Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 07

scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i norrlandsbänken
upphör av sig självt.
Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten
föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del, att
gärdesgårdar äro onödiga, när man inga åkrar har, och en talare på
Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av
sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men då blir det en storm.
Hellre döden än en kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås, och
gärdesgårdarna få stå tills de falla av sig själva.
Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl
Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid
detta ärevördiga namn på en hundraårig institution slocknar själva
grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga
angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig
för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.
-- Skall jag skriva? frågar Falk.
-- Nej, det rör inte oss vad han säger.
Men den konservative Struve skriver följande referat:
»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade
namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord.
Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk.
bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav I. Gust. II. Lützens kullar.
Europas ögon. Eftervärldens Dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan.
Handtvagning. De hava icke velat.»
Carl Jönsson begär ordet.
-- Nu skriver _vi_! säger Rödluvan.
Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.
»Prat! Stora ord. Kom. suttit 100 år. Kostat 100,000 rdr. 9 ärkebisk. 30
profess. Ups. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingenting
gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak vid dess
namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»
Inte en röst höjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.
Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande
och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga
råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som
ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han
liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det
var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som
Olle var mycket hemlighetsfull.
Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den
nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en
herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en
pappersrulle i handen.
Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.
-- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.
-- Vem är det?
-- Det är kungliga propositioner.
Nu lästes det ur pappersrullen: »Kungl. Maj:ts N. Proposition om höjande
av anslaget till Departementet för adliga ynglingars förkovrande i
levande språk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser från 50,000 rdr
till 56,000 rdr 37 öre.»
-- Vad är expenser? frågar Falk.
-- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på
Hasselbacken, gratifikationer o. d. Håll mun på dig; det kommer mera!
Pappersrullen fortfar: »K. M. N. Proposition om anslag till sextio nya
officersbeställningar på Vestgöta kavalleri.»
-- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för
statsmannaangelägenheter.
-- Sextio var det! Skriv bara!
Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.
»K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser
vid Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»
Stor rörelse vid preferenceborden; stor rörelse på Falks stol.
Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med
en bugning som frågade »behagas det inte mera?», och pappersrullens
ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna, som den
nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade
honom från att falla i samma frestelse till den synd, för vilken
ordföranden hade dukat under på morgonen.
Förhandlingarna pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i
fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla
referenterna, gäspa och sträcka sig.
-- Nu gå vi ner och äta frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha
en timme och tio minuter på oss.
Men Sven Svensson talar.
Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar
med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar
sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre
ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre
fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de
betrakta honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och
vända honom ryggen.
Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den
talande är kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke
användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar,
talar. Men vad han talar om -- det kan ingen säga, ty han har aldrig
blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter
i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att när de en gång
få makten, så skola de låta ändra grundlagarna för hans räkning.
Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar
kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin
väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och
misshandlades klagan -- som ingen hör på.
Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned
på källaren, dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.
När de ätit och blivit något druckna, gå de upp igen och sätta sig på
vageln, och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se
honom tala, ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör
ett ord av den talande.
Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder
icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.
Överskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier,
tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor, är nu åter på sin
plats och läser:
»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla
motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla
skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»
Hundhuvudet på åhörareläktarens barriär såg hotande ut, som om det
ämnade bevaka sitt ben.
-- Känner du den där missbildningen borta på läktaren? frågade Rödluvan.
-- Olle Montanus, ja det tror jag.
-- Vet du att han är Träskålas landsman? Å, det är en fiffig karl! Se på
det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.
Per Ilsson har ordet.
Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men
Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.
-- Ta du upp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag upp fakta!
Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:
»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl.
Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det
ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös.
Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl.
odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.»
Detta sammelsurium, som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid
uppgrävningen av döda Fichte, framkallade emellertid ett svar från
huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.
Den förre sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte
och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro värda att
påkosta tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett
vackert företag inom kammaren, då det var första gången han inom
majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar,
gärdesgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.
Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att
motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska
odlingen måste hävdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste
utbetalas, var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker,
lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av
fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget
hade motionären rätt, och därför kunde icke talaren, han anhöll att få
upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han
skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade
kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens
namn giva densamma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen,
begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg
att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.
Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna
konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och
anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda
och knuffade åhörareskaran.
Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles
närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera
konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat.
Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.
Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök
nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid
Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen
och vända sig bort -- det var hans bror, familjens caput, namnets ära,
som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks
skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag,
vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer
än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände
dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet
åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med
stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga
anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte
fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med
alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»
Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!
Greve von Splint har ordet:
-- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig
ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar!
Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål
för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion
anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O!
mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga!
Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din
sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han
heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och
Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta
i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!
Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.
-- Ha, tron I jag fruktar!
Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med
sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och
han får fatt i referentläktaren.
-- Där, där! -- Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han
såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras
skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet,
såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta
sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här --
(Han mäter av ett ungefär på lillfingret) -- och bränn sedan av hydet
med man och mus, så skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess
örter skola drypa. Så talar en svensk ädling! Kom ihåg det, bönder!
Detta tal, som för tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid
Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att
sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra
allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissement och
justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog,
i oppositionstidningarna, vilka eljest icke gärna togo upp sådant.
Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den
föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av
den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om
bolagets idé, såsom idé, men han bad att få upplysa att bolaget icke var
ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget
var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig --
Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke
kunde uppfatta mera av föredraget, vilket slutade med att fosterlandets
intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen
avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten
sålunda råka i fara.
Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges
officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och
Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev, att fosterlandet
skulle råka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att förklaras
solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat,
och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att
säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast, under det
andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före, att de hängde
på ett hår, då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.
Motionen vägrades remiss vid middagstimmens inträde; det vill säga:
fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten,
rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var
räddat! Arma fosterland!


NIONDE KAPITLET.
Förskrivningar.

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon
någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan,
icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på
sig.
-- Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem -- sade frun
med ett muntert skratt.
-- Det är då själva ...
-- Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!
-- Vad ska jag säga då, när jag blir arg?
-- Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga:
»det är för märkvärdigt!»
-- Nå, det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med
obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.
-- _Förargar_, min gubbe! -- Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer
ensam, men du skall alltid lasta på ...
-- Lassa, heter det!
-- Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du
lovade, när vi gifte oss?
-- Se så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på, du! De voro här alla
fem, mamma och dina fem systrar!
-- Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!
-- Din släkt! Det har då inte du heller!
-- Nej! Jag tycker inte om dem!
-- Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit
bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det
inte så?
-- Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade
någon rättighet mer att vara stursk.
-- Högmodig, min gumma!
-- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett
sådant uttryck!
-- Nå, vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.
-- Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta
sin fot inom mina dörrar mera.
-- Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?
-- Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben ...
-- Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.
-- Tror du att jag tillåter mig det då? -- Emellertid kommer gubben --
oss emellan -- aldrig hit mer.
Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han:
-- Är din mor högmodig? Är hon lätt att såra? Jag sårar så ogärna
människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor,
så skall jag undvika att komma åt dem.
-- Om hon är högmodig? Det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till
exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte
blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.
-- Säkert?
-- Ja, det kan du lita på!
-- Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd ...
-- Vad pratar du?
-- Nå, nå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med
din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?
-- »För kvinnans rättigheter!»
-- Vad skall det vara för rättigheter?
-- Jo, kvinnan skall få rå om sin egendom själv.
-- Nå, får inte du det?
-- Nej, det får jag inte!
-- Nå, vad har du för egendom då, som du inte får rå om?
-- Halva din, min gubbe! Min giftorätt!
-- Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?
-- Det är inga dumheter, det är tidsandan, ser du. Den nya
lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi
gifte oss och med den hälften hade jag fått köpa vad jag velat.
-- Och när du köpt upp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade
jag vackert gjort!
-- Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så
i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.
-- Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft
sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!
-- Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.
-- Nå, vad är det för folk?
-- Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.
-- Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det
förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle
grunda?
-- Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle
komma och läsa en kväll.
-- Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora
världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det
finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det
sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste
principer.
Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp;
herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något
kaffe som fastnat mellan tänderna.
De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste
varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden,
skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya
ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon
korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit
yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som
kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att
kunna se efter något omslag i vädret, men -- förgäves.
Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på
samma gång han anmälde notarien Levin.
-- Bed honom vänta! befallde herrn.
Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma
väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga
ankomst.
Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt
intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort
som en supplikant.
-- Har du blanketten med dig? frågade Falk.
-- Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och
växelblanketter av alla möjliga valörer. -- I vilken bank behagar bror
helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?
Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg
halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar
utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.
-- Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.
-- Det är verkligen den enda, som inte duger, för -- att -- där känner
man mig!
-- Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!
Man stannade vid Snickarbanken.
-- Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu
skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så
att du sedan kan få din uniform på kredit.
-- Uniform? Det brukar ingen ...
-- Tyst, när jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka,
då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och
att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.
-- Å, jag gratulerar ...
-- Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt
falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats
vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora
bjudningen i söndags, här hemma hos mig.
-- Här? Hade du ...
-- Tyst, och lyd bara! -- Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du
var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning
varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner,
förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru!
Förstår du?
-- Nej, inte riktigt!
-- Det behöver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan säga åt
Nyström, att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom.
Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! -- Nej, stopp! Vi ska
vänta med det -- så länge. Du går till honom, talar om torsdagens
betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar,
de lysande utsikterna och så vidare. Du förstår.
-- Jag förstår!
-- Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och -- sedan --
-- Sedan stöta vi ner honom!
-- Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!
-- Och jag läser upp verserna på bjudningen och utdelar dem?
-- Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på
hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl
hans förtroende -- det är lätt; bliv hans vän! Tala om att jag har
bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur
mycket han begär för att han ändrar namn!
Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle
föreställa rodnad.
-- Det där sista var litet otäckt, sade han.
-- Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina
affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala
den -- det är ju klart!
-- Å! Å!
-- Å, prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet.
Skriv den här reversen åt mig, ställd på innehavaren och vid anfordran;
det är ju bara en formalitet!
Vid ordet innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder, och han
fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång
fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med
käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av
stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor,
kallelser, hot, anstånd; hörde rådstuklockan slå, då karlarna skyldrade
med sina spanska rör och han fördes med en black om foten fram till
avrättsplatsen, där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära
föll för yxan under mängdens jubel.
Han skrev under. Audiensen var slut.


TIONDE KAPITLET.
Tidningsaktiebolaget Gråkappan.

Sverge hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet, som varje
till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt
upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit
möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt
frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville.
Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarens gamla björkbord
blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången
politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte
mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig
det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick
man och lade sig efter det myckna bråket, för att vänta på de lysande
resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när
man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en
missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt
till skyarna, började att granskas; det fanns till och med bland den
studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var
taget från ett land, som stod i mycket nära förhållande till
förslagsställaren, och att detsamma kunde läsas i original i en mycket
känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som
snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas --
opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som
vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdagen. Det var en
konservativ opposition, och till den anslöto sig både liberala och
konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.
Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och
uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle
försvara åsikter (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke
voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om
ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets
bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och
Gråkappan var numera bland de konservativa. Men, här fanns ett men,
vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör
för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna,
tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man, tog sitt avsked.
Redaktionen, som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet
med glädje, då den därigenom gratis finge burskap som »bättre folk».
Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program
skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat
förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel,
usurperad eller förvärvad, som vid behov nu kunde påbättras; han skulle
dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid
fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten
smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljdes
av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som
känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer, att allmänt
väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara
halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift,
emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra
sig bättre än ogifta.
Personen blev funnen, och han ägde i hög grad alla de nämnda
egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt,
långt, svallande, ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans
ansikte ägde, och där själen eljest obehindrat skulle tittat fram. Hans
stora, öppna, falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på
förtroenden, som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något
beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens
och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade
åhörare att samlas omkring det punschbord, där den förträfflige mannen
tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och
fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne
ärans man utövade på sin dåliga omgivning; _se_ det, kunde man icke, men
man hörde det. Hela detta koppel, som i åratal varit släppta lösa på