Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 14

Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där
Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra
ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna bredväggen; han kunde
endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenkänna rösterna. Först
hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort.
-- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö --
lät det.
Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns: vitschå --
vitschå -- vitsch -- vitsch -- hitsch -- hitsch.
Och så ett långsamt framrullande mum -- mum -- mum -- mum. Mum -- mum --
mum -- mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och
så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!
Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på vissa
tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.
Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr,
interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve
ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon.
Struve presenterade med en familjefaders värdighet:
-- Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!
Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende som
pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som innehöll de
två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod
honom en omfamning.
Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på
ryggen och bifogade:
-- Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt
är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som
en gris?
Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom
moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den
främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:
-- Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som
rävungar?
Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk
kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.
Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en
bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle
föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken
maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på
glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den
log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde
oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken;
näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke
in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade
en kokosmatta.
Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade
kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje
eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken
genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn,
varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt, det här gamla huset, att
det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som
herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit
genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner
till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet
dragits genom ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade
som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen
sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor,
under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som
på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av
sitt liv -- det var en fullkomlig slavtyp.
Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget;
han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig käppen, han hade
snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves
upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men
nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt
rummet.
-- God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en
vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för
Falk med en grimas som en hund, när han ser en främmande hund på sin
gård.
Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden,
applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes
överlägsenhet.
Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt
glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade
glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om
han skulle taga in, och sväljde.
-- Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett
glas punsch i stället!
-- Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr Levis
odelade bifall.
Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring efter en
stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.
Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade starkt och
deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen,
pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från kandidatens plats.
Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret, där den lilla låg och
sov, men den blicken såg ingen.
Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom doktorn.
Struve hostade och sade med låg röst, som om han sagt något obehagligt:
ska vi göra oss i ordning?
Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon
reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och då
brast hon ut i en våldsam gråt.
-- Se så! se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga på
locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i sin
rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr Levi
hjälpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med så stor
ledighet som om han emballerat en packlåda.
Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun bad
herrarna akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».
Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och fick se
en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av
högmodsandan att han for ut emot kusken, som inte öppnat vagnsdörren och
fällt steget; för att förhöja effekten duade han den stora, livréklädda
karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra befallningarna; detta
framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken
lydde namnet Janne, och som, när han därigenom ådrog sig de
kringståendes uppmärksamhet, började med lyfta ögon granska skorstenarna
som om han väntade sotarn.
Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod mellan
några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnare:
-- Hör du? En så'n svullen kista! Såg du på'n?
-- Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?
-- Va det inte?
-- Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!
-- Vad betyder det då?
-- Vet du inte det? Det var en hor-unge!
Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en
blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan
och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna med var sitt
vinglas i handen.
Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att
tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var
ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.
Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut och man
var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte
kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad,
stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält, längst bort
på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning;
doktorn kommenderade håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den
lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo
tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven, som om de väntade något;
tung och grå låg himlen över det stora, ödsliga sandfältet, där de vita
stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse här ute;
skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt
rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och
bestämd, som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket
och talade med blottat huvud:
»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till
den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du min borg, den
evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. -- Kaddisch. -- Herre
Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i
hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de
döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig frid härska i
din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid, amen!
Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina, skall
nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar skola
störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp
brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig
du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och
utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi inte kasta
jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med
blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så skall din själ också ur
den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen, till
ande skall du åter varda!»
Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.
Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme, varvid
tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk.
Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de andra följde
sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade
ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker, men småningom
framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund
och gav ett vitt sken, som en spegel -- det var den lillas oskrivna
livstavla, som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna
ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade.
Då vände han sig om för att följa de andra.
Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg
gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!
Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp, där
de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en
omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi
draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem
cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i
skjortärmarna och disponerade ensam över salens enda soffa.
Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett
dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och
hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en
promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och
glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang som
resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna -- han begagnade
ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det Falk icke skulle
tro att han var läsare -- givit och tagit. Detta resonemang tycktes
utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med
flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi,
nickade åt ett glas och sade:
-- Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann sedan!
Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.
-- Skål, Isaac, sade Borg.
-- Jag heter inte Isaac ...
-- Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac
och du är min!
-- Du var mig en rolig djävul ...
-- Djävul! vet du inte hut, judgosse ...
-- Vi skulle ju vara ovettiga på varann ...
-- Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!
Struve ansåg sig böra gå emellan:
-- Tack, min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det för
en bön du läste?
-- Det var vår begravningsbön.
-- Den var mycket vacker!
-- Det var bara fraser, tyckte jag! inföll Borg. Den otrogne hunden bad
endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!
-- Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.
-- Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon angriper
dopet -- det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade på
rättfärdiggörelsen! Låt bli sådant där; jag tål inte att någon annan går
och fingrar på vår religion!
-- Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka oss till
att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de heliga
sanningarna, och jag får anhålla att varje samtal av denna lättsinniga
art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.
-- Får du anhålla? skrek Borg. Vad får du anhålla? -- Nå! Jag förlåter
dig, om du håller mun på dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi är musiken stum
vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något gammalt. Nytt skall det
vara!
Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.
-- Se så där ja, nu ska vi prata, sade Borg. Häradshövdingen går och ser
så sorgsen ut; kom så få vi dricka!
Falk, som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro, mottog anbudet med
någon reservation. Men det kom icke till något samtal, man liksom
fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som en mal, sökande
nöjet utan att finna det, alltjämt likväl återvändande till
punschbordet; han tog då och då några danssteg, inbillande sig att det
var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick
emellan pianot och punschen; han gjorde även försök att sjunga en rolig
visa, men den var för gammal att någon skulle höra på. Borg skrek för
att få »stämning», som han kallade det, men det blev allt tystare och
nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet, tigande och
olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.
På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bords
under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av Struve och
Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor;
röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade
däremot en fernissad Eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk
och Levi i detta sällskap, föreföllo de som ett par barn, vilka åto sin
sista kväll hos jättarna.
-- Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att avbryta
den enformiga tystnaden.
Levi räckte fatet åt Struve. Denna sköt upp glasögonen och sprutade
etter.
-- Vet du inte hut, jude, fräste han och kastade servetten i Levis
ansikte.
Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:
-- Tyst, murvel!
-- Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er, mina
herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för
gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stämma,
glömmande sin vedertagna godmodighet.
Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:
-- Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få av
mig se'n; jag går förut!
Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch,
kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i
förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en
stryksticksask i fickan och raglade ut.
-- Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.
Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog
armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte
ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg
framstupa och skrek av förtjusning.
-- Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade
Falk allvarligt.
-- Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och
professorn ...
-- Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men nu
svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du
nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?
-- Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.
-- Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!
-- Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så
allvarsam ut!
-- Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt,
sade Levi.
-- Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.
-- Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.
-- Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni -- lika litet
som det att man är ett kreatur, sade Falk.
-- Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.
Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var
svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder.
Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna
och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde
ett förfärligt anskri uppe i luften.
-- Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de Borg gunga
på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk mot marken, men
höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.
-- Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!
-- En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och drog upp
rockkragen.
-- Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska vi
låna pengar av varann!
-- Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.
-- Jag lånar aldrig mindre än en femtia!
I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i sin
ficka.
Därpå tog han av sig överrocken.
-- Tag på dig! sade Struve befallande.
-- Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va! Säger
du att jag ska? Säger du det! Kanske du vill slåss!
Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå
han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!
-- Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!
Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade
i diket.
Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter
sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är
kolossalt -- det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!


TJUGONDE KAPITLET.
På altaret.

Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då
sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom
dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett
gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att
följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och
vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille
torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.
-- Wie steht's? skrek direktören -- han hade nämligen lagt bort att tala
för länge se'n, som vi erinra oss.
-- Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till
svenskan.
-- Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego!
Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.
-- Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv sagt:
det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och
förstört sig med de dumma böckerna ...
-- Böckerna ä' ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet
källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få
se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig
åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han
tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa
honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande. Jag sa honom också,
att han fick rollen, för att jag skulle visa honom hur svårt det är att
spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. -- Å! Jag ska kväsa
till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag
sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör
nu, har källarmästarn några rum lediga?
-- De två små?
-- Just!
-- Alltid till direktörns disposition!
-- En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!
Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn bugade sig
till tecken att han förstod.
I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han fram
och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade, i
det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.
Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander.
Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog
källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta
icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och sade:
-- Supé i kväll; smårummen! Hm!
-- Vem och vad talar ni om?
-- Hm! Den där som gick, vet jag.
-- Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl
för _en_ person då?
-- Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. -- I smårummen!
Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på
skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.
-- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...
-- Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har
källarmästarn någon aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en
yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
-- Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är
så glad, att jag vill gråta!
-- Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon
roll?
-- Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...
Falander blev mörk:
-- Och hon Ophelia! tillade han.
-- Hur vet du det?
-- Jag gissade!
-- Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att hon
förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?
-- Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?
-- Å, den är härlig!
-- Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
-- Vad tycker du då?
-- Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han säger
ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är hans
vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla med som
en annan smickrare.
-- Ska du förstöra för mig igen nu?
-- Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker
att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall
du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du
ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få
någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen är
den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan
lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken
vi skola söka att dö.
-- Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få vara
tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda
på?
-- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor
på jorden jaga efter samma sak -- lyckan -- så är sannolikheten att du
skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, då nämligen
människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag
vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser? Och för övrigt: vad
består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan
göra vad man kallar lycka -- jag vill icke säga därför att du skall
misslyckas. Är du så garanterad att ...
Han måste hämta andan.
-- Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna
det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen, sådant är
vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som
alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!
-- Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!
-- Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så fort
som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något
bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.
-- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.
-- Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi
önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden,
stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig
hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över
pannan och satte sig ner igen.
-- Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
-- Hur vet du det?
-- Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa
sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!
-- Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
-- Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för
hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
-- Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle
slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så
länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!
-- Ja, hon är mycket öm!
-- Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev
uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle
bli galen och kunde inte sova på hela natten.
-- Det var den 6:e juli, inte sant?
-- Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?
-- Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och gynnar
ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den
6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många
gånger.
-- Nå, det är sant!
Det blev tyst en ganska lång stund.
-- Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan
kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag
skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i
smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har kommit
resande till sta'n.
-- Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala osanning!
-- Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!
Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå
meningen av; därpå sade han:
-- Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få
bero på det!
-- Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick.
Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn,
och sade endast:
-- Det var upptaget!
-- Så förargligt!
-- Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om
livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och
druckna och gingo hem till att sova!


TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
En själ över bord.

Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte
att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade --
det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon,
regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova.
Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och