Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 18

undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade
det djur som av hebreerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre
antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för
mycket i anspråk; där fanns detta odeciderade som tyder på
oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.
-- Pst! viskade den långa; är du ensam?
Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.
-- Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.
-- Å! Kom då med och ät en bit mat.
Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde
de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig
ner i den mörkaste vrån.
-- Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot
brännvinsflaskan.
Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste
icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.
-- Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.
-- Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens
kumminost. -- Pst! Kypare! -- Blombergs blandning!
-- Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut
med »den röda» längre och jag måste söka ...
-- Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! -- Sup nu, Falk, och sitt inte och
prata smörja!
Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den
riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en
annan icke ovanlig väg.
-- Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!
Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker
på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och
flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid
den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det
slarviga linnet, de fläckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna
harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd, att han erfor en
vild glädje.
-- Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocka, för att i
minnet upprepa de njutningar som flytt.
Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också
genast på annat håll.
-- Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långa, som
tycktes ha tagit en frestareroll.
-- Jo, det är skönt, svarade Falk, och skulle liksom mäta sin frihet med
en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en
soplår ute på bakgården, dit endast svaga återsken från sommarhimlen
svävade ner.
-- Nu ta vi en halva! Se så! -- Ah! -- Nå, bolaget Triton? Hahahaha!
-- Du ska inte skratta, sade Falk; det blir så många stackare lidande på
det!
-- Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd
med sådana som inte arbeta, utan leva på pengar? Nej, min gosse, du har
allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i
Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20,000 rdr till barnkrubban
Betlehem, och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara
Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra
konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarna utgjorde 25 vaggor och ett
oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet
värderades till 5 rdr! Är det inte härligt? Håhåhåhå!
Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de
andra.
-- Nå, såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström, som gav
ut de där usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart
att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom
i Espingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!
-- Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans verser voro inte
dåliga, sade den långa.
-- Dåliga? De voro då mycket sämre än mina, som Gråkappan strök ner så
-- du minns!
-- Apropos, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långa.
-- Nej!
-- Det var synd det!
-- Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro
var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Espingen några biljetter,
och när vi kom dit i går, körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill
inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu
skriver jag! »Teater och musik», »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!
-- Men jag har ju inte sett hans trupp!
-- Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?
-- Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig
angripit oskyldiga, och hans trupp känner jag inte.
-- Å, den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din
penna och stick honom i hälen, som du så bra kan!
-- Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.
-- Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om
kvällarna. För övrigt är Lundholm en sådan vildsint karl, så han kommer
nog rykande upp på byrån, och då ska man ha det att sticka honom i näsan
med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så, skriver Falk
teater, så går jag på med musiken. Det har ju varit en konsert i
Ladugårdslands kyrka i veckan. -- Hette han inte Daubry? med y?
-- Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihåg att han var tenor
och att han sjöng Stabat Mater!
-- Hur stavas det?
-- Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktören av Espingen och
tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.
-- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension inuti
bladet.
Falk kunde icke låta bli att skratta.
-- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?
-- Nog kan det alltid! Men det behövs inte, för jag ska nog recensera
det där franska packet ändå! -- Gå nu på med litteraturen du, tjockus.
-- Skicka förläggarna böcker till Espingen? frågade Falk.
-- Är du galen?
-- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?
-- Köper? -- Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få
dig en kotlett!
-- Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?
-- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man
skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För
övrigt ha vi för princip att rappa alla!
-- Ja, men det är ju en dum princip.
-- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig
-- och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra
än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den
obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant?
-- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!
-- Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig
fick annat än ovett i min ungdom!
-- Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.
-- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina
passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig
som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så
säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan,
tjockus, som nyss kommit ur pressen!
-- Är du säker att han kommit ut?
-- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är
publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans
»vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska
du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också
om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig -- ty det kan man säga om
allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan
gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig,
efter som du inte sett eländet.
-- Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.
-- Det vet man inte ännu!
-- Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där
sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.
-- Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något
stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen
brukar innehålla.
-- Ni ha då intet samvete?
-- Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller
oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof
om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är
inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite
porter först! Kypare! Pst. -- Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt
dig om du vill!
»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska
verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat;
stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka
världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och
polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då
gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som
vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig
prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om
att han 'ej har guld, men blott sin lyra' -- en sådan lögnare; han har
fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska
Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna
sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras
poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se'n lades
under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt
sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare,
tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de
om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om
sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin
oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en
enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället;
hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda
dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm --
nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de
hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens
litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» -- Det var beskt
det där? Va?
-- Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.
-- Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att
det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där
lången, som går igenom sulläder.
-- Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se'n!
Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade
hjärtan, som man knäcker sönder ägg!
Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt
gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner
sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man
lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin
grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom,
sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som
stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han
försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål,
som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade
soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade
grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för
brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts
och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst
syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.
Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då
en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:
-- Kom med, får jag tala vid dig!
Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes
icke vilja släppa sitt tag.
-- Får jag presentera ... började Falk.
-- Nej, det får du inte, avbröt Borg; jag vill inte bli bekant med några
brännvinslitteratörer. Kom med bara!
Och han drog Falk med sig till dörren, oemotståndligt.
-- Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!
De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner
till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfournerarebod och
köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till
Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på
kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en
smörgås.
-- Här, sade Borg, ser du kuttern Uria; det är ett fult namn, men den
seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets
redare, judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika -- den fånen tänker
bli student -- och nu är du hans informator för sommarn, och nu sträcka
vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man om bord! Inga resonemanger!
-- Klart? -- Lägg av!


TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Brevväxling.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.
Nämdö i juni 18..
Gamle Skandalskrivare!
Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era
omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed
ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå
till omsättningen torde kristligen delas, och min part överstyras med
ångare till Dalarö, där jag hämtar.
Brodern Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att
jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter
den Olaiska föreläsningen och att han, i stället för att begagna sin
bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, där han blev
misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan
måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky
bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom
genom den slinkan Beda -- du vet -- och när jag fann honom mogen för ett
avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag
hämtade honom på källaren Stjärnan, där han satt i sällskap med två
skandalskrivare och begagnade brännvin -- jag tror visst att de skrevo
också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla
sorgligt. Som du vet, betraktar jag människorna med den absoluta
likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som
mineralier; några kristallisera i det systemet, andra i det; varför de
göra så, ja, det beror på lagar eller omständigheter, inför vilka vi
skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför
att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller
kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans
temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament
framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde
honom om bord, och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss
och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit
själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen;
han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom
i armen och stoppade in honom i kajutan, varpå dörren blev stängd. När
vi passerade Vaxholm, kastade jag två brev på posten, ett till
redaktören av Arbetarefanan med en ursäkt för Falks fortfarande
uteblivande, och ett till hans värdinna, med anhållan om hans kläders
hitutskickande.
Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och
skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att
han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer, o. d. Men så
kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att
vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor
voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på
Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga
skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människornas skyldighet
att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en
religionsartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med
Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången
och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt och
fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa
avseenden väcker min förundran -- beundra gör jag aldrig. -- Det måtte
vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen.
Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram
på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa
honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort
sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl -- allt för de där idéernas
skull! Det är för underligt!
Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan.
Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren här ute för »herrn» och
lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal
med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det».
Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag
till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering
själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk
och han blev ledsen, som han alltid blir när han mister sin goda tanke
om något. En tid efter gick han och talade om utsträckt rösträtt med
fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade
dåliga affärer.
Första dagarna gick han på stränderna och dårade; ibland företog han
långa simfärder utåt fjärden, som om han aldrig ämnade vända om, och som
jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter,
efter som hon fått den gåvan av naturen, så gjorde jag inga ingrepp i
hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa
utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.
A propos Isaac, så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig
Rabe nu på en månad och läser Cæsar som vi läsa Gråkappan, och vad mer
är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans
huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt och därjämte
beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de
varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft, och
vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner
icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket
hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en
utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodern
i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte
hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket
befordrades express, och så var det tyst några dagar.
Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig
skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på
trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En
morgon, när jag drog upp rullgardinen, kände jag inte igen mig! Fjärden
låg öppen utanför fönsterna, och en kabellängd från land låg en jakt
ankrad. Hela ekdungen låg fälld, och på en stubbe satt Isaac och läste
Euclides och räknade träden allt efter som de fördes ut på jakten. Jag
väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling
med Isaac, som på den affären stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren
fick 200 rischels -- han hade inte begärt mer. Jag var arg -- inte för
trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger,
att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt
utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta
sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela
da'n, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert
klänningstyg; han blev borta i två dygn, och när han kom igen, så var
han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter
tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.
Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier, och sköt
om lånen väl!
Din dödsfiende och borgensman
H. B.
P. S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en
Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på'n i alla
fall, så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.
Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min
förestående licentiat:
_Vetenskaplig upptäckt._ Medicine kandidat Henrik Borg, en av våra yngre
mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i
Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han
givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast
uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacralfält
och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarna. Djuret har
väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.

Brev från Arvid Falk till Beda Pettersson.
Nämdö, augusti 18..
När jag går på havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira
bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en
hel vinter på en krog vid lilla Nygatan.
* * * * *
Jag vet ingenting så ljuvligt som att ligga utsträckt på strandklippan
och känna huru gneisskärvorna kittla mina revben, under det jag ser på
havet; ty då blir jag högfärdig och tror att jag är Prometheus, men
gamen -- det är du! -- får ligga i en fjädersäng på Sandbergsgatan och
äta kvicksilver.
* * * * *
Tången har man ingen glädje av, när han står och växer på sjöbotten, men
när han kommer på land och ruttnar, då luktar han jod, och det är bra
för kärlek, och brom, och det är bra för galenskap.
* * * * *
Det fanns intet helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt,
det vill säga kvinnan kom! (Gammalt!!)
* * * * *
Längst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjärding. Om
man vet att ejdern är två fot mellan vingspetsarna, så måste man tänka
på ett underverk -- och det är ett underverk den där kärleken! Jag får
inte rum i hela världen numera!

Brev från Beda Pettersson till häradshövding Falk.
Stockholm, augusti 18..
Ellskade Ven!
Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag förstod
det, men jag hörde att du trodde jag var på Sandbergsgatan, men det är
en evig osanning och jag kan velan förstå att det är den där schajas som
spritt ut de, det är en evig osanning och jag bedyrar dej att jag
ellskar dej lika höggt som förr, jag lengtar iblann att få se dej men
det lär jag velan inte få så snart.
Din trogna Beda.
Påstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjälpa med trettio riksdaler till
den femtonde så vore du så snell du ska sekert få dem igen den femtonde,
för då får jag själv pengar. Jag har varit mycke sjuk och är så lessen
ibland att jag ville vara dö. Mamsell på kafféet var en otäcka som var
svartsjuk på mej för den där tjocka Berglunds skull, och därför sluta
jag där. Allt vad de pratar om mej är bara förtal och osanning. Må
alltid vel och glömm ej din egen
Densamma.
Du kan skicka pengarna till Hulda på kaffet så får jag dom.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.
Nämdö, augusti 18..
Konservative skurk!
Har du försnillat penningarna, efter som jag dels icke sett några, dels
fått kravbrev från Skomakarebanken. Tror du man får stjäla därför att
»man har hustru och barn!» Redogör genast eller kommer jag in till sta'n
och gör skandal!
Notisen har jag läst, men det skulle vara tryckfel på den naturligtvis;
det stod zoologiska i stället för zootomiska och crypeaster, i stället
för clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.
Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med
fruntimmersstil här om da'n. Han går ibland opp i trä'na, ibland ner på
sjöbotten. Det är troligen krisen -- se'n ska jag tala förnuft vid
honom.
Isaac har sålt sin jakt utan att begära mitt lov, varför vi råkat i
tillfällig fiendskap; han läser nu andra boken Livius och håller på att
grunda ett fiskeribolag.
Dessutom har han köpt en strömmingssköte, en sälbössa, 25 pipskaft, en
laxlina, två abborrnät, en notbod och en -- kyrka. Det sista låter
otroligt, men är sant! Den är visserligen litet bränd av ryssarna
(1719), men murarna stå kvar (församlingen äger en ny sådan, som
begagnas på sedvanligt sätt; den gamla begagnades som sockenmagasin).
Han tänker skänka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska
få Vasaorden. Värre har man sett! Hans farbror, som är krögare, fick
Vasen för att han bjöd dövstummingarna på öl och smörgåsar, när de voro
på manègen om höstarna. Han höll på med det i sex år, men så gick det
till sist! Nu få aldrig dövstummingarna smörgåsar mer, vilket visar hur
skadlig Vasaorden är!
Om jag inte dränker den karlen, så slutar han inte förrän han köpt hela
Sverge.
Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu över dig och
då är du förlorad.
H. B.
P. S. När du skriver notisen om badgäster på Dalarö, så inför mig och
Falk (häradshövding), men icke Isaac; jag börjar bli smått generad av
sällskapet -- och så gick han och sålde jakten.
Skicka mig lite växelblanketter (blå, Sola-), när penningarna komma.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.
Nämdö, september 18..
Hedersputa!
Rischlarna inhåvade! Föreföllo växlade, ty Byggmästarebanken brukar
aldrig lämna andra än Skånska femtilappar! Nå! Lika gott!
Falk är frisk och har gått igenom krisen som en karl; han har återfått
självkänslan, ett mycket viktigt organ för vår framkomst i livet, men
vilket, efter vad statistiken visar, försvagas i hög grad hos de barn
som tidigt förlora sina mödrar. Jag har nu givit honom ett recept,
vilket han accepterat, så mycket mer som han själv utfunderat detsamma.
Han återvänder på ämbetsmannabanan -- utan att mottaga några pengar av
brodern (det är hans sista dumhet och som jag icke kan respektera);
återvänder till samhället, inregistrerar sig bland boskapen, blir
respektabel, får en social ställning -- och håller mun så länge -- tills
hans ord fått auktoritet. Detta sista är alldeles nödvändigt om han
skall fortsätta i detta livet, ty han har anlag för galenskap och skulle
dunsta bort, om han icke slog bort alla sina idéer -- som jag egentligen
inte förstår, och jag tror inte han själv kan säga vad det är han vill.
Han har redan börjat kuren och jag baxnas för de framsteg den gör! Han
slutar bestämt vid någon hovcharge! Så trodde jag; ja! Men så fick han
tag i ett tidningsblad härom da'n och råkade läsa om Pariserkommunen.
Genast fick han recidiv och började gå i trä'na igen -- men så gav det
sig, och nu törs han aldrig se åt ett blad mer. Men aldrig ett ord sa
han! Ni få allt akta er för den mannen när han blir färdig en gång!
Isaac har nu börjat med grekiskan! Han tycker att läroböckerna äro för
dumma och för långa och därför sprättar han sönder dem och klipper ur
det viktigaste, vilket han klistrar upp i en reskontra, vilken han
inrett till ett kompendium för studentexamen.
Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör honom emellertid fräck
och obehaglig. Han vågade härom dagen disputera religion med pastorn