Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 17

[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren, som nu tog
fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
-- Och ett otacksamt släkte, som inte vill höra sanningen ...
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden, men
ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande
av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!»]
Olle och Falk befunno sig ute på gatan.
-- Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!
-- Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex
veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram
och fick se alla dessa ögon, så gick det sönder; hela min konstiga
bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under
mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?
-- Ja, det var svårt, och du får nog tidningarna på dig!
-- Ja, det är för sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klart!
Men det var skönt att få bränna till dem lite ändå!
-- Du skadar din sak på det där sättet och kan aldrig komma fram mera!
Olle suckade.
-- Vad i herrans namn hade du med Karl XII att göra? Det var det värsta
av alltihop!
-- Fråga mig inte! Jag vet ingenting!
-- Älskar du ännu arbetaren? fortfor Olle.
-- Jag beklagar honom, som låter vilseföra sig av lycksökare, och jag
skall aldrig svika hans sak, ty hans sak är den närmaste tidens fråga,
och hela er politik är inte värd ett öre mot den!
Olle och Falk vandrade gatorna framåt och kommo så ner åt staden igen
och promenerade in på Lilla Nygatan, där de gingo in på café Naples.
Klockan var nu mellan nio och tio och kaféet var tomt i det allra
närmaste. Där satt blott en enda gäst vid ett bord nära disken. Han
läste i en bok för flickan, vilken satt bredvid och sydde. Det såg
mycket nätt och hemtrevligt ut, men måtte ha gjort ett starkt intryck på
Falk, ty han gjorde en häftig rörelse och ändrade min.
-- Sellén! Hå, är du här! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad
hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga
flickans hand.
-- Nej, se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl
tro att det var något, efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.
Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat
utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg;
en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro
något vinklade uppåt, som om de spejade efter en olycka från himmelen,
men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.
-- Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen.
-- Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en
flicka. Vad läste ni för slag?
-- Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén och räckte ut sin hand
för att leka med Bedas söm.
En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och
odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser, som tycktes röra sig om
självmord.
Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det
honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter.
Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han
vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter,
ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten
fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt
lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens
enskilda affärer; olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga,
koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke
ett grand bättre än den engelska toalettpoesien, och författaren kunde
gärna ha satt sitt stålstick framför titeln, så hade texten varit
illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på
Falk, som endast läst Gråkappans puff, skriven av Struve, och Rödluvans
av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och
steg upp för att gå.
-- Skall du gå redan? frågade Beda.
-- Ja! Träffas vi i morgon?
-- Ja, som vanligt! God natt!
Sellén och Olle följde med ut.
-- Det är en rar unge, sade Sellén, när de gått en stund tysta framåt
gatan.
-- Jag anhåller att du yttrar dig litet mer förbehållsamt om henne!
-- Bror är kär i henne, kan jag förstå?
-- Ja, det är jag, och jag hoppas du förlåter mig det!
-- För all del, jag ska inte gå i vägen!
-- Och jag ber dig inte tro något illa om henne ...
-- Nej, det gör jag inte heller! Hon har varit vid teatern ...
-- Hur vet du det? Det har hon aldrig talt om för mig!
-- Nej, men för mig! Man ska aldrig tro de där små satarna!
-- Nå, det är ju inte något ont i det! Jag tänker ta henne ifrån hennes
plats så fort jag kan; vårt umgänge inskränker sig till att vi gå ut och
spatsera till Haga klockan åtta om morgnarna och dricka vatten ur
källan.
-- Så oskyldigt! Gå ni aldrig ut och supera om kvällarna?
-- Det har aldrig fallit mig in att göra något sådant opassande förslag,
som hon med förakt skulle avslå! Du skrattar, du; gör det; jag tror ännu
på en kvinna som älskar, hon må tillhöra vilken klass som helst, ja, hon
må ha haft vilka föregående äventyr som helst! Hon har sagt mig att
hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig fråga henne om
det förflutna!
-- Det är allvarsamt då!
-- Ja, det är allvarsamt!
-- Det var en annan sak! God natt, bror Falk! Olle kommer väl med mig!
-- God natt!
-- Stackars Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fram och löpa
sitt gatlopp, men det ska så vara; det är som tandömsningen; det blir
inte karl av en förrän man haft sin historia!
-- Hur dan är flickan då? frågade Olle av ren artighet, ty hans tankar
voro fjärran.
-- Hon är nog bra på sitt sätt, men Falk går och tar saken allvarsamt;
det låtsas hon också så länge hon tror att hon kan vinna honom, men
dröjer det, så tröttnar hon, och det är ingen säkerhet att hon icke
söker förströelse på annat håll under tiden ändå. Nej, ni kan inte
behandla så'na här affärer; man ska inte gå och huttla, utan klämma till
genast, annars kommer det någon annan i vägen. Har du aldrig varit ute,
Olle?
-- Jag hade ett barn med vår piga där hemma på landet och det var därför
far körde mig ur huset. Se'n har jag inte velat spotta åt dem!
-- Det var inte så invecklat det, inte! Men att bli bedragen, som det
kallas, det känns efter, det, må du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver
som violsträngar, om man vill leka den leken! Få se hur Falk går igenom
den persen; det finns de som ta sådant där mycket djupt, och det är
dumt! -- Jaså, porten är öppen! Stig på, Olle; jag hoppas det ska vara
bäddat, så att du ska ligga riktigt gott; men du får ursäkta min gamla
städerska att hon inte kan skaka en bolster; hon är så klen i fingrarna,
ser du, så att det blir kanske lite knöligt och hårt.
De hade klättrat upp för trapporna och voro nu uppe.
-- Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha
vädrat här, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.
-- Du spektaklar; det kan väl ingen skura där det inte finns något golv.
-- Finns det inte något golv? Det var en annan sak. Vart har det tagit
vägen då? Kanske det har brunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på
vår moder jorden, eller gruset, vad det nu är!
Och de lade sig i kläderna på golvfyllningen, sedan de bäddat med bitar
av målarduk och gamla ritningar, och lade var sin portfölj under
huvudet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och
ställde bredvid sig på golvet; ett svagt sken irrade omkring i den
stora, tomma ateljén och tycktes göra våldsamt motstånd mot de massor av
mörker, som ville störta sig in genom de kolossala fönstren.
-- Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.
-- Kallt? Inte! Det är bara tjugu grader ute och då är det minst trettio
här inne, efter som vi bo så högt. Vad tror du klockan kan vara?
-- Jag tyckte hon slog ett i Johannis nyss.
-- Johannis? Inte ha de någon klocka! De ä' så fattiga, så den ha de
satt bort.
Det blev en lång paus, som först avbröts av Sellén.
-- Vad läser du, Olle?
-- Det är detsamma!
-- Är det detsamma? Ska du inte vara artig när du är främmande?
-- Det är en gammal kokbok, som jag lånat av Ygberg!
-- Nej, för fan, är det? Å, så få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än
en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.
-- Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du
ha en fiskrätt? Vet du vad Majonäs är?
-- Majonäs? Nej! Läs det! Det låter gott!
-- Hör på nu då? »139. Majonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap
sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några
äggulor; varefter den får kallna.»
-- Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på ...
-- Å, det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och
vitpeppar» -- ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha något
stadigare?
-- Slå opp kåldolma; det är det bästa jag vet!
-- Nej, jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.
-- Å, läs på du!
-- Nej, låt mig vara i fred nu!
Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.
-- God natt, Olle; svep om dig, så att du inte fryser.
-- Vad ska jag svepa för slag?
-- Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?
-- Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.
-- Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer
att gå.
-- Har du föräldrar, Sellén?
-- Nej, jag är oäkta; har du?
-- Ja, men det kan vara detsamma!
-- Du ska vara tacksam mot försynen, Olle; man ska alltid vara tacksam
mot försynen -- fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska
väl vara så!
Det blev tyst igen; denna gång var det Olle som störde.
-- Sover du?
-- Nej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att
...
-- Fryser du inte?
-- Fryser? Här som är så varmt!
-- Min högra fot är alldeles borta.
-- Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det
bättre.
-- Tror du att någon haft det så svårt som vi?
-- Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvudet! Det finns
professorer vid akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det
mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i
Humlegårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat
för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats
ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern, men
dåligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!
Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet
tills det ljusnade i öster; då förbarmade sig dagen över honom och
skänkte den vila, som natten icke unnat.


TJUGUFEMTE KAPITLET.
Sista brickan.

Och vintern gick, långsamt för de olyckliga, mera fort för de mindre
olyckliga. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och
grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.
En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i redaktionen av
Arbetarefanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på
hur fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så
vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans
skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt
hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld, som
brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen,
men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en
matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han
lyfte artigt på hatten:
-- Kan herrn vara god och säga mig vart detta skepp går? sade han blygt,
ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.
-- Skepp? Jag ser inte något skepp!
Och de kringstående skrattade.
-- Men vill herrn veta vart briggen går, så läs där!
Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i
häftig ton:
-- Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga?
-- Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! -- Se opp där!
Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig
om, gick upp genom en gränd, över Köpmantorget och vek in på
Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus.
Återigen stod han tvekande, ty sin skötesynd obeslutsamheten kunde han
aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med
handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne
höll an honom.
-- Är redaktören uppe? frågade han.
-- Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i
halsen.
-- Har han frågat efter mig?
-- Ja då, många gånger!
-- Är han ond?
-- Jaa! Det är han allt.
Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter
och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt
den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper,
penna, tidningar, sax och gummiflaska.
Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg, iförd en söndersliten svart
bonjour, och läste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt
en herre i skjortärmarna och en svart sidenmössa på huvudet av det slag,
som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg
och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då
Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under
bordet och kavlade upp skjortärmarna, varvid en blå tuschtatuering,
bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Därpå
fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en
morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den
tilltalade Falk:
-- Var har herrn varit?
-- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men
ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.
-- Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går
kväll; jag såg honom!
-- Nå, det må jag väl göra ...
-- Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget,
enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att
så'na där herrar, som legat vid akademien, där de tro att de få lära så
fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat
att komma för sent? Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter
sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst? Va? Nu för tiden är det opp
och ner, det ser jag! Det är arbetstagaren som hundsvotterar mästaren,
det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta!
Så är det!
-- När kom redaktören på de åsikterna?
-- När? -- Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda
för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju
en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se
hit! Hur står det här? Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola
exercera beväring» -- har man hört på maken! »Alla de som» ...
-- Ja, det är rätt! sade Falk.
-- Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla
dom som», alltså måste man skriva »alla dem som».
-- Ja, om dem står i ackusativus ...
-- Ä, inte några lärda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska
inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara
x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller
ex-sersera ...? Svara nu!
-- Man säger visserligen ...
-- Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än
man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer omkring, kanske jag inte
kan _tala_ svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här,
fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!
Han störtade upp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på
korrektur-gossen!
-- Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska
jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.
Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda
tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.
-- Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda'! skrek gossen under
smärtan.
-- Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig
tala sanning. -- Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir
du olycklig!
-- Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och
oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.
-- Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!
Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet,
då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:
-- Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!
-- Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!»
Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt
öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! --
Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid
akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu
håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?
-- Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han
just på till att somna!
-- Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här
byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!
-- Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag
öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!
-- Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han
ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade,
som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du,
Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning,
annars ...!
Dörren öppnades, och in stack ett huvud -- det var ett mycket ovanligt
huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant
huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.
Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören
kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning
och ett grin som vittnade om stor övning.
Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett
tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren
försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.
De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes
väl efter dem.
-- Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig
självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.
-- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han
är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur
du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till
skändligheter.
-- Du ska inte vara så häftig, kära bror! -- Nå, du var inte på plenum i
natt!
-- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än
enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?
-- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande
av det stora, nationella i företagets patriotiska idé, övertaga
obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!
-- Det vill säga -- staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så
att styrelsen får tid att springa undan!
-- Du såg hellre att alla dessa små ...
-- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare -- ja, jag såg hellre
att de arbetade med sitt lilla kapital än att de låge lata och ockrade
med det, men jag såg helst att bedragarna komme på fästning, så
uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy
fan! -- En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke
behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska
behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många
artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihetshunden, som jag
föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier
vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarefanan var för
smutsig!
-- Nå, det var roligt, att du lämnar dina chimerer och blir förståndig.
Gå du in i Gråkappan; där har du en framtid!
-- Jag lämnar den chimeren att de förtrycktas sak ligger i goda händer,
och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad
opinionen, i synnerhet den tryckta, är, och huru den uppkommer, men
saken, den lämnar jag aldrig!
Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo, och ut trädde redaktören
själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturlig böjlig,
nästan hövlig stämma:
-- Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag
avlägsnar mig -- jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden.
Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en
stund därinne på mitt rum -- jag hoppas herrarna icke undandraga sig att
vara herr greven till tjänst om så åstundas.
-- För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad
över ett manuskript som var under tillkomst.
Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter
efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap
med redaktören av Arbetarefanan.
-- Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.
-- Jag hoppas det! sade Falk.
-- Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A
propos, har du träffat Beda något sen?
-- Sen?
-- Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.
-- Hur vet du det?
-- Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!
-- Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där
lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad
hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon
svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!
-- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen
var alldeles riktig: hon älskar dig än?
-- Hon förföljer mig åtminstone!
-- Och du?
-- Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.
-- Det är: du älskar henne än!
-- Låt oss byta om ämne!
-- Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och
solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens.
Gustav, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill,
på en timme.
Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot
och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att
få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen;
han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas
Kindstugatan och Tyska Brinken, och han såg längst bort i perspektivet
ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en
klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i
skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje
på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men
nu började bleckslagaren inunder hamra plåt, så att huset och
fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande
stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av
brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte
sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar
färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började
granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig -- det
var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick
stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarna vid
någon fabrik skänkt verkmästaren en snusdosa av silver, så skulle han
genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till
arbetarnas kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade
invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället,
skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om
att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt, så var det så mycket
bättre, de fingo det i alla fall i sig. För övrigt gällde
klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och
kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke
små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst
en gång i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner
småteatrarnas lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn»,
ty redaktören hade märkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar.
En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för
slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde
antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit
sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd. Vilka? Det var
en hemlighet som icke ens redaktören kände, ty det berodde på
konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare
bedöma.
Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han
klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen
brände så hett; den stackars aloën, vilken kunde törsta som en kamel och
lida en retad stålpennas alla styng, stod och såg så bedrövad ut och
gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles
svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur
den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där
han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade
han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet,
kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på
huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få
middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till
fördömelsen -- eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han
en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i
det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det
stackars Sverge, där det låg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko-
och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och
kastade tidningarna i en vrå och delade broderligt med aloën innehållet
av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något
vingklippt -- vad som helst -- en and till exempel, som stod på huvet i
dyvatten och grävde efter något -- vad som helst -- pärlor till exempel,
eller musslor åtminstone, utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen,
liksom garvaren med sina långa hakar, och sköt honom ner, ner igen i
smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet
på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke
samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt
förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han
fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig
rö, som ris på elden!
Klockan slog elva i Tyskan, och nu började klockspelet »Här är gudagott
att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började
ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att väva upp »An der
schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång
satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med fördubblad iver tog itu med
sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren
öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång, mager, mörk
figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock, blond,