Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 15

gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka;
han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins»,
och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt.
Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han
försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en
skrymtande intrigant, som på Polonius' inrådan gick och lade ut nät för
honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes
den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på
stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och
bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött,
somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från
dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades.
Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han
ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han
ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i
hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över
golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola
betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig
själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova
gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt
regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han
spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke
varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr
Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom
under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men
det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp
under vänstra armen till Falander.
Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade
Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade
honom med frågor, men Falander svarade, att han ingenting kunde säga
förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var
något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man
förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker, som
föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek
att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.
Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå
öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog
hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes
uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället för en, räckte blott en
sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa
Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot
honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som
om han skulle ha saknat henne ett år.
-- Du har varit länge borta, Agnes!
-- Länge? Vad menar du med det?
-- Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i
dag; har du sovit gott?
-- Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?
-- Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna!
Skall du inte hälsa på Falander?
Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips,
och han tycktes överlägga.
-- Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på
golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur
Rehnhjelms famn.
Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett
ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta,
då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och
deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en blick undersökt
Rehnhjelm och förstått situationen.
-- Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss
hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.
-- Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men
kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna
växla spår -- det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på
frukost!
Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig,
men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.
-- Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så
länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
-- Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
-- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt
hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på
att kravla sig upp igen.
-- Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
-- Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.
-- Vad betyder det? frågade Agnes.
-- Morgonspindel, sorgespindel.
-- Hm!
Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte
samtalet.
-- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att
jag inte sov just någonting.
-- Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare intresse för
saken, ty han kände sig fortfarande orolig.
-- Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga
kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att
den gjorde ett mycket livligt intryck.
-- Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga?
sade Agnes.
-- Otrohet och falskhet, förstås!
-- Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.
-- Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade
en annans älskarinna ...
-- Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte
mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen
älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla
förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två
sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?
-- Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till
pristävlan -- kort och gott -- hon skänkte sig åt prefekten och Pierre
Clément blev lycklig -- och fick gifta sig.
-- Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för
den hon älskar, under det mannen ...
-- Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen
och tog fram ett svart skrin.
-- Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen
från ett avskum!
-- Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och
framtog en sexpipig revolver. -- Nej, se en sådan vacker unge; hade du
inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!
Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.
-- Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!
Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde
icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att
han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han
visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan
hade ännu icke haft tid att infinna sig.
Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund
att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och
hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.
-- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför
spegeln.
Falander öppnade dörren.
-- Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en
hederlig mans själafrid.
-- Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.
-- Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?
-- Det vet Hjalmar och det rör inte dig!
-- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!
-- Det var osanning!
-- Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!
-- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants
flicka, som följde mig hem!
-- Dylikt hade jag aldrig väntat!
-- Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon
gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna, så att du är
kollrig om dagarna. Tag på er nu!
Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar
på sin rätta plats, ty allting befann sig upp- och nedvänt för honom.
När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke,
som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.
-- Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares
förkrossande min.
-- Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände
för tre månader sen?
-- Jo, du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant.
-- Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm;
han pratar så mycket dumheter.
I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade
henne nu baklänges i kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och
orörlig på en vedtrave.
Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med
överrocken, ty han skakade i alla leder.
-- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes' pulsar och var strax
efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.
-- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen
över och utom resonemanget.
-- Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar
att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att
arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du
kallar det!
De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att
slippa »smårummen».
Snart sutto de vid ett väldukat bord.
-- Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var
alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.
-- Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en
gång.
-- Slog hon sig?
-- Nej!
-- Det var i det här rummet -- första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid
soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn,
när det gråter i sin moders knä.
Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer.
Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.
-- Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån!
Hitåt!
-- Stackars, stackars gosse!
-- Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar
henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och
vara så olycklig som jag är!
* * * * *
Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm.
Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.


TJUGUANDRA KAPITLET.
Bistra tider.

Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge
beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas
ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva
honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var
den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke
behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och
han såg många yngre, som bättre voro i behov. Men han skulle finna att
det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av
total förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier
förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att
hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning
sade, som en vän, åt honom, att han aldrig skulle bli något, och den
akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin
förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den
tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande, okunniga, rika hopen;
landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna
säljas, vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda
genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var således
svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå
sig måla mot sin bättre känsla.
Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp
på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén, med uppruttnat
golv, gistet tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg
på -- samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium så att det
icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när
omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod
av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att
den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren
(låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till
knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var
pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en
vattenledningskran med avlopp -- det var toaletten.
En kall eftermiddag, strax före jul, stod Sellén och målade, för tredje
gången, en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin
hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att
han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att
elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och
borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade
och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjäll, då
det knackade fyra dubbla slag på dörren. Sellén öppnade utan tvekan, och
in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd, utan överrock.
-- God morgon, Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?
-- Jag tackar som frågar!
-- Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?
-- Å, det är dåligt!
-- Och sedelstocken?
-- Det är så lite sedlar i rörelsen.
-- Jaså, de vill inte släppa ut mera! Nå, men valutorna?
-- Finns inga!
-- Tror du att det blir sträng vinter?
-- Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bälsta i morse -- och det betyder
kall vinter!
-- Du har varit ute på morgonpromenad?
-- Jag har gått hela natten, sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i
natt!
-- Jaså, du var där i går afton.
-- Ja, och jag gjorde två nya bekantskaper: doktor Borg och notarien
Levin!
-- Jaså, de där gökarna! Jag känner dem! Nå, varför bad du inte att få
kinesa?
-- Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock, och
jag skämdes. Å, jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag
gick först till Katrineberg utanför Kungsholms tull, och sen vände jag
om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Bälsta! I dag
tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dör jag.
-- Är det sant, att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?
-- Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag, om Sverge!
-- Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!
-- Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte; jag är så orimligt
trött!
-- Genera dig inte! Sov du!
Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade! Hans huvud hängde
utanför ena sidkarmen, som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde
utanför den andra karmen.
-- Stackars djävul, sade Sellén och kastade pläden över honom.
Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén
icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam
natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade
dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:
-- Är Falk här?
-- Nej!
-- Vad är det för en vedsäck, som ligger där? återtog Borg och pekade
med sin snöiga stövel på Olle.
-- Det är Olle Montanus!
-- Ja, det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll.
Sover han än?
-- Ja, han sover!
-- Kinesa' han här i natt?
-- Ja, det gjorde han!
-- Varför har du inte eldat? Här är kallt som den onde!
-- Därför att jag inte har någon ved!
-- Nå, skicka efter då! Var är städerskan, så ska jag rycka upp henne!
-- Städerskan är till skrift.
-- Kör upp den där oxen, som ligger och sover, så ska jag skicka honom,
jag!
-- Nej, låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle, som
snarkat hela tiden och ännu snarkade.
-- Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller
grusfyllning under golvet?
-- Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats
på några på golvet utbredda pappskivor.
-- Har du mera sådant där papp?
-- Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.
-- Jag behöver det och en eldgaffel!
Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade
och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda
pappskivorna, där han blev sittande som om han satt på en skatt.
Borg kastade av sig i skjortärmarna och började med eldgaffeln bryta upp
en av syror och takdropp murken golvplanka.
-- Nej, är du förbannad! skrek Sellén.
-- Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.
-- Ja, men det går inte an i Stockholm!
-- Det ger jag fan; nu fryser jag och här ska bli eld!
-- Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!
-- Inte bryr jag mig om att det syns, må du tro; det är inte jag som bor
här; men det är för hårt.
Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att
det bar omkull, och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med
sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.
-- Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger
ingenting.
-- Se så, det är takregnet som har gjort det där!
-- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli
eld.
Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev
det eld i kaminen.
Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig
framför brasan och glödgade eldgaffeln.
Åter knackades, men tre korta och ett långt slag.
-- Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk, som inträdde
med ett något hektiskt utseende.
-- Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på
bröstfickan.
-- Så du frågar! svarade Falk tvivelaktigt.
-- Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!
-- Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.
-- Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!
-- Å, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!
-- Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.
-- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan
det står öppet.
-- Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i
större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!
-- Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugufyra riksdaler om året, i två
rapp, svarade Levin säkert och distinkt.
-- Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var få ni pengar på sådana?
-- I Vagnmakarbanken! -- Tag fram papper och penna, Levin!
Denna hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen.
Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åtta
hundra, tvekade han ett ögonblick.
-- Åtta hundra riksdaler? sade han frågande.
-- Tag mera du då, om du inte är nöjd.
-- Nej, jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna,
bara de betalas ordentligt. För övrigt, få ni pengar på sådana här
papper, utan säkerhet?
-- Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och
förtroendefullt.
-- Ja, inte säger jag något om det, menade Falk; jag är nog tacksam att
ni gå i borgen, men jag tror aldrig att det går igenom!
-- Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en
»bevillningssedel», som han kallade det. -- Nåväl, skriv under!
Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.
-- »Vice häradshövding», dikterade Borg.
-- Nej, jag är litteratör, svarade Falk.
-- Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding, och för övrigt står
du som sådan i adresskalendern ännu.
-- Ha ni sett efter det?
-- Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.
Falk skrev under.
-- Kom hit, Sellén, och bevittna! befallde Borg.
-- Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket
elände med sådana där påskrivningar hemma på landet ...
-- Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på,
att du intygar, att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna
göra!
Sellén skrev på, men ruskade på huvudet.
-- Kör nu opp den där dragoxen, så får han också skriva under.
Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram
eldgaffeln, som nu blivit röd, och höll under näsan på den sovande.
-- Vak upp, din hund, så får du mat! skrek han.
Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen.
-- Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du.
Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå
han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.
-- Nej, vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.
-- Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det går aldrig väl; det är
sorgen!
-- Tyst, din hund! röt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gått i borgen för
dig, i proprieborgen, förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här
i stället för Struve, som är lagsökt.
-- Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.
-- Det är bara för formen; lånet var på åtta hundra i Målarbanken;
första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig,
så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån,
så att inte är det någon risk; pengarna ha utfallit för ett år sedan!
Falk skrev på och de båda bevittnarna skrevo under.
Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade
dem åt Levin, som genast begav sig på dörren.
-- Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag
genast till polisen och låter telegrafera efter dig!
Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle
legat.
Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i
krum som en hund.
Det blev en stunds tystnad.
-- Hör du, Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sån't
där papper!
-- Då kom ni på Rindön, sade Borg.
-- Vad är Rindön? frågade Sellén.
-- Det ligger i skärgården, men om herrarna föredra Mälarn, så finns ett
ställe som heter Långholmen!
-- Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på
förfallodagen?
-- Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.
-- Varför ta ni inte era lån i Riksbanken? återupptog Falk.
-- Den är skämd! svarade Borg.
-- Förstår du det där? sade Olle till Sellén.
-- Inte ett ord! svarade denne.
-- Ni ska få lära er en gång när ni bli agréer vid akademien och komma i
adresskalendern!


TJUGUTREDJE KAPITLET.
Audienser.

Nicolaus Falk satt på sitt kontor om morgonen på dagen före julafton.
Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa håret på hans
hjässa, och passionerna hade dikat små avlopp i ansiktet för all den
syra som kvällde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad över en
liten smal bok av långkatekesens format, och i den arbetade hans penna
som om han stack ut mönster.
Det knackade på dörren och ögonblickligen försvann boken under
pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i
läsningen, då hans hustru trädde in.
-- Sitt! sade Falk.
-- Nej, det har jag inte tid med! Har du läst morgonbladet?
-- Nej!
-- Jaså, jag tycker du håller på!
-- Ja, jag började just nu!
-- Då har du väl läst om Arvids dikter?
-- Jaså, ja, det läste jag!
-- Nåå! Det var ju vackra lovord han fick!
-- Det har han skrivit själv!
-- Det sa du i går kväll när du läste Gråkappan också!
-- Nå, vad vill du?
-- Jag träffade amiralskan nyss; hon tackade för bjudningen och
uttryckte sin glädje över att få träffa den unga skalden!
-- Sa hon det?
-- Ja, det gjorde hon!
-- Hm! Ja, man _kan_ ju ha misstagit sig! Jag säger inte att man gjort
det därför! Du ska väl ha pengar igen?
-- Igen? När fick jag några sist?
-- Se där! -- Gå nu! Men kom inte och begär några mer före jul; du vet
att det varit ett hårt år!
-- Nej, det vet jag visst inte! Alla människor säga att det varit ett
gott år!
-- För lantbrukaren ja, men inte för försäkringsbolagen. Adjö!
Frun gick och in steg Fritz Levin försiktigt som om han fruktade ett
bakhåll.
-- Vad vill du? hälsade Falk.
-- Å, jag ville bara titta in i förbigående.
-- Det var klokt; jag ville just tala vid dig!
-- Ånej!
-- Du känner unge Levi?
-- Ja bevars!
-- Läs det här papperet; högt!
-- Levin läste högt: »_Storartad donation._ Med en hos våra köpmän
numera icke så ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus
Falk, för att fira årsdagen av ett lyckligt äktenskap -- -- till
direktionen för barnkrubban Betlehem överlämnat ett donationsbrev på
20,000 kronor, varav hälften genast utfaller och hälften efter den ädle
givarens död. Gåvan får desto större värde som fru Falk är en av
stifterskorna av den människoälskande institutionen.»
-- Duger det? frågade Falk.
-- Utmärkt! Det blir Vasen på nyåret!
-- Nå, du skall gå till direktionen, d. v. s. till min hustru, med
donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du söka unge Levi. Förstår
du?
-- Alldeles!
Falk lämnade donationsbrevet, präntat på pergament, och summan.
-- Räkna att du tagit emot rätt! sade han.
Levin fläkte upp en bunt papper och gjorde stora ögon. Det var femtio
helark papper med litografiskt arbete för många riksdaler i alla möjliga
färger.
-- Är det här pengarna? frågade han.
-- Det är värdepapper, svarade Falk, femtio aktier à 200 i Triton,
överflyttade på barnkrubban Betlehem.
-- Jaså det ska sjunka nu, efter som råttorna ge sig av?
-- Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.
-- Nå men om, då får barnkrubban göra konkurs!
-- Vad rör det mig, och dig ändå mindre. Nu till en annan sak! -- Du
måste -- du vet vad jag menar när jag säger du måste --
-- Jag vet, jag vet; lagsökning, trassel, reverser -- gå på, gå på!
-- Du ska skaffa Arvid hit på min middag tredjedag jul!
-- Det var som att skaffa tre skäggstrån från jätten! Ser du nu att det
var bra jag inte framförde ditt ärende till honom den där gången i
våras! Sa jag inte att det skulle gå så här!
-- Sa du! Vad fan sa du för slag! Håll mun på dig nu, och gör som jag
säger! Det var den saken! -- Vi ha en kvar! -- Jag har märkt vissa
ångersymptom hos min hustru! Hon måtte ha träffat modern eller någon av
systrarna. Julen är en sentimental årstid. -- Gå till Holmen och elda på
litet!
-- Det är inte behagliga uppdrag det där ...
-- Marsch! -- Nästa man!
Levin gick och avlöstes av magister Nyström, vilken insläpptes genom en
tapetdörr i rummets bakgrund, varpå dörren stängdes. Nu försvann
morgontidningen och den långa smala boken kom fram.