man rädd för ...
-- Herr ordförande!
-- Ryttmästar von Sporn!
-- Och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så
snart den går upp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt,
skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet ...
-- Ryttmästar von Sporn!
-- Herr ordförande, mina herrar! Det är högst oväntat att i en
församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt
(nu senast vid det kungliga bilägret) gjort sig ett så gott namn,
personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett
aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla
former. Tro mig, mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett
land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt ...
-- (Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)
... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den
gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare
må äga rum bland oss ... jag säger oss -- ty jag är också arbetare ...
vi äro alla arbetare inför den Evige ... och jag säger det i egenskap av
ledamot av detta förbund, och den dag skulle vara en sorgedag då jag
måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde härom dagen --
ja, det var i nationalförbundet livbeväringens vänner! -- yttrade: jag
tänker högt om den svenska arbetaren!
-- Bravo! Bravo! Bravo!
-- Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?
-- Ja! Ja!
Andra punkten: -- »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet
hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H.
Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av
svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu särskilt
som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter, som under namn
av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av
medel till en hedersgåva, vars värde dock icke bör överstiga tre tusen
riksdaler.»
-- Herr ordförande!
-- Doktor Haberfeld!
-- Nej, det var jag, Eriksson, som begärde ordet!
-- Jaså! Nå! Eriksson har ordet!
-- Jag skulle upplysa, att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i
Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater -- officerare, just såna där
livbeväringar -- och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet
i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett
konfirmationsalbum!
-- Anser förbundet frågan med ja besvarad?
-- Ja! Ja!
Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande
och ett pratande som vid själva riksdagen.
-- Går det alltid till så här? frågade Falk.
-- Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man
kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi.
Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta, som kan föra saken
framåt; därför kommer det också att bli som det blir!
-- Vad skall det bli då?
-- Vi få väl se! -- sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd?
fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!
Olle nickade slugt.
-- Ornamentsbildhuggaregesällen Olof Montanus har anmält sig hålla
föredrag om Sverge, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller
det mig, och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en
halv timme, så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarna?
-- Ja!
-- Herr Montanus, var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng, och gick fram
genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren
gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade
höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade
några gånger för att narra åhörarna att han började, och när det blev
riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt
ryttmästarn, började han.
-- Om Sverge. -- Några synpunkter.
Det blev en paus.
-- Mina herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt
antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är
att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken
och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som
härvid användas -- världsexpositionerna och dessas verkningar --
hedersdiplomen!
[Man såg på varandra frågande. -- »Vad var det där för en gliring?» sade
Eriksson. »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]
-- Svenska nationen går, såsom alltid, här vid lag i spetsen för
civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat
göra den kosmopolitiska idén fruktbärande, och, om man får döma efter
vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava
ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit, och det är dem jag nu på en
kort stund vill betrakta, för att sedan övergå till något lättsmältare
såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.
[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men
han är rolig!»]
-- Sverge är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket,
vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar, är plattyskan
i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna
emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för
motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra
lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt
inflytande, vilket en gång gick så långt, att Sverige var en
inkorporerad tysk provins, såsom under Albrecht av Mecklenburg. Hit
räknar jag först de danska provinsernas erövring, Skåne, Halland,
Blekinge, Bohuslän och Dalsland; Sverges rikaste provinser bebos av
danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska
väldet.
[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]
-- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad
och skåningarna utgöra vid riksdagen det regeringsfientliga partiet. Så
är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner
Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit
försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar
utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under
vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i
sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk för övrigt!
Engelsmännen hålla sig också en stor tidning, där de berömma sina egna
handlingar, utan att precis klandra andras.
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt
rum. Vi ha finnar på finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden,
dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner, inkomna på
1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är, som
bekant, en vallon som infört i Sverge den nya statsförfattningen, vilken
är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
[»Nej vad in i ... är det här för slag!»]
-- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig
som soldater, varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en
invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man
här ofta träffar rent tatariska typer.
Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra
bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och
räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent, så ska ni få
skära näsan av mig, mina herrar!
Slå upp adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på
bokstaven G och av fyra hundra namn voro två hundra utländska. Vad är
orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: de utländska dynastierna
och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på
svenska tronen, så förvånas man över, att nationen än i dag kan vara så
konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenska konungen alltid
skall vara en utlänning, måste ovillkorligen leda rakt på målet,
denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma
att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty
att förlora något -- det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man
icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det
Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då
var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarna
under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare, som på
Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och fördärvades 70,000
fullmåliga karlar. Hur många Karl X, XI och XII förstörde kan jag icke
säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge, då de
alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon
säga mig något svenskt i Sverge, annat än våra tallar, granar och
järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra
folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga
översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja?
Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid
begärde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och
brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den
Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de
haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är
specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska!
Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, så är det
antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är
en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och
därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig
över bullret.]
-- Mina herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa
jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering,
och det är därför jag ber att herrarna instämma med mig i ett fyrfaldigt
hurra! -- Mina herrar! Leve Karl den tolfte!
[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek
ordföranden.]
-- Kan man väl tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som
skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar, som kunde gå
bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att
göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde
hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle
det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarna instämma med mig, när
jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!
[»Vad hette han?» -- »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i
bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver
med oss!»]
-- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter
som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och
kronoskattehemmanen, så vill jag bara säga, att sådana här servila
lymlar, som jag hört på i kväll, äro mogna för enväldet när som helst!
Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!