Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 10

bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?
-- Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.
-- Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket
sjuklig av sig, den gamla -- vad får jag kalla honom?
-- Kapten, om du behagar!
-- Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han
var -- flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av
flickorna heller var med om kvällen.
Det var för brysselmattan, menade revisorskan.
-- Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.
Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i
bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.
-- Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där
obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?
-- Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.
-- Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk,
där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga
något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att
han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande
sällskap för din man.
-- Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte
heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag
aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör
det.
-- Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala
om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!
-- Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag
hört ...
-- Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!
-- Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de
sämsta människor man kan se ...
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den
äran!
Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet,
som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.
-- Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan
hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle
komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton -- jaså!
-- Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min
brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig
ung man.
-- Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid
frontförändringar. Vi ha just talat om honom.
-- Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en
sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke
frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser;
tycker ni inte det, fru Falk lilla?
-- Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma
mening.
-- Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för
sig.
-- Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.
-- Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju
om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.
-- Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?
-- Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga
männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i
världen.
-- Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.
-- Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris
i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade
fru Falk med full övertygelse.
-- Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.
Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan
var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne
inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.
-- Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på
mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv
nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.
-- Å, att herr pastorn har så brått!
-- Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi
därför få skrida till förhandlingarna med detsamma.
Förfriskningar inburos av betjänten.
-- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade
värdinnan, som åter erfor en liten missräknings obehag.
Pastorn kastade en blick över brickan.
-- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har
gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig
framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke
denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre
än den, och skrymteri är en last, som jag avskyr! Får jag lov att läsa
upp förhandlingarna?
Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började:
»Under maj månad influtna gåvor till barnkrubban Betlehem, vilka härmed
redovisas av styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».
-- Född, får jag lov att fråga ...
-- Ack, det behövs inte, försäkrade fru Falk.
»Evelyn Homan».
-- Född, om jag får be ...
-- Von Bähr, goda herr pastorn!
»Antoinette Rehnhjelm».
-- Född, min nådiga ...
-- Rehnhjelm, herr pastor.
-- Ack, det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara!
»Influtna ...»
Allmän (nästan allmän) bestörtning!
-- Men, invände revisorskan, sätter icke herr pastorn ut sitt namn?
-- Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl!
»Nathanael Skåre».
-- Skål, herr pastorn; drick litet, om ni behagar, innan ni börjar,
förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av, när
hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.
-- Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja
alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!
»Influtna gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v.
Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr,
en bunt kuvert, sex blyertspennor och en flaska bläck. Fröken Amanda
Libert: en flaska Eau de Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter.
Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett
halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt testamente.
Viktualiehandlaren Persson: en påse havregryn, en fjärding potatis och
en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal--»
-- Mitt herrskap! avbröt hennes nåd. Får jag lov att fråga: är det
meningen att detta skall tryckas?
-- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.
-- Då skall jag be att få utträda ur direktionen.
-- Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom
frivilliga gåvor om givarnas namn icke trycktes? Bort det!
-- Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste
fåfänga!
-- Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i
godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott?
-- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är
skrymteri!
-- Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande;
förlåt dem deras fåfänga!
-- Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa
fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men
att de kalla detta en vacker handling, som blott är ett nöje, ett nöje
större än andra genom den retelse som offentligheten, den största
offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den,
det är skamligt.
-- Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar
hennes nåd det är skamligt att göra gott?
-- Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par
ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.
-- Nå, men att skänka ett par ullstrumpor är väl att göra gott, alltså
är det nesligt att göra gott ...
-- Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger,
tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå,
utan fortfor:
-- Jaså, det är nesligt att trycka! Nå, men bibeln är ju tryckt, då är
det nesligt också att trycka bibeln ...
-- Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarna, avbröt
hennes nåd, litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan
förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.
-- Jaså, hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så
ringa person som jag är ...
-- Nej, mitt barn, men behåll ni er mening; jag vill inte byta.
-- Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn
vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att
diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis?
-- Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera,
svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk
i gråt. Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer.
Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga
företaget spira upp likt ett frö, och vi ha sett att många välvilliga
händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på
framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste
med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en
praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i
penningar; vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person
fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring -- och vad får
människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att
föreslå till nämnda syssla?
Nej, det hade icke damerna tänkt på.
-- Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag
tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund
blir krubbans kamrer mot ett skäligt arvode?
Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre
rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre
som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet
en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.
-- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i
vingården för i dag?
Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.
-- Min tid är kort, och jag ser mig ur stånd att dröja! Har någon något
att tillägga? -- Nej! -- Med nedkallande av Guds bistånd till vårt
företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse
och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde
oss bedja Abba, käre Fader, Fader vår ...
Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin egen röst, och
sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i
ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för
lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingrarna om icke
någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen
åter ryckte sällskapet ner till jorden.
Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en
som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen
komma, och hämnden, och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur
hennes öga.
Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev, som
befanns vara skrivet av mannen och det innehöll -- det fick inte
gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke
ville besvära längre och att de hade dem, som väntade på dem hemma.
Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna den unga frun, vars
yttre tillkännagav en hög grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock
ingalunda häruti, utan visades däremot en sådan påfallande uppmärksamhet
vid klädernas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på
gatan så fort som möjligt.
Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen dogo bort utför
trapporna, och de avgående kunde höra på de nervösa knyckarna i låset
som stängdes efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter
ensamheten för att ge fri luft åt sina känslor. Och det gjorde hon.
Ensam i de stora rummen, brast hon i häftig gråt; men det var icke dessa
tårar, som likt ett majregn faller på ett gammalt, dammigt hjärta, det
var vredens och ondskans etter, som nu fördunklade själens speglar och
sedan droppade ner och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.


FJORTONDE KAPITLET.
Absint.

En het eftermiddagssol glödgade gatstenarna i den stora Bergslagsstaden
X-köping. I salen på stadskällaren var det ännu tyst och stilla;
granriset låg på golvet och luktade begravning; de graderade
likörflaskorna stodo i sina fack och sovo middag mitt emot
brännvinsflaskorna med sina kommendörskedjor om halsarna, vilka hade
fått permission till kvällen; Moraklockan, som aldrig fick sova middag,
stod där lång som en mas upprest mot väggen och utminuterade tiden,
under det den tycktes läsa på en väldig teateraffisch, som man spetsat
upp på en klädhängare bredvid; salen var mycket lång och smal och bägge
långväggarna voro besatta med björkbord, vilka sköto ut från väggen, så
att salen fick utseende av ett stall, i det borden, alla på fyra fötter,
bildade hästarna bundna vid väggen och med bakdelarna utåt rummet; men
nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet något lyft från
marken, ty golvet var rätt gropigt, och att de sovo kunde man ju se, då
flugorna gingo ostört på deras ryggar; men den sextonåriga kyparen, som
satt och lutade sig mot Moramasen bredvid teateraffischen, han sov inte,
ty han slog titt och ofta med sitt vita förkläde efter flugorna, som
nyss varit ute i köket och ätit middag och nu stått upp för att leka,
och så föll han tillbaka igen och stödde sitt öra mot Morakarlens stora
buk, som om han auskulterade ut vad denne hade fått till middag. Och det
skulle han snart komma att få erfara, ty nu hickade den långa besten och
precis fyra minuter senare hickade han igen och så började det skråla
och bullra i hans lekamen, så att gossen störtade upp och hörde huru han
under förfärliga rosslingar gav ljud sex gånger i rad, för att sedan
återgå till sitt arbete och tystnaden.
Men gossen fick gå till sitt arbete, och han tog nu en rond i sitt
stall, ryktade av sina kampar med förklädet och gjorde i ordning som om
han väntade främmande. Han satte fram strykstickor på ett bord längst
bort i salens bakgrund, varifrån en åskådare kunde beskjuta hela långa
rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna ställde han en butelj
absint och två glas, ett likörglas och ett dricksglas. Därpå gick han
ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och ställde bredvid de
eldfarliga sakerna på bordet, och så gjorde han några promenader på
golvet, varvid han intog de mest oväntade posityrer, som om han härmade
någon. Nu stod han med armarna i kors över bröstet, huvudet hängande och
vänstra foten fram, samt skickade örnblickar omkring de gamla väggarnas
skrubbade tapeter; nu stod han med benen i kors, högra handens knogar på
bordskanten, och tummade i den vänstra en lornjett gjord av en
portertråd, genom vilken han spotskt beskådade taklisterna, då dörren
slogs upp och en trettiofemårig man inträdde med en säkerhet som om han
kommit in till sig. Hans ansikte, som var skägglöst, hade dessa skarpt
markerade drag, som flitig övning av ansiktsmusklerna brukar skänka och
som man endast återfinner hos skådespelare och en samhällsklass till;
man såg alla muskler och ligament genom den med en mörk skäggbotten
skuggade huden, men man såg icke det eländiga trådverk som sätter dessa
fina tangenter i rörelse, ty det var icke något vanligt klaver som
behövde pedal. En hög panna, något smal, med insjunkna tinningar, reste
sig som ett äkta korintiskt kapitäl, och nedför detsamma klängde svarta,
oordnade hårlockar som vilda växter, mellan vilka små raka ormar kastade
sig ner och liksom sökte nå ögonhålorna, dit de aldrig kommo. Hans
stora, mörka ögon sågo i vilande tillstånd milda och sörjande ut, men
han kunde också fyra av dem, och då liknade pupillerna mynningarna på en
revolver.
Han slog sig ner vid det iordningställda bordet och kastade en bedrövad
min på vattenkaraffinen.
-- Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?
-- Därför att herr Falander inte ska brinna opp.
-- Vad rör det dig om jag brinner opp! Kan jag inte få det, om jag vill!
-- Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!
-- Nihilist! Vem har lärt dig det ordet? Var har du fått det ifrån? Är
du galen gosse? Säg!
Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka
revolvers.
Gustav blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens
ansikte.
-- Nå, svara gosse, var fick du det ordet?
-- Det var herr Montanus, som sa det här om dagen, då han var inne från
Träskåla, svarade Gustav med räddhåga.
-- Jaså, Montanus! återtog den dystre mannen och satte sig ner igen.
Montanus är min man; det är en karl som förstår vad man säger. Hör du,
Gustav, du kan gärna tala om för mig vad det är för ett namn, tillnamn
förstår du, som det här teaterbyket har givit mig. Se, så! Var inte
rädd!
-- Nej, det är så fult, så det vill jag inte säga.
-- Varför vill du inte det, då du gör mig en glädje med så litet. Tycker
du inte att jag behöver något att muntra mig med? Ser jag så fasligt
glad ut? Gå på nu! Hur säger de när de fråga om jag varit här? Säger de
inte så här: 'Har ...
-- Djävulen ...
-- Ah! Djävulen? Det är ett gott namn. Nå, de hata mig, tror du?
-- Ja, fasligt!
-- Skönt! Men varför? Har jag gjort dem något ont?
-- Nej, det kan de inte säga!
-- Nej, det tror jag också!
-- Men de säger, att herr Falander förstört folk!
-- Förstört?
-- Ja, de säger att herr Falander har förstört mig, därför att jag
tycker att allting är gammalt!
-- Hm, hm! Brukar du säga åt dem, att deras kvickheter äro gamla?
-- Ja, allt vad de säger är gammalt för resten; de är så gamla allihop,
så att de äckla mig!
-- Såå! Tycker du inte det är gammalt att vara kypare också?
-- Jo, visst är det; det är gammalt att leva, det är gammalt att dö, det
är gammalt alltihop -- nej -- inte -- att bli aktör!
-- Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får
jag bedöva mig!
Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på
vilken syntes en lång, brun strimma, där röken från hans cigarr stigit
upp under de sex långa år han suttit där. Solstrålarna bröto sig in
genom fönstren, men sållades först av de stora asparna utanför, vilkas
lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på
långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres
huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga, som mycket liknade
en stor spindel.
Gustav hade ånyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en
nihilistisk tystnad under det han såg på huru flugorna formerade
ringdans omkring den argandska taklampan.
-- Gustav! hördes borta från spindelnätet.
-- Ja, ljöd det i klockfodret!
-- Har du föräldrar i livet?
-- Nej, det vet herr Falander.
-- Det är lyckligt för dig!
En lång paus.
-- Gustav!
-- Ja!
-- Får du sova om nätterna?
-- Vad menar herr Falander? svarade Gustav och rodnade.
-- Som jag säger!
-- Ja, visst får jag det! Varför skulle jag inte få det?
-- Varför vill du bli aktör?
-- Det kan jag inte säga! Jag tror att jag skulle bli lycklig!
-- Är du inte lycklig nu då?
-- Det vet jag inte! Jag tror inte det!
-- Har herr Rehnhjelm varit här nere sedan han kom?
-- Nej, det har han inte, men han skulle söka herr Falander så här dags.
En lång paus; varpå dörren öppnas och en skugga kommer in i det stora
nätet, som ruskas, varvid spindeln i vrån gör en hastig rörelse.
-- Det är herr Rehnhjelm! säger det dystra huvudet.
-- Herr Falander?
-- Välkommen! Ni har sökt mig förr i dag?
-- Ja, jag kom i middags och sökte genast få träffa er. Ni gissar mitt
ärende; jag ämnar söka anställning vid teatern.
-- Å! Verkligen! Det förvånar mig!
-- Förvånar det er?
-- Ja, det gör det! Men varför söker ni mig först?
-- Därför att jag vet, att ni är den mest framstående skådespelaren och
därför att en gemensam bekant, bildhuggaren Montanus, har rekommenderat
er hos mig som en utmärkt person.
-- Å, har han det? Vad kan jag då göra för er?
-- Giva mig ett råd!
-- Behagar ni sitta ned vid mitt bord?
-- Jag tackar, om jag får bli värd.
-- Det kan jag inte tillåta ...
-- För min egen del, om ni icke har något däremot?
-- Efter behag! -- Ni begär ett råd? Hm! -- Vill ni ha ett uppriktigt?
Ja, naturligtvis! Men hör då på och tag det för allvar, som jag säger
er, och glöm aldrig bort, att så och så sade jag den dag som är, ty jag
blir liksom ansvarig för vad jag säger.
-- Nå, säg er mening, jag är beredd!
-- Har ni sagt till om hästar? Nej! Gör det då, och res hem igen!
-- Anser ni mig då oduglig till att bli skådespelare?
-- Nej, visst inte! Jag anser ingen oduglig till det! Tvärtom! Alla
människor ha mer eller mindre anlag att agera människor!
-- Nåå?
-- Ack, det är något helt annat än ni anar! Ni är ung, ert blod är i
rörelse, ni känner tusen bilder, vackra, ljusa som sagböckernas, krypa
om varandra i er hjärna, men ni vill inte gömma dem, ni vill ha dem ut i
ljuset, bära dem på era armar och visa dem, framför allt visa dem för
världen och därvid erfara en stor glädje -- icke sant?
-- Jo, jo! Ni uttalar mina tankar!
-- Jag antog nu det bästa och vanligaste fallet, ty jag söker icke
dåliga motiv till allt, oaktat jag hyser mycket låga tankar om -- det
mesta! Nåväl, denna böjelse är så stark, att ni skulle vilja lida nöd,
förödmjukas, koppas av vampyrer, förlora medborgerligt förtroende, göra
konkurs, gå under -- hellre än ni gick tillbaka! Icke sant?
-- Jo! Ack, vad ni känner mig väl!
-- Jag kände en gång en ung man -- nu känner jag honom inte mer, ty han
har blivit så förändrad! Han var femton år när han slapp ur den
straffanstalt, som varje församling underhåller åt de barn som hemfallit
åt det ytterst vanliga brottet att komma till världen, och där de
oskyldiga små skola försona sina föräldrars syndafall, ty huru skulle
det annars gå ... var god och påminn mig att jag håller mig till ämnet!
Han låg därefter i Uppsala i fem år och läste rysligt mycket böcker;
hans hjärna inreddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av
uppgifter, sifferuppgifter, namnuppgifter; hela magasin med färdiggjorda
omdömen, slutledningar, teorier, hugskott, dumheter. Det gick ännu an,
ty hjärnan är rymlig; men hon skulle också mottaga andras tankar, gamla
ruttna tankar, som andra tuggat på hela sitt liv och nu spottade ut; då
fick han uppkastning och så -- han var tjugu år, då han gick in vid
teatern. Se på min klocka här; se på sekundvisarn: sextio gånger innan
det blir en minut, sextio gånger sextio innan det blir en timme,
tjugufyra gånger så, och det är bara ett dygn, tre hundra sextiofem
gånger så -- och det är blott ett år. Tänk _tio_ år! Herre -- har ni
gått och väntat utanför en port, på en kär bekant? Första kvarten går
som inte; andra kvarten -- å, det gör man så gärna för den man håller
av; tredje kvarten: han kommer inte; fjärde: hopp och fruktan; femte:
man går, men vänder om; sjätte: Herre Gud, jag har förspillt min tid i
onödan; sjunde: men jag stannar ändå, efter jag stannat så länge;
åttonde: raseri, förbannelser; nionde: man går hem och lägger sig på sin
soffa och känner ett lugn som om man hade tagit döden under armen. Han
väntade i tio år, tio år! Resa inte håren sig på mitt huvud, när jag
säger tio år? Se efter! De sitta nog kvar ändå! Tio år gick innan han
fick en roll. Och då lyckades han -- genast. Och då höll han på att bli
galen över sina förspillda tio år, och då blev han ursinnig över att
detta icke hänt för tio år se'n, och så blev han förvånad över att den
inträffade lyckan icke gjorde honom lycklig, och så blev han olycklig.
-- Menar ni då att han inte behövde de tio åren för att studera sin
konst?
-- Han fick ju aldrig studera, då han aldrig fick spela; och han blev
ett löje, ett utskum på affischen; och direktionen sa att han inte
gjorde någon nytta, och när han vände sig till en annan direktion, så sa
den att han inte hade någon repertoar!
-- Men varför var han inte lycklig då han lyckades?
-- Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas? -- Men varför
tala om sådant? Ert beslut är oåterkalleligt! Mina råd äro överflödiga!
Det finns ingen annan lärare än erfarenheten, och den är så nyckfull
eller beräknande, alldeles som läraren i skolan; somliga få alltid
medhåll, andra få alltid stryk; ni är född till att få medhåll; tro icke
att jag säger detta med anspelning på er börd; jag är nog upplyst att
varken tillskriva densamma gott eller ont; det är en alldeles likgiltig
faktor i detta fall, ty här gäller människa som människa! Jag önskar att
ni måtte lyckas så fort som möjligt, så att ni måtte bli upplyst -- så
fort som möjligt! Ni förtjänar det, tror jag?
-- Men har ni då ingen aktning för er konst? Den största och härligaste
av alla?
-- Den är överskattad liksom allt vad människor skrivit böcker om. Den
är farlig, ty den kan skada! En väl sagd lögn kan göra ett varaktigt
intryck! Den är som en folkförsamling där den obildade majoriteten ger
utslaget. Ju ytligare, ju bättre -- ju sämre, ju bättre! Jag har inte
därför sagt att den är onödig!
-- Det kan aldrig vara er mening vad ni säger.
-- Det är min mening, men den behöver ju inte vara sann för det.
-- Men har ni då verkligen ingen aktning för er konst?
-- För min? Varför skulle jag ha mer aktning för min än för andras.
-- Och ni som spelat de mest djupsinniga roller; ni har ju spelat
Shakespeare? Ni har spelat Hamlet? Har ni verkligen aldrig varit skakad
i ert innersta då ni sagt fram den djupa monologen »Att vara eller icke
vara»?
-- Vad menar ni med djupa?
-- Djupsinniga, djuptänkta!
-- Förklara er! Är det så djupt att säga så här: »Skall jag ta livet av
mig eller inte? Jag skulle bra gärna göra det, om jag visste vad som
skulle komma efter döden, och det skulle alla andra också göra, men nu
veta vi inte det, och därför töras vi inte ta livet av oss.» Var det nu
så djupsinnigt?
-- Nej, inte så ...
-- Nå! Ni har helt säkert tänkt på att beröva er livet någon gång! Inte
sant?
-- Jo, det ha väl alla människor!
-- Nå, varför gjorde ni inte det? Därför att ni som Hamlet inte tordes,
på grund av er ovisshet om det som skulle komma. Nå, var ni så
djupsinnig då?
-- Nej, det förstås!
-- Nå, det är sålunda en helt enkel banalitet. Det är med ett ord -- hur
kallas det, Gustav?
-- Det är gammalt! svarades från klockfodralet, där man tycktes ha
väntat på replik.
-- Nå, det är gammalt! Men hade författaren kommit med något antagligt
projekt för ett kommande livs utseende, då hade det varit nytt!
-- Är allt nytt så utmärkt? frågade Rehnhjelm, mycket modfälld över de
nya saker, han fått höra.
-- Det nya har åtminstone en förtjänst -- och det är just att det är
nytt! Försök att tänka era tankar själv, och ni skall alltid finna er
ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni
trädde inom dörren, och att jag vet vad ni härnäst skall fråga mig, då
vi komma i närheten av Shakespeare.
-- Ni är en underlig människa; jag måste erkänna att ni har rätt i vad
ni säger, oaktat jag ej gillar det.
-- Nå, vad tycker ni om Antonii liktal vid Cæsars bår? Är det inte
märkvärdigt?
-- Det var just vad jag ämnade fråga er! Det är alldeles som om ni
skulle kunna läsa mina tankar!